Ja - jag var eliten.

Finns det en elit som styr Sverige, och världen?

Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.

Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.

I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.

Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.

Men först en egen reflektion.

Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:

Ja - jag var eliten.

Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.

Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.

Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)

Jag återkommer till detta.

Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.

En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.

När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.

Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.

Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.

En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.

Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.

Hur hade verkligheten sett ut då?

Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.

Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.

Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.

Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.

När är det dags att flytta från Örebro?

För den som orkar, gissar att det inte är så många, så finns det en del att fundera över kring kommunernas ekonomi i allmänhet och Örebro kommuns i synnerhet. Men ekonomi är inget som får gilla-knapparna att glöda på vare sig facebook eller twitter. Det är kanske inte fler som läst kommunens bokslutskommuniké från den 7 februari än som läser detta blogginlägg - och bara det är kris.

Men för er som orkar ta er igenom denna bloggpost finns det en del att fundera över. Jag brukar ju rätt självsäkert påstå att det var med mig som den ekonomiska kompetensen inom politiken i Örebro dog ut. Numera finns det bara kommunikatörer och politiska karriärister i ledningen för partierna i kommunen. Ekonomi är satt på mellanhand. Ingen efterfrågar resultat, och ingen fattar egentligen vad som är orsak och verkan, vilka konsekvenser ett handlande idag får för morgondagen.

Sättet att hantera kommunens ekonomi kan bäst illustreras med ett inlägg på facebook av kristdemokraten Lennart Bondeson. Inför budget 2016, då skatten höjdes, skrev han på budget att det inte hade funnits några alternativ. Kommunledningen hade suttit "i en hel vecka" med ekonomin innan de fattade beslutet. Jag skriver "i en hel vecka" inom citationstecken för att det är ett sammandrag av inlägget.

I en hel vecka!!! Snacka om att dissa det viktigaste som finns i kommunal verksamhet. För den som är ansvarig, eller som i Bondesons fall näst högst ansvarig, borde ekonomin vara något man sysslade med 365 dagar om året. Men icke. Ekonomin tilläts tränga sig in i en vecka...

Så blir det som det blir också. Och den som följer utvecklingen har skäl att vara orolig.

Jag fick på facebook en intressant länk till EFN om kommunernas ekonomi. Här sitter två som sysslar med ekonomi lite mer än en vecka om året och är oroliga för kommunernas ekonomi - nästa krisbransch - de kommande åren. Frågan är vad som kommer att hända.

Med den kortsiktighet som karaktäriserar svensk politisk rapportering, så är det fascinerande att se att nästan ingen media, vare sig lokalt eller nationellt, bryr sig om de långsiktiga trenderna. Det man (kanske) skriver om är att resultatet 2016 har nått ett all time high. Kommunsektorn gör ett överskott på 20 miljarder. Örebro toppar på knappt 600 miljoner. Allt borde väl vara räkmacka in i framtiden, som kommunstyrelseordföranden Kenneth Nilsson säkert vill påskina.

Ändå finns det tecken på det motsatta. I Örebro vet inte kommunledningen vad man ska göra med allt som behöver byggas just nu. Det handlar om förskolor och skolor, men också om äldreboenden även om de kommer lite senare. Demografin, till stor del beroende på folkökningen genom flyktingmottagande, skapar snabba krav på insatser och investeringar.

Samtidigt är vi på toppen av en högkonjunktur. SKL räknar inte med att antalet arbetade timmar kommer att kunna öka så mycket mer. Och då stannar kommunernas intäktsökningar av. Dessutom går det inte att sälja av mer egendom i oändlighet.

Om jag vore kommunstyrelseordförande skulle jag kolla på sånt som detta som Affärsvärlden skriver om. Hur går det egentligen för Örebro kommun? Inte speciellt bra. Om inte staten fixar det, så fixar inte Örebro det. Resultatet som ser ut att vara 590 miljoner plus, är egentligen 570 miljoner minus. Det är statsbidrag och skatteutjämningssystem som fixar det hela. För Örebros kommunledning borde både själva resultatet som placeringen på listan vara ett bekymmer.

Örebro ligger på 13 plats - från botten!

Merparten av Sveriges kommuner går back. I botten samsas dock flera av de kommuner som sedan urminnes tider haft en stark och ofta majoritetsägande socialdemokrati. Örebro gör sällskap med exempelvis Malmö, Göteborg och Södertälje.

Statens bidrag är delvis tillfälliga. Frågan är om de kan permanentas. Skatteutjämningssystemet är ifrågasatt. De senaste åren har man försökt hitta alternativ. Alla som jag sett har påverkat Örebro kommun negativt i olika stor grad.

Resultaträkningen innehåller alltså ganska stora hål. Men det är ingenting mot balansräkningen.

Örebro kommun ligger i topp vad gäller låneskulder. Utvecklingen har varit enormt snabb de senaste åren. Enligt bokslutskommunikén för 2016 slår kommunen genom 13-miljardersspärren vad gäller lån och borgensåtaganden. 2011 var det ungefär hälften, 6,2 miljarder. När jag lämnade som kommunstyrelseordförande var det 3,77 miljarder...

Örebro ligger alltså fyra på listan. Och utvecklingen förskräcker. (Linköping som ligger över har försökt få hejd på investeringarna och därmed lånen. Södertälje minskar sin låneskuld. Örebro går motsatt väg...)

Men, som den förra kommunstyrelseordföranden sade en gång i en debatt i fullmäktige, det gäller att investera nu när räntorna är så låga. Problemet är att lånen finns kvar den dag räntorna stiger. Just nu ligger medelräntan för kommunsektorn på runt 1,7 %. Ett framtida möjligt scenario, det som man borde räkna med, är en medelränta på kanske 4% eller upp emot 4,5%. Det innebär en fördubbling av räntekostnaderna, även om man räknar in de instrument som ska säkra kommunerna från snabba förändringar.

I ett läge där kommunkoncernen tvingas betala 4 % på 13 miljarder, eller 520 miljoner per år varav knappt hälften hör till kommunens verksamheter, kommer kommunens stresstålighet att testas. Sker detta dessutom när konjunkturen viker och kostnaderna för framförallt äldreomsorgen sticker iväg, kommer situationen att inte bara testa stressen, utan rubba förutsättningarna för kommunens välfärdsåtaganden.

Det är i detta perspektiv man måste se Örebro kommuns "satsningar" de senaste åren. En resa av bortslösade pengar på vindkraft, bioenergi, skolflyttar, nybyggen av administrationslokaler och så vidare. Det handlar om långt över miljarden bara för dessa projekt. Och resan verkar fortsätta. Nu ska det byggas kulturkvarter och naturrum. Miljoner blir miljarder som blir räntor för kommande kommunledningar att hantera.

Kommunsektorn skakar i allmänhet. Örebro kommun skakar mer än de flesta. Morgondagen kommer att innebära betydligt mer av svårigheter än de kontinuerliga besparingar på kärnverksamheterna som vi ser idag. (Senast slog kommunstyret mot en av de allra svagaste grupperna - de funktionshindrade, läs här för dig som kan logga in på na.se.)

Men medan kommunledningen kanske sätter en vecka på att låtsas göra ekonomi, så kommer du och jag att få betala deras inkompetens och deras ointresse med våra skattepengar och vår välfärd så länge vi bor här.

Det är illa.

Varför vänstern är god och högern ond

Varför är det så uppenbart en skillnad på hur vi ser på Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna? Varför kan man i Sverige vara bekännande kommunist och få sitta i såväl TV-soffor som uppträda på alla möjliga offentliga tillställningar utan att få stå till svars för kommunismens illgärningar. Och varför är det omöjligt att vara Sverigedemokrat och göra detsamma?

Listan på kommunister som finns i offentligheten är lång. Den sträcker sig från partiledare, över artister, skådespelare och kulturpersonligheter till idrottsutövare och -tränare. När Sven Wollter eller Pia Sundhage står upp för sina kommunistiska ideologier (finns det en kommunistisk ideologi???) så får de göra det. Sverige inte bara accepterar det motvilligt. I Sverige kan man vara en god kommunist.

Skulle man kunna tänka sig att någon på den andra ytterlighetssidan skulle komma undan med detsamma? Är det tänkbart med en svensk nazist som tränare för ett landslag? Skulle en fascist få plats i en myssoffa i TV där han breder ut sig efter sin senaste rolltolkning på Dramaten? Skulle en högerextrem kunna leda en av kvällstidningarnas kultursidor? Aldrig. Aldrig och aldrig. (Och tur är väl det!)

Men till vänster går det bra.

Man ska inte jämföra mördarideologier. Men i antalet människor som dödats leder kommunismen stort. Ändå är de alltså inte paria inom svensk offentlighet på samma sätt som deras nazistiska och fascistiska motsvarigheter.

Varför?

De senaste dagarna har denna fråga åter varit på tapeten i mina tankar. Skälet är naturligtvis Hässleholms kommun och de reaktioner som kom från politiker och politiska tyckare efter att tre Allianspartier tagit makten med hjälp av SD. (Att alternativet varit att SD skulle tagit makten själva var mindre intressant...)

I min förra blogg om ämnet kunde jag enkelt konstatera att även de mest liberala av Alliansens partier inte har några betänkligheter att samarbeta med Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter. Det sker dagligdags, och inte bara genom passivt stöd utan genom direkt samverkan i majoritetskoalitioner. Varför är det möjligt och varför är det inte en fråga för offentligheten.

Jag kan komma på tre teorier, var och en behäftad med sina svagheter.

För det första:

Kommunismens dödande var mindre offentligt än nazismens. Det finns inga minnesmärken över kommunismens offer, på samma sätt som det finns över nazismens. Kommunisterna mördade människor under en längre period, och mördandet skedde över ett brett geografiskt och ofta långt borta från oss i Västeuropa. Sibirien och Kina ligger helt enkelt för långt bort och vi har en etnocentrisk världsbild där det som inte sker i Europa inte heller värderas lika högt. Nazisterna riktade dessutom in sig på vissa grupper, medan den kommunistiska mordmaskinen slog mot alla. En del hävdar att nazisterna var mer systematiska i sitt mördande, men frågan är om det inte bara var två olika systematiska mördarideologier som stod mot varandra.

Ändå: En ideologi som medvetet mördat mellan 60 och 95 miljoner människor borde inte kunna komma undan. Och dess nutida bekännare borde inte kunna bli hjältar.

För det andra:

Vänsterpartiets kommunistiska förflutna ligger längre bort än Sverigedemokraternas nazistiska. Ända sedan i vart fall 1970-talet har det forna VPK förändras till att bli "demokratiska socialister". (Jag tror inte att det finns någon demokratisk socialism - men det är en annan historia) Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger bara något tiotal år bort. Och deras bruna löss finns fortfarande med i stödtrupperna.

Problemet är att det inte stämmer. Visst har VPK blivit V, men inte tack vare en internt startad ideologisk diskussion utan mer på grund av den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Partiets partiledare har kallat sig kommunistiska långt fram på 2000-talet (Ohly gjorde avbön 2005). Jag har på 2000-talet mött förtroendevalda för V som sagt sig vara kommunister och velat verka för den väpnade revolutionen.

Ändå så tror vi på V. Men inte på SD. Även om deras partiledare säger samma sak, tar avstånd från de ideologier de inte vill sammanblandas med. De bruna lössens närvaro fördöms med rätta. Men de röda lössen verkar i en annan kontext. Till och med när SÄPO 2013 sade att det största hotet mot demokratin kommer från den autonoma vänstern, skvätte det mycket litet på V. Och kändisar kan fortfarande kalla sig kommunister.

 För det tredje:

Det finns en utmattningskonsekvens, delvis beroende på att kommunisterna aldrig blivit stora. Sedan Socialdemokraterna började samarbeta med SKP och VPK har de normaliserats in i svensk politik. Sossarna har varit skickliga i att både samarbeta med och marginalisera kommunisterna. Rätt mycket beror det på den maktbas som socialdemokratin byggt upp i hela det svenska samhället. S har kontrollerat allt, från fackföreningar, över korporationer till studieförbund, som kunnat bli maktbasen för en mer reell kommunistisk organisation. Och så länge Sverige blev bättre, mer jämlikt och var hyfsat homogent fanns inte basen för en eventuellt kommunistisk agenda.

Genom årtionden har alla partier sett att V inte utgör något hot mot den svenska demokratin, så länge de är så marginaliserade som de är. Och istället för att hålla den ideologiska gränsen skarp, har man lagat efter läge. Man orkar helt enkelt inte vara ideolog. Om sossarna kan samarbeta med de gamla kommunisterna, så kan vi, är det pragmatiska beskedet även om det i linjetal och utspel låter på helt andra sätt.

---

Kanske finns det också en annan förklaring.

Är det så att vi ser på de olika mördarideologierna på olika sätt eftersom vi menar att kommunismen kommer underifrån, från folket, medan nazism och fascism kommer ovanifrån, från de starka ledarna? Även om det folkliga hos kommunismen är falskt, har bilden satt sig. De marxistiska teserna om att arbetarklassen ska resa sig mot överheten, har skapat denna bild av folkets revolt. Att det sedan inte finns någon sanning i det, eller att konsekvenserna av de kommunistiska tankarna lett till de värsta massmördarna i historien, är i den kontexten bara mänskliga misslyckanden, inte ideologiska. Kommunister vill egentligen folkets bästa, de vill vara goda även när de mördar, medan nazister och fascister är genuint onda och inte vill någon något gott.

---

Slutsatsen av detta? Ska vi hantera SD och V på samma sätt?

Bra fråga. Har jag något bra svar?

Egentligen inte. Men jag tror alla partier måste fundera i dessa banor de kommande åren, för demokratins skull.

Är demokratins kärna att folkviljan, som den uttrycks i de fria och allmänna valen, ska komma till tals? Ska i så fall alla valda hanteras på samma sätt? Eller finns det även inom demokratin ett A-, ett B- och ett C-lag där partier rangordnas inom respektive lag och där får delta utifrån de andra partiernas tänkande? (Läs: A-laget är de sex exklusive V och SD som gör upp om allt. B-laget är V som får vara med rätt mycket. C-laget är SD som inte får vara med alls.)

Vilka konsekvenser får de olika sätten att hantera V och SD (och eventuellt andra partier)? Hur stora måste ytterkantspartierna vara för att de ska sätta alternativ två ur spel? Lokalt har det redan skett, där V lett kommuner i eget majestät. Men vad händer om, eller kanske när, ytterkanterna i svensk nationell politik inte samlar 10 %, utan kanske 20 eller 30 % av de röstande? Vad händer den dag det inte går att driva politik utan att ta aktiv ställning till de partier man tidigare menat vara paria, till exempel om SD skulle bli näst största parti och göra anspråk på ordförandeposter i Riksdagens utskott?

Framtiden är inte enkel. Populism till höger och vänster stärker inte demokratin. Kommunism, nazism och fascism borde för alltid förpassas till politikens sophög. Den ideologiska fanan borde i allt hållas högt.

Men så kommer invändningarna. Som jag skrev i den förra bloggen efter Hässleholm: Är det rätt att med odemokratiska metoder försvara demokratin, eller bär den inom sig också fröet till sin egen undergång? Eller innehåller demokratins kärna också synen att vi som politiska partier måste hantera också de partier vi hatar på samma sätt som vi vill att de ska hantera oss den dag de får makten (även om vi anar att de aldrig kommer att göra det)?

Och - i den kommunalgrå vardagen - hur ska jag hantera mitt uppdrag som förtroendevald på bästa sätt för medborgarna? Hur ska jag söka stöd för att den bästa, eller kanske den minst dåliga, politiken vinner majoritet? Hur kortsiktig får jag vara, och hur långsiktig måste jag vara?

Det finns inga svar. Och det kommer aldrig att finnas några. Förrän efteråt.

Predikan om prövningens stund

I går var jag i Kil och predikade i Sannerudskyrkan. Här nedan får ni läsa konceptet till predikan. Den blir aldrig precis likadan. Men de stora dragen finns även i det nedskrivna.

 Minns du Galenskaparna?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva, annars kan det kvetta.

Så är det.

Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller till dårar.

Det ska va gött å leva.

Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung, snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.

Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka och framgång är ofta den helt motsatta.

Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu när pundet är lågt.

Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.

Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.

Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra. Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs. Kom knappt under tre och fyrtio…

På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor, boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet. Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.

Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav så långt det bara är möjligt.

Vi kallar det frihet.

Vi har aldrig varit friare.

Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.

Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.

Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion, kultur, land, normer…

Vi kallar det frihet.

Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.

Och ni lyssnar…

Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…

Men ändå är det något som skaver.

Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika. Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.

Vi är fria.

Vi är lyckliga.

Vi är sjuka.

Det är uppenbarligen något som fattas.

Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte minst i västvärlden.

Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.

Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier som skulle försvinna, håller istället på att ta över.

Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.

Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?

Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.

Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad vi är vana vid, vad vi vill höra.

Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger Jesus: Ske din vilja och inte min.

Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.

Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid? Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?

Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har blivit en bön om att slippa prövning?

Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält, för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan, orkar jag se.

Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.

Med oss. Med människan.

Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida! Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.

Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.

Och så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.

Där utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar resten.

Då har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.

Eller så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.

Jag har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.

Men jag har segrat.

Amen.

Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun

Bl

M ,C, L, KD, MP, V, OPA

Majoritet

Bl

S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun

Bl

S, V, FP

Majoritet

V

S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

Iran, SD och synen på demokrati

Det är fascinerande att följa den moderata implosionen. Jag förstår inte vad partiets ledning tänker. Antingen är man maktspelare, och då spelar man för att ta makten, oavsett vem som stöttar. Det var väl ungefär så socialdemokraterna länge tänkte då de tog stöd av det kommunistiska VPK, ett parti med en ideologi som spelar i samma division som den rasistiska nationalism som SDs rötter står i, om det nu går att gradera demoniska ideologier.

Om man inte är maktspelare, kan man vara ideolog. Då gäller det att ha tydliga gränser mellan vad som är tillåtet och inte tillåtet, vilka andra partier och ideologier man kan tänkas samarbeta med. Kan man som liberal säga "Nej - vi samarbetar inte med SD eller V i någon fråga" så är det en klart ideologisk hållning. Visst kan man säga att man inte ska samarbeta med SD, men hålla dörren mot V lite på glänt, men det är rätt oideologiskt.

Så kan man hamna på en glidande skala däremellan. Precis som de flesta partierna gör. Som det ser ut idag är V rätt snälla, trots sin historia. För Liberalerna går det exempelvis utmärkt att samarbeta med V när det gäller föräldraförsäkringen, och man motionerar till och med ihop om en avskaffad monarki.

Men SD är dumma, i vart fall när det gäller att samtala direkt med dem. Indirekt måste man förhålla sig till dem och det gör alla partier ständigt. Regeringen väljer att stoppa förslag som de vet kommer att falla i riksdagen när Alliansen (om den nu finns) och SD gör gemensam sak. Precis som Alliansregeringen valde att stoppa propositioner när S,V och MP valde att göra gemensam sak med SD.

Politiken blir en gråskala. Ingen fattar hur man ska förhålla sig till ett parti. Osäkerheten är nog lika stor inom politiken som hos väljarna.

Det finns ytterligare ett förhållningssätt, som idag är omöjligt att ens antyda. Jan Björklund har försökt. Men oj vad han fick backa. Ändå var hans inlägg sannolikt det som haft mest demokratisk förankring av alla.

För att försöka förstå problematiken kan man göra en jämförelse med statsministerns Iranbesök. Iran är ett land från vilket människor flyr till Sverige. 2016 låg det på sjätte plats vad gäller antalet asylansökningar. Iran är en teokratisk diktatur som förtrycker oliktänkande, kvinnor och homosexuella. Religionsfrihet finns inte. Iran toppar antalet genomförda dödsstraff utanför Kina. Och så vidare.

Ska Sveriges statsminister åka till ett sådant land? Ska de kvinnliga ministrarna böja rygg och skyla sig för männen, bara för att deras ideologi säger så?

Det normala diplomatiska protokollet säger ja på dessa frågor och fler därtill. Diplomatin och möten mellan länder bygger på andra måttstockar än demokrati och uppfyllande av mänskliga rättigheter.

När man lyssnar till varför den svenske statsministern ska åka till denna brutala diktatur, blir svaren ofta i form av att det är bra för Sverige. Som Birgitta Forsberg så träffande skrev i DN: "Att politiker högstämt talar om mänskliga rättigheter men sedan stöttar svenska företag i diktaturer är tröttsamt. Sluta hyckla, säg som det är. Sverige först."

En annan reaktion på den kritik som ändå framförs kommer från den minister som valde att böja sig under mullornas islamistiska krav på att täcka huvudet. Hon säger: "Linde säger att hon tack vare att hon reste till Teheran hade möten med åtta iranska ministrar och att tunga kontrakt för svenska företag blev helt eller delvis klara under besöket. Samtidigt kunde den svenska delegationen vid sina möten framföra åsikter om bland annat mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter."

Man kan alltså åka till ett land, från vilket människor flyr för att söka asyl i Sverige, därför att man därigenom får möjlighet att samtala om vikten av mänskliga rättigheter med mera. Det är diplomati. Men det är också grunden för demokrati.

På det internationella planet brukar vi ofta hävda att det är genom fler kontakter mellan människor och länder som demokratin sprids. Vi har en ganska hög svansföring vad gäller vår tro på att vårt system och vår samhällsanalys kommer att segra.

Men när vi kommer hem gäller inte det längre. Då är det som om det demokratiska samtalet går i baklås. Och det är i detta moras nu Moderaterna hamnat. Problemet är att de andra partierna traskar runt där också. Mer eller mindre medvetna om att de gör det.

För så här är det: Om Sverigedemokraterna skulle styra i vilket annat land som helst, skulle statsministern med följe åka dit, samtala och förhandla för att göra det bästa för Sverige. Precis som Birgitta Forsberg skriver. Men i riksdagen är det omöjligt att ens samtala med Sverigedemokraterna, ens om de av någon anledning skulle kommit på hur världens bästa lösning för den bästa äldreomsorgen skulle se ut. Det funkar inte. De är paria.

Varför har det blivit så? Är det enbart på grund av Sverigedemokraternas ganska nyligen avklippta(?) band till fascistiska/nasistiska krafter? Kommer de då, så småningom, att likt Vänsterpartiet komma in i den politiska värmen, bara det gått några år(tionden) till? (Här kan vän av ordning peka på att Socialdemokraterna inte hade några problem att ta stöd av det kommunistiska VPK samtidigt som kommunistiska diktaturer höll halva Europa under bilan och lät folk lida och dö över stora delar av världen...)

Eller beror det på något annat?

Jag ser två förklaringsmodeller, där den ena delvis motsäger sig själv.

Den första:
Det verkar som om vi i förhållande till exempelvis Iran eller Saudiarabien är så övertygade om att vi har rätt, att vårt sätt att forma samhället kommer att segra, att vi tar risken att "legitimera regimen i Iran", som Jan Björklund här påpekar i sitt försvar varför han inte ville se svenska ministrar med slöja. Vi tror att vårt samhällsskick är överlägset de andra ländernas, och därför kan vi mötas, samtala och förhandla.

Men i Sverige, med Sverigedemokraterna, är det annorlunda. Där är varje samtal, varje förhandling, varje parti som möter dem, ett sätt att legitimera deras parti och deras politik. Varför är det så? Är det för att det bakomliggande finns en oro för att det samhällssystem som de andra partierna företräder faktiskt inte är så starkt att det skulle tåla mötet med SD? Är det för att det finns en oro för att människor faktiskt skulle välja SD, trots deras politik? Saknas de bärande argumenten i diskussionen mot SD, de argument som uppenbarligen finns när man pratar med Iran?

Varför är samtal och handel viktigt i arbetet med att öppna Iran för vettiga idéer, men inte när det gäller SD? Handlar det bara om rädslan för populismen? Men är tystnad och utestängande verkligen ett vapen mot den?

Den andra:
Vilken demokratisyn har vi egentligen? Den djupaste frågan blir: Hur mycket är demokratin värd? Är den värd så mycket att vi är villiga att riskera att den avskaffar sig själv? Om inte - vilka odemokratiska metoder vill vi använda för att värna den del av det demokratiska systemet som vi menar är värt dessa inskränkningar av demokratin?

Den del av demokratin som handlar om de politiska partierna, deras företrädare och deras spelplan i kommunfullmäktige och nämnderna, i landstingen och dess nämnder, i riksdagen och dess utskott, borde väl i så stor utsträckning som möjligt handla om just dessa samtal. Om man vill utestänga någon från ett samtal, måste man också vara medveten om att just dessa redskap kan komma att användas mot det egna partiet, i en annan politisk situation. Är den risken värd att ta?

Det var just detta Jan Björklund försiktigt påpekade i september i fjol, och som han sedan tvingades backa från. Frågan är om inte Björklund i sitt första ställningstagande var djupare demokratisk än hans motståndare.

Vart leder då detta? Ska vi bojkotta Iran och andra diktaturer? Knappast. Det finns ett internationellt diplomatiskt protokoll som tjänat världen väl under mycket lång tid. Förhoppningsvis är det så att vi tror rätt, när vi menar att det öppna, demokratiska samhället av västerländsk modell faktiskt är överlägset det islamskt teokratiska. Förhoppningsvis kommer handel även i fortsättningen också att bryta ner murar mellan människor.

Ska då SD behandlas som alla andra? Jag vet inte. Och jag vet inte om världen blir sämre eller bättre om man pratar med dem på ett annat sätt än idag. Men det jag vet är att dagens situation är ohållbar. Kanske är det så att det som krävs är någon form av diplomatiskt protokoll även för den nationella politiken, om hur man förhåller sig till varandra och till andra partier, oavsett på vilken nivå politiken förs. De gråzoner av undanhållande, utestängande och mer eller mindre godtyckligt agerande mellan kommuner, landsting och i staten som nu sker kommer på sikt att försvaga den demokrati som agerandet är menat att stärka.

Demokrati är många saker. En del av demokrati handlar om tydlighet och förutsebarhet. Det som nu sker nationellt är motsatsen. Otydlighet och oförutsebarhet. Moderaterna lyfte medvetet eller omedvetet på en av de stenar som försökt dölja denna otydlighet. De blir de nu bestraffade för. Frågan är vilka konsekvenser för demokratin de andra partiernas agerande kommer att få.

Gud och familjen, domstolarna och krigen

Är det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika enskilda handlingar, att försöka se en större helhet bakom detaljerna? Blir det bara spekulativt eller meningslöst, kanske till och med larvigt?

Det tydligaste exemplet på motsättningen mellan helhet och detaljer är väl klimatepolitiken. Klimatförändringsförnekarna ser detaljer som pekar åt olika håll. Klimatvetenskaparna försöker hitta sambanden. Och aldrig mötas de två. Varje liten väderhändelse kan tolkas, varje fenomen subjektiviseras.

Ändå är klimatet enkelt att hantera. Det går att mäta, väga, "statistikisera" både på höjden och tvären.

Men hur ska man hantera människans utveckling, samhällsutvecklingen vi alla är en del av? Går det att påstå att det finns en mänskligt inducerad klimatförändring inom det sociologiska området? Eller händer det som sker oberoende av vad vi tycker, tänker och gör, en predestinerad utveckling från en position till en annan?

Ett par inlägg den senaste veckan visar på svårigheten i den frågan. Men samtidigt som frågan är svår, är den omöjlig att bortse från.

I söndags sändes Idévärlden på SVT. Programmet berörde i korthet kristendomens betydelse för samhället. Ni som har läst min blogg har kunnat se att detta är ett av mina favoritområden. Liksom teologen Bengt Kristensson Uggla i programmet hävdar jag att kristendomen, de kristna normerna och dogmerna, är det som byggt vårt samhälle. Det går inte att bortse från betydelsen av kristendomen när vi funderar över varför samhället ser ut som det gör, varför vi beter oss som vi gör, varför vi tycker, tänker och känner som vi gör.

Till skillnad från Kristensson Uggla menar jag dock att vi är på väg in i en ny tid. Det är som såväl Joel Halldorf i Expressen och den text han refererar till i The Guardian menar - vi är på väg in i en postliberal tidsålder. Som Martin Kettle skriver: But it is not just the economic liberalism of the 80s that has hit rough water. So too has the socio-cultural liberalism of the 60s, with its belief in universal rights and the meaninglessness of difference. 

Men inte bara det. Vi är också på väg in i en postkristendomsålder. För den liberalism som format 1900-talets västvärld har haft sin grund i de traditionellt kristna dogmerna, traderade mellan generationer i århundraden.

Nu ser vi detta liberala samhälle lösas upp. Men vi ser också det kristna samhället lösas upp, eller kanske mer det kristet-kulturella samhället. Utmaningarna kommer inte bara från de andra religionerna och filosofierna som konkurrerar om utrymmet. Islam är det tydligaste exemplet just nu. Men det ateistiska konceptet, eller det vetenskapscentristiska, är kanske mer dominerande. Med liberalismen som handgången vän, har det inneburit ett upplösande av normer och dogmer. Frigörelsen från allt har lett till att inget längre är gemensamt.

Kan man säga att det är så? Är detta en sanning? Eller är det, som författaren Johan Norberg så ofta skriver om och hävdar, senast i SR i söndags, att allt bara blir bättre?

Det för mig över till det andra av veckans inlägg. En liten notis i ett EKO-program. Om att föräldrar allt oftare strider om sina barn när de separerar. Det är trist. Men det är inte allt. Lite längre ner säger domaren, rådmannen, vid Malmö tingsrätt följande:

– Men vi ser också en ökad konfliktbenägenhet i samhället. Vi har tittat på hur mycket övriga tvister har ökat, tvister där man processar om pengar och egendom, och de har under samma period ökat med 29 procent. Så vi kan ju se att man är mer konfliktbenägen.

Samtidigt som världen blir allt bättre, blir vi allt mer konfliktbenägna. Det gäller både barn och pengar. Frågan är varför.

Min personliga uppfattning är att det är en konsekvens av just den politik som velat frigöra människan från andra människor. Idag kallas den normkritik, men det är ett steg på en längre väg. Och en början är den liberala synen på familjen som något i huvudsak ont, något som enbart stänger in individerna och förminskar dem.

Man kan fråga sig varför familjen är så betydelsefull i många religioner, inte minst de två stora som konkurrerar idag. Såväl kristendom som islam är ofta byggda på och runt bilder av familjen, med både ansvar och befogenheter, krav och möjligheter. Bilderna är olika, tolkningen av dem leder också åt diametralt motsatta håll. Men ändå finns de där. Kanske beror det på att familjens roll i det lilla också spelar roll i det stora.

Det finns skäl till varför det i Bibeln handlar om man och kvinna, om föräldrarna och deras barn. Det finns skäl till varför vi lovar varandra livslång trohet. Det finns skäl för varför vi ska hedra våra föräldrar och inte ha åtrå till vår nästas hustru. Inte spelar det någon roll för Gud hur vi är, vilka vi ligger med, vilka äktenskapsformer vi tror på, om ett barn kommit till på det ena eller det andra sättet. Men kanske är det så att de normer vi grundlägger i familjen också spelar roll för hur vi sedan agerar i samhället.

Ett samhälle där man menar att familjen i huvudsak är något ont kommer att lida brist på anknytningar.
Ett samhälle där inte tvåsamhetens livslånga löften är normerande, kommer att skapa ökad risk för konflikter. I det lilla och det stora.
Ett samhälle där ingen bryr sig om att hedra sina föräldrar kommer att leda till ökad allienation också mellan generationerna.
Ett samhälle där jaget och jagets frihet är allt är inte längre något samhälle, utan ett posthumanistiskt experiment.

Och så vidare.

Kanske behöver människan något större att tro på, än att det nog blir lite materiellt bättre i morgon än vad det var idag. Kanske finns det i oss nedlagt en önskan om att om inte finna, så ändå söka en mening som är större än oss själva och det vi kan åstadkomma i livet. Kanske finns det i oss en längtan, både till den personliga friheten och till den personliga gemenskapen, med andra som söker detsamma som jag.

För mig som liberal har dessa tankar varit omöjliga att ens säga i det parti där jag var verksam. Inte för att de inte fick sägas, utan därför att det inte existerade någon som helst förståelse ens för den kontext i vilka de hade sin grund. I det gamla Folkpartiet, det nuvarande Liberalerna, var det normkritiken, individualiseringen och den personliga friheten som var vägen, sanningen och livet. Normativ, dogmer och religion var något obsolet. Det tror jag är det största hindret för de svenska liberalerna att finna en plats på den politiska kartan idag. Man kan hitta massor av bra förslag på enskilda områden. Men det finns ingen som berättar vart man är på väg, vilket samhälle vi vill ha och varför just normkritiken, dogmlösheten och den oändliga personliga friheten leder till en större lycka för fler. I det perspektivet blir den organiserade liberalismen lika vilsen som sina medlemmar, som i individualismens sanna anda mer tror på att ett parti mest är en plattform för de egna idéerna, än för en gemensam politik för fler. Det kan fungera momentant, men grunden saknas och därmed långsiktigheten.

Vad blir då konsekvenserna?

Alla människor är inte de starka, fria, egocentrerade individualisterna som är målet för dagens liberalism. En del av oss är snarare svaga, söker mening och gemenskap med andra som också söker i en värld där vilsenheten ökar.

Så kommer då en dag en man, eller kvinna, som säger: Följ mig. Jag vet vart vi är på väg. Jag ser fienden, ondskan, den fiende vi ska besegra. Följ mig så får du mening med ditt liv. Så följer vi, en del oreflekterat andra för att det inte finns något alternativ. Och den vägen - den leder nästan alltid till fördärvet.

De viktiga orden

Har vi en flyktingkatastrof i Sverige?

Jajamen säger vissa. Aldrig säger andra.

Jajamänsägarna pekar på sånt som att antalet mord ökar för första gången på länge, att våldtäkterna också gör det och att människor känner sig otrygga. En del pekar på bristen på sånt som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor och hävdar att det är en direkt följd av flyktingmottagandet.

Aldrigsägarna hävdar med lika stor emfas att det mesta funkar i Sverige. Titta bara på tillväxten, på arbetslösheten, på byggboomen. Skolorna funkar, sjukhusen likaså. Var ser ni katastrofen?

Det är svårt med ord. Hur ska man använda dem?

Är läget katastrofalt i Sverige, riskerar det att bli det? Eller är det lugna gatan?

Jag slås av detta när jag läser både sociala media och tidningar och annan media. Hur världsbilderna skiljer sig åt, hur man allt mer verkar sakna ett språk som förstås av andra än de som just tänker som man själv.

Demokratin förutsätter just ett gemensamt språk. Man kan säga att det är sannolikt det största problemet med EU. Det finns inget gemensamt språk, därmed ingen gemensam förståelse för nyanserna, därmed ingen möjlighet att föra en debatt som omfattar fler än ett litet antal interna politiker.

I EU har man löst det genom att försöka hantera demokratin på flera plan. Såväl nationellt som gemensamt finns det möjligheter till diskussioner, debatt, ansvarsutkrävande, granskning.

Men vad händer om vi inte längre har ett gemensamt språk ens nationellt? Om språkets användning förändrats så till den milda grad att det istället för att bli inkluderande blir exkluderande?

Jag får dessa tankar när jag läser Nerikes Allehandas serie om "Massutvisningarna" - det vill säga den följd av "Massinvandringen" som ägde rum för ett drygt år sedan.

Men stopp där - vi har ingen massinvandring. Det är ju ett rasistiskt och nationalistiskt sätt att beskriva en situation där människor med berättigade skäl flyr krig och ofärd för att söka sig en fristad i världens bästa land. Massinvandring - det har man i Libanon och Turkiet. Här är det bara en rännil!

Så är det. Fakta äger. Problemet är att ord alltid kan speglas åt olika håll.

Om vi har massutvisningar, har vi då inte tidigare haft massinvandring? Varför väljer Nerikes Allehanda en medvetet provokativ aktivistisk rubrik för en av de största satsningarna man gjort? Och vad får det för konsekvenser?

I kommande nummer av Frisinnad Tidskrift ska jag be olika människor skriva om framtidens liberalism. Jag ska intervjua andra människor och försöka reflektera en del själv. En del av denna reflektion är att liberalismen och det liberala samhället, som många före mig skrivit om, bär frön till sin egen undergång i sig. En liberalism där individens rätt blir allt, blir lätt ett samhälle där subjektiviteten blir centrum. Och då är min tolkning av såväl fakta som omgivning som språk, den enda rätta.

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att vi vårdar språket, orden, ordens betydelse. Ord kan användas för att skapa konfrontation (jag vet - jag är rätt bra på det...) men också för att försöka bygga broar (kanske håller jag på att lära mig...?). Och i ett samhälle som vill värna någon form av liberalt tänkande är det viktigt att vi som vill, eller försöker lära oss, att bygga broar är varsamma med orden.

Inte minst gäller det media. Därför är Nerikes Allehandas rubriksättning för sin artikelserie så illa vald. Den skapar klyftor, istället för att överbrygga dem. Den skapar oacceptans, istället för att skapa insikt. Den skapar ökad misstro mot medias ord, istället för att uppmuntra till mer tilltro.

Kanske har vi inte en katastrof i Sverige, men istället för att likt Monty Python i sin sketch "Four Yorkshire Men" hävda att det alltid är något annat som är värre, så skulle man kunna fundera över varför den människa man talar med upplever det som hon gör. Och istället för att söka konflikten alla gånger, kanske någon gång söka förståelse.

Ibland blir jag anklagad för att hela tiden ta parti för de mer främlingsfientliga, de främlingsskeptiska, de invandringskritiska i denna diskussion. Så kan det tyckas. Men jag tror att vi som har en annan åskådning på såväl samhälle som politik och individer, har ett större ansvar, kanske till och med en större förmåga att försöka hitta samtalet.

Det finns en risk att när de ena sida bara ropar: Stäng gränserna! Stoppa invandrarna! Sverige först! tro att det bästa man kan göra är att skrika det motsatta, eller ropa dumbommar, galningar, rasister efter de andra. Jag tror inte att det löser några problem. Risken finns att de förvärras.

Kanske är ett av de fröer till det liberala samhällets undergång som liberalismen bär inom sig, viljan att hela tiden försöka förstå den andre, samtala med honom, försöka övertyga med goda exempel, klara fakta, underbyggda visioner om att det liberala samhället är bättre. Kanske är vi ibland för påverkade av vår reptilhjärna för att kunna ta oss detta till oss.

Men om fröet till liberalismens undergång ligger i viljan att samtala hellre än att strida, ligger sannolikt också fröet till liberalismens återfödelse i detsamma.

(Och ja - det finns inget annat samhälle än det liberala som kan göra humor av sådan klass som Monty Python. Och skratt är det värsta de auktoritära samhällsbyggarna vet!)

Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Mellan hägg och syrén

Katerina Janouch har skapat rabalder i Sverige. Inte för något hon gjort här - utan för en intervju hon har givit i Tjeckien. Kanske är det inte hon som skapat rabalder. Snarare är det den artikel som DN kultur publicerade, där Hynek Pallas hävdade att Janouch spred lögner om Sverige i allmänhet och om svensk invandringspolitik i synnerhet.

Därefter blev det, som sagt, rabalder.

Jag tänker inte i detta inlägg recensera vare sig Janouch eller Pallas inlägg, om de är rätt eller fel. I ett rätt stort antal inlägg i media och sociala media tycker jag att man kan konstatera att tolkningen av de olika inläggen är mer subjektiv än objektiv, att frågan handlar mer om vilka fakta man vill tolka utifrån sina politiska preferenser än om ett sökande om någon av dem har mer rätt eller fel.

Nej - mitt inlägg ska handla om den lilla bokhandeln i Uppsala som plockade bort Janouchs böcker. Enligt UNT gjorde hon det med följande skäl:

"Någon som verkligen letar spöken är Katerina Janouch! Det må vara så att hennes politiska åsikter inte syns i de gulliga böckerna, men min bestämda åsikt och övertygelse är att jag inte vill stödja hennes produktion på något sätt. Jag väljer i stället att fylla mina hyllor med böcker vars författare inte uppmuntrar till rädsla och hat."

Det är märkligt att jag måste skriva två saker som jag nu skriver. Men så är dagens värld. För det första måste jag ta avstånd från de hot och det hat boklådeägaren utsatts för. Egentligen är det så självklart, men i en värld där snart inga nyanser finns måste detta sägas. För det andra måste jag tydliggöra att hon, som ägare till ett företag, har rätt att göra vilka prioriteringar hon vill. Hennes egenbestämmande är totalt.

Med detta sagt så skulle jag vilja fundera mer generellt kring vad konsekvenserna av såväl DNs rapportering, boklådans ställningstagande som det mediala bruset innebär.

Det är uppenbart att det finns ett "skämsperspektiv" i hela rapporteringen. Kanske har Janouch talat mest sanning, kanske har hon fabulerat, kanske har hon skarvat och skapat en bild som inte överensstämmer med en verklighet. Samtidigt har hon, som författare - hon är inte politiker, beskrivit en bild som hon själv upplever. Den kan vara falsk, fel eller riktig. Men det är svårt för en utomstående att förbjuda henne att ha en sådan upplevelse, eller torgföra den. Frågan är vilka konsekvenser det bör få.

DN går till hennes förläggare. Förläggaren tar avstånd från hennes uttalanden. Frågan är om något mer kommer att hända. Nöjer sig förläggaren med detta, eller kommer det att innebära att Janouchs böcker inte längre kommer att ges ut av detta förlag?

En liten boklåda tar bort hennes barnböcker, som en politisk markering, för att hon "uppmuntrar till rädsla och hat". Blir denna boklåda en ensam röst i öknen, eller är det en del i en större utveckling där författarens bakgrund och politiska, religiösa, etiska och moraliska kompasser spelar roll för vilka böcker som ska finnas i bokhyllorna?

I media, gammel och social, blir det övertydligt att lägren åter blir två. Dels de som försvarar såväl DN, Pallas, bokhandeln och allt därutöver därför att Janouch förstör för Sverige, ger en felaktig bild av invandringen och därmed legitimerar främlingsfientlighet och i förlängningen fascism.

Dels de som tycker att det är skönt att ännu en offentlig person ger sig på PK-media och säger "som det verkligen är". Folket har talat, typ, och det är bra att invandringens alla problem åter kommer upp på bordet.

Åter blir detaljerna i fokus. Åter brister det i försöken att se helheter, att dra generella slutsatser av enskilda händelser. Och tyvärr är det ofta de intellektuella, de som man önskade kunde dra dessa generella slutsatser, som landar fel. Kanske är det så att Janouchs yttranden leder till ett mer slutet samhälle, med fler murar mellan länder och människor. Men är det rätt att försöka begränsa hennes möjligheter att sälja sina böcker, genom att få hennes förläggare att ta avstånd från henne och plocka bort hennes böcker från bokhandelns hyllor?

Jag tror inte det. Jag tror snarare att det är kontraproduktivt, att det kanske är en lika stor fara som det nationalistiska drag hennes kritiker ser i hennes uttalanden. För vart leder det i förlängningen, om DNs och Läslusens agerande blir norm?

I en tidigare blogg skrev jag om Gunhild Carling och hennes bröder. Bröderna är uppenbarligen minst sagt nationalistiska och med tydliga främlingsfientliga drag. Gunhild Carling har tagit avstånd från deras åsikter, men det räcker inte enligt många. Och så länge hon tillåter bröderna att kompa henne, så är hon persona non grata i många sammanhang.

Är det rimligt? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bokhandlarens agerande är rimligt. För vart leder det i förlängningen?

Vilka personer ska tvingas redovisa sina ståndpunkter innan de blir accepterade som leverantörer? Författare, journalister och mediafolk är väl självklara. Men räcker det? Artister är uppenbarligen också i tvång av att redovisa sina ståndpunkter. Men går gränsen där?

Vilka bolag kan man handla av, vilka hantverkare kan besöka ditt hus, reparera din bil, servera din mat på ett sådant sätt att du garanterat inte stödjer de som "uppmuntrar till rädsla och hat"? Hur ska du kunna hålla koll på allt? I ett inlägg på facebook berättade en man att han nu plockade bort barnens "Ingrid-böcker" för att Janouch sagt som hon gjort. Hade han koll på alla andra författare i hyllorna?

Och vilka åsikter är illegitima? Handlar det bara om invandring, eller finns det andra områden som också är oacceptabla? HBTQ? Klimat? Tillväxt? Kommunism? Kan man vara för världens värsta ideologi - kommunismen - och ändå få finnas i svenska bokhyllor? Hur många förläggare kan vänta sig ett besök från en journalist med frågan om man ställer upp på författarens kommunistiska böjelser?

Nej - det är inte så idag. Kanske kommer det inte att bli det heller. Men vi lever i en värld där det otänkbara i går blir norm idag. Det gäller inte bara synen på invandring. Det öppna samhället handlar inte bara om hur öppna landets gränser är. Ibland stänger vi gränserna om oss själva, våra idéer om rätt och fel och våra meningsgelikar minst lika effektivt som regeringen nu stängt landets gränser.

Förr brukade man säga: Jag hatar dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Är det så fortfarande? Eller börjar även liberaler tveka i detta? Janouchs yttrandefrihet har inte inskränkts i och med det som skett just nu. Men frågan är vad som kommer att hända i framtiden.

Vore inte det mer liberalt att välja en annan väg? Som bokhandlare ha just de böcker som man inte håller med författaren om, vars författare kanske är en utmärkt stilist men en usel person, i hyllorna. Helt enkelt därför att världen är större, att människor kan välja, att vi tror att människor själva är förmögna att fatta egna beslut grundade i den egna synen på etik, moral och politik?

Det finns många oroande tecken i samhället just nu. Synen på invandrare är en, men inte den enda. Ofta är jag mer rädd för att vi håller på att sluta kunna tala med varandra. Diskussion idag är mer av att vi står med våra kompisar på en bergstopp och skriker, oförmögna att höra något av vad de andra gängen skriker, på bergstopparna runt omkring.

Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.