Maskeringsförbud???

Varför denna beröringsångest?

Gårdagens debatt mellan alla och SD hade sin upprinnelse i en motion, ett förslag från SD att införa maskeringsförbud på allmän plats. Men diskussionen handlade främst om muslimska kvinnors burkor och niqab, om de är förtryckta och om hederskultursvåld.

Konfliktlinjerna var klara. SD menade att islams uttrycksformer kränker kvinnor och att många muslimska kvinnor upplever sig förtryckta och att det kan leda till våld baserat på en hederskultur.

De andra pratade om människors lika värde, om religionsfrihet, om att man även kan anse att västerländska kvinnor klär sig utifrån manliga ideal. Känns skiljelinjerna igen? Ledde diskussionen någonstans?

Problemet med diskussionen är dels att vi andra partier tillåter SD att vara dem som leder diskussionen, dels att vår argumentation baserar sig på känslomässiga motsättningar istället för på sak.

Hur skulle vi då kunna agera?

Vi skulle kunna analysera frågorna och fundera över hur vi bäst löser problemen. Då kanske diskussionen skulle gå så här:

Finns det problem med att kvinnor med muslimsk bakgrund, eller med annan religiös bakgrund, förtrycks? Kan burka, niqab och slöja vara en del av detta förtryck?

Svaret på den frågan är sannolikt ja. Det finns uppenbart problem med kvinnosynen hos vissa muslimer. Uppdrag Gransknings dolda kameror visar med övertydlighet detta.

Kravet på att just kvinnor ska beslöja sig är en tydlig patriarkal struktur. Kvinnan är underordnad mannen. På samma sätt går beröringsvägran mot vår syn på jämställdhet och jämlikhet

Synen på att unga flickor ska bära en viss sorts klädsel innebär också problem. Vår syn på barnens rätt att själva välja livsstil går tvärs mot detta. Problemen blir större genom att man i tidiga år manifesterar en olikhet mellan pojkar och flickor som kan bli en grund till en ojämställdhet i vuxenlivet.

Om vi vågar konstatera detta, borde nästa fråga bli hur stort problemet är? Och när vi konstaterat det, kan vi fundera över hur vi ska lösa det.

Är problemet stort? Sannolikt inte. De allra flesta med muslimsk bakgrund i Sverige lever ett hyfsat sekulariserat liv. Tron är inte huvudsaken för dem, utan en del av bakgrundskulturen. Precis som för de flesta svenskar.

Vår diskussion med SD borde därför innehålla frågor kring hur de ser på omfattningen av problemet, om hur de ser på de sekulariserade muslimerna, om att deras bild av muslimerna i huvudsak bygger på felaktiga analyser av läget.

Men det räcker inte. Stannar vi där kommer ändå deras bild att vinna. Statistik över ett problems omfattning vinner inga debatter. Vi måste våga gå vidare.

För vi måste våga bejaka att det förekommer förtryckande strukturer även inom islam. Och då måste vi också fundera på vilka vägar vi ska välja för att hantera dem. Det går inte att hänvisa till att det finns liknande förtryck inom kristendom, judendom eller hinduism. Det går inte att peka på lättklädda västerländska oreligiösa kvinnor och säga att de också är förtryckta. Två fel gör inte ett rätt.

Så hur hanterar man då detta? Genom att föreslå bättre lösningar.

Är ett maskeringsförbud på allmän plats ett bra förslag för att minska förtrycket? Knappast. Sannolikt kan det istället leda till än mer isolering och än mer förtryck för de kvinnor och flickor SD säger sig hjälpa. Sannolikt leder det till ännu större klyftor och ännu mindre vilja till assimilation, om det nu är dit man vill. SDs politik är kontraproduktiv mot allt de säger sig vilja.

För mig som liberal handlar det om helt andra lösningar. Låt mig ta några exempel:

Det handlar om en förskola och skola som ger alla elever, oavsett bakgrund, tillräckliga kunskaper och tillräcklig styrka att kunna välja sin framtid själv. Om en skola som ger eleverna möjligheter att vara individer, inte delar av ett kollektiv.

Det handlar om ett öppet och respektfullt samtal mellan företrädare för många parter, där vi från majoritetssamhället står fast vid våra värderingar, men i respekt också lyssnar till andras synpunkter.

Det handlar om att majoritetssamhället vågar ställa upp krav som ska omfatta alla, där det inte finns någon förhandlingsmån, men också en förståelse för individernas behov att söka trygghet och bekräftelse i religioner, seder och kulturer som är oss främmande.

Det handlar om ett samhälle där alla, oavsett kön, bakgrund eller religion, kan och ska göra sin plikt innan man kräver sin rätt, som de gamla sossarna sa. Man ska jobba. Man ska studera. Man ska vara en del av samhället om man vill ta del av samhällets rättigheter.

---

Alla ovanstående tankar är generella. De gäller inte bara muslimer. De gäller oss alla. De har ett tydligt liberalt och individualistiskt perspektiv, sätter individen och hennes plikter och rättigheter i centrum.

Och de skapar en bild som blir en effektivare motbild till den som SD vill utmåla. Vi är liberaler, engagerade i en liberal rörelse för att skapa ett liberalare samhälle. Vi har inte engagerat oss för att förhålla oss till SD. Vi har engagerat oss för att driva de liberala idéerna.

För ett mänskligare samhälle. För individen. För framtiden.

Media: NA

Problem med islam? Eller med SD?

I går på kommunfullmäktige diskuterades problemen med islam. Skiljelinjerna var tydliga. Sverigedemokraterna pekade på alla risker med islam. Alla andra berättade hur fel SD hade. Precis som SD ville.

Vi i Folkpartiet deltog inte i debatten. Vi gjorde det av respekt för frågan och respekt för de människor den berörde. För det var uppenbart från början att diskussionen inte handlade om att söka svar på ibland svåra frågor, utan enbart handlade om ett politiskt spel. De fina partierna mot det onda. De fina politikerna mot de onda. Vi med öppna sinnen som har rätt, mot de som har fel.

Problemet med den debatten är att det knappast är de fina partierna med rätt åsikter som vinner den. SD fick den debatt de ville. De fick gång på gång föra fram sin politik, medvetna om att den attraherar vissa människor. De fick än en gång vara det enda tydliga alternativet i politiken mot alla andra i det politiska etablissemanget.

Det fanns bara en vinnare efter gårdagens debatt. Och det var inte de sju (fina) partierna eller våra åsikter.

Men hur ska man då hantera detta? Ska man undvika diskussion? Knappast. Jag var den förste som tog debatten mot SD i Örebro. Då stod socialdemokraterna på kö för att kritisera. De ville inte debattera. De ville marginalisera och tysta ner. Nu ser vi vart den politiken lett.

Vi ska debattera med SD, i fullmäktige såväl som på andra offentliga arenor. Men det leder inte framåt när debatten handlar om att vi har rätt och de har fel, att vi är goda och de är onda. Debatten måste handla om sakpolitik inom alla områden. Om skola, äldreomsorg, ekonomi och miljö. Om tillväxt, företagande och funktionshinder. Och om integration och invandring.

Hos alldeles för många politiker och politiska partier finns en syn på SD som ett ont parti med en ond politik. Följden blir ju att deras förtroendevalda antingen är dumma eller onda, och att deras väljare och sympatisörer antingen är vilseförda eller onda. Då snedvrids både debatten och förutsättningarna för ett respektfullt demokratiskt samtal. Varför ska man ens diskutera med en ond människa? Hur dumma kan väljarna vara när de röstar på SD? Vår uppgift blir att upplysa de obildade stackarna…

Så hanterar vi inga andra politiska partier. Vi kräver att Miljöpartiet ska ha en skolpolitik och en näringslivspolitik. Vi kräver att Vänsterpartiet ska ha en politik för tillväxt och en för äldreomsorg. Vi kräver att centerpartiet ska ha både en politik för staden och en för landsbygden. Vi kräver att Kristdemokraterna ska ha en försvarspolitik och en politik för utrikeshandel. Vi kräver och vi debatterar deras sakpolitiska förslag.

Och när partierna får diskutera sina hjärtefrågor så granskar vi också grunderna för förslagen och följderna av dem, jämför dem med våra egna och kritiserar helheter eller detaljer utifrån denna granskning.

Miljöpartister är inte onda, fast en del av deras förslag kan innebära ett ekonomiskt moras med ökad världsfattigdom som följd.

Vänsterpartister är inte onda, fast de ibland är kvar i de kommunistiska idealen och inte ser till individens rätt, utan bara till kollektivet.

Centerpartister är inte onda, även om de kräver månggifte, platt skatt, och fri invandring – oavsett konsekvenserna.

Kristdemokrater är inte onda, även om de har en annan syn på kvinnans rätt eller på homosexuellas krav.

Sverigedemokrater är faktiskt inte onda, även om de menar att Sverige ska stänga sina gränser och vill behandla människor olika bara på grund av deras härkomst.

Deras förslag kan få följder som är oacceptabla för oss andra. Deras bild av såväl Örebro, Sverige och världen är sådan att vi inte önskar att den någonsin blir verklighet. Men låt oss då granska förslagen, grunderna för förslagen och jämföra dem med våra egna, och därefter kritisera dessa förslag och föra fram något bättre. Precis som med all annan politik.

Jag tycker två människor har uttryckt detta mycket väl. Två människor från helt olika sammanhang, med helt olika bakgrund.

Dels Voltaires världskända åsikt:

Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem"

Dels den lokale folkpartiledaren i Landskrona, Torkild Strandberg:

Jag är inte vald för att förhålla mig till Sverigedemokraterna. Jag är vald för att jag ska föra Folkpartiets politik.

Den debatten som fördes i kommunfullmäktige i Örebro igår hade inte de grunderna. Det var synd. I nästa blogg, senare idag, ska jag fundera kring hur vi kunde ha debatterat.

Media: NA

Att ljuga eller inte ljuga

Idag har det varit kommunfullmäktige. Bland annat har vi debatterat hur socialdemokraterna och Lena Baastad använder kommunens pengar för egna valkampanjer.

De kallar det i och för sig medborgardialog, men det finns inget i processen som har något med medborgardialog att göra. Istället handlar det om att låta socialdemokratiska politiker få åka ut och berätta om sin politik på kommunens bekostnad.

Socialdemokraterna i Örebro får varje år 10.000.000:- (tio miljoner) kronor i stöd. Lena Baastad styr dessa pengar. Det handlar om stöd till kommunalråd, till politiska sekreterare, till material och utbildning. Men det räcker inte för Baastad & Co. De väljer att använda mer av kommunens resurser för sina kampanjer. Det kan handla om att Björn Sundin åker ut och berättar om sitt projekt med elithallen i Hjärstaskogen. Eller det kan handla om när samme Sundin berättar om vilka gator han vill öppna.

Det är inte medborgardialog. Det är sossemonolog. För besluten är redan fattade. Färdplanen redan satt. Medborgarinflytandet finns inte. Ordet medborgardialog används för att rättfärdiga användandet av kommunala pengar.

Så här skriver SKL i sin skrift "11 tankar om medborgardialog i styrning"som du kan läsa här:

I utvärderingar efter medborgardialoger framkommer ofta en tveksamhet från deltagarna om någon bryr sig om det som framkommit eller om det finns en dold agenda. Om det fanns ett ärligt uppsåt eller om dialogen bara var till för att förankra redan tagna beslut eller manipulera deltagarna så att man får det svar man vill ha. Den verkliga dialogen kräver möjlighet att påverka. Det är bättre att avstå från medborgardialog och bjuda in till ett informations- möte om de förtroendevalda redan har tagit ställning i en fråga. 

Det är uppenbart att det som sossarna kallar medborgardialog inte är det. Det fanns inget syfte att lyssna till medborgarna i Hjärsta eller Vivalla. I artikel efter artikel efter denna så kallade medborgardialog berättade Björn Sundin om att platsen var klar. Och många som var med på mötet gick därifrån rejält besvikna. Upplevelsen att ingen lyssnade var stark. Upplevelsen att det redan var bestämt var lika klar. Syftet var inte dialog, utan kampanj och monolog.

Att använda ordet "medborgardialog" på det sätt som socialdemokraterna gör, skadar tilltron till demokratin. Det är, precis som SKL skriver,  bättre att avstå från medborgardialog och bjuda in till ett informations- möte om de förtroendevalda redan har tagit ställning i en fråga. 

Men socialdemokraternas agerande skapar än större problem i och med att de rätt obekymrat använder kommunens informationspengar och informationsavdelning för att driva sina kampanjer. Deras 10 miljoner räcker inte. De vill ha mer av skattebetalarnas pengar. Men hur mycket mer kostade denna kampanj? Den frågan ville vare sig Lena Baastad eller Björn Sundin svara på.

Istället började Björn Sundin som vanligt att anklaga mig för lögner. Det är snart en tradition att Sundin anklagar mig eller någon annan att ljuga. Även denna gång hade kommunalrådet Sundin svårt att riktigt peka på vad lögnen bestod i. Men det var sannolikt något om att han visst inte hade sagt att elithallen skulle läggas i Hjärstaskogen.

Nå - var det då en lögn? Eller faller påståendet tillbaka på kommunalrådet Sundin? Döm själva. Så här säger han i Nerikes Allehanda den 24 oktober 2012:

(Journalisten frågar:) Men måste den nya hallen ligga i den känsliga Hjärstaskogen ett stenkast från motorvägen och i närheten av bostadsområdet?
(Sundin svarar:)– Ja, det blir ingen hall om den inte läggs i Vivallaområdet.

(min fetstil och understrykning)

Eller när miljökontoret sågar förslaget säger han i samma tidning den 10 januari 2013:

– Det kommer att försvinna en del träd, och det är ett minus, men det finns andra värden som vi har bedömt väga tyngre.

Sedan påpekar kommunalrådet Sundin: Han betonar också att det är byggnadsnämnden, inte miljönämnden, som slutligt ska pröva om läget är lämpligt eller inte.

Detta påpekande är nog inte ett ställningstagande för en annan placering, utan betyder sannolikt att kommunalrådet Sundin sätter sig på Miljönämnden. Det är ju inte de som fattar det riktiga beslutet, utan det är Byggnadsnämnden...

Den nya tekniken, där allt man sagt och gjort som politiker, ställer till rätt mycket problem för socialdemokratiska kommunalråd som går upp och hävdar att andra ljuger...

Men de tyngsta frågorna kvarstår: Vad kostade kampanjen? Varför fick kommunens skattebetalare betala en socialdemokratisk valkampanj? Varför vägrar Lena Baastad att svara?

Dubbla budskap i Örebros äldreomsorg

Ibland blir man extra inspirerad som politiker. Ofta handlar det om tillfällen då medborgare tar kontakt för att ge feedback på möten, samtal eller artiklar. Idag är en sådan dag.

I Nerikes Allehanda idag finns en artikel av mig. Du kan läsa den här. Det är sällan jag fått så många positiva reaktioner på en artikel som denna. Det är roligt, men samtidigt oroande.

Flera av de kontakter jag fick idag var från äldre, från anhöriga och från medarbetare i äldreomsorgen. De beskrev en äldreomsorg som inte fungerar. De beskrev en äldreomsorg utan politisk styrning. Och de beskrev en politisk ledning som skriver fina ord i vackra dokument, men som i praktisk handling gör det omöjligt för medarbetarna att uppfylla politikernas krav.

Just nu pågår ett värdegrundsarbete för äldreomsorgen i Örebro kommun. Det är många fina och viktiga ord. Men samtidigt som detta arbete pågår, sparar politikerna kraftigt inom äldreomsorgen. Det får äldre, anhöriga och medarbetare att misströsta. De styrande politikernas dubbla budskap: gör mer och bättre men för mindre pengar, riskerar att slå tillbaka på dem själva.

Det finns ingen politisk ledning för Örebros äldreomsorg. Rasmus Persson (c), kommunalråd med huvudansvar för äldreomsorgen, har inget djupare intresse för frågan. Den verkar mer få hänga med för att den måste. Och Fisun Yavas (s) som är delansvarig just för äldreomsorg med goda tjänstemannakunskaper i frågan, ser ut att vara så hårt hållen av Lena Baastads ointresse och oprioritering av området att hon inte kan eller får göra något. Socialdemokraternas agenda handlar inte om en bättre äldreomsorg.

Dagens kommunledning är annars bra på att skriva fina ord och göra mediala utspel kring småpengar som satsas än hit och än dit. Och det är OK att göra det om spårtaxi, om pendeltåg, om idrottshallar eller om vindkraftverk. Men det fungerar inte för äldreomsorgen. Medarbetarna märker det direkt om det inte finns kontinuitet i styrningen. Och de äldre och deras anhöriga ser situationen varje dag. De inser snabbt att mångmiljonbesparingar inte vägs upp av att lite pengar återförs i projekt som verkar viktigare för det mediala genomslaget än för de gamla. Äldreomsorg är synnerligen opassande för kortsiktiga politiska utspel.

Äldreomsorg handlar om kontinuitet. Men i denna kontinuitet måste det finnas utrymme för utveckling, innovation och förnyelse. Det får inte vara så att politikerna ena dagen drar in 50 miljoner från området, för att nästa dag återföra en miljon med krav på att de äldre ska få vara ute. Det är inte kontinuitet. Det är inte utveckling eller förnyelse. Det är bara dålig äldrepolitik.

För mig som liberal, med den bakgrund och erfarenhet jag har från både det lokala och det nationella planet, finns det ett antal grundtema som den goda äldrepolitiken måste innehålla. Låt mig kort peka på dem:

Äldrepolitiken måste vara individualiserad. Du ska kunna vara individ hela ditt liv. Du ska kunna välja själv: var du vill bo, hur du vill bo, vem som ska stå för din service, din mattjänst, din omvårdnad eller omsorg. Frihet och valfrihet är självklara delar för oss alla, oavsett ålder.

Äldrepolitiken måste vara individcentrerad. Det handlar om att du ska få den vård eller den omsorg du behöver, utan att behöva bry dig om ifall det är kommunen eller landstinget som ger den. Alla resurser du behöver ska centreras kring dig som individ, inte i organisationen "landstinget" eller organisationen "kommunen". (Här är den förändringsobenägna socialdemokratiska landstingsledningen ett stort hinder)

Äldrepolitiken måste få tillräckligt med resurser. Det går att driva god äldreomsorg utan höga kostnader. Men för att nå dit krävs ett långsiktigt arbete kring verksamhetskultur, värderingar, medarbetarutveckling och en effektiv organisation. Örebros kommunledning har överhuvudtaget inte jobbat med dessa frågor. Man börjar i fel ände. Först sparar man, sen vill man förändra. Det man borde göra är att starta ett förändringsarbete och sedan bestämma om de frigjorda resurserna ska användas till ännu högre kvalitet, eller till att minska utgifterna och samla i ladorna för kommande utmaningar.

Äldrepolitik handlar om ledarskap. Det krävs politiska ledare som tar ansvar och pekar ut vägen. Men det krävs framförallt ledare och chefer på varje äldreboende, inom varje hemvårdsteam, som skapar den goda verksamhetskulturen som sätter varje enskild gammal människa i centrum, hela tiden, hela livet.

Äldrepolitik handlar om att prioritera. Socialdemokraterna och Centerpartiet i Örebro prioriterar inte bara betong före barn och gamla. De prioriterar också mängder av sysslolösa politiker och en stor administrativ överbyggnad före en god vård för de äldre. Vi liberaler prioriterar hellre fler självstyrande enheter, fler goda entreprenörer och ökad användning av valfrihetslagstiftningen, för den gamla människans skull.

Politik handlar om att våga stå för en tydlig politik, att peka ut vägen och att ta ansvar för den politik man driver. I dagens Örebro finns ingetdera när det gäller äldrepolitiken. Det kommer vi i Folkpartiet att ändra på. Örebros gamla är värd den bästa omsorgen som finns, den dag man behöver den.

Konkurrerande kommunal kraft

Socialdemokraterna bildar nya kommunala bolag på löpande band. Varför man gör det är ibland rätt oklart. Västerbolaget skulle, även med en socialdemokratisk politik, kunna vara en del av Örebro Porten AB. Att bilda ett speciellt bolag handlar mer om att låtsas ha nån form av politisk handlingskraft än något annat. Att det kostar örebroarna några miljoner i onödan är inget som en sann socialdemokrat bryr sig om...

Om Västerbolagets syfte är oklart är vindkraftbolagets syfte betydligt tydligare. Här handlar det om kommunal skatteplanering, en typ av legal skatteflykt. Kommuner som bygger egen vindkraft slipper energiskatta till en viss del. Det innebär att man tjänar hyfsat jämfört med om man skulle köpa vindkraftel från marknaden.

Lena Baastad har i flera intervjuer beskrivit detta syfte. Vindkraftbolaget ska tjäna pengar till Örebro kommun. Baastad beskrev det före valet på sossarnas hemsida och i NA när bolaget startades. Men är det rimligt?

Näringslivsklimatet blir allt sämre i Örebro kommun. Svenskt näringsliv redovisade företagens kraftigt försämrade betyg till socialdemokraternas kommunledning den 28 januari. Det kommer långsiktigt att påverka kommunens möjligheter till företagande och jobb.

En av orsakerna till detta är socialdemokraternas syn på privat respektive kommunalt ägande. För dem är det helt OK att kommunen går in på vilken marknad som helst och konkurrerar ut de privata företagen. Just nu handlar det om energi och vindkraft.

Samtidigt som deras parti på riksplanet försöker kamma hem politiska poäng på att regeringen varit en dålig ägare till Vattenfall (fast sossarna själv tyckt precis likadant och haft egen representation i Vattenfalls styrelse...) så gör de än värre politik på lokalplanet. Här ska man investera i ett helt nytt energibolag som ska bygga vindkraft. Politikerna tror att det ska löna sig.

Men om subventionerna till vindkraften tas bort blir hela affären en gigantisk förlustaffär för kommunen. Det som hänt efter Vattenfalls köp av Nuon är exempelvis att USA börjat bryta skiffergas, något som påverkat hela marknaden. Det finns inget som idag säger att vindkraft kommer att vara lönsamt om ett, fem eller tio år. Tekniken går framåt, nya energislag kommer till, subventioner kan tas bort. Men räntor och amorteringar ska ändå betalas.

Lena Baastad tror att hon vet hur marknaden ser ut om fem år. Hon binder gärna upp hundratals miljoner (de har själva sagt 600 miljoner kronor...) av örebroarnas pengar på vindkraft istället för att använda dem till vård, skola och omsorg. När vi tar över 2014 får vi hantera det.

Men lika illa är att hon snedvrider konkurrensen. Hennes VD i vindkraftbolaget är en tydlig husbondesröst när han hos Radio Örebro beskriver kommunens negativa hållning till privat vindkraft. Kommunen ska inte köpa. Kommunen ska inte stötta de privata initiativen. Kommunen kan och vet bäst själv.

Detta agerande visar ytterligare på Baastad & Co negativa syn på privat företagande. Men det visar också på deras bristande förståelse för kommunal konkurrens. Och det visar också på deras bristande insikter om vilken betydelse kommunen kan ha som aktör på marknaden. Om kommunen istället för att konkurrera med de privata företagarna, skulle köpa sin vindkraftel av de privata, skulle dessa kunna bygga mer och bättre. Det skulle också vara bra för klimatet, när privata företagare får mer kapital att investera för. Och det skulle vara bra för jobben, när privata företagare kan anställa fler.

Men det ser inte Lena Baastad. Det är trist, men det är i linje med socialdemokraternas traditionella politik. Det märkliga i detta är att Centerpartiets Rasmus Persson, som brukar låtsas att han är liberal, bejakar detta antiliberala agerande. (Lennart Bondeson är mer socialdemokrat än de flesta socialdemokrater så det är också förståeligt att han gillar kommunala bolag...)

För näringslivet och de privata företagen är det bara att vänta tills en ny lokal regering tillträder i oktober 2014. Då kommer vi att ändra dagens näringslivsfientliga politik och skapa bättre förutsättningar för ett starkare lokalt näringsliv.

Media: Radio Örebro

Rudbeck igen (sossarnas missar fortsätter)

Blev kontaktad idag av en skolledare på en av kommunens gymnasieskolor. Skolledaren var upprörd över de förändringar av ersättningssystemen till gymnasieskolorna som socialdemokraterna nu beslutar om. Upplevelsen var att förändringarna baserades på de ekonomiska problem som Rudbecksskolan har, och har haft under många år.

Åter visar det sig vad socialdemokraternas galna vallöfte om att rädda Rudbecksskolan kostar. Tiotals miljoner har lagts och läggs fortfarande på renoveringar och ombyggnationer av skolorna. En skolflytt följs av en annan som följs av en annan som... utan någon koll på vart det leder. Det finns ännu inte någon analys av vad kostnaderna för vallöftet har blivit (man kan ju önska att någon journalist läste detta och fick en idé till ett scoop) och vad de riskerar att bli i framtiden. Frågan är om kommunen tjänat något överhuvudtaget på alla flyttar, och vilka onödiga kostnader socialdemokraterna dragit på skattebetalarna. Den som vill gräva ännu lite djupare kan fundera över vilka intäkter som kommunen gått miste om på denna resa.

Men detta är kanske inte det allvarligaste. Det finns fler bekymmer med det galna löftet. Låt mig peka på två:

Ett:
Sedan socialdemokraterna kommunaliserade vårdutbildningen (undersköterskeutbildningen) i början på 1990-talet har antalet utbildade varit långt lägre än vad vi behöver. Det fattas ungefär 10.000 undersköterskor per år. Svensk äldreomsorg klarar sig i alla fall, men är helt beroende av vuxenutbildningsinsatser. Frågan är hur länge det fungerar.

På Wadköpings Utbildningscenter fanns bra och anpassade lokaler för det Vårdcollege vi startade. Men efter flytten till Rudbeck saknas det mesta. Risken finns att ännu färre söker sig till en av de viktigaste utbildningarna vi har. Det galna löftet om att behålla en skola till vilket pris som helst bara för att man ville vinna ett val, visar sina många baksidor. Men det blir inte socialdemokraterna som får betala. Det är de unga som får en sämre utbildning, och det är de gamla som riskerar att inte få tillräckligt många utbildade omsorgsgivare.

Bryr sig Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson om det? Det verkar inte så. Valet är ju vunnet...

(Ett par andra problem är hur fordonsutbildningen fungerar och hur det är med barnen med autismspektrautmaningar. Återkommer till det i en annan blogg.)

Två:
Rudbecksskolans specialhantering har väckt känslor hos flera andra gymnasieskolor. Man upplever hur en skola särbehandlas och hur de andra får betala denna skolas problem. Det senaste förslaget är bara ytterligare ett exempel på detta. Thomas Esbjörnsson bär ett tungt ansvar för detta. Han har byggt in konflikter i den egna organisationen som riskerar att innebära att kraft som borde sättas på utveckling istället fokuseras på annat. Det är inget annat än uselt ledarskap från skolkommunalrådet.

Och denna utveckling riskerar att fortsätta. I Nerikes Allehanda kan vi läsa att Jensen gymnasiet vill flytta. Det innebär att stora delar av Rudbecksskolan töms. Det kommunala bolaget Örebro Porten AB får in mindre hyror och måste fundera över vad man ska göra med fastigheten. Samtidigt krävs omfattande renoveringar för att fastigheten ska fungera som skola. Det handlar om ytterligare tiotals miljoner kronor.

Men medan pengarna öses över en gymnasieskola får de andra anställnings- och inköpsstopp. Eleverna på Risbergska, på Karro, på Virginska, på Tullängen o.s.v. får betala för Baastads och Esbjörnssons ofinansierade vallöfte, där alla konsekvenser av beslutet hemlighölls. Före valet skulle inget behöva hända med någon annan gymnasieskola. Efter valet lades WUC ner, Virginska krympte ihop och nu ser vi ytterligare steg i det socialdemokratiska skolmoraset.

Nu får det räcka. Nu är det nog. Folkpartiet har hela tiden krävt en utredning av skolorganisationen såväl vad gäller grundskolorna som gymnasieskolorna. Socialdemokraterna har nekat. Istället har de handlat utan plan och utan strategier. Men nu måste en plan fram!

Före sommaren borde en ny plan för kommunens gymnasieskolor vara klar. Vilka skolor ska finnas kvar? Hur ska de dimensioneras? Hur ser vi på fler skolor med annan huvudman än kommunen och hur hanterar vi den ökade konkurrensen?

Ska vi kanske lägga ner och istället bygga nytt? Även fast utredningen inte är gjord (och jag tror inte den kommer att bli det med Esbjörnsson vid rodret) så tror jag att det vore lika bra att fortsätta med en nedläggning av Rudbecksskolan. Då kunde vi frigöra tiotals miljoner för nya byggrätter, miljoner som kan komma alla gymnasieelever till del. När elevantalet på gymnasieskolorna ökar lite kraftigare om något år är det sannolikt betydligt bättre att bygga den nya, flexibla och framtidsinriktade Rudbecksskolan någon annan stans.

Kanske vid universitetet?

Örebro växer

De nya siffrorna för Örebro är intressanta. Örebro växer igen, detta år med drygt 1800 personer. Det är rätt fantastiskt. Snart är vi över 140.000 örebroare. Det är bra. En befolkningstillväxt är enkel att bära, en befolkningsminskning är svårare att hantera.

Örebro håller på att gå från en liten storstad, till en medel-storstad. Det kommer att innebära ett ökat underlag för många spännande aktiviteter i staden. Handeln kommer att stärkas. Fler evenemang ges ökade möjligheter. Staden blir mer levande och mer spännande.

Fler människor skapar ökade ekonomiska möjligheter för kommunen. Genom skatteutjämningssystemet innebär en befolkningsökning också en intäktsökning för kommunen, oavsett om den nya örebroaren har en inkomst eller inte.

Fler örebroare skapar både växtverk och växtvärk. De nya örebroarna behöver någonstans att bo. Det innebär att företag, byggherrar och fastighetsägare blir tillväxtverk. Men samtidigt kan man bli förvånad över att så många nya örebroare får plats. Var bor alla dessa människor? Det byggs inte speciellt mycket i Örebro just nu så frågan är hur vi kan fortsätta att öka befolkningen, år efter år. Det är växtvärk i Örebro.

Samtidigt måste man se helhetsbilden kring Örebros befolkningstillväxt. Låt oss titta lite närmare på siffrorna.

Örebro växer på det övriga länets bekostnad. Flyttnettot mot övriga länet var 381 personer. Det som är vår fördel är andra länskommuners nackdel.

Örebro har åter ett positivt flyttnetto gentemot landet, men det är litet. Bara 46 personer. Örebro drar inte till sig människor från andra delar av Sverige i tillräckligt stor utsträckning. Vi är ingen intressant inflyttningskommun.

Örebro växer framförallt tack vare en ökad invandring. 735 av de nya örebroarna kom från utlandet. Det är exempelvis 150 fler än för Västerås, eller 200 fler än för Linköping. Det är självklart en positiv utveckling. Men det är också en utmaning som inte får döljas.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på förskola och skola att leverera pedagogik och utbildning som gör att barnen, ungdomarna, eleverna kan tillgodogöra sig skolans kunskaper. De har en rättighet att få del av vårt språk samtidigt som de har en skyldighet att lära sig i skolan.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på att arbetslinjen ska gälla. Ingen som kan arbeta eller studera, ska gå sysslolös på bidrag. Våra arbetsmarknadsåtgärder och vuxenutbildingsåtgärder måste fungera, ställa krav och ge människor möjlighet att snabbt nå arbetsmarknaden eller vidareutbildas.

På kort sikt innebär en stor andel invandrade örebroare att Örebros ställning som en fattig stad förstärks. Örebroarens medelinkomst är lägre än genomsnittet i landet. Den borde vara högre, med de förutsättningar vi har. En stor nyinvandrarandel skapar kortsiktigt ytterligare tryck neråt i inkomstligan. Därför är det viktigt att vi mer än de flesta andra håller ett hårt tryck på just arbetslinjen - att alla som kan arbeta också ska det, på utbildningslinjen - att skapa förutsättningar för utbildning och ställa tydliga krav på alla, och på en politik för integration av alla, oavsett var man bor i Örebro.

Det är bra att Örebro växer. Staden är idag den mest attraktiva miljön för moderna människor. En växande stad skapar fler möjligheter.

Men vi måste också hela tiden vara öppna med den utmaningar detta innebär, och tala klarspråk om vad vi vill göra för att möta utmaningarna.

Media: NA, SR Örebro,

Vart går pengarna?

I fredags presenterade Björn Sundin (s) sin senaste storplan. Det handlade denna gång om spårtaxi. Sundin vill satsa några hundra miljoner på ett nytt projekt. Vem är förvånad?

I dag kan vi i Nerikes Allehanda läsa om hur hemvården i Örebro går på knäna. Om omsorgstagare som inte får hjälp. Om gamla som lämnas utan den omsorg de är berättigade till.

I morgon kanske det kommer ett reportage om besparingarna i skolan. Om skolbarn som inte får de resurser de behöver för att nå målen. Om barn med särskilda behov som inte får tillräcklig hjälp.

Socialdemokraternas prioriteringar blir allt tydligare. Sundin styr och ställer och tar de pengar och resurser han behöver. Alla andra får spara.

Det verkar som om socialdemokraterna i Örebro försöker göra en Ilmar. Ni vet, det avgående kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som format om Malmö stad. Han som byggt snygga höghus, som initierat såväl bro över Öresund som tunnel under staden. Han som under 20 år varit den starke mannen i Malmö och som skapat en ny profil åt en nedgången stad.

Reepalu har på ytan varit framgångsrik. Malmö är annorlunda idag än när han tog över för 20 år sedan. Men det finns en baksida på det Reepaluska myntet.

Malmös resultat i välfärdstjänsterna är inte så upplyftande. Vare sig skolan eller äldreomsorgen är något att yvas över. De öppna jämförelserna som Sveriges Kommuner och Landsting genomför talar inte om Malmö som något framgångsexempel. Men så länge ytan, broarna, tunnlarna och höghusen, står i fokus har resten kunnat döljas.

Den nuvarande kommunledningen verkar hämta sina erfarenheter från två socialdemokratiska exempel. Södertälje och Malmö är Örebros ledstjärnor. Det är rätt illa. Södertälje misslyckas gång efter gång med sitt arbete mot arbetslöshet och segregation. Jag har skrivit om det flera gånger, bland annat här. Malmö har också stora problem med segregationen och har knappast visat framfötterna inom välfärden. Och det är här Örebros socialdemokrater söker sin framtid...

Besparingarna på välfärden i Örebro är tydliga. I budgetdiskussionen i höstas redovisade jag de faktiska siffrorna för skillnaden mellan vad verksamheterna menade att de behövde, och vad de fick. Så här ser det ut:

Barn och utbildning måste spara:  25,1 mkr

Social Välfärd måste spara:  52,7 mkr

Till detta kommer ett antal dolda besparingar. Heltidsprojektet som är helt ofinansierat. Massor av skolflyttar som kostar miljoner. Och sedan alla Björn Sundins luftballonger. Låt oss göra en lista på lite av det större som Sundin jobbat med hittills:

Gräva ner järnvägen:            5.000.000.000:- kronor (fem miljarder)*

En tågpendel till Nora:            200.000.000:- kronor*

Ett nytt kulturhus:                    500.000.000:- kronor*

En elitidrottshall:                     250.000.000:- kronor*

Flygplatsbyggen:                      200.000.000:- kronor

Truck Stop:                                 35.000.000:- kronor

Spårtaxi:                                    500.000.000:- kronor*

* betyder en uppskattning.

Rätt häftiga siffror. Om Sundin fått härja fritt hade det inneburit kostnader på 6 - 7 miljarder(!) kronor för kommunen. Och då har jag inte räknat med de miljarder som han satsar på ÖBO, i Vivallabolaget, på vindkraft, det handlar om ytterligare upp emot 3 miljarder.

Örebro kommunkoncerns låneskuld går snart över 10 miljarder kronor. Men Björn Sundin vid rodret hade det kunnat bli det dubbla. En ofattbar siffra.

Men sannolikt är det inte så illa. Jag gissar att även Björn Sundin inser att Örebro komun inte klarar av alla dessa vidlyftiga projekt. Men Sundin är den skickligaste mediale politiker Örebro haft. Och att komma ut i media med olika spännande projekt är en del av mediastrategin. Och hittills har media nappat.

Men om det inte blir något av det hela, om projekt efter projekt bara blir luftslott, kommer förr eller senare verkligheten ikapp även Björn Sundin. Vi kan hoppas att det sker före den andra söndagen i september 2014...

Media: SR, NA1, NA2

Vivalla igen. Bra, eller?

Socialdemokraterna levererar ytterligare ett vallöfte till Vivallaborna. Men som vanligt, blir det bara halva löftet, eller knappt det.

ÖBO ska renovera och bygga om hela Vivalla. Det kommer att kosta minst 600 miljoner kronor. För att infria sina många löften om jobb till Vivallaborna som socialdemokraterna gick till val på, och som de fick 70-80 % av rösterna i Vivalla på, har de krävt att ÖBO ska ställa vissa krav när de handlar upp renoveringen.

I korthet handlar det om att ett krav från ÖBO på leverantören var att man skulle anställa arbetslösa Vivallabor. Dessa skulle då få ett jobb och bli upplärda till byggarbetare. Visst låter det bra. Eller?

Självklart är det bra med jobbåtgärder. Men när vi politiker håller på med olika projekt måste vi tala om hela sanningen. Och då blir bilden av det goda mer problematisk.

Normalt handlar arbetsmarknadspolitik om att staten eller kommunerna jobbar med olika åtgärder för att sätta människor i jobb. Det finns en uppsjö av sådana åtgärder som prövats. En del fungerar bättre, andra sämre. Men alla finansieras via skattsedeln.

Detta är viktigt. Arbetsmarknadspolitik är som vilket politikområde som helst. Det ska krävas öppenhet, transparens och man ska också kunna ställa ansvariga politiker mot väggen om det går åt pipan. Detta öppna sätt lämnar nu socialdemokraterna i Örebro. Lena Baastad, som sannerligen inte har öppenhet som någon hjärtefråga, väljer att lägga delar av arbetsmarknadspolitiken i det stora kommunala bostadsbolaget. Där är öppenheten betydligt mindre. Transparensen mellan ÖBO och Skanska, som är entreprenör, är obefintlig.

Lena Baastad kommer inte att kunna ställas till svars om detta går åt pipan. Kanske är det en självklar del i den politik för den onåbara ledaren som socialdemokraterna leder. Gärna klippa invigningsband, gärna gräva startgropar. Men ansvar - det tar hon inte.

Så vem kommer att kunna ställas till svars? Blir det Ulf Rohlén, VD för ÖBO? Eller någon annan? Jag vet inte.

Ytterligare ett problem är att hyresgästerna i ÖBO genom dessa åtgärder får betala skatt två gånger. När arbetsmarknadspolitiken hamnar hos ÖBO, och ÖBO tvingas lägga in "skall-krav" i sina förfrågningar, blir kostnaderna för dessa en del av upphandlingen. Den blir helt enkelt dyrare. Denna kostnad får ÖBOs hyresgäster betala, framförallt de i Vivalla som får se sina hyror öka med 15 - 20 %. Var det detta löfte Lena Baastad gav i valet 2010? Inte. Då nämndes inget om extrema hyreshöjningar. Men vem bryr sig? Baastad tar ju ändå inte ansvar.

Det vore intressant att höra vad Hyresgästföreningen säger. De som så ofta när vi styrde påpekade att de inte ville betala skatt två gånger genom utdelningar, eller försäljningar, från ÖBO. De som berättade om detta för alla sina medlemmar, och alla andra ÖBO-hyresgäster också. Kanske deras kommunikationschef Kenneth Nilsson kan göra ett flygblad att dela ut om detta och de ohemula hyreshöjningarna. Nej just ja - han jobbar ju åt sossarna på Rådhuset nuförtiden (läs mer om kopplingarna här). Så kan det gå med den "opolitiska" hyresgästföreningen. Vi kan nog inte räkna med några större protester därifrån mot denna socialdemokratiska dubbelbeskattning...

Ett tredje problem är att det just är Skanska som fått jobbet. Det är inte Skanska i sig som är problemet, men det som sker visar med uppenbar tydlighet att denna upphandling inte var öppen för alla. Det var bara de stora giganterna som kunde klara ÖBOs och sossarnas krav. De mindre, lokala företagen stängdes ute. Denna politik går tvärs emot de upphandlingsdirektiv som vi nyss drivit igenom i kommunstyrelsen. Där och då sade sossarna ja, men i verkliga livet är deras upphandlingar som de alltid varit - inriktade på de stora.

När mindre, lokala företag stängs ute, försvagas den lokala marknaden. Näringslivsklimatet riskeras och jobben minskar. Så frågan är vad nettoeffekten för Örebro verkligen blir. Kanske blir några projektarbeten för vissa Vivallabor dödsstöten för några små lokala bolag och deras medarbetare. Man måste fråga sig om det är rimligt att politiker ger jobb åt vissa för att man lovat det i val, men struntar i konsekvenserna för andra.

Och hur många projektjobb blir det egentligen? Jag har av flera underleverantörer hört en stor motvilja mot det socialdemokratiska Vivallaprojektet. Man tycker att man blir påtvingad sådana uppgifter som man vare sig har kompetens att göra, eller får kostnadstäckning för. Arbetsledning och utbildning är inte något man bara snyter ur rockärmen. Ska det fungera så måste det finnas kvalitetssäkring. Och gör det det? Ingen vet.

Historiskt ser man att när politiker försöker gå in och styra marknader i detalj blir det ofta dåligt. Bygg- och bostadsmarknaden är ett typexempel. Det vore bättre för alla om marknadskrafterna i större utsträckning fick råda även här. Mer marknad och större socialt fokus kan kombineras. Idag har sossarna administrerat fram ett dåligt alternativ, med ständigt ökande utanförskap som följd. Mer marknad skulle betyda lägre hyror och fler jobb - även för dem i Vivalla.

Demokratin, pengarna och jobben - allt talar emot det projekt som dras igång nu. Kanske klarar det sig över valet 2014. Men risken för att det bara blir en tumme av det hela är uppenbar. Och då har hyresgästerna fått betala för inget med sina kraftiga hyreshöjningar.

Vem tar ansvar för det? Ja se det är en bra fråga.

Media: Radio Örebro, Tvärsnytt

Rätt beslut

Förvaltningsrätten gav restaurang Wild West Steakhouse bredvid Lek o Buslandet rätt att servera alkohol även dagtid. Det är ett rätt och riktigt beslut.

Folkpartiet tog tidigt ställning för ett sådant beslut. Men den socialdemokratiskt styrda majoriteten ville annorlunda. Skälet för majoriteten var att det fanns barnaktiviteter i närheten. Men det beslutet haltade på båda benen.

Det finns alkoholservering nära barn på många platser. Hela staden är full av dem. Ute på Marieberg finns närheten. Men det mest tydliga exemplet på den felbedömning socialdemokraterna gjorde är väl Gustavsvik.

Det är riktigt att man ska hålla noga på åldersgränserna för alkohol. Ju senare alkoholdebuten sker, desto bättre är det. Ju mindre alkohol som dricks, desto bättre mår vi.

Men det måste dels vara lika regler för alla, dels en rimlighet i besluten. I detta brast socialdemokraterna i Örebro. Reglerna var inte lika för alla. Och rimligheten saknades.

Min alkoholkonsumtion är nästan noll. Det finns historiska skäl till detta. Tidigare har jag sagt att jag ska börja dricka ett glas vin i veckan när jag fyller 60, eftersom de möjliga medicinska fördelarna då så tydligt överväger risken för missbruk. Det finns alltid personliga skäl till att låta bli, eller vara en mycket måttlig alkoholkonsument.

Men det finns också en solidarisk handling mot medmänniskor när man väljer att inte dricka. Alldeles för många av oss har problem med alkoholen. De alkoholfria miljöerna, offentliga liksom privata, måste finnas. Ibland kan du bära bördan själv (om det nu är en börda att avstå alkohol) istället för att lägga den på din medmänniska som kanske måste förklara sitt nej tack till vinglaset, starkölen eller snapsen.

Samtidigt måste även vi nykterister eller lågkonsumenter inse att alkoholen är en del av vår vardag som inte kommer att försvinna. Det valet finns inte. Så då gäller det att hitta regler som gör det möjligt att minska skadeverkningarna så långt möjligt, och ändå behålla en legitimitet för begränsningarna. Den balansgången, där Systembolaget, åldersgränser, prisnivåer och tillstånd/tillsyn bildar grunden, har vi lyckats väl med genom åren. Men hela tiden måste vi jobba för att bibehålla legitimiteten.

Att säga nej på vaga grunder till en restaurang kan i förstone verka bra för en restriktiv alkoholpolitik. Men på lång sikt riskerar sådana beslut istället att urholka legitimiteten och öka risken för att fler kräver minskad restriktivitet. Det vore värre.

Därför var förvaltningsrättens beslut välkommet. Därför var Folkpartiets i Örebro ställningstagande rätt från början. Därför hade socialdemokraterna fel. Det är bra att vi har ett system som gör det möjligt för vanliga människor och småföretag att ändra på felaktiga beslut.

Media: NA,  SR Örebro

Hela Örebro!

Det finns många Örebro. Alla har vi våra favoriter.
Rynninge, kanske - 30-talscharmens villakvarter med vattenkontakt.
Öster - med de många olika hyreshusen i mänsklig tappning.
Rosta - dåtidens framtidsboende.

Eller något helt annat. För de flesta av oss är platsen där vi bor också platsen vi älskar.

För mig som liberal politiker är det viktigt att hela staden kan utvecklas och få utveckla sina speciella tillgångar. Olika delar av staden ska se olika ut. Men alla ska utvecklas, ständigt förbättras och anpassas till sina innevånares vilja och önskningar.

Jag har flera drömmar om stadsutveckling. Det handlar om att bygga en stad för fler eftersom Örebro växer så kraftigt. Det handlar om att bygga en stad för människor, som lever i sin stadsmiljö. En stad för handel, tryggt boende, med mötesplatser, där hela staden är en spännande kulturell upplevelse. En stad för människan, inte en stad för bilar, eller med bara raka linjer. En stad för människan, inte bara en stad anpassad för byggkranar och effektivitet. En stad för människan, där natur, kultur och miljö skapar livskvalitet.

Den staden var vi på väg att bygga. Den handlade både om höga, vackra hus och om små microparker för mer gröna lungor överallt där det var möjligt. Det handlade om att bygga en kompakt stad för att klara av klimat- och miljöutmaningarna, men också bygga en stad som växer åt många håll. Och det handlade om att bygga EN stad med många pusselbitar, inte en stad av delar.

Tyvärr kastades det arbetet över ända när den nya majoriteten tog över. Många av våra planer har förkastats eller hamnat i något arkiv. Klara byggplaner på höga hus skrinläggs. Parker planeras bli bebyggda. Och enorma, fula hus har fått tillåtelse av det ansvariga kommunalrådet Björn Sundin. Ibland har vi ändå lyckats ändra på planerna, men oftast är Sundins ord oåterkalleligt.

Den nuvarande trepartimajoriteten har också lagt all sin utvecklingskraft och alla sina pengar på ett fåtal områden. Framförallt handlar det om Vivalla. I Vivalla ska det byggas. Till Vivalla finns pengar. Vivalla är så viktigt att inte ens Vivallaborna får bestämma - det är bara de socialdemokratiska kommunalråden som vet vad som är bäst för dem...

Den vägen är fel väg att gå. Och nu visar det sig hur fel det är.

När Coop i Lillån lägger ner, förändras hela norra Örebro. Lillån, Hovsta och angränsande områden blir utan en riktig dagligvaruhandel. Och socialdemokraterna står helt handfallna. För de ser ju bara Vivalla...

Men den som hade ögona öppna kunde se Coops problem sedan flera år. Underlaget för en sådan typ av affär, i det läget, finns helt enkelt inte. Frågan var inte om, utan när, en nedläggning skulle ske. Men det såg inte socialdemokraterna. De tittar ju bara på Vivalla...

När vi jobbade med frågan hade vi planer på byggnationer mellan Vivalla och Hovsta, för att knyta ihop staden och öka underlaget för handel. Dessa planer har hamnat i Björn Sundins arkiv. (Han har väl inte haft tid. Han har ju planerat en elithall i Hjärstaskogen, förlåt  i Vivalla, eller...)

Det är synd. En sådan förtätning av bebyggelsen på norr hade gett massor av nytta för staden. Den hade byggt en tätare stad. Den hade skapat mer underlag för befintlig kollektivtrafik. Den hade skapat underlag för handel och service. Och den hade skapat bra boende i närhet av såväl service som miljö.

Nu står Sundin där med byxorna nere. Men det är inte han som tar ansvaret. Nu petas Lennart Bondeson (kd) fram. Han står gärna som krockkudde för sossarnas misstag, nu och tidigare. Det är kanske kul att vara i media, men det är synd att den som har ansvaret inte tar det.

Jag kan garantera såväl Lillå- som Hovsta- och Axbergsborna att med en liberal politik hade chansen att ni fått behålla er dagligvaruhandel varit betydligt större. Vi vill bygga en hel stad och se till alla örebroares bästa. Då gäller det att vara före både i tanke och gärning. Inte bli sittande överraskad utan att veta vad man ska göra eller vart man ska.

(Jag glömde ju - Sundin har ju sysslat med två andra saker. Dels att bygga en gigantisk parkeringsplats för lastbilar. Dels att lägga miljoner på internt arbete och externa konsulter som kom fram till att järnvägen ska ligga där den ligger...)

Media: SR1, SR2

Glöm (S)ödertälje, Baastad och Bondeson!

I veckans Dagens Samhälle kan vi läsa om hur Södertäljemodellen krackelerar allt mer. Vidlyftiga bolagsprojekt dras med stora ekonomiska problem. Och arbetslösheten biter sig fast.

Södertälje har valt en väg för att hantera sin stora arbetslöshet genom olika former av kommunala bolag som erbjuder jobb till arbetssökande. Denna Södertäljemodell, med ett otal olika bolag som jobbar med allt ifrån arbetsförmedling till byggjobb, har knappast lyckats. Prognoserna för arbetslösheten i Södertälje är inte gynnsamma. 2013 beräknas arbetslösheten totalt sett landa på nästan 14 %. Ungdomars arbetslöshet kommer att ligga på knappt 21 % och för utrikes födda nästan 27 %.

Södertälje har ett speciellt läge. Kommunen tar emot många flyktingar. Det skapar speciella utmaningar. Men frågan är om socialdemokraterna valt rätt väg för att lösa dem.

Det finns tre huvudproblem.

Med det system som nu etableras tar det offentliga över alldeles för mycket ansvar från den enskilda. Det blir mer kommunen som ska ordna jobb och utbildning, än den enskilde som har ansvar för sin egen situation. Det offentliga ska erbjuda likvärdiga förutsättningar, inte ta över. Det innebär att Södertälje borde satsa på förskola och skolans resultat i betydligt högre utsträckning än vad som görs idag. Och att vuxenutbildningen borde vara central.

Södertäljemodellen riskerar att passivisera medborgarna. Den politiken var nationell under lång tid när socialdemokraterna styrde. Nu handlar politiken istället om att kräva ett större personligt ansvar för att den enskilde ska utbilda sig eller gå in i jobb.

Det blir Södertäljes andra problem. Hur påverkar de kommunala bolagen, hel- eller delägda, företagsklimatet? Ser man på de senaste siffrorna från Svenskt Näringsliv visar det sig att Södertälje har dåliga siffror överlag. Tittar man på hur företagen upplever konkurrensen från kommunen, politikernas inställning till företagande och de kommunala tjänstemännens inställning till samma sak, visar de dåliga siffror och nedåtgående trender. Det kommer att skapa långsiktiga problem för kommunen. Södertäljes näringsliv, som borde stärkas, försvagas långsiktigt. Det innebär att arbetslösheten riskerar att ligga kvar på de höga nivåerna.

Det tredje problemet handlar om kostnaderna. För ett knappt år sedan redovisade media i kommunen de stora problem som fanns i ett av de kommunala bolagen. Förlusterna låg i mångmiljonklassen. I veckan redovisar Dagens Samhälle ytterligare ekonomiska bekymmer. Naturligtvis finns en forskare som redovisar siffror på vad de arbeten som ändå skapats har betytt. Problemet är bara att ingen redovisar kostnaderna för de arbetstillfällen som gått förlorade genom det dåliga företagsklimatet. Hur många hundra miljoner har Södertälje förlorat? Hur många människor går arbetslösa i onödan?

Nu får skattebetalarna på ett eller annat sätt stå för notan för dessa arbetsmarknadsprojekt. Förluster som uppstått i stängda bolag måste täckas. Men det demokratiska inflytandet över processerna är mycket litet. Det visar åter att arbetsmarknadsåtgärder måste ske öppet och med demokratin i centrum. Arbetsmarknadsåtgärder ska se under en nämnd och med de skattepengar som finns tillgängliga, inte bakom en bolagsstyrelses stängda rum med pengar som borde jobba i den privata sektorn, hos de privata företagarna.

Lena Baastad och Lennart Bondeson har valt väg. De tror att Södertäljes modell är en framgångsväg för Örebro. Men risken är att de biter både sig själva och örebroarna i svansen. De två senaste mätningarna av det lokala företagsklimatet visar att de är på helt fel väg. Mot sämre företagsklimat och sannolikt för hög arbetslöshet.

Bättre skola

Jan Björklunds eftermäle kommer sannolikt att bli som en av Sveriges bästa utbildningsministrar. Hans reformtakt är förvånande. Att år efter år komma med nya förbättringsförslag, och inte bara vila på lagrarna är värt respekt. Därför kommer sannolikt en del av historieskrivningen att lyda: Det var han som började förändringen av skolan och skapade en vändning efter årtionden av försvagning.

Men det är inte hans viktigaste gärning inom skolpolitiken. Jan Björklunds viktigaste åtgärd är inte något enda av alla de förslag han kommit med. Istället är det hans envetna jobb för att sätta utbildning, kunskap och bildning i centrum av den politiska debatten. Idag måste alla andra partier förhålla sig till Folkpartiets skolpolitik och till Jan Björklunds reformer.

När socialdemokraterna triangulerar, kastar bort den skolpolitik de trott på i årtionden, och gör stora delar av Folkpartiets skolpolitik till sin, gör de det bara för att de inser att de annars är utspelade. När moderaterna tar fram nya skolförslag och låter statsministerna ägna stora delar av sina mediala tal åt skolan gör de det för att de inser att de annars tappar en av de viktigaste frågorna till Folkpartiet och Jan Björklund.

Skolan och bildningen är idag och i morgon en självklar del av det politiska centrumet. Och det är Folkpartiets och Jan Björklunds stora förtjänst.

Björklunds reformtakt är hög. Och i går kom det senaste utspelet. Lärarnas administrativa börda ska minska. De individuella utvecklingsplanerna (IUP) och de sammanhängande skriftliga omdömena blir färre eller tas bort helt när eleverna ändå får betyg. Det är bra. När jag talar med lärare lokalt är detta ett av de irritationsmoment som de upplever. Och ett av de lättaste att åtgärda. Nu gör Björklund det. Sannolikt jublar alla.

Socialdemokraterna för just nu en rätt tydlig negativ-kampanj mot Folkpartiet och Jan Björklund. Den sker på alla plan och på alla sätt. Från den riktigt lokala nivån till den nationella.

(Häromveckan kom Gällerstas socialdemokratiska förenings blad i min brevlåda. En hel sida ägnades åt att ge en skrämmande bild av hur alliansregeringen och Jan Björklund i princip hotade hela världen. Artikeln avslutades så här: "Men det värsta av allt är att, om regeringens politik blir global, skapas en ännu oroligare värld." Helknasigt även för att komma från socialdemokraterna. Det är rätt skrämmande att se att det stora partiet hela tiden är i behov av att demonisera och attackera yttre fiender för att klara av att hålla ihop sitt eget parti. I avsaknad av egen politik blir den yttre fienden ett absolut behov. Men fult är det!)

Det är enligt socialdemokraterna Björklunds fel att skolresultaten inte vänt ännu. Man kan exempelvis läsa om det på skolkommunalrådet Thomas Esbjörnssons blogg.

Jan Björklunds problem är sannolikt inte att han gjort för mycket eller gjort fel. Istället är det att det finns lokala kommunalråd, som Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad, som fortfarande inte prioriterar den skola de styr över. Och då hamnar utbildningsministern i baksätet. Så länge inte Folkpartiet får majoritet till sitt förslag om att förstatliga skolan, kommer Esbjörnsson och Baastad att styra. Och då kan det gå så här:

Just nu jublar Lena Baastad över att Örebro kommun gått ihop sig. Men till vilka kostnader och vad blir resultaten? När den programnämnd (Örebro har programnämnder som en extra politisk nivå som ska styra över delområden - fast denna onödiga nivå vill vi i Folkpartiet ta bort) som har ansvar för skolan och som Esbjörnsson ansvarar för beskriver sina resultat, finns överallt varianter på denna skrivning:

Därutöver har anställnings- och inköpsstopp gett effekt

Det är socialdemokratisk skolpolitik i praktiken. Skolan prioriteras ner. Nödstopp råder. Just nu har det gått så långt att det inte ens finns tillräckliga resurser till de barn med särskilda behov som enligt Jan Björklunds skollag SKA finnas. Det ansvaret borde Esbjörnsson ta. Men som vanligt när det gäller socialdemokrater på lokal nivå, är det någon annans (regeringens) fel.

Till detta kommer ett otal kommunala administrativa krav från en lokal skolplan som detaljreglerar skolan. Den socialdemokratiska lokala skolpolitiken väjer inte från att i princip gå in i klassrummet och styra läraren. Mot detta har Folkpartiet i Örebro reagerat under många år. Vi vill även lokalt minska det administrativa krånglet, göra skolorna mer självstyrande och ge rektorer och lärare makt över pedagogik och skolans uppdrag. Men socialdemokraterna står emot, bromsar och petar i detaljer.

Jan Björklund och Folkpartiet levererar bra skolpolitik på nationell nivå. Gång efter gång. Men fler lokala skolpolitiker måste vara liberala för att den nationella skolpolitiken ska få genomslag. Där har vi fortfarande en väg att gå. Men vi tar väl nästa stora steg efter valet 2014.

Eller hur liberaler!

Media: SVT, Skolvärlden

Bloggar: Jonlund, Lundberg, Edholm

Zlatan och Messi

OK - en blogg till denna dag. Och inte alls om politik. Fotboll denna gång. Och Zlatan som vanligt.

Jag läser en intressant artikel av DN's Johan Esk. Han sätter huvudet på spiken på mer än ett sätt. Är det möjligt att jämföra fotbollsspelare överhuvudtaget, från olika tidsperioder med olika förutsättningar? Hade Pelé med den träning och de förutsättningar som idag gäller, varit lika dominant som då? Eller hade han varit en medelmåtta bland andra, som inte klarade av de mer extrema träningsmetoderna idag?

Eller hade Messi varit en medelmåtta på Maradonas tid, eftersom han aldrig fått de utrymmen och den respekt från medspelare och domare som han har idag?

Och var kommer då Zlatan in?

En annan aspekt av Esks krönika är frågan hur man bedömer olika spelare under samma tidsperiod. Och man kan ta Zlatan och Messi som de tydligaste exemplen på hur svårt det är.

Zlatan Ibrahimovic är 195 cm lång och väger runt 100 kg.
Lionel Messi är 169 cm lång och väger 67 kg.

Bara de siffrorna säger att Zlatan aldrig kommer att få priset som världens bäste spelare. Helt enkelt för att dagens spel bygger på ett spel av fotbollsspelare som är korta och lätta.

Var det någon som såg PSGs match mot Lille häromveckan? PSG vann med 1-0 efter ett självmål på ett hårt inlägg. Men bakom målskytten och målvakten sprang Zlatan omkring med en Lille-spelare hängande på sig. Det är en del av hans vardag. Att släpa omkring på motståndare som drar, hänger, och rycker.

Bara på grund av sin storlek och styrka, bedöms Zlatan annorlunda än Messi. Det skulle vara intressant att se skillnaderna mellan Messi och Zlatan när det gäller att få frispark med sig i en sådan situation. Min gissning är att Messi får frisparkar mångdubbelt oftare än Zlatan, för likartade företeelser, bara för att han väger en tredjedel mindre.

På samma sätt är det när han har, eller tar, bollen i närkamper. Sätt in 100 kg muskler och teknik mot en motspelare och du har en vinnare på plan. Men samtidigt innebär det att han, bara genom att vara den han är, har svårare att möta sina motståndare. Risken att han drar på sig en frispark blir större bara för att han ser ut som han gör. Det är bara att inse att han kan sparka med foten långt över huvudhöjd på de flesta utan att det är något extra. Men domarnas fokus ligger på spelare som är 170 cm. Och då blir det problem.

En av följderna av detta är nog det vi sett av Zlatan de senaste åren. Färre spektakulära dribblingar. Enklare spel. Kortare bollkontakter. Mindre utmanande. Han har helt enkelt, som den intelligente spelare han är, anpassat sig till förutsättningarna. Och förutsättningarna bestäms av spelare som är 170 cm och väger 70 kg, inte av de som är 200 cm och väger 100 kg...

Det kommer aldrig att gå att bedöma vilken spelare som är bäst, oavsett idrott. Det hänger på så mycket annat än spelarens individuella skicklighet och kunskap. Till syvende och sidst handlar det om vad spelaren, utifrån sina och spelets förutsättningar, tillför sina lag. Och där har Zlatan än ett enormt försprång före Messi. Dels beroende på hans vinster i olika ligor i olika länder.

Men framförallt tack vare hans personlighet och utstrålning. Tänk er fotbollen med lag med 11 Lionel Messi som springer fram och tillbaka och nästan helt utan känsla gör de mest fantastiska saker med bollen med motspelarna på respektfullt avstånd. Man kunde ju lika gärna spela dataspel...

Nej - hellre en Zlatan i laget än 11 Messi.

Men det är ju en helt subjektiv åsikt...

Liberal landsbygd

För 100 år sedan hade det dåvarande Folkpartiet, Frisinnade Landsföreningen, två starka ben att stå på.

Det ena, låt oss kalla det stadsliberalismen, slogs för individernas frihet och marknadskrafterna. Det handlade om en stark teoretisk liberalism. (Det är enormt förenklat, men jag skriver ju ändå för långt...)

Det andra, som vi kan kalla frisinnet, hade sin starka bas i föreningslivet och på landet. Det var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och landsbygdens alla småföretagare som skapade en politik som också handlade om socialt ansvarstagande, moral och etik, lite om det civila samhällets roll och funktion som vi skulle säga idag.

Det har inom Folkpartiet alltid funnits en konflikt mellan de två strömningarna. Den konflikten har varit nyttig. En marknadsliberalism som bara är teoretisk riskerar att inte se människan. Och ett frisinne som bara ser de sociala behoven riskerar att tappa sitt frihetsperspektiv.

Konflikten mellan de två liberala strömningarna kom till ytan när partiet splittrades 1923. Det var alkoholfrågan som var den utlösande faktorn, men skiljelinjen var djupare än så. 1934 återförenades de två, och Folkpartiet bildades. Då var den frisinnade falangen totalt dominerande.

Men sedan 1950-talet har frisinnet i Folkpartiet vandrat en ökenvandring. Det märks exempelvis på andelen "frikyrkoväljare" som röstar på partiet. På 1950-talet var mer än hälften av frikyrkofolket liberala. Idag är det knappt så många som partiet har i genomsnittligt röstetal.

Denna frisinnade försvagning har märkts på område efter område. Men en av de tydligaste är partiets försvagning på landsbygden. Folkpartiet är idag ett stadsparti. Det är i städerna vi finner våra väljare och sympatisörer. En genomsnittlig folkpartiväljare är idag exempelvis en välutbildad kvinna som bor i villa och har barn i skolåldern. (Den gruppen är ju i sig en framgångsfaktor - det räcker med att åka till vilket universitet som helst och kolla vilka som går i korridorerna...)

Men landsbygden är ofta ett liberalt mörker. Under lång tid har Centerpartiet haft landsbygden som sin grundval. För Folkpartiet har bara enskilda kommuner, som Skinnskatteberg, stuckit ut som goda liberala fästen.

Men nu tar Folkpartiet ett nytt tag. Marit Paulsen, vår Europaparlamentariker, och Nina Larsson, partisekreterare, chefar för en grupp som ska omstarta vårt landsbygdsarbete. Det är bra.

Sverige är det västland där urbaniseringen går fortast. Städerna växer som aldrig förr. Landsbygden avfolkas. Men ingen stad kan finnas utan ett fungerande omland. Det är runt Sverige vårt välstånd grundas. Det är skogen och jorden, malmen och vattnet, som skapar basen för det välstånd våra företag bygger och som vi som politiker sedan kan fördela.

Det Folkpartiet nu inser är att landsbygden inte är som förr. Och framtiden för landsbygden är absolut inte som den var förr. Landsbygdens framtid kommer att ligga betydligt mer i företagande, i småskaliga lösningar, i mångfald och livskvalitet än tidigare. Landsbygden kan, med rätt förutsättningar, börja konkurrera om de högkvalitativa företagen och entreprenörerna. De som inser att livskvalitet inte bara är att kunna gå ner på fiket klockan halv tolv på natten för en latte, utan som inser att skapande också kan ske vid en promenad i mörkret vid samma tid, med bara en fantastisk stjärnhimmel som sällskap.

Framtidens liberala landsbygd handlar om småföretagare som lever lokalt men agerar globalt. IT, formgivning och design, forskning kring naturresurser och framtidens goda och naturvänliga mat är bara några områden där vi kan ta ledningen. Och de entreprenörer som ser denna framtid, måste kunna ha ett liberalt parti att luta sig mot, ett parti som värnar småföretagens och mångfaldens plats inom näringslivet.

Det finns alla chanser för Folkpartiet att bibehålla sin stadsliberala profil, men samtidigt utforma en tydlig politik för en levande landsbygd. Det är som att partiet insett att det är lättare att gå in i framtiden om man har på sig sina historiska skor.

Media: EX, NA

Folkpartiet hem

Intressanta klimatnyheter

När jag för 25 år sedan engagerade mig i politiken, gjorde jag det för miljöns och naturvårdens skull. Folkpartiet, som under decennier varit det parti som brytt sig om miljö och naturvård, hade tappat. En lokal folkpartist insåg att partiet inför valet 1988 behövde någon som kunde miljöfrågor. Och jag fick frågan.

Kanske blev inte valet som han hade hoppats. Det var inte alla i partiet som då gillade mitt miljöengagemang. Och framförallt gällde det min syn på klimatfrågan. Jag var mot ökad biltrafik i staden. Och jag var mot Örebro Flygplats. Det var ju inte så populärt hos alla. Och vem brydde sig om klimatet. Kunskaperna då var nära noll hos nästan alla lokala politiker, och intresset lika lågt. Inte för att jag kunde så mycket, men det lilla jag anade skapade i alla fall en bas för både lokal och nationell politik.

Efter 25 år har insikten om klimatutmaningen ökat enormt i politiken. Jag kan knappast längre ens låtsas som om jag kan mest, eller ens är bland de som kan mest. Mitt intresse har inte svalnat, men kunskaperna har blivit så mycket större. IPCC, FNs klimatpanel, skapade grunden för detta arbete. Forskare och vetenskapsmän över hela jorden har fördjupat det. Och insikterna har nått både politiker och näringslivsföreträdare.

Det stora problemet har hittills varit hur man ska kunna hitta lösningar på de utmaningar klimatförändringarna ställer. Det handlar både om hur vi ska hantera de problem som klimatet orsakar, och hur vi ska begränsa utsläppen av klimatstörande gaser.

Det finns inga enkla svar på något av frågekomplexen. Skadorna av klimatförändringarna kommer att drabba de fattigaste värst. Men även de rikare länderna drabbas med enorma kostnader som följd. Fråga är bara vem som ska betala?

Lika bekymmersamt är det med utsläppen. De rikare länderna har baserat sin rikedom bland annat genom en "oändlig" tillgång till billig kol, olja och gas. De fattigare länderna vill komma ikapp på samma sätt. Men om inte de rikare länderna drastiskt minskar sin användning av fossila bränslen, kommer de fattigare ländernas utsläpp att orsaka gigantiska klimatproblem (som främst drabbar dem själva). Och om de rikare länderna drastiskt minskar sina utsläpp, kommer det att påverka tillväxten, jobben och välfärden.

Rätt enkla sammanhang. Men helt omöjliga att lösa.

Eller??

Läste i DN häromdagen denna artikel. Den är intressant av flera skäl. Dels för att den ställer bilden av USA på ända, bilden av en klimatbov som inte bryr sig. Så är det uppenbart inte. Dels för att den visar att pris har betydelse. Sannolikt är det bland annat de ökande priserna som skapar förändringstryck. Dels för att det vi ser påverkar oss. Mellanvästerns torkår påverkar sannolikt även fler amerikaner.

Men framförallt för att den visar att staten och politikerna inte alltid är alltings centrum. I Sverige är det politiker som ska lösa klimatkrisen. Det är staten som ska gå in och reglera, bestämma, subventionera och förbjuda. Inget av det har varit aktuellt i USA. Men ändå sker förändringar.

Jag menar att det är positivt. Staten är en trögflytande koloss. Näringslivet har ofta snabbare fötter. Politiken tar (för) ofta hänsyn till kortsiktiga opinioner, eller till behov av partitaktiska utspel. Den privata och civila sektorn behöver inte alltid det. Statens inriktning kan förändras efter varje val. Den privata och civila sektorn har helt andra perspektiv.

Denna lilla artikel stödjer mig i mina teser om att statens roll i att hantera klimatförändringarna måste vara tillbakadragna och långsiktiga. Det får inte handla om kortsiktiga, mer eller mindre populistiska förslag för eller emot. Staten måste agera som staten alltid bör, med de instrument man har. När det gäller klimatet handlar det sannolikt i huvudsak om frågan om pris. Statens uppgift blir att skapa långsiktigt hållbara system för att räkna in klimatpåverkan vid energiframställning, och därefter skapa ett skattesystem som hanterar detta.

(Det är naturligtvis inte allt ett skattesystem för klimatneutralitet ska ta hänsyn till, det finns andra miljö-, natur-, estetik- och socialhänsyn, men begränsat för klimatfrågan är det centralt med en stat som inte fingrar i detaljer.)

Om vi inte klarar av att hitta denna långsiktighet kring ett skattesystem som hanterar klimatfrågan, visar en annan klimatnyhet vad vi annars riskerar. Enligt flera andra artiklar, se nedan, blir inte klimatförändringarna så drastiska som man tidigare räknat med. O så skönt. Då behöver inte vi som politiker göra de ingrepp som vi annars tänkt.

Eller...

All klimatpolitik är antaganden utifrån dagens kunskaper. Det är mer eller mindre avancerade gissningar. Kanske är det så att klimatet kommer att påverkas mindre, trots att vi släpper ut mer. Eller så är den nivå vi nu verkar befinna oss i, bara en parentes i avvaktan på den stora temperaturhöjningen. Eller så händer något annat.

Det enda vi är hyfsat säkra på att vi vet, är att koldioxid, metan och andra gaser påverkar klimatet. Men vi vet inte hur. Det enda som långsiktigt kan hantera det är ett stabilt system, där staten sätter tydliga gränser, och de privata och civila aktörerna får förhålla sig till dessa.

Det är en bit att gå på den vägen för alla. Och vi i Sverige har en hel del hemläxa att göra. Framförallt handlar det kanske om att vi även i dessa frågor måste börja våga lita till företagen och näringslivet i arbetet för att rädda framtiden. Staten kan och ska inte göra allt.

Media: DN1, DN2, EX, SR