Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)