Värderingar

Vad är politikens uppgift? Är den att peta i dagordningar, sitta i ändlösa sammanträden, detaljstyra? Bara av mitt sätt att skriva kan man ana att jag knappast tycker det. Vad är då politikens uppgift?

Min mening är att politiken i allt större grad i framtiden som uppgift kommer att ha att vara värderingsstyrande. Vad innebär då detta?

Svaret är inte självklart. Men i en organisation som verkar i en värld som allt mer karaktäriseras av snabba förändringar krävs att det finns centrala värden som omfattas av alla.

Vilka värden är då det?

Demokrati, jämställdhet, människovärde, ekologisk hållbarhet?

Fina ord. Men med vilket innehåll? Vad innebär människovärde i en värld där religionerna spelat ut sin politiska roll? Vad innebär demokrati i en värld där pengarna styr allt mer? Vad är ekologisk hållbarhet?

Det tål att fundera på. Skärvor av svar kommer att behövas de kommande åren.

Politikerarvoden

Nerikes Allehanda har skrivit en artikel om politikernas arvoden. Den har resulterat i en insändare som kräver frysta politikerarvoden och ett antal inlägg som vill sänka desamma. Jag har skrivit ett svar till NA som till del beskriver varför jag kommer att slåss för bra arvodering. Denna blogg tänkte jag använda till två andra perspektiv.

Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?

I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.

Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.

På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.

En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?

Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.

Bättre ministrar?

Välkommen till regeringen, Sten Tolgfors. Det är trevligt att en örebroare nu befinner sig inne i regeringen. Jag tror du kommer att göra ett bra jobb. Alla som har något hum om ditt arbete i riksdagen vet att du är en noggrann och kompetent man som i allt försöker göra sitt bästa. Det är bra.

Välkomme också Lena Liljeroth- Adelsson. Mina kunskaper om din kompetens är betydligt grundare än de om Sten T som ju har kunnat studeras på närmare håll. Men de vitsord som kommit från omgivningen är bara positiva.

Jag tror ni kommer att bli bra ministrar!

Ändå måste man på sin blogg få fundera lite öppet kring regeringar och ministrar, i denna regering liksom i den förra. Är det bara riksdagsledamöter, andra proffspolitiker eller journalister som kan bli ministrar? Var finns de näringslivsföreträdare, forskare, kulturkompetenta o.s.v. människor som kunde komplettera den politiska fingerfärdigheten med annan kompetens? Behövs den inte? Knappast. Vill de inte? Man frågar sig...

Det måste finnas funderingar kring rekryteringen av politiker på alla nivåer, från de små nämnderna i kommunerna till riksdag och regering. Vilka söker sig till politiken? Av vilka anledningar? Vilka söker sig inte till politiken eller bort från densamma? Av vilka anledningar?

De politiska partierna har problem att rekrytera nya medlemmar. Det är ett bekymmer. Om man går djupare in och funderar över vilka kompetenser som saknas i rekryteringsprocessen blir problemet större. För några år sedan, då jag vikarierade för Johan Pehrson i riksdagen, ställde jag en fråga på detta tema till den dåvarande demokratiministern, Britta Lejon. Svaret var att vi måste göra något. Frågan är vad.

Äntligen

ÖSK!

Satt på vallen i lördags och ömsom led och ömsom log. Satt förresten, jag kunde inte sitta sista tredjedelen av matchen. Varför detta offsidemål? Varför spelade de så dåligt?

Och sedan Halilovic!

Det finns bara ett ord. Underbart.

Det är fascinerande att just denna enkelhet, segerns okomplicerade logik, kan betyda minst lika mycket som en politisk seger. Politikens segrar, oavsett de gäller val eller majoritetsförhandlingar, bär alltid med sig komplicerade mångbottnade facetter. Idrottens logik är så enkel och därför så omedelbar. I det korta perspektivet blir man därför gladare åt att ÖSK är med i allsvenskan igen än att alliansen regerar i Stockholm. Men eftersom livet inte bara är yta och okomplicerbarhet, finns i politikens segrar en annan skönhet.

Men visst var det skönt att segern kom. Inte minst för att ÖSK på detta sätt kunde ge Svenska Fotbollsförbundets ledning en känga. Man undrar när nedflyttningsbeslutet för IFK Göteborg kommer???

AVGÅ!

Radiotjänst ordförande och vd, den ena med hyfsat tydlig politisk bakgrund, har enligt uppgift valt att hantera politiker på annat sätt än vanliga människor. Genom att polisanmäla de tre ministrarna i regeringen har de använt sina uppdrag utifrån mycket tydliga politiska grunder. Det är oacceptabelt.

Politiker på olika nivåer ska behandlas som vilka medborgare som helst. Vi ska inte ha andra förmåner än medelsvensson, inte behandlas annorlunda i domstolar, i försäkringskassan eller sjukvården. Men vi ska inte heller behandlas sämre.

Det som nu spelas upp verkar vara ett försök att nedvärdera det politiska ämbetet genom att ställa betydligt högre krav på förtroendevalda än andra. Men det verkar också vara att använda ett statligt bolag som en spel på en politisk spelbräda.

Det är oacceptabelt. Det enda sättet att återupprätta förtroendet för Radiotjänst är att både ordföranden och VDn avgår.

Vem kan vara politiker?

Läser just att Anders Borg anlitat svart städhjälp på 90-talet. Dessutom har han haft barnvakt som han betalat 50 kronor i timmen "direkt i handen".

Suck.

Inte för att jag anlitat vare sig svart städhjälp eller haft barnvakter (tyvärr), men jag tycker att någonstans går en gräns för vad politiker utsätts för. Är Borgs kompetens som finansminister ifrågasatt för att han betalat svart städhjälp för 10 år sedan? Inte vad jag vet. Det är olämpligt, knappast straffbart längre (preskriberat), men det är inte så allvarligt att han ska avgå.

Och när man kommer ner på barnvaktsnivå blir det nästan löjligt. Hur många svenskar använder grannflickan som barnvakt? Ger henne några biobiljetter eller så för att ta hand om barnen? Är det rimligt att ställa det mot kompetensen som finansminister? Knappast.

Om detta fortsätter kommer snart ingen att kunna vara politiker. Man ska vara fullständigt felfri, helt klanderfri moraliskt sett och alltid ha fattat rätt beslut. Vilken människa har den bakgrunden? Ingen! Men dagens svenska journalistik sätter nollgränsen för politikernas rätt att göra fel.

I lördagens Nerikes Allehanda kunde man läsa en artikel med ungefär likalydande innehåll. Jag höll på att baxna. Det skrämmer om politik allt mer börjar likna en såpa. Det viktiga är inte om man är kompetent, eller klarar sitt jobb. Det viktiga är intrigerna, personen, hur uthängd man klarar av att vara.

Därför var det ändå skönt att läsa Karin Pilkvists avslutande krönika. Det måste finnas mer av eftertanke i journalistiken. Media har också ett ansvar för hur demokratin utvecklas och för vem som kan vara förtroendevald. Risken är att vi i framtiden bara får människor som är så hårdhudade, okänsliga eller exhibitionistiska att de inte bryr sig om vad media skriver, bara de skriver.

För ofelbar är ingen.

S i Stockholm

Kommer Annika Billström att sitta kvar i Stadshuset även efter kvällens möte i arbetarkommunen? Knappast troligt. Stockholm är idag en "hyfsat" blå kommun. Moderaterna har övertagit socialdemokraternas roll som stadsbärande(!) parti. Axén-Ohlin regerar. Typ.

Så nu är det dags att hitta syndabockar. Billström har inte varit någon hit, men frågan är om hon ensam är ansvarig för det socialdemokratiska Stockholmsfiaskot. Det var ju inte hennes fel att trängselskatterna behandlades som de gjorde. Oavsett utgången i omröstningen innebar ju överkörningen av partiet centrala krafter (läs Göran Persson) att hennes ledarskap kunde ifrågasättas av alla.

Jag menar inte med detta att jag är rätt man att kommentera hennes eventuella avsättande. Istället måste man ta det som ett exempel på hur politiken fungerar. Tänk om det inte är Billströms fel att det blivit som det blivit. Tänk om det istället är politiken, eller bristen på politik, som är felet.

Det har bara gått några veckor sedan valet. Socialdemokraterna måste fundera över hur de ska komma tillbaka till Rosenbad och Stadshuset. Ett sätt vore ju att börja driva någon form av politik. Gärna ideologiskt grundad. Årets valrörelse lär gå till historien som en av de märkligaste. Regeringspartiet saknade politik och gjorde allt för att få valet att handla om konjunkturer istället för ideologi, visioner och skarpa prioriteringar. Även oppositionen var ofta mer administratörer än visionära ideologer. Men vinnaren behöver inte ändra så mycket som förloraren.

Så nu återstår det att se om socialdemokratin kommer att sparka ut ett antal nyckelpersoner, sätta dit nya, unga och vältaliga broileradministratörer, och tro att just mediaintrycket vinner nästa val. Eller om det kanske kunde bli lite mer ideologi - varför inte lite socialdemokrati för en gångs skull. Gör din plikt - kräv din rätt. Typ.

Men vem tror på något sådant?

Dataintrång

En LUFare har gjort dataintrång i socialdemokraternas bbs efter att ha fått inloggningsuppgifter från en SSUare. Samtidigt har SSUaren fått inloggningsuppgifter till folkpartiets bbs. Men han har inte varit inne och tittat.

Dataintrångsaffären var knepig redan från början. Det har funnits en massa frågor som med rätta ställts till olika folkpartister. Men kanske borde frågorna också ställas till andra partier:

När fick (s) egentligen reda på dataintrånget?
Vilka uppgifter kan ha läckt ut?
Hur många, utöver LUFaren, har varit inne på (s) nätverk?
Andra SSUare?
Från andra partier?
Var inloggningsuppgifterna egentligen en offentlig hemlighet?
Vilken säkerhet har (s) egentligen haft?
Har den datasäkerhetsansvarige fått sparken (vilket han borde fått eftersom han uppenbarligen inte skött sitt jobb)?
Kan (s) garantera att ingen använt LUFarens inloggningsuppgifter?
Är hela historien egentligen en planterad affär för att förändra valresultatet?

Jag kommer aldrig att försvara det dataintrång som LUFaren gjort. Oavsett om det varit brottsligt eller ej, om han varit ensam eller ej, om det sker mellan andra partier eller ej, är det en utveckling av politiken som inte gynnar någon. Politik håller på att förändras från att ha varit en kamp mellan ideologier till ett spel om makt. Och i ett spel är alla medel tillåtna.

Den vägen kommer att leda till ett än mer minskat förtroende för politiker och på sikt också för demokratin. Den nyss genomförda valkampanjen är det hittills tydligaste exemplet på att ideologiernas tid för tillfället är ute. Även om det tydligaste enskilda exemplet på förändringen från ideologisk kamp till maktspel är LUFarnas dataintrång, är Folkpartiet långt ifrån värst när det gäller avideologisering och maktspelande.

Men den diskussionen behöver längre utrymme än en blogg kan innehålla.

Tvär(s)nytt igen!

Den statliga svenska televisionens neutralitet kan åter ifrågasättas, i vart fall när det gäller de regionala nyheterna. I går blev det åter en aha-upplevelse när s-politikern Björn Sundin ensam fick attackera den nya regeringens politik. Sundin fick obesvarad påstå saker om regeringens hanterande av tågtrafiken i Stockholm, utan att det ens fanns någon tillstymmelse till problematisering av de olika förslagen till lösningar. En fråga man borde ställt: Är det bara tunnel för tågen som gäller, eller finns andra lösningar? Det hade inte varit helt omöjligt att få en av allianspartiernas lokala företrädare att få göra en sådan kommentar. Antingen en riksdagsledamot eller någon annan regional företrädare. Men inte såg jag till någon sådan.

Funderar om jag varit med om motsatsen någon gång. Att en borgerlig företrädare fått attackera den gamla s-regeringens politik oemotsagd. Kanske har det hänt. Minnet är selektivt. Men inte är det något som hänt de senaste veckorna...

Trängselskatter

Så har då alliansen kommit överens om att göra det möjligt att införa trängselskatter i Stockholm. Det är bra. Problemet är att motiveringen till accepterandet inte är lika bra.

Ur ett liberalt perspektiv kan trängselavgifter alltid försvaras bara genom att jämföra med en öppen och fri marknad. Tillgång och efterfrågan sätter pris på en vara eller nyttighet. Om inte utrymmet för trafik räcker, är det för billigt att använda "nyttigheten väg". Då måste, enligt förespråkarna av fri prissättning på fria marknader, priset öka. (Nu är det inte så enkelt, men principerna är ganska givna)

På samma sätt är det om man kombinerar miljö och ekonomi. Även miljön har ett pris, eller borde i vart fall ha det. Klimatförändringarna kostar samhället redan idag tiotals, eller hundratals, miljarder kronor per år. I framtiden riskerar vi än större kostnader. Utsläppen av klimatförändrande gaser, där koldioxiden bl.a. från biltrafik är mest framträdande, måste i det perspektivet med bruk av marknadsekonomiska principer bära sina kostnader.

Detta kan också gälla ur ett hälsoperspektiv. Buller och hälsoskadliga utsläpp orsakar både sjukdomar och för tidiga dödsfall.

Tyvärr väljer alliansen bort dessa huvudförklaringsmodeller. Istället säger man att man ska använda avgifterna till att bygga nya motorvägar kring Stockholm. Visst - de kan också behövas. Men det är ett föråldrat argumentationssätt. Världen klarar inte av oljeberoende trafik. Framförallt klarar den inte av de ökningar nya vägar riskerar leda till.

Allians för Sverige har fortfarande mycket att prestera för att skärpa till den gröna profilen. Det finns en risk att man annars blir lika akterseglade som republikanerna och presidenten i USA. Men det verkar som om även dessa krafter nu svänger, i spåren efter orkanen Katrina.

Idag verkar framförallt företagen vara mer medvetna om miljökonsekvenserna av sitt handlande än många partier. Där används marknadsekonomin som en drivkraft för miljöengagemang och ansvar. Det borde i mycket större utsträckning också gälla politiken. Politikerna och politiken får inte bli en bromskloss i miljöarbetet. Oavsett partifärg är det alldeles för ofta så i dagens Sverige.