Varför är det så uppenbart en skillnad på hur vi ser på Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna? Varför kan man i Sverige vara bekännande kommunist och få sitta i såväl TV-soffor som uppträda på alla möjliga offentliga tillställningar utan att få stå till svars för kommunismens illgärningar. Och varför är det omöjligt att vara Sverigedemokrat och göra detsamma?
Listan på kommunister som finns i offentligheten är lång. Den sträcker sig från partiledare, över artister, skådespelare och kulturpersonligheter till idrottsutövare och -tränare. När Sven Wollter eller Pia Sundhage står upp för sina kommunistiska ideologier (finns det en kommunistisk ideologi???) så får de göra det. Sverige inte bara accepterar det motvilligt. I Sverige kan man vara en god kommunist.
Skulle man kunna tänka sig att någon på den andra ytterlighetssidan skulle komma undan med detsamma? Är det tänkbart med en svensk nazist som tränare för ett landslag? Skulle en fascist få plats i en myssoffa i TV där han breder ut sig efter sin senaste rolltolkning på Dramaten? Skulle en högerextrem kunna leda en av kvällstidningarnas kultursidor? Aldrig. Aldrig och aldrig. (Och tur är väl det!)
Men till vänster går det bra.
Man ska inte jämföra mördarideologier. Men i antalet människor som dödats leder kommunismen stort. Ändå är de alltså inte paria inom svensk offentlighet på samma sätt som deras nazistiska och fascistiska motsvarigheter.
Varför?
De senaste dagarna har denna fråga åter varit på tapeten i mina tankar. Skälet är naturligtvis Hässleholms kommun och de reaktioner som kom från politiker och politiska tyckare efter att tre Allianspartier tagit makten med hjälp av SD. (Att alternativet varit att SD skulle tagit makten själva var mindre intressant...)
I min förra blogg om ämnet kunde jag enkelt konstatera att även de mest liberala av Alliansens partier inte har några betänkligheter att samarbeta med Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter. Det sker dagligdags, och inte bara genom passivt stöd utan genom direkt samverkan i majoritetskoalitioner. Varför är det möjligt och varför är det inte en fråga för offentligheten.
Jag kan komma på tre teorier, var och en behäftad med sina svagheter.
För det första:
Kommunismens dödande var mindre offentligt än nazismens. Det finns inga minnesmärken över kommunismens offer, på samma sätt som det finns över nazismens. Kommunisterna mördade människor under en längre period, och mördandet skedde över ett brett geografiskt och ofta långt borta från oss i Västeuropa. Sibirien och Kina ligger helt enkelt för långt bort och vi har en etnocentrisk världsbild där det som inte sker i Europa inte heller värderas lika högt. Nazisterna riktade dessutom in sig på vissa grupper, medan den kommunistiska mordmaskinen slog mot alla. En del hävdar att nazisterna var mer systematiska i sitt mördande, men frågan är om det inte bara var två olika systematiska mördarideologier som stod mot varandra.
Ändå: En ideologi som medvetet mördat mellan 60 och 95 miljoner människor borde inte kunna komma undan. Och dess nutida bekännare borde inte kunna bli hjältar.
För det andra:
Vänsterpartiets kommunistiska förflutna ligger längre bort än Sverigedemokraternas nazistiska. Ända sedan i vart fall 1970-talet har det forna VPK förändras till att bli "demokratiska socialister". (Jag tror inte att det finns någon demokratisk socialism - men det är en annan historia) Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger bara något tiotal år bort. Och deras bruna löss finns fortfarande med i stödtrupperna.
Problemet är att det inte stämmer. Visst har VPK blivit V, men inte tack vare en internt startad ideologisk diskussion utan mer på grund av den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Partiets partiledare har kallat sig kommunistiska långt fram på 2000-talet (Ohly gjorde avbön 2005). Jag har på 2000-talet mött förtroendevalda för V som sagt sig vara kommunister och velat verka för den väpnade revolutionen.
Ändå så tror vi på V. Men inte på SD. Även om deras partiledare säger samma sak, tar avstånd från de ideologier de inte vill sammanblandas med. De bruna lössens närvaro fördöms med rätta. Men de röda lössen verkar i en annan kontext. Till och med när SÄPO 2013 sade att det största hotet mot demokratin kommer från den autonoma vänstern, skvätte det mycket litet på V. Och kändisar kan fortfarande kalla sig kommunister.
För det tredje:
Det finns en utmattningskonsekvens, delvis beroende på att kommunisterna aldrig blivit stora. Sedan Socialdemokraterna började samarbeta med SKP och VPK har de normaliserats in i svensk politik. Sossarna har varit skickliga i att både samarbeta med och marginalisera kommunisterna. Rätt mycket beror det på den maktbas som socialdemokratin byggt upp i hela det svenska samhället. S har kontrollerat allt, från fackföreningar, över korporationer till studieförbund, som kunnat bli maktbasen för en mer reell kommunistisk organisation. Och så länge Sverige blev bättre, mer jämlikt och var hyfsat homogent fanns inte basen för en eventuellt kommunistisk agenda.
Genom årtionden har alla partier sett att V inte utgör något hot mot den svenska demokratin, så länge de är så marginaliserade som de är. Och istället för att hålla den ideologiska gränsen skarp, har man lagat efter läge. Man orkar helt enkelt inte vara ideolog. Om sossarna kan samarbeta med de gamla kommunisterna, så kan vi, är det pragmatiska beskedet även om det i linjetal och utspel låter på helt andra sätt.
---
Kanske finns det också en annan förklaring.
Är det så att vi ser på de olika mördarideologierna på olika sätt eftersom vi menar att kommunismen kommer underifrån, från folket, medan nazism och fascism kommer ovanifrån, från de starka ledarna? Även om det folkliga hos kommunismen är falskt, har bilden satt sig. De marxistiska teserna om att arbetarklassen ska resa sig mot överheten, har skapat denna bild av folkets revolt. Att det sedan inte finns någon sanning i det, eller att konsekvenserna av de kommunistiska tankarna lett till de värsta massmördarna i historien, är i den kontexten bara mänskliga misslyckanden, inte ideologiska. Kommunister vill egentligen folkets bästa, de vill vara goda även när de mördar, medan nazister och fascister är genuint onda och inte vill någon något gott.
---
Slutsatsen av detta? Ska vi hantera SD och V på samma sätt?
Bra fråga. Har jag något bra svar?
Egentligen inte. Men jag tror alla partier måste fundera i dessa banor de kommande åren, för demokratins skull.
Är demokratins kärna att folkviljan, som den uttrycks i de fria och allmänna valen, ska komma till tals? Ska i så fall alla valda hanteras på samma sätt? Eller finns det även inom demokratin ett A-, ett B- och ett C-lag där partier rangordnas inom respektive lag och där får delta utifrån de andra partiernas tänkande? (Läs: A-laget är de sex exklusive V och SD som gör upp om allt. B-laget är V som får vara med rätt mycket. C-laget är SD som inte får vara med alls.)
Vilka konsekvenser får de olika sätten att hantera V och SD (och eventuellt andra partier)? Hur stora måste ytterkantspartierna vara för att de ska sätta alternativ två ur spel? Lokalt har det redan skett, där V lett kommuner i eget majestät. Men vad händer om, eller kanske när, ytterkanterna i svensk nationell politik inte samlar 10 %, utan kanske 20 eller 30 % av de röstande? Vad händer den dag det inte går att driva politik utan att ta aktiv ställning till de partier man tidigare menat vara paria, till exempel om SD skulle bli näst största parti och göra anspråk på ordförandeposter i Riksdagens utskott?
Framtiden är inte enkel. Populism till höger och vänster stärker inte demokratin. Kommunism, nazism och fascism borde för alltid förpassas till politikens sophög. Den ideologiska fanan borde i allt hållas högt.
Men så kommer invändningarna. Som jag skrev i den förra bloggen efter Hässleholm: Är det rätt att med odemokratiska metoder försvara demokratin, eller bär den inom sig också fröet till sin egen undergång? Eller innehåller demokratins kärna också synen att vi som politiska partier måste hantera också de partier vi hatar på samma sätt som vi vill att de ska hantera oss den dag de får makten (även om vi anar att de aldrig kommer att göra det)?
Och - i den kommunalgrå vardagen - hur ska jag hantera mitt uppdrag som förtroendevald på bästa sätt för medborgarna? Hur ska jag söka stöd för att den bästa, eller kanske den minst dåliga, politiken vinner majoritet? Hur kortsiktig får jag vara, och hur långsiktig måste jag vara?
Det finns inga svar. Och det kommer aldrig att finnas några. Förrän efteråt.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett kommunism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kommunism. Visa alla inlägg
2016-11-07
Grand Hotel och Gunhild Carling
Vågorna efter SDs kalas på Grand Hotel går höga. Först var alla emot att hotellet tog emot dem. Efter en viss betänketid har ett antal debattörer valt den andra vägen - att ifrågasätta såväl de som krävt att Grand Hotel inte ska ta emot SD och deras högerpopulistiska kamrater som Grand Hotel som pudlat och bett om ursäkt.
Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.
Ond och god. God och ond.
Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.
Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?
I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.
Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.
För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.
Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.
Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!
Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.
Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.
När tas nästa steg?
Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?
Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?
Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?
Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.
Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.
I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.
Ingen av frågorna har ett enkelt svar.
Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."
Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.
Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.
Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.
Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.
Ond och god. God och ond.
Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.
Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?
I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.
Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.
För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.
Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.
Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!
Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.
Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.
När tas nästa steg?
Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?
Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?
Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?
Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.
Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.
I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.
Ingen av frågorna har ett enkelt svar.
Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."
Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.
Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.
Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.
2016-01-29
Nationalism och normer
Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.
Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.
Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.
Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.
Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.
Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:
Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.
Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.
Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.
Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.
Jag delar den åsikten.
Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.
Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?
Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?
Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?
/
I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.
Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.
Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.
Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.
Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.
Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:
Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.
Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.
Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.
Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.
Jag delar den åsikten.
Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.
Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?
Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?
Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?
/
I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.
2016-01-27
Kanske lika bra att ge upp...
Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.
Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.
Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.
Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?
för att avslutas med
Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.
Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.
Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:
Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.
Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.
Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...
Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.
Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?
Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?
När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.
Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?
Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.
På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)
Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)
Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.
Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.
När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.
Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.
Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.
Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?
Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.
Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.
Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.
Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.
Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.
Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?
för att avslutas med
Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.
Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.
Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:
Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.
Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.
Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...
Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.
Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?
Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?
När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.
Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?
Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.
På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)
Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)
Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.
Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.
När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.
Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.
Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.
Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?
Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.
Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.
Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
2015-12-15
Till Markus Uvells försvar
Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.
Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.
Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.
Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."
Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?
Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.
Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?
Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?
Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?
Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?
Jag begriper det inte.
Och det riskerar att bli värre.
En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.
Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.
Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?
Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...
Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.
Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.
Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.
Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."
Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?
Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.
Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?
Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?
Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?
Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?
Jag begriper det inte.
Och det riskerar att bli värre.
En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.
Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.
Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?
Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...
Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.
2015-10-08
Men tänk om Jimmie har rätt...
eller frågan Hans Rosling aldrig fick.
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
2015-09-02
Den fina och den fula revolutionen
Twitter, facebook och gammelmedia fylls i dagarna av attacker på och av en anonym skribent. Julia Cesar. Jag har aldrig läst något av henne. Jag följder debatten rätt ytligt. Men även ur ett lite mer metainriktat perspektiv är det intressant.
Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.
Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.
Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.
Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.
För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.
Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?
Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.
För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.
Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.
De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.
Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.
Den "fina" revolutionen blev resultatet.
Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.
Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".
Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.
Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.
Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.
Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.
Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.
Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.
Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.
Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.
Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.
Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.
Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.
För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.
Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?
Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.
För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.
Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.
De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.
Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.
Den "fina" revolutionen blev resultatet.
Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.
Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".
Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.
Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.
Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.
Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.
Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.
Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.
Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.
2011-09-12
NATO och NA's politiska journalistik.
Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
2011-08-24
Man undrar...
Läser Nerikes Allehandas ledare. Om vänsterpartiet. En ganska menlös ledare som funderar över vilken väg ett parti på gränsen till riksdagen ska ta. Tillvänster och den testuggande kommunismen? Eller till höger och bli Schymanska vänsterpopulister?
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
2011-02-17
Det politiska landskapet, avsnitt 3
Om att förhålla sig till de två stora.
Först (s).
Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.
Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.
Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.
Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.
I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.
Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.
Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.
Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.
Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.
Först (s).
Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.
Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.
Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.
Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.
I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.
Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.
Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.
Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.
Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)