Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?

Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.

Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:

Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911


Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.

Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.

I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).

Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.

Och ofta handlar det om feminism.

Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.

När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?

Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.

Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?

För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.

För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.

Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.

Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.

Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.

Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.

I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.

Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.

Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.

Valfrihet till vänster

Jag känner en familj som har ett barn i skolan. Han har lite problem, behöver lite extra stöd, för att klara sin skolgång. Inte för att han har svårt med kunskapsinhämtning, snarare tvärsom. Men han lär sig inte på samma sätt som andra barn. Och han behöver ofta andra strukturer än andra.

Den här familjen är inte unik på något sätt. Sonen och hans utmaningar är inte heller unika. Det är inte ens den enda familjen jag känner som har de så här.

Den här pojken har gått några år i skolan. Men det har inte fungerat. Skolan har vare sig kunnat eller verkat vela ta hans utmaningar på allvar. Föräldrarna har fått jobba för att få till stöd, men det har aldrig riktigt fungerat. Skolan har helt enkelt inte klarat av sitt uppdrag att ge den här pojken det stöd han behöver, de strukturer runt honom som kommer att ge honom den bästa starten i livet.

Efter att ha slagit huvudet i väggen några år, valde föräldrarna att tillsammans med sonen göra ett skolbyte. Så här i efterhand tycker de att de väntade för länge. För de hamnade i en skola som valde att ställa upp på sonens utmaningar, fixa de strukturer han behövde. Tänk om de valt långt tidigare - hur bra hade det inte varit för såväl sonen, familjen som för skolan!

Den här familjen har klarat sin vardag tack vare det fria skolvalet, den valfrihet som barn och föräldrar numera har. De kunde välja bort en skola och en skolmiljö som inte fungerade, och till en skola och en skolmiljö som hjälpte deras son.

Den valfriheten vill vänsterkrafterna inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet ta bort. Socialdemokraterna kör som vanligt med dubbel politik. Samtidigt som de går ut och häcklar valfriheten, pekar på alla problem de menar uppkommer, hävdar att olikheter skärps, kvaliteten minskar och segregationen ökar, så har de ingen annan politik. Socialdemokraternas politik handlar alltid om att både äta kakan och ha den kvar. Kritisera regeringen för den politik den för, men inte ha några andra alternativ.

I Örebro blir det övertydligt. Örebro är ett socialdemokratiskt skyltfönster. Här har valfriheten alltid fått stå tillbaka. Det har varit ständiga nej till friskolor. Det är ständiga nej till valfrihet inom äldreomsorgen. Bara tack vare regeringens lagstiftning har valfrihet införts även här. Och hela tiden pekar socialdemokratiska företrädare, exempelvis skolkommunalrådet, på alla problem valfriheten skapar.

Men det socialdemokraterna inte beskriver, är hur deras alternativ egentligen borde se ut. Det alternativ de inte vågar prata om. Det alternativ som handlar om att det är politikerna som ska bestämma, inte du eller dina barn. Inte du eller din förälder.

Det är Thomas Esbjörnsson som kommer att fatta besluten om i vilken skola ditt barn ska gå, oavsett om skolan fungerar för honom eller inte. Det är Fisun Yavas som bestämmer vilket äldreboende din mor ska bo på, oavsett om hon känner trygghet där eller inte.

Jag brukar kalla mig vänsterliberal. En del funderar över hur det kan gå ihop med min inställning till valfrihet. Jag tycker kopplingen är självklar. De som redan från början är födda med guldsked kommer alltid att kunna välja sin väg, från förskolan till jobbet. Men de som inte har guldskeden borde också få samma möjlighet. De familjer med barn som behöver olika strukturer i förskola och skola. De gamla som vill ha en särskild profil på sitt boende.

Socialdemokraterna är experter på negativ kampanj. De är mästare på att använda sociala medier, bloggar, insändare, flygblad till att göra ner sina motståndare. Deras kampanjande betongkross kan mala ner både personer och partier.

Men de är usla på att hitta på en egen politik.

För oss som liberaler är det tvärsom. Vi är rätt duktiga på att söka nya vägar för att göra samhället bättre. Vi är rätt duktiga på att försöka förbättra för att göra samhället öppnare för fler. Men vi är rätt dåliga på att göra kampanj.

Tänk om valet 2014 skulle handla om innehållet i politiken istället för vilka kampanjmetoder som fungerar bäst. För oss liberaler vore det en dröm. För en del andra partier en mardröm...

Media: Ex

I Europa. Eller inte...

-Ska vi fortsätta vara med i Europa? Olika varianter av den frågan ställs ofta av människor jag möter.

Förutom att frågan är helt orimlig, Europa är en geografisk enhet, så visar den rätt mycket på den svenska attityden mot EU. För frågan som formuleras handlar om två saker. Dels en tveksamhet till EU som organisation. Dels om Sverige som något annat, speciellt, bättre.

Ser man frågan så blir den inte orimlig. Snarare förståelig.

Den svenska självbilden, att Sverige är världens bästa land, att vi kan lära ut men inte har så mycket att lära är starkt befäst hos de flesta av oss. Ibland är den fel. Ibland rätt. Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta. Men bilden är inte självklar. Vi är inte bäst på allt. Vi är inte rikast. Vi har inte bäst välfärd på alla områden. Vi har mycket att lära av andra.

Just nu är EU i den djupaste krisen organisationen hittills genomlevt. Ekonomin slår hårt och får olika krafter att agera. Sverige har klarat sig bra. Finansministern kan med råg i ryggen ge sina kollegor råd om åtstramningar eller satsningar. Det är bra. Det vore ännu bättre om hans parti drev Europafrågorna med större engagemang. För det behövs fler positiva EU-krafter än oss liberaler.

Det finns människor som tror att högre murar mellan människor och länder skulle vara bättre. Att ensammare är starkare. Men för att kunna se framåt måste man ibland våga blicka bakåt.

Var Europa en bättre plats före EU? Och då behöver man inte gå så långt tillbaka som till världskrigen, eller till Berlinmuren. Utan fundera på hur det var innan gränserna var lägre. Hur det påverkade oss i lilla Sverige.

• Nu är vi vana att resa runt i hela Europa, utan större problem. Förr fick man köa vid varenda gränspassering.
• Nu funderar de unga över var de ska utbilda sig. Örebro, Stockholm, Madrid, Prag, Edinburg? Själv fick jag glädja mig åt att få ett treveckorsstipendium för att läsa lite juridik i Hamburg.
• I London finns en svenskkoloni med unga som jobbar. Kanske trötta på studier hämtar de inspiration för framtiden.
• Nu funderar vi över var vi kan finna bäst vård för just vår sjukdom den dag vi behöver den. Är det i det egna landstinget? Eller i ett annat EU-land?
• Och visst vore det skönt med några år vid Medelhavet, när vi blivit pensionärer.

Europa har blivit öppnare. Sverige, som en del av Europa, har vunnit massor. Varenda svensk har påverkats, för det mesta positivt, av det som EU gjort.

Visst finns det problem med EU. Men EU är en demokratisk organisation. Olika åsikter bryts mot varandra. En del vill ha mer integration. Andra mindre. En del vill satsa på mer handel. Andra på miljön. Någon på sociala frågor. En annan på trygghet och brottsbekämpning. Någon på det militära försvaret. Någon annan på regional utveckling av svaga områden.

Så är det i parlamentet i Bryssel. Precis som i riksdagen. Och i kommunfullmäktige. Demokratiskt valda ledamöter som söker vägar för att genomföra sin politik. Som inte alltid tycker lika. Men som diskuterar, debatterar, kommer överens eller blir kvar i konflikterna.

Om ett år är det val till Europaparlamentet. Det valet handlar inte om vi ska vara I Europa eller inte. Det handlar om vad vi vill göra av det europeiska samarbetet.

Media: DN, SVD

Svenska Kammarorkestern

Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.

Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.

Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!

Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.

Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.

För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.

Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.

Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.

Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?

Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?

Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.

Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.

Bananmonarki

Det blev inget beslut idag heller. NA, SVT, SR med flera media rapporterar detta.

Nu har det gått fyra månader sedan valet och vi har inget resultat för Örebro kommun. De tydliga fel som begåtts, både administrativt och av socialdemokraterna, borde enkelt ha lett till omval. Men så är det inte.

Det fanns många i Sverige som kritiserade USA när presidentvalet 2000 gick snett. Men det som nu sker i Sverige är minst lika allvarligt. Det är bara drygt 80.000 röster det handlar om. De borde fått avges på rätt sätt, behandlats på rätt sätt och räknats på rätt sätt. På alla tre områdena har det begåtts allvarliga fel. Det är allvarligt.

Lika allvarligt är att svensk vallagstiftning inte är uppdaterad och modern. En modern vallagstiftning hade omedelbart hanterat frågan kring exempelvis valskolan i Vivalla. En modern vallagstiftning hade hanterat de skiftande resultaten mellan kommunens och länsstyrelsens sluträkningar. En modern vallagstiftning hade hanterat ombudsröstandet på ett rättssäkert sätt. En modern vallagstiftning hade hanterat vallokalsosäkerheten på ett rimligt sätt. En modern vallagstiftning hade sett till så att Örebro idag hade haft en kommunledning.

Folkpartiet har alltid slagits för demokratin. Vi uppstod ur rösträttsrörelsen. Vår blomma, blåklinten, var rösträttsrörelsens symbol. Liberaler har i alla lägen, i alla länder, i alla tider, varit de som stått upp för demokratin och demokratins grunder.

Det är bekymmersamt att behöva peka på att liberaler idag, i Sverige, i Örebro, behövs för att värna de demokratiska ideal som vi trott varit självklara.