Liberal landsbygd

För 100 år sedan hade det dåvarande Folkpartiet, Frisinnade Landsföreningen, två starka ben att stå på.

Det ena, låt oss kalla det stadsliberalismen, slogs för individernas frihet och marknadskrafterna. Det handlade om en stark teoretisk liberalism. (Det är enormt förenklat, men jag skriver ju ändå för långt...)

Det andra, som vi kan kalla frisinnet, hade sin starka bas i föreningslivet och på landet. Det var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och landsbygdens alla småföretagare som skapade en politik som också handlade om socialt ansvarstagande, moral och etik, lite om det civila samhällets roll och funktion som vi skulle säga idag.

Det har inom Folkpartiet alltid funnits en konflikt mellan de två strömningarna. Den konflikten har varit nyttig. En marknadsliberalism som bara är teoretisk riskerar att inte se människan. Och ett frisinne som bara ser de sociala behoven riskerar att tappa sitt frihetsperspektiv.

Konflikten mellan de två liberala strömningarna kom till ytan när partiet splittrades 1923. Det var alkoholfrågan som var den utlösande faktorn, men skiljelinjen var djupare än så. 1934 återförenades de två, och Folkpartiet bildades. Då var den frisinnade falangen totalt dominerande.

Men sedan 1950-talet har frisinnet i Folkpartiet vandrat en ökenvandring. Det märks exempelvis på andelen "frikyrkoväljare" som röstar på partiet. På 1950-talet var mer än hälften av frikyrkofolket liberala. Idag är det knappt så många som partiet har i genomsnittligt röstetal.

Denna frisinnade försvagning har märkts på område efter område. Men en av de tydligaste är partiets försvagning på landsbygden. Folkpartiet är idag ett stadsparti. Det är i städerna vi finner våra väljare och sympatisörer. En genomsnittlig folkpartiväljare är idag exempelvis en välutbildad kvinna som bor i villa och har barn i skolåldern. (Den gruppen är ju i sig en framgångsfaktor - det räcker med att åka till vilket universitet som helst och kolla vilka som går i korridorerna...)

Men landsbygden är ofta ett liberalt mörker. Under lång tid har Centerpartiet haft landsbygden som sin grundval. För Folkpartiet har bara enskilda kommuner, som Skinnskatteberg, stuckit ut som goda liberala fästen.

Men nu tar Folkpartiet ett nytt tag. Marit Paulsen, vår Europaparlamentariker, och Nina Larsson, partisekreterare, chefar för en grupp som ska omstarta vårt landsbygdsarbete. Det är bra.

Sverige är det västland där urbaniseringen går fortast. Städerna växer som aldrig förr. Landsbygden avfolkas. Men ingen stad kan finnas utan ett fungerande omland. Det är runt Sverige vårt välstånd grundas. Det är skogen och jorden, malmen och vattnet, som skapar basen för det välstånd våra företag bygger och som vi som politiker sedan kan fördela.

Det Folkpartiet nu inser är att landsbygden inte är som förr. Och framtiden för landsbygden är absolut inte som den var förr. Landsbygdens framtid kommer att ligga betydligt mer i företagande, i småskaliga lösningar, i mångfald och livskvalitet än tidigare. Landsbygden kan, med rätt förutsättningar, börja konkurrera om de högkvalitativa företagen och entreprenörerna. De som inser att livskvalitet inte bara är att kunna gå ner på fiket klockan halv tolv på natten för en latte, utan som inser att skapande också kan ske vid en promenad i mörkret vid samma tid, med bara en fantastisk stjärnhimmel som sällskap.

Framtidens liberala landsbygd handlar om småföretagare som lever lokalt men agerar globalt. IT, formgivning och design, forskning kring naturresurser och framtidens goda och naturvänliga mat är bara några områden där vi kan ta ledningen. Och de entreprenörer som ser denna framtid, måste kunna ha ett liberalt parti att luta sig mot, ett parti som värnar småföretagens och mångfaldens plats inom näringslivet.

Det finns alla chanser för Folkpartiet att bibehålla sin stadsliberala profil, men samtidigt utforma en tydlig politik för en levande landsbygd. Det är som att partiet insett att det är lättare att gå in i framtiden om man har på sig sina historiska skor.

Media: EX, NA

Folkpartiet hem

Partibidrag i öppenhet

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen