Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2015-09-09

Eftertankens kranka blekhet

Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.


Jag skriver, inte för att jag vill, men för att jag måste.

Det är inget roligt att vara den onde. Den som pekar åt ett annat håll, som kan bli beskylld för att vara alltifrån rasist till antihumanist. Idag finns bara ett budskap: Öppna våra gränser. Låt människor komma hit!

Och även jag ser nöden. Även jag ser krigets fasor. Även jag önskar att det vore så enkelt. Men det är det inte. Och någon måste säga det. Någon som inte har främlingsfientligheten som livsnerv. Någon som trots allt är för öppenhet och lägre murar mellan människor och länder. För även om ni kanske inte tror det, så tycker jag det är bra med både öppna gränser och lägre murar.

Men det kommer inte att fungera.

Idag är det populärt att redovisa sin solidaritet med dem som flyr. Som om flykt från krig och ofärd vore något nytt. 50, kanske 60 miljoner människor är flyende. Och plötsligt ska vi ge alla som vill en fristad.

Men flykt är inte något nytt. 40, kanske 45 miljoner människor i genomsnitt har varit på flykt under hela 2000-talet. Vi har vetat om det. Vi har tagit ansvar. Men vi har aldrig ens tänkt tanken på att mer än en bråkdel av dessa flyende ska få komma till Sverige. För vi har vetat att det inte kommer att fungera. Vi har valt att blunda.

Det går inte att kombinera en stark välfärdsstat med öppna gränser. Den starka välfärdsstaten bygger på att du under hela ditt yrkesverksamma liv bidrar till den gemensamma välfärden; service, bidrag och trygghet. Pensionssystemet bygger numera på att du måste jobba så länge som möjligt. Ändå räcker det inte. De senaste åren har förvisso kommunerna gjort hyfsade resultat, men mest beroende på tillfälligheter. Landstingen skakar. Och staten går med underskott och borde antingen öka intäkterna eller minska utgifterna rejält.

Men skatterna kan inte höjas för då slår det mot den konsumtion som håller tillväxten uppe. Och vem och i så fall på vilket sätt ska utgifterna minskas? Vem ska drabbas? Det finns helt enkelt inga svar. Massor av politiker talar om vikten av internationell solidaritet, men ingen redovisar annat än flum när man ska berätta om vem som ska betala för det.

Gång efter gång har jag redovisat de utmaningar Sverige står inför i denna nya situation. Hur ska kommunerna klara servicen? Var finns medarbetarna, lokalerna, pengarna? Hur ska landstingen klara sin uppgift när såväl läkar- som sjuksköterskebrist redan idag skapar bekymmer? Vem ska prioriteras ner? Vem ska betala när ytterligare några hundratusen människor kräver service, men där inbetalningarna till systemet inte blir större?

Hur ska samhället klara sin uppgift? Var finns bostäderna, arbetena? Var finns de sociala sammanhangen? Kan någon idag räcka upp handen och lova att det vi idag ser inte kommer att leda till än större utanförskap med de konsekvenser det kommer att få -  för hela samhället?

Hur ska staten klara sin uppgift? Jag blir vemodig när det enda konkreta jag hör från Stefan Löfven när han talar inför de solidariska folkmassorna på Medborgarplatsen är att han minsann ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Som om det var lösningen. Men var finns bostäderna, arbetena, lärarna, sjuksköterskorna? Var finns förskolorna, vårdcentralerna, socialkontoren? Var finns pengarna till allt detta som nu kommuner och landsting förväntas göra? Kommer staten att inte bara tvinga kommuner till ansvar, utan också tvinga sig själv till ökat ekonomiskt bistånd för det statliga åtagande som kommunerna nu tvingas till?

Det är populärt att visa sin solidaritet idag. Men det vi ser nu är bara ytan på den solidaritet vi måste klara av att visa i framtiden. Just nu finns hos många någon slags euforisk stämning kring denna solidaritet. Men det räcker inte.

Den verkliga solidariteten måste visas när förskolorna inte räcker, när lärarna får fler barn i klassen, när arbetslösheten sannolikt ökar, när utanförskapsområdena riskerar att breda ut sig. Den solidariteten kommer att kännas in på bara skinnet, långt längre än insamlingarna av de överflödskläder som vi både kan ha och mista.

Jag önskar att jag kunde delta i denna eufori. Jag vill absolut inte fördöma den. Men det finns så enorma risker med den väg vi nu beträder, risker som någon måste peka på för att inte utvecklingen ska gå åt motsatt håll i framtiden. Om vi inte är medvetna om riskerna och utmaningarna nu, om vi inte agerar proaktivt, så kommer vi att ha sått vind, men skörda storm.

Än har ingen redovisat fakta för hur man ska kombinera välfärdsstaten med de invandringssiffror vi just nu räknar med. Förra veckan kom 3200 asylsökande till Sverige. Migrationsverket planerar nu för att försöka klara av 4000 i veckan. 150.000, kanske 200.000 asylsökande på årsbasis i ett scenario som inte är helt osannolikt.

Vad kommer att hända? Min stora oro är att den våg av solidaritet vi nu ser, kommer att följas av en än större våg av nationalism när de utmaningar alla visste om men ingen berättade om hur de skulle lösas finns på bordet. Kommer samhället att klara det? Kommer vår sammanhållning att orka med dessa ökade slitningar? Kommer "beslutsamhetens friska hy" att "i eftertankens kranka blekhet" gå över även i detta fall?

Förhoppningsvis har jag fel. Förhoppningsvis kommer inget av det jag skissar ovan att ske. Förhoppningsvis beträder vi nu en ny väg av solidaritet.

Men jag tvekar.

Och samtidigt: Vad är alternativet?

(Citatet är hämtat ur Hamlet för den som tvekade)

Inga kommentarer: