Det politiska landskapet, avsnitt 5

Liberal revansch!

För att förstå mina tankar kring en liberal revansch måste jag sannolikt förklara min egen hemvist i Folkpartiet.

Under många år karaktäriserade jag mig själv som socialliberal, frisinnad, vänsterliberal. Positionen var inte självskriven utan snarare en motposition mot andra liberaler; nyliberaler, marknadsliberaler, högerliberaler, stadsliberaler. Dessa motpositioner är inte nya eller okända. Folkpartiet har under hela sin drygt hundraåriga historia kännetecknats av dualismen mellan de liberaler som haft social ingenjörskonst med förbättringar för de sämst ställda individerna som en huvudfåra, och de som mer drivits av marknadens frihet och funktion och individualismens rättigheter och krav. Under hela perioden har partiet hållits samman av vissa frågor. Det är inte för inte som Folkpartiet även idag är skolpartiet framför andra. För alla oss liberaler är skolan, utbildningen och bildningen central för såväl individen som samhället.

Jag använder idag allt mer sällan prefix till den liberalism jag menar mig förespråka. Skälet är enkelt. Min liberalism är inte antingen/eller. Snarare både/och. Jag håller mig till en rätt traditionell vänsterposition i flera frågor. Jag är pacifist. Naturvården och miljöfrågorna är centrala i mitt liberala engagemang. Den internationella solidariteten, främst med de sämst ställda i världen, har en given plats. Mitt kulturella intresse skulle nog av många kunna beskrivas som en vänsterposition.

I andra frågor är jag betydligt mer höger. Jag ser behoven av skattesänkningar för välutbildade som mer nödvändiga idag än fortsatta jobbskatteavdrag. Jag menar att arbetsrätten måste reformeras för att öppna idag slutna dörrar in på arbetsmarknaden. Jag har alltid varit för kärnkraft.

I en del frågor delar jag inte de värderingar som de flesta idag anses liberalt normativa. Min syn på moralfrågor ligger betydligt närmre gårdagens frisinnade, än dagens liberala, ja till och med konservativa partiers syn på etik och moral.

Genom hela mitt politiska liv har jag varit tydlig i hur jag vill att mitt parti ska utvecklas. Ofta har det varit i strid mot andra strömningar, mot partiledning och partiledare eftersom de företrätt andra riktningar än de jag ansett mig företräda. Under hela denna tid har jag också försökt vara tydlig i att för mig är det självklart att Folkpartiet har råd med interna ideologiska strider. Jag accepterar att jag inte är, och sannolikt aldrig kommer att vara, i majoritetsposition vad gäller många av de frågor jag drivit. Samtidigt menar jag att partiet skulle varit fattigare om inte också mina åsikter och de som har samma åsikter som jag skulle kommit fram och fått debatteras.

När jag läser de två ungdomsförbudens, LUF och CUF, inlägg på Newsmill den 7 januari slår det mig hur lite som hänt med vårt parti och tankarna kring partiets utveckling under den drygt 20-åriga period jag varit politiskt aktiv. Eller snarare, hur lite som hänt sedan 1970-talet då sammanslagningen först var på tal. Fortfarande handlar det om att två traditionella partistrukturer ska slås samman till en ny, men fortfarande lika traditionell, partistruktur. Det kommer aldrig att fungera. Ett plus ett blir i ett sådant scenario betydligt mindre än två.

Jag tror på ett närmare samarbete mellan de liberala krafterna i Centerpartiet och Folkpartiet. Men jag menar att det är för defensivt att hantera frågan som en partisammanslagning. Det känns mer som en reaktion på de nya moderaternas styrka och stöddighet, än en vilja att lyfta liberalismen. För att en liberal revansch ska bli möjlig måste vi tänka så nytt att vi åter hamnar i de tankar som bar 1800-talets svenska liberala parti.

Mer om detta i kapitel 6.