Idag har vi diskuterat flera frihetsfrågor på kommunfullmäktige. Det har handlat om kommunala bolag som inskränker demokrati och öppenhet. Det har handlat om ett bokslut som visar hundratals miljoner i överskott, men underskott för innehållet i välfärden.
Och så har vi behandlat en fråga som är liten, men ändå visar synen på frihet så tydligt. Det handlar om den lokala ordningsstadgan. I det mesta är vi överens. Ingen tycker att man ska ha rätt att dricka alkohol i Stadsparken eller på Stortorget. Där är intressekonflikterna mellan den personliga friheten och det gemensamma intresset tydligt. Och då får den personliga friheten backa.
Men ibland går det för långt. Socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har haft en intern grupp som jobbat med en översyn av den lokala ordningsstadgan. När den var klar, fanns fortfarande kravet att alla kommunala badplatser och motionsspår skulle vara en del av förbudsområdet. Och inte bara själva badplatsen eller motionsspåret. Utan också ett oklart område runt omkring.
Men är det rimligt? Är avvägningen rätt? Jag och Folkpartiet i Örebro tycker inte det.
Låt mig ta ett par exempel ur verkliga livet. Om några brott mot den lokala ordningsstadgan som jag sett:
Jag åker rätt ofta upp till Kilsbergen och badar, i vart fall på somrarna:-) Då har det hänt att jag sett familjer packa upp en picknickkorg där det både ingått kyckling, bröd och öl. Kanske till och med en flaska vin framåt kvällningen. Allt har gått städat till. Ingen har protesterat.
I socialdemokraternas Örebro är dessa familjer "brottslingar" eftersom de inte följer den lokala ordninggstadgan. Polisen kan komma och hälla ut deras öl eller vin. Är det rimligt?
Och det har hänt att jag, förr - när jag sprang mycket i några motionsspår i Örebros utkanter, såg örebroare som grillade korv (tror jag i alla fall) och drack öl bredvid spåren. Var det bara lättöl i burkarna? Tror inte det. Men "brottslingar" var de enligt den lokala ordningsstadgan. Är det rimligt?
Det finns en gräns för när staten, kommunen, det offentliga, har gått för långt. I all kommunal välvilja riskeras såväl den enskildes frihet som den enskildes ansvar att gå förlorad. Den gränsen passerades idag i kommunfullmäktige.
Vi har en personlig frihet att bruka. Vi ska göra det för både vår egen och våra medmänniskors bästa.
Vi har ett personligt ansvar att hantera. Vår solidaritet måste sträcka sig utanför vår egen mer eller mindre tillfälliga välmående.
Men som företrädare för den statliga makten så måste man också alltid fråga sig var gränsen för den offentliga makten går. I stora ärenden som i små.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Alkohol. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alkohol. Visa alla inlägg
2011-09-14
Är man människa som gammal?
När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?
Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.
Men verkligheten har delvis varit annorlunda.
Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.
För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.
Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?
Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.
Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.
Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.
Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.
Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:
Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.
Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.
Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?
Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Media: SVD
Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.
Men verkligheten har delvis varit annorlunda.
Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.
För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.
Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?
Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.
Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.
Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.
Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.
Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:
Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.
Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.
Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?
Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Media: SVD
2010-03-03
Alkohol och äldreboenden
Visst ska äldre få dricka både vin, sprit och öl på äldreboenden!
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)