De viktiga orden

Har vi en flyktingkatastrof i Sverige?

Jajamen säger vissa. Aldrig säger andra.

Jajamänsägarna pekar på sånt som att antalet mord ökar för första gången på länge, att våldtäkterna också gör det och att människor känner sig otrygga. En del pekar på bristen på sånt som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor och hävdar att det är en direkt följd av flyktingmottagandet.

Aldrigsägarna hävdar med lika stor emfas att det mesta funkar i Sverige. Titta bara på tillväxten, på arbetslösheten, på byggboomen. Skolorna funkar, sjukhusen likaså. Var ser ni katastrofen?

Det är svårt med ord. Hur ska man använda dem?

Är läget katastrofalt i Sverige, riskerar det att bli det? Eller är det lugna gatan?

Jag slås av detta när jag läser både sociala media och tidningar och annan media. Hur världsbilderna skiljer sig åt, hur man allt mer verkar sakna ett språk som förstås av andra än de som just tänker som man själv.

Demokratin förutsätter just ett gemensamt språk. Man kan säga att det är sannolikt det största problemet med EU. Det finns inget gemensamt språk, därmed ingen gemensam förståelse för nyanserna, därmed ingen möjlighet att föra en debatt som omfattar fler än ett litet antal interna politiker.

I EU har man löst det genom att försöka hantera demokratin på flera plan. Såväl nationellt som gemensamt finns det möjligheter till diskussioner, debatt, ansvarsutkrävande, granskning.

Men vad händer om vi inte längre har ett gemensamt språk ens nationellt? Om språkets användning förändrats så till den milda grad att det istället för att bli inkluderande blir exkluderande?

Jag får dessa tankar när jag läser Nerikes Allehandas serie om "Massutvisningarna" - det vill säga den följd av "Massinvandringen" som ägde rum för ett drygt år sedan.

Men stopp där - vi har ingen massinvandring. Det är ju ett rasistiskt och nationalistiskt sätt att beskriva en situation där människor med berättigade skäl flyr krig och ofärd för att söka sig en fristad i världens bästa land. Massinvandring - det har man i Libanon och Turkiet. Här är det bara en rännil!

Så är det. Fakta äger. Problemet är att ord alltid kan speglas åt olika håll.

Om vi har massutvisningar, har vi då inte tidigare haft massinvandring? Varför väljer Nerikes Allehanda en medvetet provokativ aktivistisk rubrik för en av de största satsningarna man gjort? Och vad får det för konsekvenser?

I kommande nummer av Frisinnad Tidskrift ska jag be olika människor skriva om framtidens liberalism. Jag ska intervjua andra människor och försöka reflektera en del själv. En del av denna reflektion är att liberalismen och det liberala samhället, som många före mig skrivit om, bär frön till sin egen undergång i sig. En liberalism där individens rätt blir allt, blir lätt ett samhälle där subjektiviteten blir centrum. Och då är min tolkning av såväl fakta som omgivning som språk, den enda rätta.

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att vi vårdar språket, orden, ordens betydelse. Ord kan användas för att skapa konfrontation (jag vet - jag är rätt bra på det...) men också för att försöka bygga broar (kanske håller jag på att lära mig...?). Och i ett samhälle som vill värna någon form av liberalt tänkande är det viktigt att vi som vill, eller försöker lära oss, att bygga broar är varsamma med orden.

Inte minst gäller det media. Därför är Nerikes Allehandas rubriksättning för sin artikelserie så illa vald. Den skapar klyftor, istället för att överbrygga dem. Den skapar oacceptans, istället för att skapa insikt. Den skapar ökad misstro mot medias ord, istället för att uppmuntra till mer tilltro.

Kanske har vi inte en katastrof i Sverige, men istället för att likt Monty Python i sin sketch "Four Yorkshire Men" hävda att det alltid är något annat som är värre, så skulle man kunna fundera över varför den människa man talar med upplever det som hon gör. Och istället för att söka konflikten alla gånger, kanske någon gång söka förståelse.

Ibland blir jag anklagad för att hela tiden ta parti för de mer främlingsfientliga, de främlingsskeptiska, de invandringskritiska i denna diskussion. Så kan det tyckas. Men jag tror att vi som har en annan åskådning på såväl samhälle som politik och individer, har ett större ansvar, kanske till och med en större förmåga att försöka hitta samtalet.

Det finns en risk att när de ena sida bara ropar: Stäng gränserna! Stoppa invandrarna! Sverige först! tro att det bästa man kan göra är att skrika det motsatta, eller ropa dumbommar, galningar, rasister efter de andra. Jag tror inte att det löser några problem. Risken finns att de förvärras.

Kanske är ett av de fröer till det liberala samhällets undergång som liberalismen bär inom sig, viljan att hela tiden försöka förstå den andre, samtala med honom, försöka övertyga med goda exempel, klara fakta, underbyggda visioner om att det liberala samhället är bättre. Kanske är vi ibland för påverkade av vår reptilhjärna för att kunna ta oss detta till oss.

Men om fröet till liberalismens undergång ligger i viljan att samtala hellre än att strida, ligger sannolikt också fröet till liberalismens återfödelse i detsamma.

(Och ja - det finns inget annat samhälle än det liberala som kan göra humor av sådan klass som Monty Python. Och skratt är det värsta de auktoritära samhällsbyggarna vet!)

Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Mellan hägg och syrén

Katerina Janouch har skapat rabalder i Sverige. Inte för något hon gjort här - utan för en intervju hon har givit i Tjeckien. Kanske är det inte hon som skapat rabalder. Snarare är det den artikel som DN kultur publicerade, där Hynek Pallas hävdade att Janouch spred lögner om Sverige i allmänhet och om svensk invandringspolitik i synnerhet.

Därefter blev det, som sagt, rabalder.

Jag tänker inte i detta inlägg recensera vare sig Janouch eller Pallas inlägg, om de är rätt eller fel. I ett rätt stort antal inlägg i media och sociala media tycker jag att man kan konstatera att tolkningen av de olika inläggen är mer subjektiv än objektiv, att frågan handlar mer om vilka fakta man vill tolka utifrån sina politiska preferenser än om ett sökande om någon av dem har mer rätt eller fel.

Nej - mitt inlägg ska handla om den lilla bokhandeln i Uppsala som plockade bort Janouchs böcker. Enligt UNT gjorde hon det med följande skäl:

"Någon som verkligen letar spöken är Katerina Janouch! Det må vara så att hennes politiska åsikter inte syns i de gulliga böckerna, men min bestämda åsikt och övertygelse är att jag inte vill stödja hennes produktion på något sätt. Jag väljer i stället att fylla mina hyllor med böcker vars författare inte uppmuntrar till rädsla och hat."

Det är märkligt att jag måste skriva två saker som jag nu skriver. Men så är dagens värld. För det första måste jag ta avstånd från de hot och det hat boklådeägaren utsatts för. Egentligen är det så självklart, men i en värld där snart inga nyanser finns måste detta sägas. För det andra måste jag tydliggöra att hon, som ägare till ett företag, har rätt att göra vilka prioriteringar hon vill. Hennes egenbestämmande är totalt.

Med detta sagt så skulle jag vilja fundera mer generellt kring vad konsekvenserna av såväl DNs rapportering, boklådans ställningstagande som det mediala bruset innebär.

Det är uppenbart att det finns ett "skämsperspektiv" i hela rapporteringen. Kanske har Janouch talat mest sanning, kanske har hon fabulerat, kanske har hon skarvat och skapat en bild som inte överensstämmer med en verklighet. Samtidigt har hon, som författare - hon är inte politiker, beskrivit en bild som hon själv upplever. Den kan vara falsk, fel eller riktig. Men det är svårt för en utomstående att förbjuda henne att ha en sådan upplevelse, eller torgföra den. Frågan är vilka konsekvenser det bör få.

DN går till hennes förläggare. Förläggaren tar avstånd från hennes uttalanden. Frågan är om något mer kommer att hända. Nöjer sig förläggaren med detta, eller kommer det att innebära att Janouchs böcker inte längre kommer att ges ut av detta förlag?

En liten boklåda tar bort hennes barnböcker, som en politisk markering, för att hon "uppmuntrar till rädsla och hat". Blir denna boklåda en ensam röst i öknen, eller är det en del i en större utveckling där författarens bakgrund och politiska, religiösa, etiska och moraliska kompasser spelar roll för vilka böcker som ska finnas i bokhyllorna?

I media, gammel och social, blir det övertydligt att lägren åter blir två. Dels de som försvarar såväl DN, Pallas, bokhandeln och allt därutöver därför att Janouch förstör för Sverige, ger en felaktig bild av invandringen och därmed legitimerar främlingsfientlighet och i förlängningen fascism.

Dels de som tycker att det är skönt att ännu en offentlig person ger sig på PK-media och säger "som det verkligen är". Folket har talat, typ, och det är bra att invandringens alla problem åter kommer upp på bordet.

Åter blir detaljerna i fokus. Åter brister det i försöken att se helheter, att dra generella slutsatser av enskilda händelser. Och tyvärr är det ofta de intellektuella, de som man önskade kunde dra dessa generella slutsatser, som landar fel. Kanske är det så att Janouchs yttranden leder till ett mer slutet samhälle, med fler murar mellan länder och människor. Men är det rätt att försöka begränsa hennes möjligheter att sälja sina böcker, genom att få hennes förläggare att ta avstånd från henne och plocka bort hennes böcker från bokhandelns hyllor?

Jag tror inte det. Jag tror snarare att det är kontraproduktivt, att det kanske är en lika stor fara som det nationalistiska drag hennes kritiker ser i hennes uttalanden. För vart leder det i förlängningen, om DNs och Läslusens agerande blir norm?

I en tidigare blogg skrev jag om Gunhild Carling och hennes bröder. Bröderna är uppenbarligen minst sagt nationalistiska och med tydliga främlingsfientliga drag. Gunhild Carling har tagit avstånd från deras åsikter, men det räcker inte enligt många. Och så länge hon tillåter bröderna att kompa henne, så är hon persona non grata i många sammanhang.

Är det rimligt? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bokhandlarens agerande är rimligt. För vart leder det i förlängningen?

Vilka personer ska tvingas redovisa sina ståndpunkter innan de blir accepterade som leverantörer? Författare, journalister och mediafolk är väl självklara. Men räcker det? Artister är uppenbarligen också i tvång av att redovisa sina ståndpunkter. Men går gränsen där?

Vilka bolag kan man handla av, vilka hantverkare kan besöka ditt hus, reparera din bil, servera din mat på ett sådant sätt att du garanterat inte stödjer de som "uppmuntrar till rädsla och hat"? Hur ska du kunna hålla koll på allt? I ett inlägg på facebook berättade en man att han nu plockade bort barnens "Ingrid-böcker" för att Janouch sagt som hon gjort. Hade han koll på alla andra författare i hyllorna?

Och vilka åsikter är illegitima? Handlar det bara om invandring, eller finns det andra områden som också är oacceptabla? HBTQ? Klimat? Tillväxt? Kommunism? Kan man vara för världens värsta ideologi - kommunismen - och ändå få finnas i svenska bokhyllor? Hur många förläggare kan vänta sig ett besök från en journalist med frågan om man ställer upp på författarens kommunistiska böjelser?

Nej - det är inte så idag. Kanske kommer det inte att bli det heller. Men vi lever i en värld där det otänkbara i går blir norm idag. Det gäller inte bara synen på invandring. Det öppna samhället handlar inte bara om hur öppna landets gränser är. Ibland stänger vi gränserna om oss själva, våra idéer om rätt och fel och våra meningsgelikar minst lika effektivt som regeringen nu stängt landets gränser.

Förr brukade man säga: Jag hatar dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Är det så fortfarande? Eller börjar även liberaler tveka i detta? Janouchs yttrandefrihet har inte inskränkts i och med det som skett just nu. Men frågan är vad som kommer att hända i framtiden.

Vore inte det mer liberalt att välja en annan väg? Som bokhandlare ha just de böcker som man inte håller med författaren om, vars författare kanske är en utmärkt stilist men en usel person, i hyllorna. Helt enkelt därför att världen är större, att människor kan välja, att vi tror att människor själva är förmögna att fatta egna beslut grundade i den egna synen på etik, moral och politik?

Det finns många oroande tecken i samhället just nu. Synen på invandrare är en, men inte den enda. Ofta är jag mer rädd för att vi håller på att sluta kunna tala med varandra. Diskussion idag är mer av att vi står med våra kompisar på en bergstopp och skriker, oförmögna att höra något av vad de andra gängen skriker, på bergstopparna runt omkring.

Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.

Ett fyrverkeri av normlöshet

Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.

Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.

Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.

Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.

De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...

De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...

Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...

Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.

Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?

Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.

Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.

Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.

Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.

Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?

I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.

Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?

Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.

Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.

Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.

Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.

Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?

Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.

Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.

Vi vet bäst hur du är dig själv, typ

En av mina käpphästar är den politiska pseudoreligionen queer. Jag har bloggat om det rätt många gånger så min inställning är sannolikt ganska klar.

Det som är mest bekymrande är den totala brist på insikt som finns såväl hos politiker som hos media, kring detta fenomen. Inne i de politiska räjongerna är det så självklart att det queera är det sanna, att det inte behöver ifrågasättas. Eller snarare - den som ifrågasätter stämplas som någon form av fobiker. Det går att ana att samma mekanismer finns inom stora delar av media. Ibland blir det mer än uppenbart.

Som när jag läste denna artikel i DN i går:

Soldat vägrade delta i Pride – riskerar straff

Det är fascinerande läsning. Man kan gissa att soldaten i fråga inte är den enklaste att ha att göra med. Om artikeln stämmer verkar det finnas fler ordningsproblem bakom detta. Men det kan inte jag avgöra med enbart artikeln som grund. Det finns inga närmare beskrivningar av vad dessa problem skulle bestått av.

Det går inte heller att utläsa grunden för soldatens vägran. "Sug på den du" är inte direkt någon undersökande journalistik. Inte heller att "försvaret inte ska medverka i sådana här jippon".

Men om man funderar lite djupare blir anmälan bekymmersam.

Är Prideparaderna bara en uppvisning i människors rätt att vara sig själva? Eller finns det, som jag tidigare bloggat om, en betydligt djupare filosofi bakom? Är queer en oförarglig kärleksbevispolitik, eller handlar det om en helt annan syn på människan än den vi hittills haft?

Om man, som jag, hävdar att queer är mer filosofi eller pseudoreligion än menlös kärlekspolitik, får soldatens ordervägran en djupare betydelse. Då blir frågan större. Kan försvaret tvinga en av sina soldater att medverka i religiösa högtider? Eller är samhället religionsneutralt, även när religionen tar sin skepnad som en politisk rörelse?

Jag läser just nu om en bok som skrivits av David Thurfjell: "Det gudlösa folket" heter den. Det är en intressant beskrivning av hur kristendomen gått från att vara central till att vara perifer, från att vara positivt samhällsbyggande till att vara negativt individualiserad, från att vara trendsättare till att vara trendföljare.

Det intressanta är vad som kommit i kyrkans ställning. Vad har ersatt Gud?

Svaret är inte enkelt. Men det finns ett par möjligheter.

Den självklara är vetenskapen. Den centrala linjen i samhällsutvecklingen idag baseras på det som kan kallas vetenskap (om det sedan är det eller inte är en sekundär fråga). Det är uppenbart att det finns en tro att vetenskapen också ska kunna avgöra värderingsfrågor. Det blir någon form av nyttoutilitarism för den som snöat in på filosofi.

Den andra punkten är den intressanta i detta. Den nyss avlidne Leonard Cohen lär ha sagt: "Religion och sex är de två helande aktiviteter vi har att tillgå." När religionen lämnat walk over återstår sex. För mig är det ganska uppenbart att just sex, eller dess avnämare queer, genus, normkritik och så vidare, är det som övertagit kyrkans roll, och ibland även mitt inne i kyrkan blivit dess ersättning för den gud man inte längre riktigt tror på. (Kolla bara kyrkomötets nyligen fattade beslut om att utreda om att tvinga präster att viga samkönade, samma kyrka som tycker det är OK för präster att vara allmänreligiösa och tro att alla gudar är lika bra...)

Är det då rimligt? För mig är svaret på den frågan ett tydligt nej. Den pseudoreligiösa företeelsen queer måste behandlas som vilken annan filosofi/religion som helst. Att hävda att den ska vara grunden för ett samhällsbygge är att göra våld på en av grundstenarna i den liberala staten, religionsfriheten.

Det skulle nästan vara humoristiskt (om det inte var så allvarligt) att en soldat som kanske vill vara sig själv, som har andra normer som vägleder än de som kommer till uttryck i den queera prideparaden, förvägras denna rättighet som paraden säger sig stå för, tvingas att delta i en pseudoreligiös sammankomst och om han inte accepterar - straffas. Är det inte just sådana händelser de som menar att religion är farligt hävdar är religionens baksida?

Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---

• Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
• Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
• Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.

Grand Hotel och Gunhild Carling

Vågorna efter SDs kalas på Grand Hotel går höga. Först var alla emot att hotellet tog emot dem. Efter en viss betänketid har ett antal debattörer valt den andra vägen - att ifrågasätta såväl de som krävt att Grand Hotel inte ska ta emot SD och deras högerpopulistiska kamrater som Grand Hotel som pudlat och bett om ursäkt.

Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.

Ond och god. God och ond.

Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.

Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?

I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.

Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.

För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.

Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.

Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!

Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.

Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.

När tas nästa steg?

Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?

Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?

Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?

Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.

Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.

I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.

Ingen av frågorna har ett enkelt svar.

Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."

Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.

Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.

Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.

Vildarnas marknad

Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.

Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.

SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.

Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.

Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.

Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?

I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?

Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.

Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.

"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"

Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?

Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.

"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"

Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?

Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).

Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?

Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?

Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?

Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.

Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.

Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.

Anne Ramberg och verkligheten

Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.

Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".

Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."

Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.

Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.

Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.

Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.

Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."

Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?

Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.

15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.

När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;

• socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
• resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
• människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
• äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
• större barngrupper i förskolan,
• och så vidare.

Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?

Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.

Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.

Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...

Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.

För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)

På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.

I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.

Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...

Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.

Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.

Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.

Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?

Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."

I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.

Partiernas död, demokratins ...

Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:

Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.

En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.

Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.

Varifrån rekryterades folkpartisterna?

• Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
• På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
• Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...

Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.

Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.

Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.

Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.

Men det kommer mer.

För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.

Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.

• Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.

• När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)

• Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.

Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.

Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.

Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.

Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.

Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.

Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.

En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.

På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.

Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.

De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.

Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.

Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?

Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.