Och det finns så många åsikter och tyckanden om vad som ska göras och vad som är rätt. Så jag tänkte att jag skulle försöka bena ut hur jag ser på problem och utmaningar med det som nu sker inför våra ögon. Och jag gör det genom att ganska kortfattat beskriva de tre vägval vi har att göra. Och i ett av dessa gör jag en fördelning på ytterligare tre vägval.
De tre huvudvägarna är:
- Öppna gränser, oreglerad invandring.
- Reglerad invandring.
- Stängda gränser, ingen invandring.
Det finns få som förespråkar väg 1) eller väg 3). Men också dessa måste beröras. Låt oss börja från början.
1) Öppna gränser.
Helt öppna gränser raderar i sin huvudform i huvudsak ut nationalstaten. Även om medborgarskapet kan innehålla några förmåner som inte bosättningsstatusen innehåller, exempelvis rösträtt, finns inga förutsättningar för att upprätthålla en välfärdsstat med exempelvis ett vittomfattande socialt ansvarstagande. Nationalstaten har hittills visat sig vara den bästa vägen att dels skapa en hyfsat fungerande demokrati, dels skapa förutsättningar för en fungerande välfärdsstat. Nationalstaten har sina begränsningar och svagheter och ska inte ses i ett romantiserat nationalistiskt skimmer. Men det finns idag inga tydliga alternativ till den för att vår variant av samhällsbygge ska kunna fortsätta.
Om nationalstaten ändå ska finnas kvar, behöver andra saker förtydligas. En omdefiniering av medborgarskapets innehåll, exempelvis så att enbart medborgare omfattas av vissa sociala skyddsnät, rätt till demokratiskt deltagande, rätt till samhällets skydd, skattskyldighet och så vidare, blir per definition en inskränkning av de öppna gränserna. En informell gräns skapas mellan medborgare och innevånare.
Det finns ett antal libertarianer/nyliberaler som förespråkar öppna gränser. De är också öppna med att de i huvudsak vill avskaffa välfärdssamhället och nationalstaten.
Låt oss därefter hoppa till den andra extremen:
3) Stängda gränser.
Är detta överhuvudtaget möjligt? Vilka internationella åtaganden kan Sverige ha kvar? I vilka internationella organisationer kan vi delta? Kan vi fysiskt stänga gränserna, ens om vi ville? Och vilka ekonomiska och sociala konsekvenser skulle det få?
Nordkorea kan väl tjäna som det bästa exemplet på vad som sannolikt skulle bli följden av stängda gränser. Det som nu sker i det gigantiska landet Ryssland, och följderna av de små sanktioner och begränsningar som lagts på landet, visar hur sammanlänkade och beroende länderna är med varandra. Eftersom det är så svårt att greppa vad som skulle kunna bli följderna av en sådan politik är det också svårt att någorlunda ocyniskt beskriva alternativet.
---
Väg 1) och väg 3) är extremer som utmanar den värld och det samhälle vi sedan länge tagit för självklart. Sannolikt vill få beträda dem. Då återstår väg 2), reglerad invandring. Och även här finns flera vägval. Jag har valt att begränsa mig till tre enligt nedan, eftersom jag ser de som de tre diskussionsspåren i dagens politik:
3a) Det ska vara svårt
3b) Det kommer väl att fungera
3c) Det ska fungera väl
Låt oss börja från denna nya början:
3a) Det ska vara svårt
Bilden av att SD vill stänga Sveriges gränser är fel och är sannolikt kontraproduktiv för den som vill omvända deras sympatisörer. Även SD säger sig vilja ha en viss invandring och ett visst flyktingmottagande. Men de sätter ribban för vad Sverige vill och klarar betydligt lägre än övriga partier.
Oaktat möjligheterna att genom formella beslut begränsa flyktingmottagandet skapar SD en bild av att det går. Det finns enligt SD till och med möjligheter att folkomrösta om nivåer.
Om man bortser från det som är formellt omöjligt, återstår andra politiska möjligheter. Den som vill ha en svår väg in till Sverige kan begränsa möjligheterna genom såväl ekonomiska som sociala beslut. Begränsningar i ekonomisk ersättning till flyktingar skapar mindre incitament att fly hit. I sin förlängning blir frågan om vilken levnadsstandard en flykting har rätt att ha. Är det tältläger, logement i glesbygden eller eget ordnat och finansierat boende som gäller? Indragen rätt till anhöriginvandring likaså. Hårdare kontroller av ensamkommande barn och ungdomar avseende ålder och härkomst är en tredje möjlighet.
Den linjen kompletteras, framförallt i Sverige, av en politik som hävdar att det är bättre att använda resurser i närområdet. Då kan vi hjälpa fler. Även om detta både kan vara rätt och rimligt (sannolikheten att en miljard i bistånd till bättre förutsättningar i flyktinglägren i Libanon eller Turkiet är mer effektivt bistånd till de allra fattigaste i mest behov av bistånd än samma miljard använd på flyktingmottagande i Sverige är stor) är det en omöjlighet att beröra i svensk politisk diskussion.
Runt om i Europa ser vi regeringar som väljer olika former av beslut för att göra det mindre attraktivt att fly eller försöka migrera till just det landet. Genom att flyktingströmmarna tar olika vägar, och olika länder belastas olika hårt, ser vi att det fungerar.
Sverige kan välja den vägen, men den ses som extrem i den svenska kontexten.
Den andra extremen utifrån vår nationella kontext borde vara alternativ
3b) Det kommer väl att fungera
men den upplevs sällan som en extrem, snarare som en mainstreamåsikt för de goda krafterna. Den relaterar till det omfattande behovet, om vår skyldighet att hjälpa och om våra förutsättningar att göra det.
Samtliga aspekter är rätta, eller kan upplevas som rimliga.
Behovet i vårt närområde har inte varit större i modern tid.
Vi har en skyldighet att hjälpa, bland annat genom rätten för flyktingar att i vårt land söka asyl.
Vi är ett rikt land.
Bilden är klar.
Men när det kommer till konsekvenserna av denna väg, blir det betydligt dimmigare. Vad innebär ett flyktingmottagande om 60.000, 80.000, 100.000 personer per år för Sverige och vårt välfärdssystem? Vilka förändringar måste göras, ekonomiskt, socialt, juridiskt, värderingsmässigt?
De som förespråkar detta vägval, beskriver ofta behoven av förändringar som "lägre trösklar in på arbetsmarknaden" eller "en bättre fungerande bostadsmarknad" eller "en väl fungerande mottagning och snabbare kunskapsinhämtning i skolan" eller liknande. Problemet är att det sällan blir mer konkret än så.
Lägre trösklar in på arbetsmarknaden sker i huvudsak genom lägre löner för enkla arbeten. En sådan förändring kommer inte bara att påverka de som flytt hit, utan hela den svenska arbetsmarknaden. Låglönejobben behöver i så fall bli fler. Men det får andra konsekvenser. Hur ska vi se på det som i vanligt språkbruk kallas socialbidrag? Antingen kommer fler att få utfyllnad då lönen inte räcker, eller så sänker vi gränsen för vad vi anser vara skälig levnadsnivå. Båda sakerna kostar, men på olika sätt.
På samma sätt är det på bostadsmarknaden. Konsultföretaget WSP beskrev inflyttningen till Stockholm i en rapport. Den visar, förenklat, att stora delar av inflyttningen till Stockholm är primär- eller sekundärinvandring. De som flyttar till Stockholm har därför sällan råd med kostnaderna för en nyproducerad bostad. Det går inte att bygga bort bostadskrisen, eftersom för få har råd att betala.
Just nu pågår en uppluckring av systemet med politiskt styrda hyror. Marknadssystem tar över. Om den utvecklingen fortsätter, tillsammans med en uppluckrad lönestruktur kommer det att innebära att bostadsmarknaden kommer att förändras. Synen på bostadskvalitet kommer att behöva förändras, där lågkvalitativa, billiga bostäder måste finnas. Och det gäller i så fall inte bara för flyktingar och invandrare, utan för alla med social- eller ekonomisk problematik.
Frågan om en väl fungerande mottagning och en bra skola, sätter fokus på ett tredje, olöst problem. Resurserna inom den offentliga sektorn räcker inte till. Redan idag ser vi hur knappheten slår. Det är brist på socialsekreterare, lärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialpedagoger. Denna resursbrist kommer att kvarstå och accentueras. Det handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om brist på utbildade medarbetare och fysiska förutsättningar i form av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhusavdelningar...
Resursbristen slår inte heller här enbart mot de som invandrar av olika skäl. Resursbristen berör hela samhället.
Sällan beskriver de som förespråkar en stor, om än inte obegränsad, invandring de konsekvenser denna politik riskerar att få annat än i svepande ordalag. Men för att deras politik ska bli möjlig att acceptera eller förkasta måste den också tydliggöras i detaljerna.
Den sista vägen
3c) Det ska fungera väl
är inte enklare att hantera. Det handlar i huvudsak att finna en väg där flyktingmottagandet ligger på en sådan nivå att vårt välfärdssystem klarar det, att vår arbetsmarknad kan ta emot den nya arbetskraften, att bostadsmarknaden fungerar, att resurserna - såväl ekonomiska som personella och fysiska - räcker till och så vidare. Och att det finns en bred acceptans för de utmaningar situationen kräver hos medborgarna.
I en lång diskussion på twitter för ett knappt år sedan avkrävdes jag svar på hur det formellt skulle gå till, eftersom FNs flyktingkonvention inte ger ett land en möjlighet att sätta ett tak på flyktingmigrationen. Mitt svar blev svepande: Se ut över EU och se vad som sker i alla andra länder. Sverige har historiskt tagit emot flest flyktingar i förhållande till vår storlek (vissa år undantaget något mycket litet land). Andra länder har begränsat sitt mottagande, samtidigt som de både är demokratier, humanitära i sitt synsätt och bundna av flyktingkonventionen.
Situationen är än mer problematisk nu, med ett än större tryck av människor på flykt in i EU. Och trots att Tyskland tar emot mångdubbelt fler än de flesta andra länder, löser det inte utmaningen. Och EU är fortfarande handlingsförlamat.
Huvudpunkten i väg 3c) handlar egentligen om två saker: Dels att vi ska ha ett flyktingmottagande som fungerar så väl som det är möjligt, att det är humant, att det inte påverkar välfärd och samhällsbygge negativt och att vi känner att det är i linje med den migrationspolitik vi vill föra. Dels att det har ett stöd från befolkningen.
Och just nu ser vi båda sakerna fallera. Flyktingmottagandet står inför utmaningar få vet hur de ska klara, välfärden påverkas och utanförskapet ökar. Och polariseringen inom såväl politik som samhälle ökar mellan dem som vill stoppa och oss som vill fortsätta vara öppna.
Jag förespråkar väg 3c) av flera skäl. Inte för att den är den enklaste. Inte för att den är den finaste. Men för att det är den enda framkomliga. Och för att den i sig rymmer det viktigaste, en önskan om en öppen dialog:
Det finns inga enkla svar på hur vi hanterar dagens migrationsströmmar. Vi måste tillsammans våga söka svar på alla frågor som ställs, och i öppenhet ge medborgarna möjlighet att bedöma dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar