Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Till Markus Uvells försvar

Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.

Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.

Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.

Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."

Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?

Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.

Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?

Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?

Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?

Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?

Jag begriper det inte.

Och det riskerar att bli värre.

En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.

Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.

Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?

Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...

Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.

Det brinner. Någon förvånad?

Så har ytterligare ett flyktingboende brunnit. Denna gång var det allvarligare än tidigare. Det fanns enligt uppgift runt 15 personer i boendet när det brann. Var det ännu en anlagd brand? Eller kan vi "glädja oss" åt att det var en olycka denna gång som trots allt inte tog någon människas liv?

Det finns en bekymmersam självbild hos oss svenskar att vi är annorlunda än alla andra. Vi är mer internationalistiska än andra. Vi är inte främlingsfientliga. Vi kommer aldrig att ha ett främlingsfientligt parti vare sig i riksdag eller regering. Vi är helt enkelt lite godare.

Men gång efter gång visar det sig att vi inte är så speciellt annorlunda. Det handlar mer om tillfälligheter än om reella skillnader. Det finns både för och nackdelar med att vara ett litet land i norr. Hur mycket av vår tvåhundraåriga fred beror egentligen på att vi varit rätt ointressanta, och inte på att vi är ett speciellt fredligt folkslag med en speciell fredlig kultur?

(Redan här är man ju ute på hal is. Kan man prata om ett "folkslag" och en svensk "kultur" utan att bli innischad bland de onda mörkermännen som trots allt finns, som ett undantag som bekräftar regeln om att vi är goda...)

Men så brinner ett flyktingboende. Och ett till. Och ett till. Och frågan är om det är slut där eller om det snarare är slutet på en början.

Flyktingkrisen har visat en del av civilsamhällets styrkor. Enskilda människor, föreningar och organisationer har ställt upp och klarat av uppgifter som annars aldrig blivit utförda. Människor har mötts, bemötts och fått hjälp på ett sätt som staten aldrig klarat av annars. Det har varit manifestationer och demonstrationer. Och den offentliga bilden, av att vi är ett rikt, starkt land som kommer att klara av att ta hand om ALLA människor som flyr hit har trummats in av politiker, media, som offentliga tyckare. Vi är speciella.

Men tänk om dessa manifestationer inte omfattar alla. Och om de onda mörkermännen inte bara är ett litet undantag, utan en del av något större. Där inte alla är mörkermän, utan vissa värre medan andra mildare. Vad innebär det?

Tänk om det finns människor som känner sig hotade i sin vardag. Sådana som inte har säkra jobb i IT-sektorn, en bostadsrätt värd miljoner och ett gott socialt kapital inkapslat i Stockholms innerstad? Som är rädda för att jobben ska försvinna, lönerna sänkas, bidragen urholkas, välfärden krackelera, den svenska kulturen utmanas. Vem talar för dem?

Det fungerar inte med mer eller mindre hurtiga tillrop om att vi ska klara det. Det fungerar inte med skuldbeläggande "ja - men tänk om det hade varit du som var på flykt" ställningstaganden. Det fungerar inte med rynkade pannor som säger att vi anstränger oss till det yttersta. Och det fungerar inte med tvärsäkra antaganden om att bara vi ändrar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i mer (ny)liberal riktning så kommer det att gå.

För det är vare sig rätt budskap, rätt språk eller rätt avsändare. De politiska ledningarna i varje parti är så likformade att de nästan är utbytbara mot varandra. Mediaeliten likaså. Tyckarna som har rätt att uttala sig är knappast de som kan företräda den förlorade mannen på bruket eller den långtidssjukskrivna kvinnan i förorten. Ursäkta stereotypin - men det är sannolikt där grogrunden för bränderna startar.

Vi är inte annorlunda. Det måste vi förstå. Vi är lika goda och lika onda som människorna runt omkring oss. Ungrarna är inte ondare än vi. Inte heller fransmännen eller engelsmännen. Danskarna har inte en ond-gen som vi saknar. Vi är alla människor som försöker hitta vägar framåt i besvärliga situationer. Våra tolkningar av såväl nutid som framtid kan skilja sig åt. Dessa tolkningar kan och ska vi kritisera. Men inte utifrån en upphöjd position där vi både vet och kan bättre.

På samma sätt är det nationellt. Är det mer rätt att säga att vi ska klara av att ge alla som flyr den välfärd vi själva har, och mer fel att säga att vi klarar inte av att ge välfärd åt all världens flyktingar? Kan man i så fall utifrån den upphöjda positionen som den rätta åsikten ger, hävda att de som tycker fel bara har att ändra sig?

Och vad händer om de vare sig kan eller vill?

Det finns en otäck bakgrundskontext kring det som sker nu. Med en stor grupp människor som av olika skäl känner sig oroade för den invandring vi nu ser. Som ofta känner att de inte har någon i det accepterade offentliga Sverige som företräder dem. Som för det mesta bara knyter näven i fickan, muttrar och går vidare. Men som skapar en grund för än mer skrämmande händelseutvecklingar.

Vi skulle aldrig få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Vi kommer aldrig att stänga våra gränser.
Vi kommer aldrig att bränna ett flyktingboende.

Eller...

Gud hjälpe oss. Och Gud hjälpe de partiledare som nu sliter med frågan om hur vi hanterar flyktingarna och flyktingsituationen att de ska vara så visa att de klarar av att både företräda de som vill ha öppna gränser, kosta vad det kosta vill, och de som hukar under rädslan av att känna att det Sverige som fanns så sent som i går faktiskt håller på att försvinna.

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...

På spaning efter det vi som flytt

Vi människor är olika på många sätt. Själv tänker jag ofta i bilder. Det gäller såväl vardagsjobbet som politiken. Olika partier kännetecknas av olika bilder. Ideologierna, partiernas visioner, kläs i mitt inre till en bild av vad partiet vill.

Eller – så skulle det kunna vara. För bilderna har efterhand allt mer bleknat. Jag ser inte längre någon bild av det samhälle dagens socialdemokrati vill bygga. Folkhemmets trygga statsstyrda samhälle är borta. Det gröna folkhemmet blev aldrig mer än ett fladder i tidningarnas blad. Men inte heller de andra partierna frammanar någon bild i mitt inre. Vad är Kristdemokraternas konservativa vision? Finns det fortfarande någon som drömmer socialistiska drömmar i Vänsterpartiet? Och handlar den liberala visionen om något mer än den normkritiska rätten att välja - kön?

På partistyrelsemöte efter partistyrelsemöte har jag försökt sätta ord på mina frågor. Var är vår vision? Vilket samhälle vill vil bygga? Var är den berättelse som kan få människor att av egna medvetna val följa det liberala partiet in i framtiden? Oftare har jag fått oförstående ord och blickar än förståelse.

Folkpartiet har, liksom de andra sex partierna, tappat berättelsen om framtiden. Istället för att elda massorna till kamp för en bättre värld, söker vi ligga rätt i opinionen, administrerar det rådande systemet, skruvar lite i skatteskalorna, tillsätter en utredning om ägandet av välfärdsbolag och går vidare i hjulspåren, en del i det vänstra, andra i det högra, men alla åt samma håll.

Bara ett parti framkallar en bild av ett annat samhälle.

När jag lyssnar på Sverigedemokraterna ser jag den lilla röda stugan. Granskogen susar bakom, björkarna lyser vita i backen ner mot sjön. Eller så är det radhuslängan i den trygga staden. Men samma granar och björkar på lagom avstånd. På trappan står mor och vinkar av de båda blonda barnen på väg till skolan. Far har redan åkt till jobbet. Det doftar 50-tal.

Bilden är förstås rent subjektiv. Men för mig rymmer den en beskrivning av det parti ingen vill beröra, en bild som är större än alla de nedsättande ord som partiets företrädare ständigt, och möjligtvis rättvist, får höra. Fascister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, – invektiven radas gärna upp i debatter.

Men hjälper de? Försvagar det partiet? Får det partiets väljare att lämna för att söka sig till de andra? Eller är det bara ord från de som inte se eller förstår underliggande strömmar, rörelser som får allt fler att välja annorlunda.

Forskning och valutvärderingar ger en gemensam bild av den sverigedemokratiske sympatisören. För henne är invandringen ett problem. Migration och integration är de centrala frågorna. Minskad invandring och ökad assimilering är lösningen. Så har det varit. Och så är det nu.

Ändå har något hänt. Antingen vaknade en knapp miljon människor på valdagen, kände sig rasistiska för första gången och gick iväg och röstade på SD. Eller så har denna främlingsrädsla delvis andra rötter, där beslutet att lägga sin röst på det parti ingen vill beröra grundläggs inom helt andra områden.

Det finns en sak, förutom administrerandet av det rådande systemet, som kännetecknar alla de traditionella sju partierna. Tron på modernismen. Tron på att det alltid är det nya som är det rätta. Tron att radikalitet alltid är att slänga det gamla och bejaka det nya. Det gäller normsystem, där den enda norm som kan bejakas är normkritiken. Det gäller etiska och moraliska överväganden. Det gäller religionens plats i samhället. Det gamla ska förkastas. Det nya är det rätta.

När jag möter människor ur olika samhällsklasser, och i olika åldrar, hör jag allt oftare viskas om en reaktion mot detta. Viskas, därför att man inte vet om det är en acceptabel hållning. Viskas, därför att man är rädd att uppfattas som ärkekonservativ. Rädd, därför att upplevelsen är att om man hamnar utanför åsiktskorridoren riskerar man att behäftas med epitet man själv inte kan acceptera:

Den som funderar över privatmoraliska frågor blir homofob.

Den som ser värderingsskillnaderna mellan kristen och muslimsk etik blir islamofob.

Den som menar att normer är nödvändiga blir en reaktionär bakåtsträvare.

I den politiska kontext som råder, saknas idag en politisk hemvist för dem som står i dessa funderingar. De traditionella partierna blir allt smalare i sin rekryteringsbas. Journalistiken och politiken tar sina värderingar från samma grupp medborgare. De välbärgade radikalerna på Söder i Stockholm leder dagens värderingsförändringar.

Vägen mot det queerfeministiska samhället ligger öppen, som ett raster över alla andra ideologier. På vår väg att avkönas, när vi alla blivit ett neutralt ”hen”, kastas gamla etiska och moraliska normer överbord. Det är den vuxnes ego som styr. Den vuxne som själv äger makt över inte bara sin identitet utan också sina normativa system. Den vuxnes rättigheter blir oeftergivliga krav. För vi är ju ändå alla goda människor. Ondskan är alltid någon annans. De eventuella behoven av gemensamma normer ligger inte på mig att hantera.

Men alla omfattas inte av denna näst intill religiösa tro på en egocentrerad queerism. Fortfarande vandrar kvinnor och män runt i en tro att gemensamma normer behövs för att samhället ska bestå. De stärks, inte försvagas, i sin mänsklighet av den etik och de moraliska kompasser som de inte alltid kan följa, men som finns som vägledare. Kanske de tror att en kvinna är en kvinna och en man är en man av ett skäl, biologiskt eller religiöst. Kanske de menar att barn inte är den vuxnes rätt, utan att föräldrar är barnets. Möjligen anser de att privatmoraliska uppfattningar, som synen på såväl äktenskap som familj, också påverkar andra områden i samhället. Den dröm om den ofta så ouppnåeliga troheten i familjen som också skapar ökad samhällelig tilltro och stärker samhällets välståndsbildande krafter.

Sannolikt kan många inte sätta andra ord på sina funderingar än att man oroas. Lika sannolikt är att de ständigt upplever sina egna känslor som marginaliserade, förlöjligade av de styrande klasserna. Tron att samhället byggs av gemenskaper, på en grund av normer, är förlegad. Kvar blir ett krav på att du själv hela tiden ska välja din identitet, din sexualitet, dina normer, ditt ego. Endast då blir du fri.

Den friheten är inte deras. Den frihet från kvävande normer som de starka ser som självklar, blir till ett gungfly där de tappar fotfästet och långsamt sjunker mot ovissheten.

Det självklara är att man då söker en fast hand att hålla i, en trygghet att sträva mot, en bild av en begriplig värld att vila i. Lika självklart är att det är enklast att söka orsakerna till den obegripliga världen i det som är synligt. Att peka ut människor som annorlunda bara för att de har en annan hudfärg, en annan religion, ett annat språk, en annan identitet.

Som en paradox är det kanske normkritiken som lagt grunden för denna utveckling. Dels för att den rycker undan fundamentet för den trygghet som människor söker. Dels för att den försvagar också de normer som tidigare gjort att människor, trots otrygghet, inte sökt felen hos den andre, utan mer i de förändringar som samhället genomgått.

Vi må tycka vad vi vill om den bild som SD målar, och det samhälle de vill bygga. Likt en Marcel Proust kan vi peka på deras tomhet. Men om vi inte tar vårt ansvar för att hålla ihop ett samhälle där också deras behov är sedda, är risken uppenbar att den politiska eliten själva fortsätter sin vandring till det modernistiska paradiset.

Kvar i jorden står vi andra och funderar vad verkligheten egentligen är.

Var dags rasism

Läser en lysande artikel av Soran Ismail i Expressen. Om vardagsrasismen i Sverige. Den som vi alla är en del av.

Ismails artikel är en spegling av den skandal som nu rullas upp kring ett antal Sverigedemokratiska politiker. Deras beteende är oacceptabelt ur alla synsätt som kan tänkas.

Men det finns en risk att detta drev mot ett parti och ett partis politiker skymmer det större problemet. Vardagsrasismen. Den som finns överallt. Den som är en del av oss alla. Den som vi alla kan bli en del av.

Dagens mediala politik handlar alldeles för ofta om svart och vitt, vi och dom, gott och ont. Det gäller att hamna rätt, på den goda sidan. Då kan man med gott samvete skälla på de där andra, de onda. För vi är ju inte som dom.

Eller?

Jag vill påstå att ingen av oss är oberörda av vardagsrasismen. Varenda en av oss som levat hela vårt liv i detta land har våra stunder där vi är en del av vardagsrasismen. En del ryggar för ordet vardagsrasism. Och jag hävdar inte att det är rasism det handlar om. Snarare en rädsla för det annorlunda, det okända, det man inte vill ha nära sig. Ibland handlar det om en omedveten hållning. Ibland om en mer medveten tanke kring olika kulturers påverkan på samhället.

Vi lever med detta. Och dessa tankar finns hela tiden runt omkring oss och i oss. Men ibland blir vi påverkade av händelser som gör att vi kanske inte bara blir en passiv betraktare, utan en mer aktiv deltagare, i vardagsrasismen. Och de händelserna är ganska väl beskrivna.

Det handlar om arbetslöshet. Arbetslöshet och utanförskap är en grogrund för en mer aktiv vardagsrasism.

Det handlar om integration. En misslyckad integrationspolitik skapar också grogrund för en aktivare vardagsrasism.

Det handlar om bildning och utbildning. Människor som har redskapen att förstå omvärlden och hantera sin livssituation är mindre benägna att hemfalla åt en aktiv vardagsrasism.

För mig som liberal handlar politik inte om att bekämpa andra partier eller andra politiker. Det handlar om att hitta vägar att lösa de utmaningar som enskilda människor står inför. Det handlar om att hitta vägar att skapa ett samhälle där fler finns innanför. Det handlar om att bekämpa grunderna för den rasism och den främlingsfientlighet som är en del av vårt samhälle.

Därför kommer inte jag att delta i drevet mot Sverigedemokraterna eller dess politiker. Helt enkelt för att de inte är problemet, de är bara en av effekterna. Om de försvinner, men problemen med dåligt fungerande arbetsmarknad, dålig integrationspolitik och en skola som kan fungera bättre består, kommer nya partier att uppstå, med samma typ av agenda, samma typ av politiker och samma typ av politik. Och de kommer att kunna få de procent av väljarkåren som ser världen genom deras ögon, och som inte har de goda motargumenten.

En artist lär ha skrivit ungefär så här: "Du kan inte lämna en plats där du inte har varit" (Tror det är Dylan). Därför tror jag att vi alla, vi som står för en helt annan politik än Sverigedemokraterna, måste acceptera att vi också är en del, och kan bli en del av den rasism och den främlingsrädsla som är grunden för Sverigedemokraterna och deras föregångare och efterföljare.

Livet är aldrig svart eller vitt, vi eller dom, gott eller ont. Vi är alla individer fyllda av grå nyanser, individer blandade av gott och ont. Det vi som politiker hela tiden måste försöka göra, är att få oss själva och andra att söka att välja det goda vi kan göra, och inte det onda som ofta ligger närmare till.

Media: EX1, EX2, DN1, DN2, SVD1, SVD2, NA1, NA2, AB1, AB2