På spaning efter det vi som flytt

Vi människor är olika på många sätt. Själv tänker jag ofta i bilder. Det gäller såväl vardagsjobbet som politiken. Olika partier kännetecknas av olika bilder. Ideologierna, partiernas visioner, kläs i mitt inre till en bild av vad partiet vill.

Eller – så skulle det kunna vara. För bilderna har efterhand allt mer bleknat. Jag ser inte längre någon bild av det samhälle dagens socialdemokrati vill bygga. Folkhemmets trygga statsstyrda samhälle är borta. Det gröna folkhemmet blev aldrig mer än ett fladder i tidningarnas blad. Men inte heller de andra partierna frammanar någon bild i mitt inre. Vad är Kristdemokraternas konservativa vision? Finns det fortfarande någon som drömmer socialistiska drömmar i Vänsterpartiet? Och handlar den liberala visionen om något mer än den normkritiska rätten att välja - kön?

På partistyrelsemöte efter partistyrelsemöte har jag försökt sätta ord på mina frågor. Var är vår vision? Vilket samhälle vill vil bygga? Var är den berättelse som kan få människor att av egna medvetna val följa det liberala partiet in i framtiden? Oftare har jag fått oförstående ord och blickar än förståelse.

Folkpartiet har, liksom de andra sex partierna, tappat berättelsen om framtiden. Istället för att elda massorna till kamp för en bättre värld, söker vi ligga rätt i opinionen, administrerar det rådande systemet, skruvar lite i skatteskalorna, tillsätter en utredning om ägandet av välfärdsbolag och går vidare i hjulspåren, en del i det vänstra, andra i det högra, men alla åt samma håll.

Bara ett parti framkallar en bild av ett annat samhälle.

När jag lyssnar på Sverigedemokraterna ser jag den lilla röda stugan. Granskogen susar bakom, björkarna lyser vita i backen ner mot sjön. Eller så är det radhuslängan i den trygga staden. Men samma granar och björkar på lagom avstånd. På trappan står mor och vinkar av de båda blonda barnen på väg till skolan. Far har redan åkt till jobbet. Det doftar 50-tal.

Bilden är förstås rent subjektiv. Men för mig rymmer den en beskrivning av det parti ingen vill beröra, en bild som är större än alla de nedsättande ord som partiets företrädare ständigt, och möjligtvis rättvist, får höra. Fascister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, – invektiven radas gärna upp i debatter.

Men hjälper de? Försvagar det partiet? Får det partiets väljare att lämna för att söka sig till de andra? Eller är det bara ord från de som inte se eller förstår underliggande strömmar, rörelser som får allt fler att välja annorlunda.

Forskning och valutvärderingar ger en gemensam bild av den sverigedemokratiske sympatisören. För henne är invandringen ett problem. Migration och integration är de centrala frågorna. Minskad invandring och ökad assimilering är lösningen. Så har det varit. Och så är det nu.

Ändå har något hänt. Antingen vaknade en knapp miljon människor på valdagen, kände sig rasistiska för första gången och gick iväg och röstade på SD. Eller så har denna främlingsrädsla delvis andra rötter, där beslutet att lägga sin röst på det parti ingen vill beröra grundläggs inom helt andra områden.

Det finns en sak, förutom administrerandet av det rådande systemet, som kännetecknar alla de traditionella sju partierna. Tron på modernismen. Tron på att det alltid är det nya som är det rätta. Tron att radikalitet alltid är att slänga det gamla och bejaka det nya. Det gäller normsystem, där den enda norm som kan bejakas är normkritiken. Det gäller etiska och moraliska överväganden. Det gäller religionens plats i samhället. Det gamla ska förkastas. Det nya är det rätta.

När jag möter människor ur olika samhällsklasser, och i olika åldrar, hör jag allt oftare viskas om en reaktion mot detta. Viskas, därför att man inte vet om det är en acceptabel hållning. Viskas, därför att man är rädd att uppfattas som ärkekonservativ. Rädd, därför att upplevelsen är att om man hamnar utanför åsiktskorridoren riskerar man att behäftas med epitet man själv inte kan acceptera:

Den som funderar över privatmoraliska frågor blir homofob.

Den som ser värderingsskillnaderna mellan kristen och muslimsk etik blir islamofob.

Den som menar att normer är nödvändiga blir en reaktionär bakåtsträvare.

I den politiska kontext som råder, saknas idag en politisk hemvist för dem som står i dessa funderingar. De traditionella partierna blir allt smalare i sin rekryteringsbas. Journalistiken och politiken tar sina värderingar från samma grupp medborgare. De välbärgade radikalerna på Söder i Stockholm leder dagens värderingsförändringar.

Vägen mot det queerfeministiska samhället ligger öppen, som ett raster över alla andra ideologier. På vår väg att avkönas, när vi alla blivit ett neutralt ”hen”, kastas gamla etiska och moraliska normer överbord. Det är den vuxnes ego som styr. Den vuxne som själv äger makt över inte bara sin identitet utan också sina normativa system. Den vuxnes rättigheter blir oeftergivliga krav. För vi är ju ändå alla goda människor. Ondskan är alltid någon annans. De eventuella behoven av gemensamma normer ligger inte på mig att hantera.

Men alla omfattas inte av denna näst intill religiösa tro på en egocentrerad queerism. Fortfarande vandrar kvinnor och män runt i en tro att gemensamma normer behövs för att samhället ska bestå. De stärks, inte försvagas, i sin mänsklighet av den etik och de moraliska kompasser som de inte alltid kan följa, men som finns som vägledare. Kanske de tror att en kvinna är en kvinna och en man är en man av ett skäl, biologiskt eller religiöst. Kanske de menar att barn inte är den vuxnes rätt, utan att föräldrar är barnets. Möjligen anser de att privatmoraliska uppfattningar, som synen på såväl äktenskap som familj, också påverkar andra områden i samhället. Den dröm om den ofta så ouppnåeliga troheten i familjen som också skapar ökad samhällelig tilltro och stärker samhällets välståndsbildande krafter.

Sannolikt kan många inte sätta andra ord på sina funderingar än att man oroas. Lika sannolikt är att de ständigt upplever sina egna känslor som marginaliserade, förlöjligade av de styrande klasserna. Tron att samhället byggs av gemenskaper, på en grund av normer, är förlegad. Kvar blir ett krav på att du själv hela tiden ska välja din identitet, din sexualitet, dina normer, ditt ego. Endast då blir du fri.

Den friheten är inte deras. Den frihet från kvävande normer som de starka ser som självklar, blir till ett gungfly där de tappar fotfästet och långsamt sjunker mot ovissheten.

Det självklara är att man då söker en fast hand att hålla i, en trygghet att sträva mot, en bild av en begriplig värld att vila i. Lika självklart är att det är enklast att söka orsakerna till den obegripliga världen i det som är synligt. Att peka ut människor som annorlunda bara för att de har en annan hudfärg, en annan religion, ett annat språk, en annan identitet.

Som en paradox är det kanske normkritiken som lagt grunden för denna utveckling. Dels för att den rycker undan fundamentet för den trygghet som människor söker. Dels för att den försvagar också de normer som tidigare gjort att människor, trots otrygghet, inte sökt felen hos den andre, utan mer i de förändringar som samhället genomgått.

Vi må tycka vad vi vill om den bild som SD målar, och det samhälle de vill bygga. Likt en Marcel Proust kan vi peka på deras tomhet. Men om vi inte tar vårt ansvar för att hålla ihop ett samhälle där också deras behov är sedda, är risken uppenbar att den politiska eliten själva fortsätter sin vandring till det modernistiska paradiset.

Kvar i jorden står vi andra och funderar vad verkligheten egentligen är.