Intressanta klimatnyheter

När jag för 25 år sedan engagerade mig i politiken, gjorde jag det för miljöns och naturvårdens skull. Folkpartiet, som under decennier varit det parti som brytt sig om miljö och naturvård, hade tappat. En lokal folkpartist insåg att partiet inför valet 1988 behövde någon som kunde miljöfrågor. Och jag fick frågan.

Kanske blev inte valet som han hade hoppats. Det var inte alla i partiet som då gillade mitt miljöengagemang. Och framförallt gällde det min syn på klimatfrågan. Jag var mot ökad biltrafik i staden. Och jag var mot Örebro Flygplats. Det var ju inte så populärt hos alla. Och vem brydde sig om klimatet. Kunskaperna då var nära noll hos nästan alla lokala politiker, och intresset lika lågt. Inte för att jag kunde så mycket, men det lilla jag anade skapade i alla fall en bas för både lokal och nationell politik.

Efter 25 år har insikten om klimatutmaningen ökat enormt i politiken. Jag kan knappast längre ens låtsas som om jag kan mest, eller ens är bland de som kan mest. Mitt intresse har inte svalnat, men kunskaperna har blivit så mycket större. IPCC, FNs klimatpanel, skapade grunden för detta arbete. Forskare och vetenskapsmän över hela jorden har fördjupat det. Och insikterna har nått både politiker och näringslivsföreträdare.

Det stora problemet har hittills varit hur man ska kunna hitta lösningar på de utmaningar klimatförändringarna ställer. Det handlar både om hur vi ska hantera de problem som klimatet orsakar, och hur vi ska begränsa utsläppen av klimatstörande gaser.

Det finns inga enkla svar på något av frågekomplexen. Skadorna av klimatförändringarna kommer att drabba de fattigaste värst. Men även de rikare länderna drabbas med enorma kostnader som följd. Fråga är bara vem som ska betala?

Lika bekymmersamt är det med utsläppen. De rikare länderna har baserat sin rikedom bland annat genom en "oändlig" tillgång till billig kol, olja och gas. De fattigare länderna vill komma ikapp på samma sätt. Men om inte de rikare länderna drastiskt minskar sin användning av fossila bränslen, kommer de fattigare ländernas utsläpp att orsaka gigantiska klimatproblem (som främst drabbar dem själva). Och om de rikare länderna drastiskt minskar sina utsläpp, kommer det att påverka tillväxten, jobben och välfärden.

Rätt enkla sammanhang. Men helt omöjliga att lösa.

Eller??

Läste i DN häromdagen denna artikel. Den är intressant av flera skäl. Dels för att den ställer bilden av USA på ända, bilden av en klimatbov som inte bryr sig. Så är det uppenbart inte. Dels för att den visar att pris har betydelse. Sannolikt är det bland annat de ökande priserna som skapar förändringstryck. Dels för att det vi ser påverkar oss. Mellanvästerns torkår påverkar sannolikt även fler amerikaner.

Men framförallt för att den visar att staten och politikerna inte alltid är alltings centrum. I Sverige är det politiker som ska lösa klimatkrisen. Det är staten som ska gå in och reglera, bestämma, subventionera och förbjuda. Inget av det har varit aktuellt i USA. Men ändå sker förändringar.

Jag menar att det är positivt. Staten är en trögflytande koloss. Näringslivet har ofta snabbare fötter. Politiken tar (för) ofta hänsyn till kortsiktiga opinioner, eller till behov av partitaktiska utspel. Den privata och civila sektorn behöver inte alltid det. Statens inriktning kan förändras efter varje val. Den privata och civila sektorn har helt andra perspektiv.

Denna lilla artikel stödjer mig i mina teser om att statens roll i att hantera klimatförändringarna måste vara tillbakadragna och långsiktiga. Det får inte handla om kortsiktiga, mer eller mindre populistiska förslag för eller emot. Staten måste agera som staten alltid bör, med de instrument man har. När det gäller klimatet handlar det sannolikt i huvudsak om frågan om pris. Statens uppgift blir att skapa långsiktigt hållbara system för att räkna in klimatpåverkan vid energiframställning, och därefter skapa ett skattesystem som hanterar detta.

(Det är naturligtvis inte allt ett skattesystem för klimatneutralitet ska ta hänsyn till, det finns andra miljö-, natur-, estetik- och socialhänsyn, men begränsat för klimatfrågan är det centralt med en stat som inte fingrar i detaljer.)

Om vi inte klarar av att hitta denna långsiktighet kring ett skattesystem som hanterar klimatfrågan, visar en annan klimatnyhet vad vi annars riskerar. Enligt flera andra artiklar, se nedan, blir inte klimatförändringarna så drastiska som man tidigare räknat med. O så skönt. Då behöver inte vi som politiker göra de ingrepp som vi annars tänkt.

Eller...

All klimatpolitik är antaganden utifrån dagens kunskaper. Det är mer eller mindre avancerade gissningar. Kanske är det så att klimatet kommer att påverkas mindre, trots att vi släpper ut mer. Eller så är den nivå vi nu verkar befinna oss i, bara en parentes i avvaktan på den stora temperaturhöjningen. Eller så händer något annat.

Det enda vi är hyfsat säkra på att vi vet, är att koldioxid, metan och andra gaser påverkar klimatet. Men vi vet inte hur. Det enda som långsiktigt kan hantera det är ett stabilt system, där staten sätter tydliga gränser, och de privata och civila aktörerna får förhålla sig till dessa.

Det är en bit att gå på den vägen för alla. Och vi i Sverige har en hel del hemläxa att göra. Framförallt handlar det kanske om att vi även i dessa frågor måste börja våga lita till företagen och näringslivet i arbetet för att rädda framtiden. Staten kan och ska inte göra allt.

Media: DN1, DN2, EX, SR

Orkan eller frost?

På torsdag tar den sista sommarmånaden slut för i år. Sedan börjar hösten.

Eller?

Jag läser om orkanen Irene som lamslagit östra USA och hittills tagit drygt 20 människors liv. Det är den värsta orkanen som drabbat östra USA på mycket lång tid. Frågan är om det är ett tecken på klimatförändringar eller inte?

Nästan varje gång det kommer en större orkan, eller ett kraftigare regnoväder eller något liknande blir det en diskussion om klimatförändringar. Och om problemen drabbar västvärlden blir diskussionen större och mer ödesmättad än om den drabbar fattigare länder. Alltid är det någon som säger ungefär så här: Nu ser vi de första tecknen på hur klimatet förändras. Och å andra sidan finns det forskare som säger ungefär så här: Nej - en enskild händelse kan inte tas som intäkt på ett förändrat klimat.

Är det då viktigt om en orkan är "beviset" på klimatförändringarna eller?

Förr var jag hängiven fågelskådare. Var ute i markerna ett antal gånger i veckan, i princip året runt. Tysslingen och Kilsbergen var hemmamarkerna. Framförallt Tysslingen var en nödvändig del av mitt liv. Från den tysta, nästan livlösa sjön i början på året där kanske en ensam varfågel blev dagens behållning, över den fantastiska våren som börjar med svanar och gäss och avslutas med nattsångarna i juni. Genom den lugna högsommaren med lärkfalkar över vasshavet till höstens livfullhet, åter med gässen i huvudrollen.

Men mellan de stora händelserna fanns alltid tid för de små, kanske ännu viktigare. Som första veckan i september.

Nång dag i början av september var det nödvändigt att ta en cykeltur ut till Tysslingen. Då var nämligen chansen att se en blåhake stor. De flyttar från sina häckningsplatser i fjällvärlden på väg mot norra Afrika. Det var inte alla år man såg en blåhake. Men just denna osäkerhet är en av hemligheterna med fågelskådning.

Nästan varje år vid tiden för blåhakeskådningen hade frosten tagit sin första tribut. Krassen, squashen och västeråsgurkorna låg svarta och livlösa. Dimman som lättade lämnade efter sig en silvervit frosthinna. Lövfällningen började på riktigt.

Så är det inte längre. Frosten kommer inte till Örebro och Tysslingen den första veckan i september. Kanske någon vecka senare. Kanske långt in i oktober. Det är annorlunda nu.

För mig handlar insikten om klimatförändringarna mer om bristen på frost än närvaron av orkaner. Och samtidigt visar detta på ett av de grundläggande problemen med klimatförändringarna och politiken att motverka dem.

Om det vore uppenbart att klimatet skulle förändras till det sämre, och om det fanns tydliga "trappsteg" i förändringen, skulle det sannolikt vara enklare att uppbåda ett engagemang hos de enskilda individerna och få en acceptans för nödvändiga politiska beslut. Detta år åtta orkaner. Nästa år tio och året efter 13. Detta år 600 mm regn, nästa 650 och året därpå 700. Och så vidare.

Men istället är det tvärsom. Inte en enda orkan kan hänföras till det förändrade klimatet. Inte ett enda regnoväder heller. Man måste se långa cykler där både regn och torka, storm och vindar, värme och kyla, samverkar. Och utvecklingen är inte linjär. Vissa år är varmare och blötare, andra torrare och kallare.

Som om detta inte vore nog är det inte heller så att de åtgärder vi gör idag får en direkt påverkan. Istället handlar det om att rädda barnens och barnbarnens klimat. Så - om du inte ser att det du gör får effekt, varför ska du då göra något överhuvudtaget?

Det finns en politisk dimension i detta också. Den handlar om vilka ideologier som är bäst anpassade att hantera utmaningen. Är det de kollektivistiska, med sina rötter inom socialism och kommunism? Är det de konservativa? Är det de med bakgrunden i ekosofin? Eller har liberalismen en plats även här?

Jag menar att vi liberaler måste ta ett betydligt större ansvar för klimatpolitiken än vad vi gjort. Kärnkraften är en viktig del i en ansvarsfull klimatpolitik, men den är absolut inte allt, och den är också en parentes.

Den liberala styrkan i en modern politik för klimatet ligger i betonandet av det individuella ansvaret, det privata näringslivets skäl för vinst, kombinerat med offentliga beslut och regleringar.

Det privata ansvaret: För att klimatförändringarna berör dig som person och det är din personliga livsstil som påverkar klimatförändringarna. Du måste såväl vara villig att förändra ditt sätt att leva, som ditt sätt att förhålla dig till politiska beslut.

Det privata näringslivet: För att det måste gå att inkludera klimatförändringarna och dess konsekvenser i bolagens resultat- och balansräkningar. Vi ser det redan idag när försäkringsbolagen får betala miljarder för väderhändelser. Vi måste se till så att även de som orsakar ökade kolhalter i atmosfären är med och betalar.

Det offentliga: För att det måste till offentliga beslut. Men det måste vara beslut som arbetar med såväl individer som företag, inte mot. Mest morötter och få piskor. Än finns tid för detta. Men ju längre vi dröjer, desto större är risken att piskorna tar över morötternas roll.

Alla liberaler omfattar de marknadsekonomiska grundprinciperna. Ändå är också dessa rätt svårförklarade. De är långsiktiga. Det är inte säkert att de gynnar just dig, just idag. Effekterna av vad du gör och säger här och nu kan visa sig i andra delar av världen vid en helt annan tidpunkt.

Det är tid för ett liberalt uppvaknande i klimatpolitiken. Men då gäller det att fokusera mer på bristen på frost i början av september än på en orkan i New York.

Media: NAs ledare, http://www.dn.se/nyheter/varlden/irene-dranker-vermont och DN igen.

Ineffektivt klimatarbete

På DN-debatt idag redovisar riksrevisionen en omfattande kritik mot det svenska klimatarbetet. Som första punkt sågar man etanolsatsningen. Det är inte en dag för tidigt. Etanol har så många negativa konsekvenser att satsningen aldrig borde kommit igång. Själv kör jag en biogasbil, sannolikt något bättre än etanol, men inte heller någon reell framtidssatsning.

Debattartikeln visar med all önskvärd tydlighet problematiken kring klimatarbetet. Det visar att det antingen krävs ett enormt tekniksprång, eller en totalt förändrad livsstil, för att klara av utmaningen. Frågan är om någondera är sannolik.

Ett tekniksprång måste nog handla om att vi går över till ett elbaserat samhälle. Alla transporter, all värmeproduktion, all varuproduktion och så vidare måste elförsörjas. Och elen måste produceras utan klimatgasutsläpp. Problemet är bara att vi dels måste finna vägar att producera dessa enorma mängder el utan att släppa ut klimatgaser, och att vi måste göra om stora delar av infrastrukturerna i samhället.

En förändrad livsstil handlar om att göra om samhället och samhällets värderingar i sin helhet. Inga semesterresor till Thailand. Inga tomater på vintermackan. Inga billiga kläder från Vietnamn. Är detta sannolikt?

Klimatfrågan ställer enormt mycket på sin spets. Det finns så många frågor som saknar svar. Det finns så stora osäkerheter kring så mycket om utvecklingen av klimatet. Kommer det att förändras lungt och stilla, har vi tid att förändra oss och tekniken? Eller går det snabbt och skrämmande, med enorma krav på kort tid?

För mig handlar klimatpolitiken i dagsläget om att ändå våga se att det finns möjligheter. Det får inte bli helt nattsvart, vi kan göra skillnad. Men lika mycket handlar det om att inte springa på alla puckar, att våga väga alternativ mot varandra, att inse att både människor och pengar måste hanteras med respekt. Vi kan inte uppifrån kräva att människor ska förändra sitt sätt att tänka, vara och leva över en natt. Vi kan lika lite uppifrån slösa med pengar på åtgärder som är mer eller mindre meningslösa.

Det vinner inte klimatet på. Och framförallt inte människorna.

Klimat

Är det nån som funderat på alla dessa vädernyheter. Expressen, DN, Aftonbladet, SVT, SR - ja överallt kan man läsa rubriker om väder. Här hemma är det vinterstorm på g i Skåne och Halland. I Australien brinner det på ena sidan för att det är för torrt medan aussierna vadar i djupt vatten på andra sidan "ön". I USA är det snöstormar. Bara för att nämna något.

Som alltid säger meteorologerna att man inte kan säga att just en enskild väderhändelse beror på det förändrade klimatet. Men ser man till helheten är det nog rätt sannolikt att världen håller på att förändras.

2010 var det varmaste uppmätta året hittills. En varmare atmosfär innehåller mer energi och det innebär kraftigare väderfenomen. Även för oss här uppe i norr, där vare sig sommar eller vinter var någon värmeexplosion, drabbas av detta. Det är nog läge att börja fundera över vad vi ska göra.

Det finns inte så stor sannolikhet i att det kommer att bli någon politisk enighet kring vad som måste göras. Världsledarna är för oeniga och har för olika agendor. Kina ska växa så det knakar. USA måste värna arbetslinjen. Utvecklingsländerna vill utvecklas. De industrialiserade länderna vill värna sina intressen. Alla vill att någon annan ska ta huvudansvaret. För den som är intresserad av spelteorier borde det vara enkelt att visa att det aldrig kommer att leda framåt.

Sen finns det olika sätt att försöka lösa utmaningen också. En del vill gå bakåt. Lösningen på klimatproblemen ligger i att vi gör mindre, tar mindre plats, reser mindre, handlar mindre, arbetar mindre. De som är mest kontroversiella talar om att jorden inte klarar av så många människor som finns idag. Jag tror inte detta är rätt väg.

Det finns andra som talar om att det löser sig. Människan har alltid hittat på lösningar på alla utmaningar. Om vi bara tar det lugnt kommer forskning och näringsliv att hitta på rätt lösningar. Jag tror inte på det heller. Främst av den anledningen att alldeles för många bolag, och enskilda, har en alldeles för kort planeringshorisont. Klimatförändringarna och deras lösningar har ett tidsperspektiv som ligger bortom kvartalskapitalismen.

Istället måste vi hitta vägar tillsammans. Det privata näringslivet måste ta sin del, söka lösningar att producera och låt oss konsumera utan att det påverkar klimatet negativt. Det civila samhället måste hjälpa oss konsumenter att konsumera klimatvänligt, och göra det på ett positivt sätt, inte som en uppoffring. Och det offentliga samhället måste skapa tydligare regler kring vad som gäller och kommer att gälla. Tillsammans med näringslivet måste vi skapa en grund för ny forskning, nya lösningar på gamla problem, hitta ekonomiska incitament för att snabba på en utveckling som måste till.

Men det viktiga är att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt. Vi kan möjligtvis drömma oss tillbaka till en värld som i alla fall nu verkar behagligare. Men vi kan aldrig gå tillbaka vare sig i tid eller utveckling. Vi måste finna vägar att utvecklas som människor i en värld som fortsätter att krympa. Där vi fortsätter med allt mer kontakter mellan alla människor i världen. Där vi fortsätter att knyta band, genom resor, handel, utbyten av kultur, utbildning och så vidare.

Jag har talat om dessa utmaningar på Folkpartiets partistyrelse idag. Jag ser denna utmaning som en av de viktigare liberala utmaningarna de kommande åren.