Rå kapitalism?

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)