Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.

Ett fyrverkeri av normlöshet

Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.

Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.

Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.

Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.

De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...

De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...

Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...

Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.

Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?

Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.

Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.

Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.

Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.

Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?

I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.

Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?

Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.

Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.

Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.

Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.

Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?

Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.

Kvinnobad och flickgymnastik

Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.

Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?

Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.

En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.

En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.

Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?

Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?

Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.

Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?

Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.

Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.

Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.

Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?

Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?

Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?

Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.

Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.

Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.

Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.

Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Det svåra goda

"Staffan, "goda" inom citationstecken är för att uttrycka det milt inte särskilt trevligt. Det är en diskurs och en vokabulär som jag aldrig hade trott att du står för. Det kan bland människor som vill väl ibland finnas naivitet och en oförmåga att se världen så som den är, men att göra ordet god till ett skällsord är ett mått på såväl individers som ett samhälles förfall."

Det är svårt med godhet. För vem är god och vem är det inte?

Den förre amerikanske presidenten George W. Bush hävdade när han inledde kriget mot terrorismen att den som inte var med honom, var emot honom. Bibelordet skapade den tydlighet han eftersträvade. De goda; USA och deras allierade, mot de onda; terroristerna och deras anhang. Det var bara att välja sida. God = med USA. Ond = alla andra.

Historien visar att det inte var så lätt. Kriget mot terrorismen har inte vunnits. Segrarna har ibland i historiens ljus mer liknat förluster. Synen på vad som var gott eller ont, rätt respektive fel blev mer av en gråskala. Fanns verkligen bra information om massförstörelsevapen? Var det rätt sorts krig som startades? Vad hade alternativen givit istället? Saddam Hussein var en diktator och tyrann med tusentals mord på sitt samvete, men hade det funnits andra sätt att avsätta honom än det krig som fortfarande pågår? Och vad hade det inneburit för den militanta islamismen och terrorismen i dess fotspår?

Ingen vet.

Det är inte lätt med godhet och ondska.

Jag läser Ivar Arpi i SvD. Om synen på andra människor och de olika måttstockar som används. Om hur vänstern har lättare att demonisera högern än tvärsom. Om den nya intoleranta toleransen, främst riktad mot höger. Och om behovet av en mer neutral bedömningsskala, omfattande såväl vänsterintolerans som högerdito.

Och jag läser svaret från Hynek Pallas. Om hur viktigt det är med en (nationellt) påbjuden värdegrund för tolerans. Om det rätta att inte tolerera det som ligger utanför denna zon och följderna för såväl det tjeckiska som andra samhällen (Ungern, Polen...) som saknar den. Om att Sverige, trots att vi tycker att vi har en så smal åsiktskorridor, är det minst intoleranta landet i EU.

Det är så fascinerande att läsa alla dessa inlägg där människor, vana att formulera sig, verkar prata förbi varandra.

Jag har inga problem med att stämma in i Arpis syn. Det är rätt skrämmande att den ideologi, kommunismen, som har flest människoliv på sitt samvete, inte behandlas på samma sätt som liknande rörelser till höger. Och det är bekymrande att det på något sätt anses som bättre att vara för de våldsbejakande vänstergrupperna, än liknande från höger.

Jag har inte heller några problem med att stämma in i Pallas syn på att det behöver finnas en stark (nationellt) påbjuden toleransvärdegrund. Om inte staten sätter gränser för vad som kan tolereras, innebär det en normlöshet som alltid riskerar att slå mot de svagaste, oavsett vilka de är. Och de länder och partier som hävdar att deras intoleranta normer är de enda riktiga, borde få problem när man funderar över grunden för denna intoleransens normativ. För borde inte toleransen mot den oliktänkande vara överordnad även för den som menar sig äga den rätta läran? Annars hade ju denna rätta lära haft rätt svårt att ta sig fram i ett tidigare skede...

Arpi och Pallas används nu frekvent av de olika sidorna i den diskussion som förs på olika media. Den ena sidan lyfter de delar av Arpis argument och hävdar att han har fullständigt rätt i att högerns, och framförallt Sverigedemokraterna, borde lyftas in i den politiska stugvärmen.

Den andra lyfter Pallas och hävdar lika självsäkert att bara en intolerans mot högerns främlingsfientlighet är den enda sanna vägen.

Men är det det de säger? Är det den enda tolkningen av deras exempel? Är Arpi god, och Pallas ond? Eller är det tvärsom?

Det har det senaste dryga året, i spåren av de unikt stora asylströmmarna till Sverige, funnits en diskussion som mer handlat om svart och vitt än om de gråskalor som för det mesta utgör livet. Jag har rätt. Du har fel. Jag äger sanningen. Du förfalskar. Jag är god. Du är ond.

Eftersom jag under detta dryga år hållit en hyfsat hög profil i frågan om vad Sverige klarar av i flyktingmottagande om vi dessutom ska klara av att behålla välfärdssamhället och den internationella solidariteten, är min bild att det varit enklare för de med andra åsikter att måla ut mig som ond, och därmed sig själva som goda än tvärsom. Jag anar att det finns andra som ser diskussionen på motsatt sätt.

Men bilden av att de som är för en i princip oreglerad asylmottagning som de goda, och därmed vi andra som mer eller mindre onda är satt. Det citat från Facebook som jag inledde med är ett typexempel. Det är de som "vill väl" som kan vara lite naiva. Och om man hävdar att denna naivitet leder till ett i vissa fall självgott konstaterande att man därmed är godare än andra, är man en individ "i förfall".

Kanske har jag deltagit i denna svart-vitifiering av migrationsdebatten, även om jag verkligen försökt avhålla mig från det. För den är det största hindret för en framgångsrik politik för en reell politisk debatt kring vilket samhälle vi ska ha i den rätt nära framtiden. Det finns inte bara en politisk möjlighet. Det finns flera. Öppnare eller stängdare gränser får olika konsekvenser. Det är inte svart eller vitt, på eller av. Det är en glidande skala.

Hynek Pallas avslutar sin artikel så här:

Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

Ska vi tolka det som om Pallas verkligen menar att Arpi inte är rasist? Eller ska vi tolka det som om han menar att Arpi är en del av den intoleransens Europa som växer fram, en av de onda högerkrafterna? Jag vet inte. Sannolikt är det enbart Pallas som vet vad han verkligen menar.

Men det finns ett problem med Pallas avslutning, som blir min clou med denna blogg: Risken att människor som upplever just det som Arpi skriver om, intolernansen mot de egna tankarna kring migration och asylpolitik, om integration och välfärdsstatens problem, om värderingar och normer, risken att dessa människor hävdas vara en del av en kamp MOT de hittillsvarande europeiska tankarna om värderingar och tolerans, kan skapa en oklarhet om vad som är alternativet.

Kan jag vara för en tuffare migrationspolitik, högre krav på integration både vad gäller studier, jobb och värderingar, mer för vad man med risk för att bli påklistrad SD-språksmärket skulle kunna kalla mer traditionellt konservativa värderingar vad gäller exempelvis familj eller genus, och ändå höra till något av de traditionella partierna? Eller tvingas man mer eller mindre att välja: Antingen göra sig av med/undertrycka de tankarna, eller välja SiDa?

Jag vet inte. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Och jag kan konstatera att om jag inte varit så fast grundad i min frisinnade liberalism, genom att läsa det jag gör och gjort och genom den förankring i Folkpartiet jag har och haft, hade sannolikt risken varit överhängande att de som menat sig vara godare än jag hade tvingat mig att göra det valet.

Men jag fortsätter att hävda att världen inte är svartvit, att gråskalor är viktiga och att godheten är svårare att finna än vad de flesta av oss skulle önska.

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.

Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik

Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.

Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.

Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...

Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.

Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.

Vad kommer detta att innebära?

Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.

Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?

Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.

Och värderingar byter vi inte som pyjamas.

Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?

Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.

Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...

Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?

Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.

Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.

Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?

Ett tal som aldrig kommer att hållas...

Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015. Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor på årsbasis skulle söka sig till Sverige.

Just nu ser vi en enorm uppslutning kring flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra skillnad.

Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.

För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring. Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig ersättning eller erkännande.

Så låt oss börja:

Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som spirade. Och krig följde på krig.

Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.

Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga tyngre än egenintresset.

Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än mer av oss.

Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella situation av nöd och utmaningar:

För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande takt ända fram till dess behoven är fyllda.

Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas. Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.

I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla, billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras.  Risken finns att de nya bostadsområdena utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.

Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat. Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?

För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit. Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de bättre jobben.

Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till integration.

Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst. Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga. Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.

Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ? Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen för att slippa se och höra lidandet?

Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer, i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.

För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för ansvarstagande för dem som behöver det mest.

Men inte ens det räcker.

Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare, sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs. Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.

Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.

En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.

Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:

Vårt land kommer att förändras.

Varenda en av oss kommer att bli påverkad.

Inte ens detta räcker.

En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men inte allt.

Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens frihet likaså.

När människor flyr från andra samhällssystem, från andra normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte ens att förändras över en livstid.

Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds- och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.

Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är ert ansvar.

Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet, demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör inte hemma i vårt land.

Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.

---

 OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.

Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.

För det är väl det vi alla vill?

Paradise Hotel California

Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.

Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.

Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.

Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.

En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.

Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”

Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?

Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.

Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?

Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.

Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.

Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.

Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?

Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.

Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.