Folkpartiklarna visar vägen

mot vad...

Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.

En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:

Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?

Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?

• Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
• Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
• Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
• Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?

Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.

I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:

Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.

Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.

Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?

Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?

Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.

Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.

Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.

Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.

Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?

Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.

Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.

"Festen är slut – dags att dra"

Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?

Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.

Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.

Eller?

Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.

Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.

Och så kom Stefan Löfven.

Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...

På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.

När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.

Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.

Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.

Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar

Tid för liberalism?

Ingen kan väl ha undgått att följa den grekiska tragedien kring Håkan Juholts uppgång och fall. På tio månader har han bildlikt företrätt den svenska socialdemokratins tio gånger så långa historia. En uppgång med stora ord och många löften och ett slut där politiken inte längre finns.

Det är inte heller svårt att se att det fattas något när man analyserar vad skälen till avgången egentligen var. Bristen på ideologi och politik är uppenbar. Läser man exempelvis vad några av de som lokalt hållit i yxan sagt och skrivit blir det övertydlig. Vare sig Björn Sundin eller Jonas Karlsson har några om ens någon egentlig politisk grund för sin publika aversion mot sin numera avgångne partiledare. Istället handlar det om "många olika saker" om "framtoning" och om "misstag". Ur ett Örebro-perspektiv är det förståeligt. Socialdemokraterna i Örebro gjorde fantastiska resultat både i det ordinarie valet 2010 och i omvalet 2011. Men resultaten byggdes inte på ideologi och politik, utan på framtoning och yta. Och de löften som gavs före valet för att skapa en vacker framtoning är noll värda när valet väl är vunnet.

Detta sätt att låta en partiledare gå på plankan blir rätt bekymmersamt för efterträdaren av två skäl. Dels för att det blir uppenbart att den kommande partiledaren måste vara mer eller mindre perfekt, ofelbar. Dels för att Juholts många politiska misstag sannolikt beror på att det inte finns någon politisk färdriktning för partiet. Denna grundläggande problematik blir synlig i stort som smått. Till och med hur man ska utse en efterträdare blir en stridsfråga. Gårdagens Studio Ett med bland annat Thomas Bodström och Lena Hjelm-Wallén gjorde saken övertydlig. Bodström ville i vart fall öppna och erkänna partiets stora problem som bland annat yttrar sig i en extrem toppstyrning. Hjelm-Wallén ville inte ens erkänna att någon problematik fanns...

Nu fylls media av förståsigpåare som ger råd hur socialdemokratin ska återta sin roll i svensk politik. Det handlar ofta om att bli mer mainstreamad. Om att bli pragmatisk. Om att ta tillvara allmänitresset. Helt enkelt om att än mer lämna ideologin bakom sig och försöka bli ett parti för de många som helst vill att världen ska rulla på som vanligt, bara lite bättre i morgon än idag.

På flera håll kan jag läsa om att det inte fungerar om socialdemokraterna ska vända sig inåt, mot sin kärna, och bli mer ideologiskt socialistdemokratisk. Ett ideologiskt parti kan, som jag förstår det, inte räkna med att bli ett stort parti.

I Folkpartiet jobbar vi som bäst med att ta fram ett nytt partiprogram. Det ska upp till behandling på ett landsmöte 2013 och vara vår bas när vi går till val både till Europaparlamentet på försommaren och till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige den andra söndagen i september 2014.

Hur ska det programmet formas? Vilken är liberalismens roll i svensk politik 2014 och de kommande åren? Hur ser vår självbild ut? Vilket parti är vi och vilket parti vill vi vara?

Finns det helt enkelt en tid och en plats för liberalism a la Folkpartiet i svensk politik?

Som folkpartistisk partistyrelseledamot är väl det självklara svaret ett rungande JA. Men att svara så skulle vara lika illa mot liberalismen som det som nu pågår inom socialdemokratin. Liberalism har inte ett enda svar på samhällsutmaningarna. Liberalismen har alltid varit inriktad på att lösa dagens problem för dagens människor utifrån ett individuellt perspektiv. Om inte ett parti uppfyller de kraven har det inte heller någon roll att spela i politiken.

Jag menar att det kommande partiprogramarbetet är avgörande för Folkpartiets framtid och därmed också för hemvisten för svensk liberalism. Vi måste både hitta de frågor som människor idag ställer och de svar med liberal nyans som behövs. Och vi måste våga prioritera. En del av de frågor som ställs har inte, och ska inte ha, en politisk lösning. Det är sannolikt så att också en del av de svar vi idag ger, och de verksamheter vi driver i offentlig regi och med offentlig finansiering, i en liberalare framtid inte är vare sig offentligt drivna eller kanske inte ens offentligt finansierade.

Ibland säger vi liberaler att kristdemokraterna måste överge sina moralpolitiska frågor för att kunna växa. Jag skulle vilja påstå att vi liberaler har en liknande utmaning. De individualistiska perspektiven har vunnit de flesta moraliska strider man givit sig in i. Visst finns mycket värderingsarbete kvar att göra, men det offentliga uppdraget är numera relativt begränsat.

Den framtida liberalismen måste våga fundera i andra banor. Hur ser ekonomisk ekonomisk politik med individen i centrum ut de kommande åren? Hur ser en liberal rättspolitik ut där individen sätts i centrum? Hur ser en liberal, individcentrerad arbetsmarknadspolitik ut? Och hur bygger man ett liberalare samhälle, både med investeringar i reella tillgångar och i socialt kapital?

Och till dessa liberala frågor, läggs som ett extra perspektiv de frisinnade tankarna. Synen på människans värde. Insikten om att alla människor inte alltid klarar av att vara starka individer. Generationsperspektiven både bakåt, med oändliga värden, och framåt, där miljö och natur är självklara politiska utmaningar.

Så finns det tid för liberalism i Sverige idag? Svaret blir att det ligger i våra egna händer.

Media: SvD, SvD, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,

Bloggar: Björn Sundin, Kent

Ständigt denne Juholt, men...

För oss som är politiskt aktiva, och för de som har politisk granskning som jobb, är frågan om Håkan Juholts varande och inte varande den heta potatisen idag. Kommer Verkställande Utskottet att kräva hans avgång? Kommer han att vägra att avgå? Kommer istället ett möte i morgon, eller nästa vecka, eller nån annan dag att bli hans sista? Vilka ”tunga” socialdemokrater har idag övergivit honom?

Detta spel om makten i Sveriges före detta statsbärande parti är möjligtvis en intressant historia för oss politiker och de politiska journalisterna. Men i vart fall jag upplever en annan känsla för spelet hos de vänner jag har utanför politiken. Det handlar mer om trötthet, om att inte bry sig, om att vända ryggen till ett parti och till politik i allmänhet. Och det handlar om att socialdemokratin inte längre är en intressant politisk kraft i Sverige längre.

För detta får Håkan Juholt ta skulden. Och det är väl en del av ledarskapet. Men jag har sagt det förr och säger det igen; socialdemokratins kris är betydligt större än Håkan Juholt. Juholt är vald därför att han är den han är och att han upplevdes vara den som bäst kunde ”återförnya” partiets politik.

Men vad är denna återförnyelse? Vilket utrymme finns det för ett parti som haft makten som ideologi? Vilken politik återstår för en socialdemokrati som inte längre tror på socialismen? Vilken partiledare kan leda ett parti utan framtid?

Åter: Socialdemokraternas kris är betydligt större än Håkan Juholts. Hans lägenhetsaffärer är ett självklart black om foten och skulle i andra partier säkerligen lett till en snabbare avgång. Men den osäkerhet, som exempelvis den om stabilitetspakten här senast, som blir en del av hans felaktiga hantering av politiken, är egentligen bara ett symptom för socialdemokratins kris. Är man EU-vän eller EU-skeptiker? Står man för en öppen internationalism, eller är fackets ofta rätt nationalistiska politik också partiets?

På samma sätt är det på nästan alla andra politikområden:

• Är man för eller emot sänkta eller höjda skatter?
• Är man för eller emot alternativ inom skola, vård och omsorg?
• Är man för eller emot en större eller mindre offentlig sektor?
• Är man för eller emot civilsamhället?
• Är man för eller emot tuffare tag inom polis och rättsväsende?
• Är man för eller emot tuffa miljökrav och naturvård?

Och så vidare. Och Folkhemmet är dött…

Om man har det med sig i bagaget är väl frågan mer: Vem (förutom då Håkan Juholt) vill styra ett sådant parti? Socialdemokratins kris är betydligt större än Håkan Juholt!

Sen en avslutande reflektion kring Håkan Juholt:

Hur orkar karln? Är det rimligt att en människa ska kunna bära den press han fått stå ut med nu i ett halvt år? Hur är man skapt om man kan gå igenom dessa kärr av misstroende, baktalande och ränksmidande som verkar pågå i och i närheten av partiet utan att påverkas? Hur klarar han av det utan att brytas ner? Mot vems axel gråter han när kamerornas ljus slocknat?

Media: NA, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SR1, SVT1, SVT2, TV4-1, TV4-2

Om kompromissandets natur

Lyssnade på Thomas Esbjörnsson i Radio Örebro. Om kompromisserna kring WUC. Det finns skäl till en kort kommentar.

Det politiska livet är, precis som Esbjörnsson säger, fyllt av kompromisser. Det går också bra att ta kristdemokraternas ultimativa krav på införandet och bibehållandet av det kommunala vårdnadsbidraget som exempel. För kristdemokraterna är vårdnadsbidraget en del av deras ideologiska bas. Det handlar om en annan syn på individen och familjen, än exempelvis den liberala. Det är därför möjligt att förstå deras inspel kring kompromissandet.

Men vad gör socialdemokraterna? Är bevarandet av Rudbecksskolan en del av deras ideologiska bas? Knappast. Även om det skiljer eoner mellan exempelvis liberal skolpolitik för kunskap och bildning och den socialdemokratiska flumskolan, är inte bevarandet av en enskild skola någon ideologisk bas. Istället handlar det om hur de ska hantera en opportunistisk och medial bild som de själva skapat. Rudbecksskolans bevarande (och det indirekta löftet att bevara alla andra skolor också) var en av de frågor som "vann" valet åt socialdemokraterna.

Men det löftet, liksom löftena kring ÖBOs hyror och arbetslösheten, var illa underbyggda. Det fanns ingen ekonomisk analys, Det fanns ingen analys av vad det betydde för vare sig elever, lärare eller verksamheten totalt. Som opposition kan man ta sig något större friheter med ekonomin, man har helt enkelt inte samma förutsättningar som man har som majoritet. Men det gäller att kunna byta fokus om man kommer i majoritet. Det har inte socialdemokraterna lyckats med.

Socialdemokraterna i Örebro bedriver fortfarande oppositionspolitik trots att de är huvudpartiet i kommunledningen. Hittills har deras politik i huvudsak baserats på utspel som sannolikt är tänkta att vara mediala, opportunistiska och populistiska. Det handlar hela tiden om att satsa. I augusti 2011 var det mer pengar till verksamheterna. Sen har det varit kommunala satsningar på järnväg, på länstrafik, på bolag, och nu sist en enorm investeringsbudget. Men alldeles för sällan har satsningarna varit underbyggda med fakta. Det har mindre handlat om att styra kommunen, och mer om att försöka optimera partiets potential.

Om man ska kompromissa, bör man veta varför och från vilken grund. En kompromiss som bara bygger på att man tagit ställning för det mest populära förslaget riskerar att slå tillbaka med full kraft när verkligheten kommer ikapp. Det är det som nu sker för socialdemokraterna i Örebro. På sätt och vis är det en parallellprocess som den partiet på riksplanet genomlider. Vare sig lokalt eller nationellt finns längre någon ideologisk kompass. Denna kompass har istället bytts ut mot ett vått finger i luften. De stora orden staplas på hög i pressmeddelanden, bloggar och högtidstal.

Men när det kommer till att betala notan för högtidsorden, står socialdemokraterna tomhänta.

Det krävs mer att leda ett land eller en kommun, än vad det krävs att vara i opposition. Den läxan håller förhoppningsvis socialdemokraterna i Örebro på att lära sig nu. Om de inte lär sig, kommer Örebro sannolikt att ledas ut på en lång ökenvandring. Då är inte nedläggningen av WUC, eller uppsägningarna av nattsjuksköterskorna, det enda steget för att få kommunen i ekonomisk balans. Då kommer det sannolikt mer att handla om svulstiga ord och stora löften som lika snabbt omsätts i panikbromsningar, nödstopp och välfärdsutarmning.

Media: Radio Örebro, NA, Tvärsnytt, DN, SVD,

Bloggar: Kent, Maria, Fredrik, Niclas, Karin

Varför Europa?

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

Paradigmskifte

Man kan inte beteckna dagens opinionsundersökning som något annat än det tydligaste beviset på att Sverige är mitt inne i ett paradigmskifte. Vem kunde för bara något år sedan säga något som att socialdemokraterna i en opinionsundersökning skulle hamna på 24%? Om någon sagt detta hade det varit lika trovärdigt som att påstå att månen är fyrkantig.

Men nu är vi där. Dagens siffror är katastrofala för socialdemokraterna som svenskt parti. Men kanske är siffrorna glädjerika såväl för den svenska demokratin som för den svenska socialdemokratin. Varför?

Det är uppenbart att svensk demokrati inte har fungerat speciellt väl under lång tid. Visst - själva valdagen är fortfarande en högtidsdag. De fläckar av oegentligheter som förekom bland annat i valet 2010 i Örebro är förhoppningsvis bara just fläckar. Men samhället har varit genomkorporerat. Socialdemokraternas långa maktinnehav har skapat ett samhälle där de osynliga banden mellan politisk makt, facklig makt och makten hos näraliggande organisationer förlamar viktiga beslutsprocesser.

Nu bryts förhoppningsvis detta. Socialdemokraterna blir ett vanligt parti, ett parti bland andra. Om socialdemokraterna inte ens har majoritet inom LO kommer dessutom den fackligt-politiska samverkan att bli omöjlig. Det är bra.

I sig kan detta faktiskt också vara bra för socialdemokratin. Den kris vi ser idag är inte en Juholt-kris, även om han är den som frontar partiet just nu. Han är bara ett tydliggörande av hur ett parti utan mål, utan medel och utan ideologisk bas agerar. Hoppjerka. Popcornpolitik. Strider. Utspel. Tillbakagång.

En socialdemokrati utan makt måste återvända till sina rötter och fundera över vilken ideologisk bas som kan överleva in i 2000-talet. Hur ser dagens utmaningar ut för socialdemokraterna? Vilka är de frågor som de har lösningar till? Om det finns en ideologisk bas för en framtida socialdemokrat, har faktiskt också dagens socialdemokrater tjänat på de usla opinionssiffrorna.

Media: DN, SVD, Mynewsdesk, Expressen

Vänster - Bakåt!

Håkan Juholt har talat. Politik. På sitt partis förtroenderåd.

När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.

Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!

Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.

Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.

Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.

Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.

Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.

Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?

Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.

Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?

Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"

Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.

Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.

Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.

I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.

För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar.  Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.

Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro

Bloggar: Kent

Politics och policies

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar?  Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1,  och NA1 och TV4-1, TV4-2

Socialdemokraterna mot 15 %?

Rätt kul. Idag har TV4 nyheterna huvudrubriken att en statsvetare menar att sossarnas botten är runt 15 %. Jag undrar om han läst min blogg från den 13/11 2010. För mer än ett år sedan tänkte jag i de banorna. Lite kul att vara dryga året före experterna...

Det finns inget som idag gör att jag behöver revidera mina funderingar. Socialdemokraterna är ett parti i fritt fall. Det är inte Håkan Juholts fel. Han är snarare ett symptom på det förfall som började för länge sedan, när ideologin försvann helt och ersattes av makten som sammanhållande kraft. När sedan makten inte längre finns, saknar också partiet sitt berättigande.

Fortfarande finns rester av maktpartiet kvar. Tyvärr kunde vi i Örebro inte klara av att låta socialdemokraterna vara kvar i opposition ytterligare en mandatperiod. Det hade sannolikt varit nyttigt för såväl demokratin som den eventuellt kvarvarande socialdemokratiska ideologin. Annars blir det övertydligt att i Örebro kommun, liksom i landstinget, är det inte ideologin som är viktig. Det är makten. Därför är det inte svårt för socialdemokraterna att sälja bort löften som bort vara ideologiskt kärnstoff. Vårdnadsbidraget är det tydligaste exemplet på den ideologiska rötan.

Därför är det inte heller svårt att svika löften. Före valet skulle skolor räddas. Efter valet ska andra läggas ner. Före valet var det rätt till heltid. Efter valet är det rätt till utredning om rätt till heltid. Före valet gick barn och gamla före asfalt och betong. Efter valet sparas det mest på barn och gamla, och minst på betong. Bara ett maktparti kan göra sådana svängar. Och därför att man fortfarande har makten hålls partiet ihop lokalt. Men även de lokala företrädarna ger sig nu in i slakten av moderpartiet...

Det är inte en vågad gissning att Juholt får gå före valet 2014. Men det är lika ovågat att gissa att han sitter kvar. Om han får gå, är det sannolikt på grund av att partiet tror sig ha hittat någon som är mer medialt begåvad, men som är ännu mindre ideologisk. Om han sitter kvar beror det på att den lilla krets som bestämmer sannolikt bedömer att det inte är Juholt som är det egentliga problemet, och att en avgång skulle riskera partiets enhet än mer. En partisplittring skulle i det läget inte vara långt borta.

Den enda möjliga glädjen för socialdemokraterna är kanske att moderaterna nu verkar göra om i vart fall delar av samma resa. Makten, pragmatismen, viljan att vara ett parti för alla, kan bli samma hämsko för de nya moderaterna som för de gamla socialdemokraterna.

Socialdemokratins kris är och kommer att vara en fråga för såväl statsvetare som för oss som är politiker och intresserade av politisk utveckling under överskådlig framtid. Det vi ser idag är inget annat än det största paradigmskiftet i svensk politik på nästan 100 år.

Media: TV4Nyheterna, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1, Radio Örebro.

Bloggar: Kent Persson

Partibidrag i öppenhet

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen

Björklund vs Juholt

Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:

För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.

För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.

För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.

---

Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.

Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.

Och nu då - vad händer?

Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.

---

Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.

Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.

Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.

Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.

Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.

---

Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.

Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2,   Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,

Politik och politik

Just nu cirklar allt kring Håkan Juholt. Ska han klara sig eller inte? Frågan är öppen. Men min amatörmässiga sannolikhetsanalys leder till att han sitter kvar. Skälen? Socialdemokraterna har sannolikt inte råd med ytterligare ett partiledarbyte. Hur skulle det gå till? Vem skulle kunna ställa upp? Alla andra kandidater är ju prövade och förkastade. Det spelar ingen roll om den nya proceduren skulle ske stängt eller öppet. Vem skulle ens vilja försöka kandidera till det parti som förr sade sig vara statsbärande, men som nu knappt kan bära sig själv.

Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?

Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.

Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.

Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.

Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.

Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.

Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.

Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.

Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2,  SR1, SVT1

Barnsligt Juholt! Och odemokratiskt!

Sitter och tittar på "partiledaredebatten". Mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gapar det tomt. Där skulle Håkan Juholt och Lars Ohly stått. Men de ville inte stå bredvid Sverigedemokraterna. Så de sitter hemma och tittar istället.

Juholts prepubertala "vill-inte" strategi är bekymmersam. Genom att utebli menar socialdemokraterna att de har en rätt utöver andra partier. De är inte opposition, utan något annat. De är i alla fall inte i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna.

Men stopp där - var det inte bara ett par månader sedan som socialdemokraterna tänkte sig att sänka regeringens jobbskatteavdrag tillsammans med Sverigedemokraterna? Då var det OK att inte bara stå tillsammans med SD utan utforma ett förslag tillsammans med dem för att kunna sänka regeringen!

Och var det inte så att en av socialdemokraternas tyngre politiker, Ylva Johansson, satt i ett utskottsrum och pratade med Sverigedemokraterna? Hon förnekade det, men...

Men i TV-studion kan de inte stå.

Juholts agerande är illa för demokratin. Det har gör är att förakta väljarna. Han tror inte att vi som tittar inser att oppositionen inte består av fyra olika partier.

Men frågan är vad det bakomliggande skälet är?

Johan Ingerö, ledarskribent på SVD, har i ett antal artiklar beskrivit den nationalistiska sväng som Labour i Storbritannien är inne i. En sväng som kanske påverkar fler av de europeiska socialdemokratiska partierna. Och frågan är vad som händer med svensk socialdemokrati.

I Malmö härskar Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, en stad där judarna känt stor oro för sin situation och där Reepalu försämrad denna. I fredags föreslog han att det skulle finnas två olika medborgarskap. Ett för "riktiga" svenskar. Ett för nya svenskar som begått brott och som då skulle kunna bli av med sina medborgarskap och utvisas. De skulle därmed inte få bli "riktiga" svenskar. Han fick påhäng av socialdemokraternas rättspolitiske talesman, Morgan Johansson. Reepalu och Johansson drev därmed en politik som bara Sverigedemokraterna hittills drivit.

Men efter flera tunga socialdemokratiska hugg, drog Juholt ut och sade att Johansson och Reepalu hade fel.

Kanske är jag för konspiratorisk, men kan verkligen en rättspolitisk talesman för socialdemokraterna gå ut i en sådan fråga utan att ha kollat med partiledningen? Eller var det en testballong som en lagom tung, men också lagom långt bortavarande socialdemokrat, fick släppa. Sedan kände partiledningen av strömningarna innan man tog avstånd. Men hade inte protesterna blivit så stora, hade kanske avståndstagandet dröjt längre, blivit mildare eller uteblivit.

Är detta en del av en mer nationalistisk sväng som förbereds av Juholt & Co? En anglofiering av svensk socialdemokrati? En sväng åt det nationalistiska hållet? Och i ett sådant läge blir det extra känsligt att stå bredvid det parti vars åsikter en del av de ledande företrädare i vart fall delar?

Media: SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVT4 och SVT5, SVT1 och SVT2 och SVT3, DN1 och Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Bloggar: Kent Persson och Karin Forsling

(S)törsta skandalen?

Håkan Juholt klarar inte av att redovisa sin hyra rätt och får ut 160000:- för mycket. Han påstår att han inte har haft koll på reglerna. Det kan jag faktiskt tro på. Han verkar vara sådan. Det hjälper i och för sig inte. Det blir ett himla liv. All media springer benen av sig och avgångsdiskussionen har startat.

Lena Baastad "lånar" några tusen kuvert av Örebro kommun för att skicka partipropaganda. Inte en gång. Två gånger, eller fler beroende på hur man ser på de andra tillfällena. Kostnaderna för kommunen? Mer än Juholts skandal. Och det sker medvetet, totalt medvetet och med avsikt att föra alla bakom ljuset. Men det finns en skillnad: Det blir inget liv alls. Till slut gör NA en liten artikel av det, men den (o)beroende (s)tatstelevisionen och den lika (o)beroende (s)tatsradion tycker inte ens att det är en nyhet.

Både Juholts och Baastads skandaler är ett kännetecken på den kris som socialdemokraterna är i. Ett part utan ledning. Ett parti utan politik. Ett parti utan riktning. Ett part med framtiden bakom sig. Men ett parti som fortfarande definierar sig som ägare av såväl stat som kommun. För att ta Ulrika Sandbergs ord från förra kommunfullmäktige: "De fick slut på våra egna kuvert och tog då kommunens". Det är svårt att få ett tydligare exempel på att ta sig rätt.

Tänk själv: Ordföranden i idrottsklubben, som dessutom är kommunalanställd, ska göra ett utskick till medlemmarna. Men klubbens kuvert tar slut. Så han tar kommunens. Möjligt? Knappast...

eller

Företagarna är arga på socialdemokraternas näringslivspolitik och ska skicka ett brev till alla företag med kritik mot kommunens ledning. Ordföranden, som dessutom råkar vara nämndordförande, får slut på kuverten så han tar kommunens istället. Möjligt? Knappast...

Och om det skedde - skulle det kunna accepteras? Skulle kommunen sitta stilla och ta det lugnt? Eller skulle man begära en genomgripande undersökning och gå vidare mot polisanmälan? Inte bara sannolikt, utan helt säkert, skulle kommunen agera, de ansvariga anmälas och om det fanns tillräckliga skäl dömas.

Håkan Juholt och Lena Baastad är ledare i ett parti som inte är som alla andra. Det ska vi vara tacksamma för. Deras agerande är skadligt för alla politiker och för demokratin som sådan.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2 och NA

Blogg: Kent Persson och Gabrielle Peteri

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

Aha - är det kris, eller?

Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.

Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.

Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de  långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.

Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.

Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.

Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?

Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.

I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.

Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.

Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.

Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4

Visioner eller mål eller medel?

Statsministerns tal i går har fått hård kritik från många. Nerikes Allehandas ledarsida är en av dem. Statsministern beskrivs som visionslös.

Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.

Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.

För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.

Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?

Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...

Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.

Så vad ska man välja?

Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).

Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.

Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.

Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...

Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.

Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.

Övrig media: DN

Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund

Inte Almedalen

I år är jag inte i Almedalen. Det är ett medvetet val. Har haft ett antal förfrågningar men tackat nej. Det är sex år sedan jag hade en riktig semester. Valåret 2006 blev det ingen. Majoritetsåren 2007-2010 lika illa. Så det är faktiskt ända till 2005 jag fått drömma mig tillbaka.

Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.

Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?

Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.

Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!

Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!

Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...

Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.

I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.

Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?

I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...

Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?

Media: DN, Expressen

Ekonomi och pensioner

Det finns rätt många anmärkningsvärda saker i Håkan Juholts "installationstal" som ny s-ledare. En av de märkligaste är hans syn på pensionssystemet. Eller snarare om han har den syn på pensionssystemet som han torgförde på kongressen, som han senare backade från, eller om han har någon helt annan...

Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.

I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...

Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.

I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.

Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?

Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.

För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?

Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:

När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.

När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.

Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.

Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.

En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...

Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,