Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---

• Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
• Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
• Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.

Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Ska man bli rädd nu?

Så kommer några opinionsundersökningar som smällare på nyårsafton. Och alla visar samma sak. Ett förändrat politiskt läge. Vi andra kan bekymra oss över några tiondelar hit eller dit. Men det är inte det som är händelserna. Det som sker är att den svenska väljarbasen byter fötter. Och de flesta vandrar till SD. Om SD nu har 20, 25 eller nästan 30% är mindre intressant just nu. Det som visar sig är att Sverige har tre större partier, och fem små.

Hur har det kunnat bli så här? Är det bara flyktingkrisen som är orsaken? Eller är den katalysatorn för ett antal andra skeenden, den enkla vägen att låtsas lösa betydligt mer komplicerade problem?

Redan efter valet 2014 skrev jag en DN-debatt på detta tema. För att förstå SDs framfart måste man klara av att se utanför den enskilda frågan. Det handlar om något större.

I en artikel häromveckan läste jag om hur man försökte förklara Donald Trumps framgångar i opinionen. Artikelförfattaren pekade på den amerikanska (mar)drömmen, om hopplösheten hos en växande skara manliga amerikaner. Där jobben inte finns. Där pengarna inte räcker. Där framtidsdrömmen gått i krasch. De lämnar småstäderna och flyttar till storstädernas centrum eller periferi för att söka det sista hoppet. Men när det inte heller finns där så återstår - Donald Trump och hans förenklade budskap om att åter bygga USA starkt. Och vad passar då bättre i pusslet än att hitta en bit med en gemensam yttre fiende, typ alla muslimer, för att stärka bilden av att man är den enda kandidaten som ser just dessa hopplöshetens amerikaner och deras behov?

Finns den hopplösheten i Sverige också? Det finns rätt mycket som talar för det. Förr kunde man peka på bruksorternas förlorade pojkar. De där som hade livet utstakat för sig: Tvinga sig igenom nio grundskoleår. Sedan ett par år i brukets egen skola. Och sedan livet som arbetare. Visionerna sträckte sig kanske till att bli förman, men sällan längre.

Men när kunskapssamhället tog över, och bruken rationaliserade, försvann den tryggheten. Och utan utbildningstraditioner och med en bild över vad man själv var och var en del av, grundlades problemen.

Men det är inte bara där hopplösheten finns. Utvecklingen av utanförskapsområdena i främst storstädernas ytterområden är en modernare variant av hopplöshetens Sverige. Alldeles för få klarar av skolan. Alldeles för få går vidare i utbildningssystemen. Alldeles för få blir bildade. Alldeles för få skapar sig jobbmöjligheter. Och när föräldrarna misslyckas, riskerar misslyckandets kultur att sprida sig till barnen.

Det är i sådana miljöer som populistiska höger- och vänsterextremer har fått livsluft. Det är som företrädare för hopplöshetens Sverige som SD vuxit fram. Det är deras språk de talar. Det är deras verklighet de säger sig se. Det är en bild som de önskar som de målar. Hur märkligt det än låter blir deras politik en politik som inom sig bär ett hopp om en bättre morgondag, hur falskt och bakåtsträvande det än i realiteten sedan må vara.

Det hade kunnat räcka där. Men det gör det inte. Och det är nu de verkliga problemen kommer. Vad händer om en än större del av befolkningen, knappast associerad med vare sig brukspojkarna eller utanförskapsområdena, upplever att den framtid de trodde fanns inte längre är sannolik. Att det finns en samhällelig hopplöshet, ett ifrågasättande av den utvecklingsoptimism som varit västerlandets bärare i decennier, eller snarare sekler. Att det inte lägre finns något politiskt parti som klarar av att beskriva en bild av det goda samhället, en bättre framtid att hoppas på.

Det blir så enkelt att hitta just de enkla lösningarna och beskriva dem som det som kommer att göra Sverige starkt igen. Stäng gränserna - det är bara flyktingarna som kostar pengar. Vi har själva byggt detta land starkt, och vi kommer att göra det igen. Vi, tillsammans. Mot de andra.

Det som behövs är något eller några partier med en annan agenda, en agenda för hopp. Det fungerar inte med normkritisk queeranalys eller identitetspolitisk agenda. Det fungerar inte med triangulering och ett politiskt spel för att sänka motståndaren och komma ut rätt själv. Det fungerar inte med att vara mot. Man måste var för. För något annat, något bättre.

Och man måste tala med även sina motståndare, måla bilder och visioner som är begripliga för fler, lyssna och försöka förstå varför människor gör de val de gör och hitta vägar att möta deras hopplöshet och deras oro utan att förringa vare sig dem eller deras känslor.

Men gör vi det?

Idag läste jag ännu en artikel som visar på det motsatta. Jag kan inte annat än bli upprörd över hur två innanförmänniskor, Stockholmselit, väljer att sätta sig på höga hästar, hävda sin moraliska överhöghet och slå neråt på de omoraliska, de utanför såväl Stockholm och kultursidornas elitism som de rätta, moraliska ståndpunkterna. Det är artiklar som denna, det är ett språk som detta, det är ett förringande av människors oro, känslor och rädsla för den hopplöshet som de tycker växer som gör att jag verkligen börjar bli rädd.

Det finns idag inget alternativ till SDs förenklade retorik. Det finns idag inget annat parti som har ett förslag på lösningar på de problem som SDs växande sympatisörskara tycker sig se. Det finns idag inget parti som talar med de människorna, med ett språk man begriper, med en verklighetsbeskrivning man känner igen sig i, med medkänsla också för deras känslor, oro och föreställningar om samtid och framtid.

Det Sverige behöver är ett parti och en politik som kan erbjuda

hopp

Ryssland och euron

I går gick Ryssland till val. Som det ser ut nu har resultatet blivit det förväntade, fast både bättre och sämre.

Bättre - därför att Enade Ryssland inte kunde genomföra ett val som gav dem egen majoritet trots ett enormt statligt tryck.

Sämre - därför att det sannolikt är så att den ryska demokratin är ofullständigare än förväntat. 2011 tar den ryska staten till olika former av våldsmedel för att styra den demokrati som ändå finns.

Ryssland har, oavsett demokrati eller inte, blivit ett land att räkna med. Borta är den kommunistiska erans stagnation. Det finns krafter i landet som skapar förutsättningar för tillväxt och än mer maktanspråk. Fortfarande är USA, med den stabila demokratiska basen som finns där, den ledande makten i världen. Men denna makt utmanas kraftfullt av såväl Kina som Ryssland.

Och så har vi Europa. Vad händer med Europa?

Överallt kan man idag läsa om eurons kris. I DN i går fanns en mycket intressant krönika av Peter Wolodarski. Den handlar om vad som kan hända om euron går under, eller om lösningen på euro-krisen skapar för stora spänningar inom EU som organisation. Vi tror idag att demokratin är given i Europa. Men det är bara 20 år sedan de kommunistiska diktaturerna föll i Östra Europa. Och 20 år tidigare fanns det diktaturer i det Sydeuropa vi idag tycker är självklart demokratiskt. Demokratins tid i Europa är inte lång och stabil, snarare kort och bräcklig.

I dag är det inte säkert att euron klarar sig. I Sverige finns det flera partier och partiledare som då ställer sig på väl avvägt avstånd och pekar finger: Skönt att inte vi är med. Jag är glad att jag inte röstade för. Sverige har klarat sig bättre utan euron. Vi kommer inte att införa euron under min livstid. Och så vidare.

Dessa partier och dessa personer bör fundera över vad alternativet är. Vad händer med EU och Europa om euron faller? Hur stora är riskerna att bräckliga demokratier blir än bräckligare och kanske faller? Hur klarar Europa att leda exempelvis de gamla Jugoslaviska staterna till stabilare demokratiska stater?

Vi ser idag en värld som förändras. Vi ser sannolikt början på slutet på den amerikanska makthegemonin. Vi ser en diktatur, Kina, och en ofullständig demokrati, Ryssland, utmana. Hur viktigt är det med en stark demokratisk union i Europa utifrån ett sådant perspektiv? Vilka risker är vi villiga att ta med ett splittrat Europa?

Basen för euron var, med facit i hand, alldeles för bräcklig. Införandet kännetecknades för mycket av politiker som ville bygga ihop ett Europa och som såg för lite på de ekonomiska fundamenta som ändå krävs för en fungerande ekonomisk union.

Men nu är inte tid att stå på avstånd och peka finger. Nu är tid att engagera sig för euron och Europa. För demokratins skull!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SR1, SR2, SVT1, SVT2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Början på slutet, eller slutet på början?

Idag föll den svenska börsen med 4,7 %. Hittills i år har börsen gått ner 26,1 %. Det är ingen rolig läsning, vare sig för den som funderar på vad som händer med privatekonomin idag eller när pensionen ska betalas ut, eller för den som funderar på samhällsutveckling eller offentlig ekonomi.

Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...

Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:

Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.

De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?

Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?

Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?

Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?

Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?

Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.

Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?

Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2

NATO och NA's politiska journalistik.

Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:

Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.

Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.

Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.

NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.

Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.

Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.

Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?

Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.

Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.

Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.

Orkan eller frost?

På torsdag tar den sista sommarmånaden slut för i år. Sedan börjar hösten.

Eller?

Jag läser om orkanen Irene som lamslagit östra USA och hittills tagit drygt 20 människors liv. Det är den värsta orkanen som drabbat östra USA på mycket lång tid. Frågan är om det är ett tecken på klimatförändringar eller inte?

Nästan varje gång det kommer en större orkan, eller ett kraftigare regnoväder eller något liknande blir det en diskussion om klimatförändringar. Och om problemen drabbar västvärlden blir diskussionen större och mer ödesmättad än om den drabbar fattigare länder. Alltid är det någon som säger ungefär så här: Nu ser vi de första tecknen på hur klimatet förändras. Och å andra sidan finns det forskare som säger ungefär så här: Nej - en enskild händelse kan inte tas som intäkt på ett förändrat klimat.

Är det då viktigt om en orkan är "beviset" på klimatförändringarna eller?

Förr var jag hängiven fågelskådare. Var ute i markerna ett antal gånger i veckan, i princip året runt. Tysslingen och Kilsbergen var hemmamarkerna. Framförallt Tysslingen var en nödvändig del av mitt liv. Från den tysta, nästan livlösa sjön i början på året där kanske en ensam varfågel blev dagens behållning, över den fantastiska våren som börjar med svanar och gäss och avslutas med nattsångarna i juni. Genom den lugna högsommaren med lärkfalkar över vasshavet till höstens livfullhet, åter med gässen i huvudrollen.

Men mellan de stora händelserna fanns alltid tid för de små, kanske ännu viktigare. Som första veckan i september.

Nång dag i början av september var det nödvändigt att ta en cykeltur ut till Tysslingen. Då var nämligen chansen att se en blåhake stor. De flyttar från sina häckningsplatser i fjällvärlden på väg mot norra Afrika. Det var inte alla år man såg en blåhake. Men just denna osäkerhet är en av hemligheterna med fågelskådning.

Nästan varje år vid tiden för blåhakeskådningen hade frosten tagit sin första tribut. Krassen, squashen och västeråsgurkorna låg svarta och livlösa. Dimman som lättade lämnade efter sig en silvervit frosthinna. Lövfällningen började på riktigt.

Så är det inte längre. Frosten kommer inte till Örebro och Tysslingen den första veckan i september. Kanske någon vecka senare. Kanske långt in i oktober. Det är annorlunda nu.

För mig handlar insikten om klimatförändringarna mer om bristen på frost än närvaron av orkaner. Och samtidigt visar detta på ett av de grundläggande problemen med klimatförändringarna och politiken att motverka dem.

Om det vore uppenbart att klimatet skulle förändras till det sämre, och om det fanns tydliga "trappsteg" i förändringen, skulle det sannolikt vara enklare att uppbåda ett engagemang hos de enskilda individerna och få en acceptans för nödvändiga politiska beslut. Detta år åtta orkaner. Nästa år tio och året efter 13. Detta år 600 mm regn, nästa 650 och året därpå 700. Och så vidare.

Men istället är det tvärsom. Inte en enda orkan kan hänföras till det förändrade klimatet. Inte ett enda regnoväder heller. Man måste se långa cykler där både regn och torka, storm och vindar, värme och kyla, samverkar. Och utvecklingen är inte linjär. Vissa år är varmare och blötare, andra torrare och kallare.

Som om detta inte vore nog är det inte heller så att de åtgärder vi gör idag får en direkt påverkan. Istället handlar det om att rädda barnens och barnbarnens klimat. Så - om du inte ser att det du gör får effekt, varför ska du då göra något överhuvudtaget?

Det finns en politisk dimension i detta också. Den handlar om vilka ideologier som är bäst anpassade att hantera utmaningen. Är det de kollektivistiska, med sina rötter inom socialism och kommunism? Är det de konservativa? Är det de med bakgrunden i ekosofin? Eller har liberalismen en plats även här?

Jag menar att vi liberaler måste ta ett betydligt större ansvar för klimatpolitiken än vad vi gjort. Kärnkraften är en viktig del i en ansvarsfull klimatpolitik, men den är absolut inte allt, och den är också en parentes.

Den liberala styrkan i en modern politik för klimatet ligger i betonandet av det individuella ansvaret, det privata näringslivets skäl för vinst, kombinerat med offentliga beslut och regleringar.

Det privata ansvaret: För att klimatförändringarna berör dig som person och det är din personliga livsstil som påverkar klimatförändringarna. Du måste såväl vara villig att förändra ditt sätt att leva, som ditt sätt att förhålla dig till politiska beslut.

Det privata näringslivet: För att det måste gå att inkludera klimatförändringarna och dess konsekvenser i bolagens resultat- och balansräkningar. Vi ser det redan idag när försäkringsbolagen får betala miljarder för väderhändelser. Vi måste se till så att även de som orsakar ökade kolhalter i atmosfären är med och betalar.

Det offentliga: För att det måste till offentliga beslut. Men det måste vara beslut som arbetar med såväl individer som företag, inte mot. Mest morötter och få piskor. Än finns tid för detta. Men ju längre vi dröjer, desto större är risken att piskorna tar över morötternas roll.

Alla liberaler omfattar de marknadsekonomiska grundprinciperna. Ändå är också dessa rätt svårförklarade. De är långsiktiga. Det är inte säkert att de gynnar just dig, just idag. Effekterna av vad du gör och säger här och nu kan visa sig i andra delar av världen vid en helt annan tidpunkt.

Det är tid för ett liberalt uppvaknande i klimatpolitiken. Men då gäller det att fokusera mer på bristen på frost i början av september än på en orkan i New York.

Media: NAs ledare, http://www.dn.se/nyheter/varlden/irene-dranker-vermont och DN igen.

Man undrar...

Läser Nerikes Allehandas ledare. Om vänsterpartiet. En ganska menlös ledare som funderar över vilken väg ett parti på gränsen till riksdagen ska ta. Tillvänster och den testuggande kommunismen? Eller till höger och bli Schymanska vänsterpopulister?

Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.

Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.

Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.

Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.

Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.

Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.

Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.

Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.

Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.

Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.