Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Nationalism och normer

Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.

Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.

Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.

Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.

Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.

Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:

Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.

Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.

Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.

Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.

Jag delar den åsikten.

Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.

Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?

Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?

Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?

/

I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?

Gud i skolan

Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.

På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.

På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.

Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?

Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...

Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...

Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.

Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.

Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.

Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.

Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.

Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.

Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.

Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?

De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?

Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.

Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?

Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.

Media: DN

Julen, religionen och politiken

Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med religionens många sidor..

Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.

Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.

Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.

Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.

De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.

Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)

Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.

Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?

För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.

Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.

Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.

Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.


Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.


Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.


Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...


I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.


Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.


Media: DN

Människan kommer att göra vad människan kan göra...

Det är Nobelpristid. Det ena priset efter det andra presenteras. Vi som inte är experter förstummas över forskare som hittar supernovor som kastar ljus över universums ofattbarhet, eller orimliga kristaller. Vi förstår inte. Men fascineras. Vetenskapen är fantastisk! Grunden för vår civilisation.

Samtidigt: Jag läser tre små notiser på tre olika sidor. Spännande! Skrämmande!

Är det nya sättet att använda stamceller för att bygga organ, ett gott medicinskt genombrott som kommer att skapa livskvalitet för fler?

Eller är det ytterligare ett steg på vägen mot den onda kloningen, när forskare bygger människor efter behov eller krav?

Det finns vissa som tror att man kan kontrollera forskningen. Att de etiska riktlinjer som sätts upp kommer att vara ett skydd mot oetisk forskning. Jag delar inte den synen. Det människan kan göra, kommer hon också att göra. Någonstans. Förr eller senare. Oavsett om det gäller material, växter, djur, eller - människor.

Vi kommer att få se mänskliga kloner, sannolikt inom min livstid. Och vi kommer att få se hur forskare bygger människor efter krav eller behov. Förhoppningsvis långt senare. Men det kommer att ske. Det finns inget som skulle kunna hindra utvecklingen. Skälet? Det finns inget gemensamt etiskt eller moraliskt raster som skulle kunna förhindra vare sig vetgirighet, eller bara girighet, eller egoism, eller vad det nu är som driver forskning och forskare.

Det finns de som hävdar att vetenskap och forskning är något som ersatt religionen som rättesnöre för människan. Jag delar inte heller den synen. Vetenskap och forskning kommer troligtvis aldrig att i sig innehålla relevanta synpunkter på ont eller gott, på mening eller sanning. Vetenskap och forskning innehåller i sig både vägar mot det vi karaktäriserar som ont, och det vi karaktäriserar som gott. Det är människorna som forskar, men framförallt de som befinner sig kring forskarna och upptäckterna, som väljer väg för hur forskningsresultaten ska användas.

Ett gift kan användas för att skydda grödor, eller döda människor.
Kärnteknik kan användas för att skapa energi, eller ödelägga allt.
Kloning kan användas för att läka sjukdomar, eller för att skapa kopior av liv.

För mig blir det en av de starkaste grunderna för behoven av något mer som håller ihop samhällskroppen. En bas för den diskussion om rätt och fel, ont och gott, sant och falskt, som måste finnas i en värld som inte bara vill se till de starkaste. En grund för den diskussion om de värden som inte kan mätas, vägas, beräknas.

Förr var denna bas och denna grund rätt självklar, även i Sverige. Religionen och kyrkans dogmer hade en normerande roll och skapade, trots allt, förutsättningar för både djupa och långsiktiga funderingar kring människans värde - funderingar som sedan kunde transformeras in i det övriga samhället.

Men säger då vän av ordning - kyrkan och religionen har väl snarare varit en bromskloss och en fiende mot de individer som hävdade andra ordningar än kyrkans? Det var väl oftast i motstånd mot kyrkan som vetenskapliga genombrott skedde!

Sannolikt är det så. Men det ändrar i princip ingenting. För det finns inget som säger att en diskussion om rätt eller fel, sant eller falskt, ont eller gott, momentant hamnar på en riktig position. Det kan lika gärna vara en totalt felaktig position som hämmar såväl vetenskap som människa. Men det intressanta är att diskussionen hela tiden fortsatt, förändrats, och förnyats.

Men om den diskussionen aldrig förs, om vetenskapen tillåts både verka och genomföra sina resultat i ett rum helt åtskilt från de värden som inte kan mätas, och om samhället inte tar sådana samtal om det omätbara på allvar, då kommer världen förr eller senare att bli en plats där människan kommer att göra vad människan kan göra.

Och det är inte säkert att det vare sig är rätt, gott eller sant.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, SVT1 och SVT2