Örebro i mitt hjärta

Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.

Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.

För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.

I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:

"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."

Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.

Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...

Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.

Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?

På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.

Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.

Och då kommer det andra citatet från artikeln:

"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.

I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."

Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.

Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:

Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...

Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.

Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.

Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.

För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.

Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.

Örebro är staden i mitt hjärta!

NA, Tvärsnytt, Radio Örebro