Vargen kommer...

Har du hört?

Det är helt säkert. Naturvårdverket var här förra året och släppte en varg lös. Jag vet det säkert.

Nej - jag var inte där. Men jag har en kompis som säger att han såg det. Helikoptern alltså. Och sedan fanns ju vargarna där...

För oss som har varit engagerade i vargens vara eller inte vara är ovanstående resonemang vardag. Bilden av staten som försöker gå bakom ryggen på medborgarna och plantera ut varg i hemlighet. Alla vet, alla har någon som sett, och så kommer vargarna.

Och följden? Visst ger det oss lite mer rätt att både skjuta, gräva och tiga? Om staten hemlighåller sina utplanteringar, så ger det oss rätt att skjuta i hemlighet...

Jag kan inte undgå att dra paralleller till det som nu sker inom flyktingområdet. När Migrationsverket bestämmer sig för att hemlighålla nya boenden skapas en grogrund för annat. Staten hemlighåller. Det ger oss rätt...

Det är enkelt att förstå bevekelsegrunderna för beslutet. Varenda brinnande flyktingförläggning är ett svek. Ett svek mot flyktingarna. Ett svek mot öppenhet och demokrati. Ett svek mot rättsstaten. Och
inte minst ett svek mot svenskheten - du vet - vi som hellre löser konflikter över en kopp kaffe i sammanträdesrummet än går ut på gatorna och slåss.

Men är hemlighållandet rätt väg att gå? Knappast. Risken är att det istället leder fel.

I DN idag finns två intressanta artiklar. Carl Johan von Seth skriver om riskerna med hemlighållandet, och den låga sannolikheten att det är verkningsfullt. Det är en bra ingångspunkt.

Men än intressantare är Nathan Shachars krönika om Sverige vid vägskälet. Om vi är på väg mot det vi en gång var, men som vi under 1900-talet allt mer lämnat. Om ett land som varit just ETT land, men som nu glider allt mer mot att åter bli ett delat land. Eller för att tala med Schachars ord: Ett antagonistiskt land.

Vi och dom. Folket mot överheten. Flyktingkramarna mot de invandrarfientliga. Höger mot vänster. Onda mot goda.

Det är bara att välja sida. Och när du gör det väljer du också bort nyanserna. Vi är goda. Dom andra är onda. Vi är folket, vi har rätt. Dom andra har fel, oavsett vilken överhet de tillhör. Svart och vitt. Tydligt. Enkelt.

Medierna både stärker och tappar sin makt. De gamla sanningarna gäller inte längre. "Alla" tittar inte på SVT och Aktuellt längre. "Alla" läser inte Nerikes Allehanda. Nyheterna fragmentiseras och fördelas olika. Du söker allt mer de nyheter som bekräftar din egen syn på saken, väljer bort det som problematiserar. Och du hittar nya vägar. Besöker de Facebookgrupper som är som du. Prenumererar på de inlägg på de sajter som du gillar. Stänger dörrarna till det andra. Det som oroar, berör på ett annat sätt. Problematiserar. Kanske kan få dig att tänka om.

Men nej - det är det enkla budskapet som gäller. Svart och vitt.

Visst har Gardell och Schyffert rätt. Alla andra är bara invandrarfientliga fascister som bara bryr sig om sig själva och inte människan.
Visst har Åkesson rätt. Alla andra är bara den röda PK-elitens lakejer som bara bryr sig om sig själva och inte folket.

Och Sverige slits itu.

Det finns en risk att Migrationsverkets beslut blir kontraproduktivt. Att det än mer bekräftar den världsbild som säger att staten inte längre är god, att staten inte längre står på din utan på någon annans sida. Och det ger dig rätt att göra sånt som du tidigare aldrig kunnat tänka dig göra.

Fram tills nu har vi trott på samtalet. Medborgardialogen. Sökandet efter det gemensamma bästa även i svåra frågor. Eller kanske ibland sökandet efter det gemensamma minst dåliga, i de allra svåraste frågorna. Det har aldrig varit enkelt. Det har aldrig gått smärtfritt. Men det har varit vår väg att fortsätta bygga den stabila rättsstaten. Involvera. Samtala. Låt också de som tycker olika komma till tals.

Migrationsverkets beslut är i sig litet. Men det är ännu ett tecken på att det Sverige vi trodde oss känna i går, inte längre existerar.

Har du hört? Jag har en kompis som säger att han såg en bil åka på vägen upp mot berget. Mörka rutor. Och när de klev ut hade de Naturvårdsverkets jackor. Han är helt säker på att de skulle släppa ut fler vargar.

Vad ska vi göra? Har du något förslag?

Det måste finnas en annan väg att gå. Vi måste värna det svenskaste av allt: Dialogen.

Insikten om att vi alla är en del av samma samhälle. 

Farliga frågor

Örebro har en rätt lång historik kring att jobba med medborgarfrågor. Den lokala demokratin har varit viktig. Från både partier till höger och vänster har det funnits ett genuint intresse att bredda det demokratiska samtalet.

Under den förra mandatperioden jobbade vi strategiskt med medborgardialog. Vi tog jobbet på allvar. Det handlade om att skapa förståelse för de olika typer av dialog som finns. SKL använder den så kallade delaktighetstrappan som en förklaringsmodell till de olika typerna av medborgarengagemang:

För att man inte ska förleda medborgarna är det viktig att man är klar i vad varje steg innebär, både från medborgarnas sida, och från politikens sida. Om politiken hävdar att man ska få vara med och besluta, men att det sedan bara blir information, så försvagas demokratin.

Den insikten har varit vägledande för kommunens tankar kring medborgardialog, ända fram till socialdemokraterna tog över makten efter valet 2010. Nu är medborgardialog inte längre en fråga om att lämna makt och ansvar till örebroarna. Nu handlar det istället om att ge politikerna tillgång till media, och att förespegla örebroarna att man får vara med och bestämma trots att man inte får det.

Den senaste "medborgardialogen" kring gatorna kan tjäna som gott exempel. Och att läsa vad Björn Sundin sagt, visar hur illa det är ställt med kommunledningens insikter i medborgardialogfrågan.

Ursprungligen ville inte socialdemokraterna ha någon dialog alls kring deras tankar att öppna massor av gator i Örebro. Det var oppositionen som tvingade fram beslutet att diskutera gatorna. När socialdemokraterna då kände detta tvång, skapade man möjligheter för medborgarna att vara med och tycka. Men vad skulle man tycka om? Det var oklart. Och vad skulle det innebära för besluten? Ännu oklarare.

När nu processen är avslutad, och nästan 3000 örebroare har engagerat sig, visar det sig att det överhuvudtaget inte varit fråga om någon dialog. Istället handlar det om att kommunledningen och Björn Sundin söker bekräftelse för ett antal förslag som de bestämt sig för att genomföra, redan från början.

Det är illa. Men det blir värre.

Så här säger Björn Sundin i Nerikes Allehanda:

"Vi fick in 1 700 svar på Örebro punkt se, och det ska vi ärligt erkänna att en stor del är uppenbart samordnade. Det handlade om att man ville driva en särskild fråga. Det kom också 650 svar när svar när vi var på plats i Krämaren och det var ett mer brett representativt urval" 

Kommunalrådet är ganska tydlig i vad han tycker om olika örebroare. De som samordnar sig är mindre värda än några andra. Han ska uppenbarligen ta större hänsyn till de 650 som kom till Krämaren än de 1700 som skickade meddelanden till orebro.se.

Snacka om (o)demokratisyn!!!

Sundin är ledande företrädare för ett parti som just är en funktion av att människor har samordnat sig. Alla partier är det. Det är själva vitsen med partier. Men när örebroare gör samma sak utanför partierna, menar Sundin att de är mindre värda. Skrämmande!

Så vad ska nu hända? Nu ska sossarna göra planer på de förslag de skulle lagt, oavsett vad örebroarna sagt. Man kommer att strunta i de synpunkter som kommer från örebroare som tycker "fel" och lägga vikt vid svaren hos dem som tycker "rätt".

Så kan man alltid göra. En politiker kan spela med opinioner och låtsas lyssna hur mycket hon eller han vill. Men frågan är vad det leder till.

Sundin gör något liknande i sitt eget parti. Kväll efter kväll går ombudsmännen ut och knackar dörr med snyggt material om just det område som man knackar dörr i. Materialet innehåller ett antal ledande frågor, men inga besked i om hur svaren kommer att påverka vare sig politik eller beslut. Ytan blir allt. Djupet blir inget.

För ett parti kan det vara ett snyggt sätt att driva kampanj. Men när partikampanjen flyttar in i kommunen blir det värre. För hur ska någon i framtiden kunna lita på inte bara sossarna, utan hela Örebro kommun, om man upplever att när kommunen frågar, så struntar man i svaret?

Förhoppningsvis genomskådar örebroarna sossarnas kampanj och löften tidigare denna gång, än vad de gjorde inför valet 2010. Det kommer att leda till ett sämre valresultat i Örebro och en tappad majoritet.

Men förlusten för Örebro kommun efter detta demokratiska vanstyre, och den försvagning av demokratin som det innebär, är allvarlig och kommer att sätta sina spår i Örebros utveckling och sammanhållning under mycket lång tid.

Det tog oss andra många år att bygga upp en stark trovärdighet för Örebro kommuns demokratiarbete. Det har tagit Sundin några månader att riva ner allting.

Media: NA, SR, TV4