Den sträve guden

Läser Lena Anderssons kolumn i DN. Som vanligt är det väl inte glädje som skiner igenom. Däremot skiner något som måste karaktäriseras som ett närmast hatiskt förhållningssätt till kristendom igenom som vanligt. Jag minns fortfarande hennes sommarprogram för några år sedan. Hon använde sin dryga timme till att bara tala ner kristendomen utifrån rätt skruvade tolkningar av lösryckta bibelcitat. Men det var intressant.

Men i denna kolumn måste jag säga att hon träffat rätt. På pricken. Den bild som hon visar på av Svenska Kyrkan är rätt lik den jag har. Men vi ser på kyrkan från två håll. Hon från ett ateistiskt avståndstagande. Jag från ett kristet gemenskapssökande.

Västerländsk kristenhet i allmänhet, svensk kristenhet tydligare, och Svenska Kyrkan i synnerhet, har svårt med gudsbegreppet. Vilken gud ska man tro på?

Kan man tro på en gud som gör under? En som verkar i vardagen? Näe - det går ju inte. Det står ju i strid med vetenskapen.

Kan man tro på en gud som verkar ha en annan moraltro än vi har idag, inte bara när det gäller ekonomin och sjukförsäkringen? Näe - det går ju inte. Vi har ju rätt, vårt sätt att leva är ju det rätta.

Kan man tro på en gud som inte är politiskt korrekt? Näe - det går ju inte. Kyrkans framtid ligger ju i att anpassa sig till samhället.

Jag är inte bokstavstroende. Jag tror inte att Bibeln äger alla sanningar, att den är skriven av Gud en gång för alla.

Men jag tror på en Gud som är större än vi själva. En Gud som äger sanningen. En sanning som är större än vi själva. Som finns gömd såväl i Bibeln som i och hos andra som söker samma Gud.

Men om man relativiserar Gud och kristendomen, som jag tycker Svenska Kyrkan gör i alldeles för stor utsträckning just nu, blir det problem. Om Biblen bara blir ett antal berättelser, om det inte finns någon större sanning i just kristendomen, så har man problem.

För om man tror på en Gud som skapade världen, så måste väl han ha kraft att agera idag också?
Och om man tror på Jesus som både dog och uppstod, så måste det väl ha någon betydelse, för människor, idag?
Och om man tror på en Helig ande, det ogripbara som kan forma oss som människor till den grad att vi börjar tala främmande språk, så är väl denna Helighet inte begränsad till en pingst för 2000-år sedan?

Men det är kärvt att tro på en gud som inte alltid är politiskt korrekt. Den individualism vi nästan alla bekänner oss till idag har sina begränsningar. En av de tydligaste är att det inte är acceptabelt att bekänna sig till en Gud som är större, ofattbar, fruktansvärd.

Det Svenska Kyrkan, och övrig kristenhet, bör fundera över är om det är viktigare att vara PK än GK. Vinner PK slår nog kyrkan själv i spikarna i sin egen kista.