Dags att förstå Sanders och Trump

Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?

"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"

Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?

Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.

Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.

Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.

Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:

• Den saknade berättelsen.
• Det är känslorna som styr.
• Ute och inne, makt och maktlösa.

Låt oss börja från början:

Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?

Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.

Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.

Eller...

Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.

OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.

Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!

Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.

Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.

För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.

Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.

Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."

Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.

Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?

Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.

En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.

Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...

Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.

I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.

Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?

Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...

(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)

Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.

Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.

En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.

Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.

Det spelar roll vilken bild man ser

En av den senaste veckans stora snackisar är naturligtvis vår utrikesminister och hennes uttalande om Saudiarabien och konsekvenserna därav. Oavsett om man som jag ogillar hur staten Saudi tolkar islam och hanterar sharia, är följderna av hennes och regeringens samlade utrikespolitik bekymmersam. Sverige verkar hålla på att gå från en internationell aktör med möjlighet att påverka, till en marginaliserad stat som ingen lyssnar till. Kanske har jag fel - jag är ingen expert på utrikespolitik. Men jag är inte ensam om den analysen.

Men det jag tänker skriva om handlar om risken att vi både blir etnocentriska och egocentriska. Och hur vårt eget perspektiv får konsekvenser för vårt handlande.

I en tidigare blogg, Till vad ska de integreras?, skrev jag om några funderingar kring vår självbild och synen på vårt samhälle. Vad är det kitt som håller ihop Sverige och vilka krav ställer vi på den som invandrar hit? Hur ska hon anpassas till våra värderingar och hur ska den anpassningen ske? Och huvudfrågan: Är vi själva ens på det klara med vilka värderingar vi har? Annat än att vi är världens bästa land, det centrum kring vilket allt annat snurrar...

En karta som ofta används är World Values Surveys karta "Ingelhart Values" som visar hur länder och ländergrupper placerar sig på en karta där man på X-axeln redovisar värderingar utifrån "överlevnad mot självförverkligande" och på Y-axeln "traditionalism mot sekularism". Normalt läser vi kartan så här:

Det visar sig rätt snabbt att Sverige inte är ett centrum, snarare en extrem. Vi är mest sekulära (tillsammans med Japan) och mest inne på självförverkligande. En naturlig läsning för oss är att utveckling är att gå från noll på de båda axlarna, och vidare utåt. Sverige är med det synsättet det mest utvecklade landet i världen.

Men tänk om bilden istället såg ut så här:

Sverige längst ner i vänstra hörnet. Alla andra länder mer utvecklade än Sverige. Eller så här:

Vad skulle det innebära? Här blir väl Sveriges extremplacering tydlig? Och hjälp - vad betyder det att vi har hamnat längst ner till höger?

Vad är då bakgrunden till detta? Helt enkelt att vi måste inse att vi alltid betraktar världen ut våra egna, subjektiva ögon. Och att vi måste fundera över hur vi hanterar människor som betraktar samma värld med samma egenskaper, men ur ett helt annat lika subjektivt perspektiv.

Om vi ska få förståelse för vår vilja att förändra ett samhälle, vårt eget med alla de problem som finns här, eller det saudiska med de enorma problem för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet som finns där, måste vi också klara av att försöka förstå att vår bild inte är den enda. Och att en verklig dialog bara kommer till om vi i vart fall försöker sätta oss in i en annan människas perspektiv.

För oss är det självklart att vi är det mest utvecklade landet, att vår position längst ut till höger och högst upp på WVS bild är den som gäller. Men tänk om i vart fall vissa av saudierna, i alla fall den styrande klanen, eller för den delen en del av våra invandrade, ser världen som bild två. Sverige längs ner till vänster, den minst acceptabla placeringen på en graf. Hur ska vi i så fall kunna kommunicera och få förståelse för våra olika argument att såväl ett sekulärt styrelseskick, som en positiv individualism, är utveckling och inte avveckling av ett samhälle?

Dialog är svårt och jag är glad över att jag inte är svensk utrikesminister. Men även vi som arbetar på hemmaplan med betydligt mindre och förhoppningsvis mer hanterbara frågor bör fundera över om vilka perspektiv vi tar som de mest objektiva och naturliga, och om de stämmer överens med de som våra dialogpartners tar som precis lika objektiva och naturliga.

Politi(s)kt förfall?

Har läst både vänster-, mitten- och högerkommentarer kring Juholts första tal. Det är uppenbart att sossarna valt en god talare som kan charma en publik. Det är nog bra. Kanske kan det ge några tiondelar kortsiktigt, innan väljarna börjar skärskåda politiken. Om den blir som alla tyckare nu beskriver, mer konservativt sossevänster, så lär nog inte bara tiondelarna ryka.

Jag håller fortfarande på att den svenska socialdemokratin är stadd mot undergång. Det kan komma nya partier med ungefär samma ideologiska arv, men detta parti lever bara tack vare den korporativism man en gång skapade åt sig under 1900-talets långa enpartivälde. När banden med facket bryts, förr snarare än senare, och när inte de andra broderorganisationerna längre känner att det finns något värde att vara uppstöttare åt något föredettigt, så rämnar även denna bas.

Ett av de tydligaste tecknen på detta är just valet av Håkan Juholt. Inte för att han är vänster. Utan för att just han valdes på just det sätt han valdes.

När jag hörde en av valberedningsledamöterna sucka över kravet på att partiet måste vara enigt vid partiledarvalet var detta ett av dessa tecken. Varför är enigheten så viktig? Viktigare än att man ska veta vilken politik man kommer att föra?

Jag har ofta fascinerats av den enormt hierarkiska struktur som sossarna har i sitt parti. Det var rätt intressant under den senaste mandatperioden, då Mona Sahlin gjorde en del förändringar och förnyelser av partiet. På det ena fullmäktigesammanträdet kunde man då höra sossarnas ledamöter stå och klaga på något, exempelvis inom skolpolitiken, som man mötet därefter hyllade. Varför? Ledningen hade ju talat...

Denna hierarkiska struktur kommer från en förlegad tid, lika förlegad som den socialdemokratiska politiken. Men den är också ett av tecknen på föredettigheten hos socialdemokratin.

Men det är ändå inte det som är det tydligaste tecknet.

Det politiska förfall som socialdemokratin befinner sig i blir så tydligt i och med valet av Håkan Juholt, just därför att yta blir allt och innehåll inget. Vilket annat parti skulle kunna tänka sig att välja en ledare utan att ha en aning om vilken agenda denna ledare kommer att sätta? Blir det höger eller vänster? Blir det konservativt eller radikalt? Blir det samarbete eller konflikt?

Knappt en sosse vet något om detta. Inte en enda väljare har en aning. Inte ens efter gårdagens tal vet någon om vad man kan förvänta sig. Vad är socialdemokraterna 2011? Inte en aning. Socialister, som Lena Baastad säger sig vara? Inte en aning? Liberaler, som Margot Wallström verkar vara? Inte en aning. Konservativa bakåtsträvare, som Göran Greider låter som? Inte en aning? Radikala förändrare som ... Nej där gick jag bet. Jag vet ingen sosse som är det.

Sveriges näst största parti väljer ledare. Man gör det för att man vill låtsas att man är eniga på partistämman. Man gör det utan att ha en aning om vad det kommer att innebära för partiets politik och inriktning. Man gör det med vetskap om att de flesta av fotfolket kommer att acceptera det, utifrån den hierarkiska struktur som är en inbyggd del i partiet.

Någon kan kanske tro att det är nystart. Jag menar att det är det tydligaste tecknet på det politiska förfall som kommer att vara en av avslutningarna på sociademokratins drygt 100-åriga historia.

Media: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Dalademokraten