Jag såg bilden på pojken. Och tittade bort.
Jag klarar det inte.
Jag försöker skriva om det. Men det går inte heller. Om döden och barnen. Om krigen och människans hårdhet. Om omänskligheten både där och här.
Men orden är för små och obetydliga. De kan inte greppa eller förklara.
Jag klarar det inte.
Runt om fylls nu sidor av människor med samma tankar. Och temat är detsamma: Vi måste visa mer medmänsklighet. Det räcker nu. Vi kan inte låta barn dö på Medelhavets stränder, i krigets utbombade hus, på flykt i stängda lastbilar och överfulla båtar.
Kanske är det en vändning i opinionen vi ser, en vändning som kommer att göra skillnad.
Kanske pratar vi om det kring kaffebordet på jobbet, medan vi tar en kaka till. Kanske vi behåller bilden i minnet när vi stressar till dagis för att hämta de egna barnen som ju finns i en alldeles för stor barngrupp. Kanske vi suckar en extra gång innan vi tar loven förbi A-lagarna på torget. Kanske vi funderar en sväng till medan vi klagar på att hemtjänsten inte ger den service vi tycker mamma har rätt till, hon har ju betalat skatt hela livet!
Kanske klarar vi av att hålla bilden i minnet en stund till, medan vi framför datorn funderar över varför inte jag får mina behov tillgodosedda. Jag är ju ändå världens centrum.
En del tror att jag är en av dem som vill göra det svårare för flyktingar att komma in till Sverige. Och de finner skälen i mina bloggar och artiklar:
Gång efter annan har jag argumenterat för att Sverige inte klarar av den flyktingsituation vi befinner oss i. Resurserna räcker inte - senast i går fick jag veta att Örebro kommun fortfarande placerar ensamkommande flyktingbarn och ungdomar på hotell för att det inte finns andra boenden - vare sig det gäller pengar, personal eller hus och fastigheter. Gång efter annan har jag argumenterat för att med de flyktingströmmar vi nu ser så kommer arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och välfärden att förändras mot ett samhälle som vi hittills inte velat ha.
Och jag står för vartenda ord i dem. Vi står inför ett vägval. Vi och stora delar av Europa. Vilken värld vill vi se i morgon? Hur mycket är vi beredda att förändra i vårt samhälle i realiteten? Hur stora löneskillnader accepterar vi? Hur usla boenden? Hur låg social standard? Hur stora skillnader i välfärd?
Min poäng är och har alltid varit att vi som är politiker måste vara tydliga med vad vi vill, vilket samhälle vi eftersträvar, vilka fördelar det har - men också vad det kostar.
Jag kommer att stå upp för en politik som tydligt och klart står för att Sveriges gränser ska vara ännu öppnare - om den politiken också förmår redovisa konsekvenserna av den, de positiva för oss alla både idag och i morgon men också de som innebär en utmaning för mig som individ, för min familj, mitt närsamhälle och för samhället i stort.
Men jag är så innerligt trött på alla dessa fina ord utan annan täckning än att man just nu tycker precis så. Och jag är så rädd att flyktingfrågan blir en parallell till klimatpolitiken.
Alla värnar en politik för ett bättre klimat. Om vi inte förmår att minska uppvärmningen kan vi ana att dagens flyktingströmmar bara är en rännil mot vad som komma ska. Vi kanske till och med tänker på det när vi sätter oss i bilen för att fara iväg till köpcentret för att köpa färska jordgubbar i november. Vi får oss en tankeställare i flygplanet på väg till Thailand. Kanske är vi så engagerade att vi till och med skriver en debattartikel om klimatet, samtidigt som vi subventionerar den lokala flygplatsen lite till (för den behövs ju verkligen för näringslivet!!!)... Och vi lajkar naturligtvis "rätt" inlägg på facebook!
Men att ta klimathotet på allvar, att låta det påverka dig, dina livsval och din livsstil i realiteten - det är ju en annan fråga. Och koldioxidhalterna i atmosfären fortsätter att öka.
Kanske har flyktingfrågan en annan sprängkraft. För det rör ju människor här och nu. Människor vi kan se, i livet och ända in i döden. Kanske det verkligen innebär att fler vill och i praktiken också öppnar sina hjärtan, sina hem och sina plånböcker. Kanske skapar bilder, som den jag inte orkar se, ett verkligt skifte hos fler.
Eller så gör den det inte.
Kanske bilden snart försvinner in bland alla de andra tusentals bilder på nöd och ofärd vi dagligen ser. Kanske den kvävs av vardagens nödvändigheter. Kanske vi helt enkelt förhärdar oss, lajkar ännu en "rätt" sida på facebook innan vi går till kaffeautomaten och tar ännu en kaka.
Kanske. Men det är aldrig för sent att hoppas.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett flykting. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett flykting. Visa alla inlägg
2015-09-03
2015-09-01
Migrationens tre plus tre vägval
Jag tänkte att jag skulle skriva om annat än migration och flyktinginvandring. Men frågan är brännande. Dag efter dag. Som i DN i söndags. Och i GP idag där de två tidningarnas starka opinionsbildare polemiserar mot varandra.
Och det finns så många åsikter och tyckanden om vad som ska göras och vad som är rätt. Så jag tänkte att jag skulle försöka bena ut hur jag ser på problem och utmaningar med det som nu sker inför våra ögon. Och jag gör det genom att ganska kortfattat beskriva de tre vägval vi har att göra. Och i ett av dessa gör jag en fördelning på ytterligare tre vägval.
De tre huvudvägarna är:
Det finns få som förespråkar väg 1) eller väg 3). Men också dessa måste beröras. Låt oss börja från början.
1) Öppna gränser.
Helt öppna gränser raderar i sin huvudform i huvudsak ut nationalstaten. Även om medborgarskapet kan innehålla några förmåner som inte bosättningsstatusen innehåller, exempelvis rösträtt, finns inga förutsättningar för att upprätthålla en välfärdsstat med exempelvis ett vittomfattande socialt ansvarstagande. Nationalstaten har hittills visat sig vara den bästa vägen att dels skapa en hyfsat fungerande demokrati, dels skapa förutsättningar för en fungerande välfärdsstat. Nationalstaten har sina begränsningar och svagheter och ska inte ses i ett romantiserat nationalistiskt skimmer. Men det finns idag inga tydliga alternativ till den för att vår variant av samhällsbygge ska kunna fortsätta.
Om nationalstaten ändå ska finnas kvar, behöver andra saker förtydligas. En omdefiniering av medborgarskapets innehåll, exempelvis så att enbart medborgare omfattas av vissa sociala skyddsnät, rätt till demokratiskt deltagande, rätt till samhällets skydd, skattskyldighet och så vidare, blir per definition en inskränkning av de öppna gränserna. En informell gräns skapas mellan medborgare och innevånare.
Det finns ett antal libertarianer/nyliberaler som förespråkar öppna gränser. De är också öppna med att de i huvudsak vill avskaffa välfärdssamhället och nationalstaten.
Låt oss därefter hoppa till den andra extremen:
3) Stängda gränser.
Är detta överhuvudtaget möjligt? Vilka internationella åtaganden kan Sverige ha kvar? I vilka internationella organisationer kan vi delta? Kan vi fysiskt stänga gränserna, ens om vi ville? Och vilka ekonomiska och sociala konsekvenser skulle det få?
Nordkorea kan väl tjäna som det bästa exemplet på vad som sannolikt skulle bli följden av stängda gränser. Det som nu sker i det gigantiska landet Ryssland, och följderna av de små sanktioner och begränsningar som lagts på landet, visar hur sammanlänkade och beroende länderna är med varandra. Eftersom det är så svårt att greppa vad som skulle kunna bli följderna av en sådan politik är det också svårt att någorlunda ocyniskt beskriva alternativet.
---
Väg 1) och väg 3) är extremer som utmanar den värld och det samhälle vi sedan länge tagit för självklart. Sannolikt vill få beträda dem. Då återstår väg 2), reglerad invandring. Och även här finns flera vägval. Jag har valt att begränsa mig till tre enligt nedan, eftersom jag ser de som de tre diskussionsspåren i dagens politik:
3a) Det ska vara svårt
3b) Det kommer väl att fungera
3c) Det ska fungera väl
Låt oss börja från denna nya början:
3a) Det ska vara svårt
Bilden av att SD vill stänga Sveriges gränser är fel och är sannolikt kontraproduktiv för den som vill omvända deras sympatisörer. Även SD säger sig vilja ha en viss invandring och ett visst flyktingmottagande. Men de sätter ribban för vad Sverige vill och klarar betydligt lägre än övriga partier.
Oaktat möjligheterna att genom formella beslut begränsa flyktingmottagandet skapar SD en bild av att det går. Det finns enligt SD till och med möjligheter att folkomrösta om nivåer.
Om man bortser från det som är formellt omöjligt, återstår andra politiska möjligheter. Den som vill ha en svår väg in till Sverige kan begränsa möjligheterna genom såväl ekonomiska som sociala beslut. Begränsningar i ekonomisk ersättning till flyktingar skapar mindre incitament att fly hit. I sin förlängning blir frågan om vilken levnadsstandard en flykting har rätt att ha. Är det tältläger, logement i glesbygden eller eget ordnat och finansierat boende som gäller? Indragen rätt till anhöriginvandring likaså. Hårdare kontroller av ensamkommande barn och ungdomar avseende ålder och härkomst är en tredje möjlighet.
Den linjen kompletteras, framförallt i Sverige, av en politik som hävdar att det är bättre att använda resurser i närområdet. Då kan vi hjälpa fler. Även om detta både kan vara rätt och rimligt (sannolikheten att en miljard i bistånd till bättre förutsättningar i flyktinglägren i Libanon eller Turkiet är mer effektivt bistånd till de allra fattigaste i mest behov av bistånd än samma miljard använd på flyktingmottagande i Sverige är stor) är det en omöjlighet att beröra i svensk politisk diskussion.
Runt om i Europa ser vi regeringar som väljer olika former av beslut för att göra det mindre attraktivt att fly eller försöka migrera till just det landet. Genom att flyktingströmmarna tar olika vägar, och olika länder belastas olika hårt, ser vi att det fungerar.
Sverige kan välja den vägen, men den ses som extrem i den svenska kontexten.
Den andra extremen utifrån vår nationella kontext borde vara alternativ
3b) Det kommer väl att fungera
men den upplevs sällan som en extrem, snarare som en mainstreamåsikt för de goda krafterna. Den relaterar till det omfattande behovet, om vår skyldighet att hjälpa och om våra förutsättningar att göra det.
Samtliga aspekter är rätta, eller kan upplevas som rimliga.
Behovet i vårt närområde har inte varit större i modern tid.
Vi har en skyldighet att hjälpa, bland annat genom rätten för flyktingar att i vårt land söka asyl.
Vi är ett rikt land.
Bilden är klar.
Men när det kommer till konsekvenserna av denna väg, blir det betydligt dimmigare. Vad innebär ett flyktingmottagande om 60.000, 80.000, 100.000 personer per år för Sverige och vårt välfärdssystem? Vilka förändringar måste göras, ekonomiskt, socialt, juridiskt, värderingsmässigt?
De som förespråkar detta vägval, beskriver ofta behoven av förändringar som "lägre trösklar in på arbetsmarknaden" eller "en bättre fungerande bostadsmarknad" eller "en väl fungerande mottagning och snabbare kunskapsinhämtning i skolan" eller liknande. Problemet är att det sällan blir mer konkret än så.
Lägre trösklar in på arbetsmarknaden sker i huvudsak genom lägre löner för enkla arbeten. En sådan förändring kommer inte bara att påverka de som flytt hit, utan hela den svenska arbetsmarknaden. Låglönejobben behöver i så fall bli fler. Men det får andra konsekvenser. Hur ska vi se på det som i vanligt språkbruk kallas socialbidrag? Antingen kommer fler att få utfyllnad då lönen inte räcker, eller så sänker vi gränsen för vad vi anser vara skälig levnadsnivå. Båda sakerna kostar, men på olika sätt.
På samma sätt är det på bostadsmarknaden. Konsultföretaget WSP beskrev inflyttningen till Stockholm i en rapport. Den visar, förenklat, att stora delar av inflyttningen till Stockholm är primär- eller sekundärinvandring. De som flyttar till Stockholm har därför sällan råd med kostnaderna för en nyproducerad bostad. Det går inte att bygga bort bostadskrisen, eftersom för få har råd att betala.
Just nu pågår en uppluckring av systemet med politiskt styrda hyror. Marknadssystem tar över. Om den utvecklingen fortsätter, tillsammans med en uppluckrad lönestruktur kommer det att innebära att bostadsmarknaden kommer att förändras. Synen på bostadskvalitet kommer att behöva förändras, där lågkvalitativa, billiga bostäder måste finnas. Och det gäller i så fall inte bara för flyktingar och invandrare, utan för alla med social- eller ekonomisk problematik.
Frågan om en väl fungerande mottagning och en bra skola, sätter fokus på ett tredje, olöst problem. Resurserna inom den offentliga sektorn räcker inte till. Redan idag ser vi hur knappheten slår. Det är brist på socialsekreterare, lärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialpedagoger. Denna resursbrist kommer att kvarstå och accentueras. Det handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om brist på utbildade medarbetare och fysiska förutsättningar i form av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhusavdelningar...
Resursbristen slår inte heller här enbart mot de som invandrar av olika skäl. Resursbristen berör hela samhället.
Sällan beskriver de som förespråkar en stor, om än inte obegränsad, invandring de konsekvenser denna politik riskerar att få annat än i svepande ordalag. Men för att deras politik ska bli möjlig att acceptera eller förkasta måste den också tydliggöras i detaljerna.
Den sista vägen
3c) Det ska fungera väl
är inte enklare att hantera. Det handlar i huvudsak att finna en väg där flyktingmottagandet ligger på en sådan nivå att vårt välfärdssystem klarar det, att vår arbetsmarknad kan ta emot den nya arbetskraften, att bostadsmarknaden fungerar, att resurserna - såväl ekonomiska som personella och fysiska - räcker till och så vidare. Och att det finns en bred acceptans för de utmaningar situationen kräver hos medborgarna.
I en lång diskussion på twitter för ett knappt år sedan avkrävdes jag svar på hur det formellt skulle gå till, eftersom FNs flyktingkonvention inte ger ett land en möjlighet att sätta ett tak på flyktingmigrationen. Mitt svar blev svepande: Se ut över EU och se vad som sker i alla andra länder. Sverige har historiskt tagit emot flest flyktingar i förhållande till vår storlek (vissa år undantaget något mycket litet land). Andra länder har begränsat sitt mottagande, samtidigt som de både är demokratier, humanitära i sitt synsätt och bundna av flyktingkonventionen.
Situationen är än mer problematisk nu, med ett än större tryck av människor på flykt in i EU. Och trots att Tyskland tar emot mångdubbelt fler än de flesta andra länder, löser det inte utmaningen. Och EU är fortfarande handlingsförlamat.
Huvudpunkten i väg 3c) handlar egentligen om två saker: Dels att vi ska ha ett flyktingmottagande som fungerar så väl som det är möjligt, att det är humant, att det inte påverkar välfärd och samhällsbygge negativt och att vi känner att det är i linje med den migrationspolitik vi vill föra. Dels att det har ett stöd från befolkningen.
Och just nu ser vi båda sakerna fallera. Flyktingmottagandet står inför utmaningar få vet hur de ska klara, välfärden påverkas och utanförskapet ökar. Och polariseringen inom såväl politik som samhälle ökar mellan dem som vill stoppa och oss som vill fortsätta vara öppna.
Jag förespråkar väg 3c) av flera skäl. Inte för att den är den enklaste. Inte för att den är den finaste. Men för att det är den enda framkomliga. Och för att den i sig rymmer det viktigaste, en önskan om en öppen dialog:
Det finns inga enkla svar på hur vi hanterar dagens migrationsströmmar. Vi måste tillsammans våga söka svar på alla frågor som ställs, och i öppenhet ge medborgarna möjlighet att bedöma dem.
Och det finns så många åsikter och tyckanden om vad som ska göras och vad som är rätt. Så jag tänkte att jag skulle försöka bena ut hur jag ser på problem och utmaningar med det som nu sker inför våra ögon. Och jag gör det genom att ganska kortfattat beskriva de tre vägval vi har att göra. Och i ett av dessa gör jag en fördelning på ytterligare tre vägval.
De tre huvudvägarna är:
- Öppna gränser, oreglerad invandring.
- Reglerad invandring.
- Stängda gränser, ingen invandring.
Det finns få som förespråkar väg 1) eller väg 3). Men också dessa måste beröras. Låt oss börja från början.
1) Öppna gränser.
Helt öppna gränser raderar i sin huvudform i huvudsak ut nationalstaten. Även om medborgarskapet kan innehålla några förmåner som inte bosättningsstatusen innehåller, exempelvis rösträtt, finns inga förutsättningar för att upprätthålla en välfärdsstat med exempelvis ett vittomfattande socialt ansvarstagande. Nationalstaten har hittills visat sig vara den bästa vägen att dels skapa en hyfsat fungerande demokrati, dels skapa förutsättningar för en fungerande välfärdsstat. Nationalstaten har sina begränsningar och svagheter och ska inte ses i ett romantiserat nationalistiskt skimmer. Men det finns idag inga tydliga alternativ till den för att vår variant av samhällsbygge ska kunna fortsätta.
Om nationalstaten ändå ska finnas kvar, behöver andra saker förtydligas. En omdefiniering av medborgarskapets innehåll, exempelvis så att enbart medborgare omfattas av vissa sociala skyddsnät, rätt till demokratiskt deltagande, rätt till samhällets skydd, skattskyldighet och så vidare, blir per definition en inskränkning av de öppna gränserna. En informell gräns skapas mellan medborgare och innevånare.
Det finns ett antal libertarianer/nyliberaler som förespråkar öppna gränser. De är också öppna med att de i huvudsak vill avskaffa välfärdssamhället och nationalstaten.
Låt oss därefter hoppa till den andra extremen:
3) Stängda gränser.
Är detta överhuvudtaget möjligt? Vilka internationella åtaganden kan Sverige ha kvar? I vilka internationella organisationer kan vi delta? Kan vi fysiskt stänga gränserna, ens om vi ville? Och vilka ekonomiska och sociala konsekvenser skulle det få?
Nordkorea kan väl tjäna som det bästa exemplet på vad som sannolikt skulle bli följden av stängda gränser. Det som nu sker i det gigantiska landet Ryssland, och följderna av de små sanktioner och begränsningar som lagts på landet, visar hur sammanlänkade och beroende länderna är med varandra. Eftersom det är så svårt att greppa vad som skulle kunna bli följderna av en sådan politik är det också svårt att någorlunda ocyniskt beskriva alternativet.
---
Väg 1) och väg 3) är extremer som utmanar den värld och det samhälle vi sedan länge tagit för självklart. Sannolikt vill få beträda dem. Då återstår väg 2), reglerad invandring. Och även här finns flera vägval. Jag har valt att begränsa mig till tre enligt nedan, eftersom jag ser de som de tre diskussionsspåren i dagens politik:
3a) Det ska vara svårt
3b) Det kommer väl att fungera
3c) Det ska fungera väl
Låt oss börja från denna nya början:
3a) Det ska vara svårt
Bilden av att SD vill stänga Sveriges gränser är fel och är sannolikt kontraproduktiv för den som vill omvända deras sympatisörer. Även SD säger sig vilja ha en viss invandring och ett visst flyktingmottagande. Men de sätter ribban för vad Sverige vill och klarar betydligt lägre än övriga partier.
Oaktat möjligheterna att genom formella beslut begränsa flyktingmottagandet skapar SD en bild av att det går. Det finns enligt SD till och med möjligheter att folkomrösta om nivåer.
Om man bortser från det som är formellt omöjligt, återstår andra politiska möjligheter. Den som vill ha en svår väg in till Sverige kan begränsa möjligheterna genom såväl ekonomiska som sociala beslut. Begränsningar i ekonomisk ersättning till flyktingar skapar mindre incitament att fly hit. I sin förlängning blir frågan om vilken levnadsstandard en flykting har rätt att ha. Är det tältläger, logement i glesbygden eller eget ordnat och finansierat boende som gäller? Indragen rätt till anhöriginvandring likaså. Hårdare kontroller av ensamkommande barn och ungdomar avseende ålder och härkomst är en tredje möjlighet.
Den linjen kompletteras, framförallt i Sverige, av en politik som hävdar att det är bättre att använda resurser i närområdet. Då kan vi hjälpa fler. Även om detta både kan vara rätt och rimligt (sannolikheten att en miljard i bistånd till bättre förutsättningar i flyktinglägren i Libanon eller Turkiet är mer effektivt bistånd till de allra fattigaste i mest behov av bistånd än samma miljard använd på flyktingmottagande i Sverige är stor) är det en omöjlighet att beröra i svensk politisk diskussion.
Runt om i Europa ser vi regeringar som väljer olika former av beslut för att göra det mindre attraktivt att fly eller försöka migrera till just det landet. Genom att flyktingströmmarna tar olika vägar, och olika länder belastas olika hårt, ser vi att det fungerar.
Sverige kan välja den vägen, men den ses som extrem i den svenska kontexten.
Den andra extremen utifrån vår nationella kontext borde vara alternativ
3b) Det kommer väl att fungera
men den upplevs sällan som en extrem, snarare som en mainstreamåsikt för de goda krafterna. Den relaterar till det omfattande behovet, om vår skyldighet att hjälpa och om våra förutsättningar att göra det.
Samtliga aspekter är rätta, eller kan upplevas som rimliga.
Behovet i vårt närområde har inte varit större i modern tid.
Vi har en skyldighet att hjälpa, bland annat genom rätten för flyktingar att i vårt land söka asyl.
Vi är ett rikt land.
Bilden är klar.
Men när det kommer till konsekvenserna av denna väg, blir det betydligt dimmigare. Vad innebär ett flyktingmottagande om 60.000, 80.000, 100.000 personer per år för Sverige och vårt välfärdssystem? Vilka förändringar måste göras, ekonomiskt, socialt, juridiskt, värderingsmässigt?
De som förespråkar detta vägval, beskriver ofta behoven av förändringar som "lägre trösklar in på arbetsmarknaden" eller "en bättre fungerande bostadsmarknad" eller "en väl fungerande mottagning och snabbare kunskapsinhämtning i skolan" eller liknande. Problemet är att det sällan blir mer konkret än så.
Lägre trösklar in på arbetsmarknaden sker i huvudsak genom lägre löner för enkla arbeten. En sådan förändring kommer inte bara att påverka de som flytt hit, utan hela den svenska arbetsmarknaden. Låglönejobben behöver i så fall bli fler. Men det får andra konsekvenser. Hur ska vi se på det som i vanligt språkbruk kallas socialbidrag? Antingen kommer fler att få utfyllnad då lönen inte räcker, eller så sänker vi gränsen för vad vi anser vara skälig levnadsnivå. Båda sakerna kostar, men på olika sätt.
På samma sätt är det på bostadsmarknaden. Konsultföretaget WSP beskrev inflyttningen till Stockholm i en rapport. Den visar, förenklat, att stora delar av inflyttningen till Stockholm är primär- eller sekundärinvandring. De som flyttar till Stockholm har därför sällan råd med kostnaderna för en nyproducerad bostad. Det går inte att bygga bort bostadskrisen, eftersom för få har råd att betala.
Just nu pågår en uppluckring av systemet med politiskt styrda hyror. Marknadssystem tar över. Om den utvecklingen fortsätter, tillsammans med en uppluckrad lönestruktur kommer det att innebära att bostadsmarknaden kommer att förändras. Synen på bostadskvalitet kommer att behöva förändras, där lågkvalitativa, billiga bostäder måste finnas. Och det gäller i så fall inte bara för flyktingar och invandrare, utan för alla med social- eller ekonomisk problematik.
Frågan om en väl fungerande mottagning och en bra skola, sätter fokus på ett tredje, olöst problem. Resurserna inom den offentliga sektorn räcker inte till. Redan idag ser vi hur knappheten slår. Det är brist på socialsekreterare, lärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialpedagoger. Denna resursbrist kommer att kvarstå och accentueras. Det handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om brist på utbildade medarbetare och fysiska förutsättningar i form av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhusavdelningar...
Resursbristen slår inte heller här enbart mot de som invandrar av olika skäl. Resursbristen berör hela samhället.
Sällan beskriver de som förespråkar en stor, om än inte obegränsad, invandring de konsekvenser denna politik riskerar att få annat än i svepande ordalag. Men för att deras politik ska bli möjlig att acceptera eller förkasta måste den också tydliggöras i detaljerna.
Den sista vägen
3c) Det ska fungera väl
är inte enklare att hantera. Det handlar i huvudsak att finna en väg där flyktingmottagandet ligger på en sådan nivå att vårt välfärdssystem klarar det, att vår arbetsmarknad kan ta emot den nya arbetskraften, att bostadsmarknaden fungerar, att resurserna - såväl ekonomiska som personella och fysiska - räcker till och så vidare. Och att det finns en bred acceptans för de utmaningar situationen kräver hos medborgarna.
I en lång diskussion på twitter för ett knappt år sedan avkrävdes jag svar på hur det formellt skulle gå till, eftersom FNs flyktingkonvention inte ger ett land en möjlighet att sätta ett tak på flyktingmigrationen. Mitt svar blev svepande: Se ut över EU och se vad som sker i alla andra länder. Sverige har historiskt tagit emot flest flyktingar i förhållande till vår storlek (vissa år undantaget något mycket litet land). Andra länder har begränsat sitt mottagande, samtidigt som de både är demokratier, humanitära i sitt synsätt och bundna av flyktingkonventionen.
Situationen är än mer problematisk nu, med ett än större tryck av människor på flykt in i EU. Och trots att Tyskland tar emot mångdubbelt fler än de flesta andra länder, löser det inte utmaningen. Och EU är fortfarande handlingsförlamat.
Huvudpunkten i väg 3c) handlar egentligen om två saker: Dels att vi ska ha ett flyktingmottagande som fungerar så väl som det är möjligt, att det är humant, att det inte påverkar välfärd och samhällsbygge negativt och att vi känner att det är i linje med den migrationspolitik vi vill föra. Dels att det har ett stöd från befolkningen.
Och just nu ser vi båda sakerna fallera. Flyktingmottagandet står inför utmaningar få vet hur de ska klara, välfärden påverkas och utanförskapet ökar. Och polariseringen inom såväl politik som samhälle ökar mellan dem som vill stoppa och oss som vill fortsätta vara öppna.
Jag förespråkar väg 3c) av flera skäl. Inte för att den är den enklaste. Inte för att den är den finaste. Men för att det är den enda framkomliga. Och för att den i sig rymmer det viktigaste, en önskan om en öppen dialog:
Det finns inga enkla svar på hur vi hanterar dagens migrationsströmmar. Vi måste tillsammans våga söka svar på alla frågor som ställs, och i öppenhet ge medborgarna möjlighet att bedöma dem.
2010-03-23
Medmänsklighet
Läser i Nerikes Allehanda om Rim, 2,5 år från Libanon. Den som inte berörs av artikeln måste börja fundera om sig själv.
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)