Ett abdikerat ledarskap på den mediala bildens altare...

Välkommen nya år. Det är nog fler än jag som skulle önska att man kunde säga att det självklart bleve ett gott nytt år. Men sannolikheten för det motsatta är stor. I min blogg-lista ligger en halvfärdig blogg med arbetsnamnet "Den perfekta stormen" som handlar om hur så många samverkande faktorer nu riskerar många samhällens stabilitet. Jag återkommer till den så småningom.

Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.

I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.

Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.

För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.

För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.

Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.

Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?

Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.

Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.

Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?

Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?

Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?

Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.

Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?

Ingen. Ingen!

Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.

Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.

Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.

I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.

Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.

Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.

Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.

Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?

Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?

Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.

Vargen kommer...

Har du hört?

Det är helt säkert. Naturvårdverket var här förra året och släppte en varg lös. Jag vet det säkert.

Nej - jag var inte där. Men jag har en kompis som säger att han såg det. Helikoptern alltså. Och sedan fanns ju vargarna där...

För oss som har varit engagerade i vargens vara eller inte vara är ovanstående resonemang vardag. Bilden av staten som försöker gå bakom ryggen på medborgarna och plantera ut varg i hemlighet. Alla vet, alla har någon som sett, och så kommer vargarna.

Och följden? Visst ger det oss lite mer rätt att både skjuta, gräva och tiga? Om staten hemlighåller sina utplanteringar, så ger det oss rätt att skjuta i hemlighet...

Jag kan inte undgå att dra paralleller till det som nu sker inom flyktingområdet. När Migrationsverket bestämmer sig för att hemlighålla nya boenden skapas en grogrund för annat. Staten hemlighåller. Det ger oss rätt...

Det är enkelt att förstå bevekelsegrunderna för beslutet. Varenda brinnande flyktingförläggning är ett svek. Ett svek mot flyktingarna. Ett svek mot öppenhet och demokrati. Ett svek mot rättsstaten. Och
inte minst ett svek mot svenskheten - du vet - vi som hellre löser konflikter över en kopp kaffe i sammanträdesrummet än går ut på gatorna och slåss.

Men är hemlighållandet rätt väg att gå? Knappast. Risken är att det istället leder fel.

I DN idag finns två intressanta artiklar. Carl Johan von Seth skriver om riskerna med hemlighållandet, och den låga sannolikheten att det är verkningsfullt. Det är en bra ingångspunkt.

Men än intressantare är Nathan Shachars krönika om Sverige vid vägskälet. Om vi är på väg mot det vi en gång var, men som vi under 1900-talet allt mer lämnat. Om ett land som varit just ETT land, men som nu glider allt mer mot att åter bli ett delat land. Eller för att tala med Schachars ord: Ett antagonistiskt land.

Vi och dom. Folket mot överheten. Flyktingkramarna mot de invandrarfientliga. Höger mot vänster. Onda mot goda.

Det är bara att välja sida. Och när du gör det väljer du också bort nyanserna. Vi är goda. Dom andra är onda. Vi är folket, vi har rätt. Dom andra har fel, oavsett vilken överhet de tillhör. Svart och vitt. Tydligt. Enkelt.

Medierna både stärker och tappar sin makt. De gamla sanningarna gäller inte längre. "Alla" tittar inte på SVT och Aktuellt längre. "Alla" läser inte Nerikes Allehanda. Nyheterna fragmentiseras och fördelas olika. Du söker allt mer de nyheter som bekräftar din egen syn på saken, väljer bort det som problematiserar. Och du hittar nya vägar. Besöker de Facebookgrupper som är som du. Prenumererar på de inlägg på de sajter som du gillar. Stänger dörrarna till det andra. Det som oroar, berör på ett annat sätt. Problematiserar. Kanske kan få dig att tänka om.

Men nej - det är det enkla budskapet som gäller. Svart och vitt.

Visst har Gardell och Schyffert rätt. Alla andra är bara invandrarfientliga fascister som bara bryr sig om sig själva och inte människan.
Visst har Åkesson rätt. Alla andra är bara den röda PK-elitens lakejer som bara bryr sig om sig själva och inte folket.

Och Sverige slits itu.

Det finns en risk att Migrationsverkets beslut blir kontraproduktivt. Att det än mer bekräftar den världsbild som säger att staten inte längre är god, att staten inte längre står på din utan på någon annans sida. Och det ger dig rätt att göra sånt som du tidigare aldrig kunnat tänka dig göra.

Fram tills nu har vi trott på samtalet. Medborgardialogen. Sökandet efter det gemensamma bästa även i svåra frågor. Eller kanske ibland sökandet efter det gemensamma minst dåliga, i de allra svåraste frågorna. Det har aldrig varit enkelt. Det har aldrig gått smärtfritt. Men det har varit vår väg att fortsätta bygga den stabila rättsstaten. Involvera. Samtala. Låt också de som tycker olika komma till tals.

Migrationsverkets beslut är i sig litet. Men det är ännu ett tecken på att det Sverige vi trodde oss känna i går, inte längre existerar.

Har du hört? Jag har en kompis som säger att han såg en bil åka på vägen upp mot berget. Mörka rutor. Och när de klev ut hade de Naturvårdsverkets jackor. Han är helt säker på att de skulle släppa ut fler vargar.

Vad ska vi göra? Har du något förslag?

Det måste finnas en annan väg att gå. Vi måste värna det svenskaste av allt: Dialogen.

Insikten om att vi alla är en del av samma samhälle. 

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...

Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,

Humanism tack!

Ingen som läser eller ser eller hör om den 91-åriga Ganna kan väl vara oberörd. Det är omänskligt att utvisa en 91-åring som har demenssjukdom, som har flera andra sjukdomar, som har tillbringat lång tid i Sverige och som har all sin släkt här. Men enligt såväl Migrationsverket som invandringsministern är lagen skriven så och de särskilda skäl, eller som lagen skriver ”synnerligen ömmande omständigheter”, som kan åberopas passar inte i detta fall.

Då borde väl lagen ändras?

Nej - säger migrationsministern. Lagen är bra och ska inte ändras. Om vi ändrar den så riskerar vi att få hit alldeles för många gamla som bara har rätt till pension, sjukvård och äldreomsorg och som inte ger något tillbaka till samhället. Vi har inte råd, säger Billström. I vart fall säger han ungefär så om man läser vad hemsidorna skriver.

Jag hoppas han är felciterad.

För ska det finnas ett nyttorekvisit för all invandring? Är det bara de människor som har möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom arbete och skatt som ska få rätt att stanna? Så har det aldrig varit, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så heller.

Sverige ska kunna ta emot människor som flyr från förföljelse, och som kanske har drabbats så illa av den att de aldrig kommer att kunna bidra till något samhällsnyttigt arbete även i framtiden, oavsett om de är 5, 55 eller 95 år gamla.

Men sedan finns det de där människorna som egentligen inte har flyktingstatus. De som inte ska få stanna. Om om inte funnits.

Men "om" finns. Och det är därför man i vissa lagar skriver om särskilda skäl, eller på andra sätt uttrycker att det måste finnas ett utrymme att tolka lagen "extensivt" som det heter på juridiska. Även fall som faller utanför lagens regler kan få samma rätt som den som finns innanför. Men hur ska man då tolka detta om "särskilda skäl"? Här brukar lagstiftaren ge olika former av riktlinjer. Men riktlinjerna är och kan heller aldrig vara något annat än riktlinjer. Det finns ingen lag som kan täcka in alla fall.

Så borde migrationsverket tänka. Och så borde migrationsministern tänka. Och räcker inte lagstiftningen och dess förarbeten som det ser ut idag för dem att tänka så, så måste lagstiftningen och dess förarbeten ändras.

Det finns inget humant i att utvisa en 91-årig allvarligt sjuk människa från tryggheten och hela släkten i Sverige till otryggheten och ensamheten i Ukraina, även om hon inte har flyktingstatus. Det enda humana är att låta Ganna stanna, och att hennes fall leder till att tolkningen av lagen ändras. Det vill Folkpartiet. Det vill flera andra partier.

Sverige har råd med att låta Ganna stanna. Sverige har inte råd med en inhuman migrationspolitik.

Media: DN1, DN2, DN3 och SVD och Expressen1, Ex2, Ex3 och Aftonbladet1, AB2 och TV4-1, TV4-2, TV4-3 och SVT1, SVT2, SVT3 och SR1