Två händelser på två olika platser i världen. Den ena
världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.
I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna?
Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av
kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?
I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet
gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften
som ska svikas.
Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som
nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har
kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem
att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är
bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de
tydligaste.
Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar
självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om
pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA,
har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat
på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad. Den fråga vi borde ställa är: Varför?
Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till
demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om
det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling
såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i
samhället, som dess plats i politiken.
När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin
hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och
mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett
land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En
nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta
ondskan, för att man själv ska vara god.
Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna
som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om
de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda,
våldsmän, brottslingar.
Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med
varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss
stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp
islam som det stora hotet.
Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som
är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än
verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.
Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig
känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare
kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och
skapat såväl framgång som elände.
Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en
lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins
resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är
överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.
Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har
tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket
olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara
med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av
regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.
Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om
samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras
människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den
diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra
partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.
Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den
manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om
integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och
nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar
ska definieras.
Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt
enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla
vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt,
och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och
vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som
ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem
inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.
Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska.
Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per
definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför
ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många
av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk
så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och
begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda
steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att
segra.
Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.
Vi håller ihop.
En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur
ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma
ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.
Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den
uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen.
Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är
nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även
jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och
omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela
tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får
aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi
inte vill, istället för det goda vi vill.
Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda
att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv
som är större än mig själv.
Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären,
framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även
ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den
period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna
reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.
Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats.
Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för.
Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet
kärlek. Det kan vara lite vad som helst.
Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i
kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget
skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna
budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen
ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.
I kyrkans evangelisation har ondskan och synden
externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna
liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella
spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera
uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten
ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska
bry sig om de fattiga.
Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och
bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot
och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte
själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan
flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi
köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.
Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels
den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först
och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.
Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken.
Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken
har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är
den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.
Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina
barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i
praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser
får det?
Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som
behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism
överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:
Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka
Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att
göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa
enorma flyktingströmmar. Och så vidare.
Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget.
Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat
med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar.
Globalisering.
Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar
klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin
egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.
På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor.
Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten.
Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn
en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga
konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den
oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.
Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte
till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte
är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad
migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här
hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska
försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera
ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den
gode, att skapa ett vi och ett dom.
Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt
tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot
varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och
motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för
politik och demokrati.
Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen
av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på
jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta
partier, gör det inte.
Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin
viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta
människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss
normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att
vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi
kräver den av andra.
Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som
verkligen är öppna för framtiden.
