Utan Gud dör kulturen (också)

Det är länge sedan nu. Bloggen min är halvdöd. Ofta har jag tänkt skriva, men sedan... Och nu allt detta med det skrivna ordets kris också. Svenska Akademien och så vidare.

Just Svenska Akademien är ett ganska intressant exempel på när politiken inte förmår hantera en fråga vare sig kort eller långsiktigt. De flesta politiker som agerar, gör det i någon slags beräknande affekt. Det handlar om knytblusar eller andra märkliga kombinationer under hakan på både kvinnor och män. Ingen vet vad som egentligen ligger bakom krisens eskalering (sex? pengar? korruption? ledarskap? gubbar? gummor? nåt helt annat?) men alla måste försöka ta poäng på det som händer. Att andra har fingrarna lika djupt i syltburken spelar ingen roll. När drevet går hänger alla på.

I en annan del av Stockholm har just en gigantisk penis målats över. I en vecka fick den finnas på en husvägg. Rätt många liberaler gjorde vågen. En del av dem drog det så långt som att det var någon form av yttrandefrihet att den skulle vara kvar, oavsett vad husägaren eller medborgarna tyckte.

Under Strecket i Svenska Dagbladet fyller hundra i år. Dagens artikel är intressant. Inte minst rubriken: "Den fria kärleken tog kål på medmänskligheten". Håkan Lindgren skriver om en antologi som söker förklaringar till varför vi är där vi är idag. När sexet avmytologiserades blev medmänniskan bara en produkt för mina egna njutningar. Medmänniskan blev en vara, lika vilken som helst.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns mängder av exempel på ett samhälle där själva grunden för samhällskulturen förändrats. En förändring som gått snabbare än någonsin tidigare. Det tog mer än 1000 år av judisk kulturell hemvist innan Jesus framträdde och förändrade judendomen. Det gick 600 år efter Jesu död innan Muhammed förvanskade hans lära och började sprida den islamska kulturen. Efter upplysningstiden har det gått drygt 200 år innan den nutida kulturen fått fäste. Men det har bara tagit runt 50 år att i grund förändra det nuvarande /västerländska/ samhället.

Under dessa 50 år är en av de tydligaste förändringarna att kristendomen, den kulturella delen sprungen ur kristen tro och kristna dogmer, förlorat sin särställning. Från att ha varit samhällsbärare, har den reducerats till en privatreligion. Från att ha varit konservativt ordhållig, har den omtolkats för att anpassas till ett samhälle där förändringen är norm. Från att ha fokus på och rötterna i Bibelns ord och berättelser, tolkade under århundraden av teologer där också tradition varit en bärande del av tolkningen, har alltifrån synen på människan (från ond till god) till Gud (från allsmäktig, unik och värd fruktan till en vän att ha vid sidan oavsett åt vilket håll jag går) omtolkats. Det finns inte längre något unikt med de kristnas Gud. Därmed faller berättelserna, normerna, dogmerna och - språket.

En del tycker att det är frihet. Äntligen är vi fria från det kristna gudsoket. Äntligen kan vi göra det vi vill själva. Men det får konsekvenser.

Det svenska frisinnets fader var Waldemar Svensson. Han brukade tala om människans värde och värdighet. Människan har inget värde, brukade han säga, utan hon äger värdighet. Detta oändliga, omätbara värde och denna värdighet var för Svensson självklart ihopkopplade med den Gud som genom Kristus verkat i historien. Gud var själva garanten för värdet (det oändliga, omätbarar, odelbara och fullständigt jämlika) och värdigheten. Människans, och politikens, uppgift var att efter bästa förmåga söka värna detta värde och denna värdighet.

På det sättet var frisinnet en del av en mycket lång tradition, som inte minst hade sina rötter i kulturen. I bild, text och ton var kulturen under århundraden tydligt inriktad på att visa människan som värdig. Inte alltid jämlik i värde. Inte alltid med värdighet. Men i backspegeln kan man se en underliggande trend. Även härskaren var härskare av Guds nåde. Bach skrev sina koraler till Gud. Kyrkorna var både maktcentra och visade på Guds närvaro. Det var på klostren som biblioteken fanns.

Gud har varit en nödvändig del av kulturen. Sökandet efter förståelsen av vad Gud vill, av den skönhet som enbart uppenbarar sig i det som vidrörs av Gud, insikten om att vi alla är fallna och i behov av Guds nåd - det finns en räcka med konsekvenser av vad Gud innebär för kultur och samhälle.

Men nu har Gud abdikerat. Människan är kulturens mått. Och värdet relativiseras och värdigheten försvinner.

Hur stor del av Svenska Akademiens förfall beror på att författare inte längre brottas med Gud, utan mest med sig själv och sin självbild? Hur stor del av kulturens vilsenhet beror på att man inte längre vet vad man har att relatera sig till, annat än (åter) sig själv och sådana som är som jag? Hur stor del av denna vilsenhet beror på att man inte längre har något att söka sig mot? Det är inte "uppåt, inåt" som i böckerna om Narnia, eller Nangijala och Nangilima i Bröderna Lejonhjärta. Det är bara här och nu. Och om vi inte tar chansen och lever så gott vi kan just här och just nu så får vi ingen andra chans...

Även värdet och värdigheten blir subjektiva redskap för mitt eget självförverkligande. Och eftersom jag inte behöver bry mig om någon gud som sätter ramar eller garanterar allas värde och värdighet, är jag och mina åsikter de enda normer jag behöver bry mig om. Så om jag vill måla en gigantisk penis på en husvägg, är det bara mitt eget normativ som spelar roll. Om inte jag och min värdighet kränks så ska ingen annan heller kränkas. Och framförallt har jag inget som helst ansvar för synen på människa och mänsklighet.

(Man kan ju parentetiskt beröra att just skylandet av könet, och mytologiseringen kring detsamma med normer och dogmer, är sant mänskligt. Få djur bryr sig om vem som ser dem slicka sina egna eller andras kön. Värdigheten i detta kan empiriskt ifrågasättas...)

En av de saker jag läser mellan raderna runt Svenska Akademien är just denna vilsenhet i vad kulturen ska stå för, vad värdigheten och det mänskliga värdet är. Till och med de interna meningsskiljaktigheterna briserar i offentliga gräl.

Och attackerna från andra kulturelitister och -journalister bär få spår av insikt om människans gemensamma ondska och allas vårt behov av Guds nåd. Här handlar det istället om att söka syndabockar, korsfästa och demonisera. Jag är god. Horace är ond, det ser man ju på gubben. Jag är god. Kulturprofilen är ond. Oavsett om han döms i domstol är han skyldig. Jag är god. Hans hustru är ond. Hur skulle hon annars stå ut med honom?

Idag är det den första varma vårdagen. Temperaturen har just stigit över 20-graders strecket. I morse när jag gick min vanliga promenad med hunden upp i skogen mellan fårhagarna, sjöng jag som jag alltid gör de vackra vårdagarna:

"Ack - Är det redan här så skönt
På denna jord så härligt grönt
Hur ska det då ej bliva
I himmelen där Gud berett
Vad ingen här i världen sett
Och ord ej kan beskriva:"

Kanske är det så att vi människor behöver den bilden. Bilden av himmelen där människan till sist får slippa värderas och bara behålla sin fullständiga värdighet i närheten till Gud. Den tid då nåden nått oss alla syndare, oavsett graden av vår ondska. Kanske är den bilden nödvändig för att vi också här i denna värld både ska kunna se skapelsens skönhet, men också skönheten och värdigheten i vår medmänniska. Kanske kan vi då inse att vår uppgift är att försöka öka denna värdighet, med de medel som står oss till buds.

Men vi kommer att misslyckas. Och vi kommer att bli dömda, av andra och av oss själva. Och det är också en del av vad det är att vara människa.

För att som avslutning återvända till liberalismen vill jag citera något som åtskilliga liberaler på alla nivåer i partiet brukar säga. Det låter ungefär så här: "Visst är moral bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra." Tänk om det är fel. Tänk om dubbelmoralen är en insikt om att det faktiskt finns en moralisk kompass som jag borde hålla mig till. Tänk om denna insikt är en nödvändighet för att också behandla andra lika misslyckade som jag på ett värdigt och medmänskligt sätt. Tänk om det är så att utan dubbelmoral, finns det inte heller någon annan moral än den min subjektiva normativ sätter.

Jag tror att kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när brottningsmatchen med Gud ersätts av brottningsmatchen med egot. Jag tror kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när inte längre himlen finns som något att relatera till, att jämföra med min egen imperfektion och därmed mitt eget behov av Guds nåd för att nå denna perfekta tillvaro.

Jag tror att människans värde och hennes värdighet utmanas av ett samhälle där även kulturen bara blir ett uttryck för jaget och egocentreringen. Förr fanns det korrektiv, i traditionen, i de kristna dogmerna och normerna, i en kyrka som valde trohet mot Bibeln istället för trohet mot politiken, men även i partier som insåg och accepterade att denna kristendom, den kristet grundade samhällskulturen, var en nödvändighet i byggandet av ett öppet och demokratiskt samhälle.

Nu finns inte det längre. Frågan är vad som då händer med människans värdighet. Och samhällets...

Amy Schumer hjärta Donald Trump

Det går en röd tråd från fascinationen över Amy Schumer och hennes skamlösa skämtande om allt, till Donald Trump och hans möjligheter att vinna presidentvalet. Det finns en sträng mellan Rodrigo Duterte och Paradise Hotel.

Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?

Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...

Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.

Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.

Varför är det så?

Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.

Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...

Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.

Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?

Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?

Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?

Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.

Men är den samhällets?

Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.

Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Godhetens bristande normativ, del 2

Visst är det en märklig rubrik... Vad betyder den egentligen? Det är det jag ska försöka bena i lite idag.

Är vi bara individer, egon med både centrum och periferi i och kring oss själva? Ensamma skepp på öde oceaner, ansvariga bara för oss själva, opåverkbara av omvärld och andra?

Det hänger inte ihop. Synen på inte bara männen, utan på människan.

Å ena sidan hävdar rätt många att det är själva kromosomuppsättningen som spelar roll. Det är XY-kombinationen som gör oss män om inte kollektivt skyldiga så i vart fall kollektivt ansvariga för de brott män begår. Artiklarna om att händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm med flera städer beror på manligheten och inte på kulturella, etniska, religiösa eller moraliska skillnader är legio. Män över hela världen delar samma syn på andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Grupptillhörigheten är allt.

Men å andra sidan - det är fel att diskutera grupptillhörighet, eftersom ansvaret är individuellt. Man ska inte peka ut förövarna. Tillhörighet till arabiska grupperingar, muslimska värderingar eller andra sammanslutningar är en felaktig modell att bedöma brottslingarna. Det är individerna som är skyldiga. Deras grupptillhörighet är i bästa/sämsta fall en oacceptabel förklaringsmodell alternativt en rasistiskt grundad åsikt.

Debatten kring det individuella ansvaret kontra grupptillhörighetens förklaringsmodeller är inte ny. Jag ramlade över en några år gammal artikel från Peter Santesson som visar detta. Santesson gör som så ofta en intressant genomgång av problemen med att måla världen i svart eller vitt. Hans analys är att kultur spelar en roll, men frågan är hur stor den är.

De första artiklarna efter dåden i Köln och Kalmar verkade mest peka på det manliga ansvaret, oavsett kulturell bakgrund. Efter det har bilden nyanserats. Idag skriver Adam Cwejman i GP en intressant ledare som pekar på detta. Kulturell tillhörighet spelar roll. Jag delar den åsikten.

Men det räcker inte. Vare sig man hävdar att själva mannen är problemet, eller att det är den kulturella manliga identiteten, så måste man också fundera över vilka lösningar som finns, och vilka problem att finna rimliga lösningar som existerar. Och där riskerar Sverige att få problem.

Sverige är inte centrum i världen. Inte geografiskt och absolut inte värderingsmässigt. Jag har i en tidigare blogg visat på hur World Values Survey loggar in svenskar som de mest sekulära och mest självförverkligande människorna på jorden. Så här ser grafen ut:

Sverige befinner sig längst upp till höger. I den tidigare bloggen resonerade jag lite om vårt sätt att se på grafer kan skapa problem. Ett läge högt upp och långt till höger är normalt en bättre position än övriga. Man skulle kunna tro att rörelsen hela tiden går från origo och uppåt - utåt. Men ser alla människor samma graf?

Det kan finnas ett problem med att vara längst ut / längst bort / längst fram i utvecklingen. Speciellt om man inte har den självbilden. Sätter man sig själv som centrum, om man själv har de rätta lösningarna, om man tror att alla andra egentligen strävar efter att bli som en själv, får det konsekvenser både hur man ser på andra människor och vilka åtgärder man kan föreslå för att lösa specifika problem.

Tror vi att alla människor egentligen vill vara svenskar, att vår syn på självförverkligande och sekularitet är en självklar utvecklingsfas, att vi är de högst stående av alla världens människor så spelar det roll för hur vi ser på dem som inte har samma värderingar. Men det får också konsekvenser för oss själva och hela samhället.

Vilka normer är det som gäller i Sverige? I flera bloggar har jag beskrivit min syn på den bristande normativitet som finns i landet. Det är normkritiken i sig som är den enda normen. Jag brukar hävda att den normkritik som i sig kan vara tänkt att vara god - ingen ska begränsas av gällande normativ - i sig bär fröet till en normupplösning eller en normlöshet som riskerar även det goda själva normkritiken kan stå för.

Det blir än tydligare i den nuvarande diskussionen.

Tänk om båda de sidor som jag pekade på i inledningen har rätt. Tänk om det är ett problem med manligheten - att vi män (och människor) är mer fasta i de biologiska låsningarna våra kön ger oss än vad vi kanske önskar. Att män faktiskt mer är djur (som vi beskrevs som för några år sedan i en liknande debatt) utifrån ett negativt synsätt.

Om det är så - vilka lösningar har det svenska samhället på en sådan syn? Normkritik? Spelar det någon roll? Eller ökar det risken än mer att män faktiskt väljer fel? Borde vi istället bejaka de biologiska skillnaderna, och skapa ett positivt normativ kring manligheten som faktiskt bygger på att män just är män med de positiva och negativa konsekvenser det kan få?

Och tänk om det inte i huvudsak är de kulturella skillnaderna som är avgörande. Att gruppen i sig inte spelar roll. Att ansvaret alltid är individuellt. Vad har vi för lösningar då? Normkritik? Måste inte normkritiken lyftas till gruppnivå för att bli relevant? Även om den fokuserar på individen använder den gruppen som bas. Det är frigörelsen från det manliga respektive det kvinnliga normativet, som spelar roll. Men vad ersätts det med? Alldeles för ofta landar de normkritiska förespråkarna i en  pseudoreligiös filosofisk diskussion med den skillnaden att gud ersatts av upplevd könstillhörighet. Frigör dig från könet och bli sann...

Kanske är det vägen även om jag är mer än tveksam. Men jag är övertygad om att det inte är en kortsiktigt effektiv lösning. Tron att en diskussion om ett normkritiskt förhållningssätt ens är att tala med samma språk som de man önskar omvända är orimligt.

Det finns ett behov av ett tydligare normativ kring vad vi menar vara ett gott samhälle. Det handlar inte om att en gång för alla definiera godheten. Men det handlar om att skapa stabila spelregler för hur man bör förhålla sig till andra, till samhället och till makt och ansvar. Om vi inte längre ska agera som Bonus Pater Familias för att man inte längre får definiera manlighet på det sättet, hur ska vi då agera?

Tänk om 200.000 migranter är det nya normalläget...

 En av de intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.

Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.

Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?

Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.

Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.

Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och alldeles för ofta är de mer negativa.

Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.

I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer ”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.

Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet – de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion, kultur mot kultur.

Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.

Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya migranter varje år, år efter år efter år.

Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?

Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...

Paradise Hotel California

Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.

Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.

Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.

Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.

En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.

Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”

Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?

Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.

Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?

Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.

Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.

Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.

Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?

Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.

Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...

Dagstidningens vara eller inte

I kväll har jag fått göra något roligt. Jag har varit deltagare i en debatt där jag fick lyfta blicken lite från den vardagliga politiska gärningen och istället diskutera större skeenden.

Det var jag och Nerikes Allehandas tidningschef Lennart Håkansson som av kulturdelen blivit inbjudna för att diskutera tidningens, framförallt NA's, framtid. Diskussionen böljade över många områden, med en stor publik som både var kunnig och engagerad. Det handlade om språket, om kulturen, om den lokala debatten och tidningens själ. Det handlade om demokrati, om den gemensamma arenan som tidningen är, och om tidningen har något större ansvar än att leverera vinst. Och mycket därutöver.

Jag tycker denna diskussion är intressant av många skäl. Låt mig peka på några:

Den moderna demokratin och tidningen hör ihop. Vår framväxt, uppgång och vårt fall(?) är sammankopplade. Samtidigt som demokratin växte fram, växte också den "moderna" tidningen fram. Den tredje statsmakten som skulle granska makten och politiken. Men samtidigt den arena där politiker kunde redovisa och bryta sina åsikter.

Nu monteras tidningen ner. Det blir allt svårare för partierna att få sina förslag redovisade när det inte finns journalister som har tid, är insatta eller kunniga om politik och politiker. Istället för djup blir det yta. Man kan bara ta en av nyheterna denna vecka som exempel. Lena Baastad gräver med grävmaskin - intressant. Företagarnas betyg på kommunen - ointressant. Men för kommunen och örebroarna är det totalt ointressant om Baastad gräver med en grävmaskin. Men det är rätt allvarligt om företagen flyttar...

På samma sätt är det med tidningens oberoende. Förr hade Nerikes Allehanda runt 15 journalister som på hel eller deltid bevakade den lokala politiken. Nu är han ensam, eller möjligtvis två. Förr fanns tre ledarskribenter. Nu är han ensam. Det påverkar naturligtvis rapporteringen och bevakningen. Men det skapar också ett demokratiskt underskott. Det blir allt tydligare att de(t) parti(er) som har resurser kan hantera och styra media på ett helt annat sätt idag än förut. När ett parti i Örebro har fler kommunikatörer till sitt förfogande för att föra ut sitt partis agenda, än vad den största tidningen har journalister, innebär det ett demokratiskt problem. Pengarna styr, helt enkelt.

Även på andra områden handlar det om en annan roll för tidningen. Var finns den gemensamma arenan för den lokala kulturen när inte tidningen längre bevakar, när det inte längre finns kunniga lokala journalister med specialistkompetens? Man kan ta kulturbevakningen som ett test på diskussionen kring viktiga samhällsfrågor, om samhällets utveckling helt enkelt. Vilket samhälle vill vi ha? På vad ska det bygga? Vilka värden är viktiga och vilka kan ifrågasättas? Vilka är de lokala kulturpersonligheterna, de som bygger djup och inte bara yta?

I diskussioner med olika mer tidningskunniga än jag, där Lennart Håkansson idag var ytterligare ett exempel, blir det tydligt att tidningsmakarna ofta är så reaktiva. Man hanterar en utveckling som man inte tror kan vändas. Det blir en långsamt nedåtgående spiral där minskande inkomster möts med minskande journalistresurser som möts av minskat intresse från prenumeranter som blir minskande inkomster som...

Tänk om man istället kunde fundera proaktiv. Hur ska man skapa en modern lokaltidningsprodukt? Vad ska den innehålla? Hur ska den se ut? Min tro är att all journalistik, liksom all politik, är lokal. Även det internationella eller det nationella har en lokal förankring. Det innebär att morgondagens lokaltidning (oavsett hur den trycks) måste beskriva fler lokala händelser, och beskriva de nationella eller internationella händelserna ur ett lokalt perspektiv. Det kommer att ställa krav på kompetenta journalister.

Och med krav på kompetenta journalister kan morgondagens tidning också skapa mer av en lokalnyhetsbevakning där journalistiken skapar sammanhang. Man granskar makten, men sätter in granskningen i större skeenden. Man berättar om den senaste nyheten, men fördjupar och breddar den och söker kanske flera möjliga förklaringsvägar. Med lokala medarbetare, som också kan tjäna som lokala förebilder, skapas ett intresse från fler att följa de debatter, recensioner, granskningar som tidningen erbjuder.

Men det kommer att kosta pengar. Och då kommer ägarfrågan in. Jag hävdar att Nerikes Allehandas själ försvann någon gång emellan man satte dit en VD som inte hade någon tidningserfarenhet och ägarbytet och ägarkoncentrationen till Promedia och Stampen. Då blev det publicistiska nedprioriterat och vinstmarginalerna prioriterades upp. Men det är en kortsiktig strategi. En tidning utan publicistisk själ tappar snart sin publik. Och det är det som håller på att hända med NA, liksom med många andra lokaltidningar.

Jag tror att det hade varit bättre för lokaltidningarna att ha kvar det lokala ägandet (i vart fall hade det varit mer liberalt med en större mångfald av ägare). Men nu när det ser ut som det gör, önskar man att Stampen kunde fundera kring hur man ska bygga NA vidare in i det nya mediala landskapet. Tänk om man istället för att kräva kortsiktiga vinstmarginaler, kunde fundera över en investering i en ny tidningsprodukt, med det lokala, det professionella, det publicistiska och journalistiska i centrum.

I kväll tog jag bilbranschen som exempel på behovet av investeringar i nya modeller, med nytt utseende men också med nytt bättre och framtidsinriktat innehåll. Det kostar massor, men det är nödvändigt. Där är inte lokaltidningen idag. Just nu funderar man på hur man ska förändra utseendet. Men vad gäller innehållet handlar det bara om att plocka bort och skala ner. Det är som om en bilfabrikant trodde att det skulle räcka med tre cylindrar, en vindrutetorkare och till slut tre hjul på bilen.

Framtiden för lokaltidningen är osäker. Men en sak är säker: Om man bara reagerar på det som händer, kommer utvecklingen mot ett lokalsamhälle utan lokal tidning att gå allt fortare.

Media: SVT, NA,

Kulturchef eller ej?

I Nerikes Allehandas papperstidning förs en rätt långsam debatt om kulturpolitiken, eller kanske mer bristen på kulturpolitik, i Örebro. Just nu ligger fokus på om kommunen ska skaffa sig en kulturchef eller ej. Det är en rätt intressant diskussion. Men frågan är bredare än enbart en kulturchef.

Folkpartiet har länge drivit på för en bättre kulturpolitik i Örebro. Delvis beror det på att vi har många starka och kunniga kulturpolitiker i partiet. Jag kan bara nämna Börje Ström, Margareta Pehrson, Jerk Alton och Åsa Johansson, för att ta några av dem som just nu är aktiva i styrelser och nämnder. Men det finns fler.

Kultur är också en central del i det liberala politiska uppdraget. Kultur är bildning, bildning är utbildning och utbildning är den liberala grunden för samhällsbygget. Kultur handlar inte bara om bildkonst, musik, teater, dans... Kultur a la liberalism är ett förhållningssätt till samhället, till framtiden och till medmänniskan.

Därför har det varit självklart för oss att driva på i många olika kultursammanhang. Svenska Kammarorkestern hade inte funnits kvar om inte Folkpartiet tagit ansvaret för den, både i opposition och majoritet. Vi värnade danskompani Raande Vo. Vi var med och initierade Open Art, byggde det till den biennal det nu är. Vi stöttade Live at Heart. Vi värnade Flackrevyn. Vi säkrade O Helga Natt och Rådhusalmanackan. Vi tog ansvar för studieförbunden, för Kulturskolan, för bidragen till kulturföreningarna och så vidare.

Den politiken fortsätter vi att driva. Det finns flera skäl för det. De individuella skälen är ett. Men det finns också ett skäl som handlar om Örebros framtid. Vi vill att Örebro ska förändras, bli något mer och bättre än vad det är idag. Vi vill se Örebro som en universitetsstad, en stad där en mångfald av människor kan finna värde i vad staden har att erbjuda. Det innebär bland annat att vi vill att fler örebroare finns i arbeten där det krävs hög kompetens, forskarutbildning borde vara självklart för många fler. Vi vill öka medelinkomsten i Örebro, just nu har vi en skattekraft på knappt 94 % av den nationella medelskattekraften, vilket innebär att fler människor med höga inkomster ska vilja bo och leva i Örebro. Men det innebär också att vi vill att "medelklassen" ska stärkas.

När detta sker kommer kraven och behoven av ett brett och intressant kulturutbud att öka. Alternativet är att många intressanta människor väljer bort Örebro som bostadsort. Kanske kan man jobba här, vid universitetet exempelvis, men man bor där man upplever att man får mer ut av sitt boende.

Tyvärr har den nuvarande kommunledningen inget intresse av kulturfrågor. Kulturen inom den lokala socialdemokratin dog när Mats Sjöström slutade som ledande politiker. Dagens socialdemokratiska kulturpolitik handlar väl mest om att ett kommunalråd och en nämndordförande bara för några år sedan stod utanför konserthuset och protesterade mot Svenska Kammarorkestern. Denna brist på kulturellt intresse påverkar hela kommunen. Låt mig peka på några exempel:

Det pågår en strid om Örebro Konserthus. Folkpartiet drev igenom en ombyggnad och renovering av det nuvarande huset. Alla nödvändiga beslut är tagna. Det finns en kostnadskalkyl. Det finns ritningar. Men socialdemokraterna vill inte bygga. Det är uppenbart att det pågår en strid inom kommunledningen där framförallt Kristdemokraterna hela tiden får backa från de löften de givit. Men för socialdemokraterna går elithallar för fotboll och parkeringsplatser för lastbilar före.

Bidragen till kulturföreningar och studieförbund dras långsamt ner. Och långsiktigheten saknas. På samma sätt saknas någon tydlig strategi för vad kommunen vill med bidragen och föreningarna. Det verkar ibland som det är viktigare att känna rätt politiker, än att ha en bra verksamhet. Just nu har Sensus dragit vinstlotten, när kommunalrådet Rasmus Persson stöttar deras verksamhet med mångmiljonbelopp genom kommunala hyressubventioner av Tegelbruket. Andra studieförbund får se pengarna sina...

Men det största problemet är att det inte finns någon tanke om vad kommunen ska ha för strategiska tankar kring kulturpolitiken. När frågan ändå initieras, är det kommundirektören som tar initiativet. Det var uppenbart på kommunstyrelsen att ingen i majoriteten knappt hade läst ärendet, än mindre funderat kring vad det betydde. Bara genom Folkpartiets agerande, såväl i kommunstyrelsen som i Kultur och Medborgarnämnden, kom frågan upp på politikens bord. Men utan en förankring i den politiska ledningen, med en kommunledning helt utan kulturpolitiskt intresse, kommer varje handling att bli en effektiv hyllvärmare.

Det är i det perspektivet man ska se frågan om såväl en renodlad Kulturnämnd, som en renodlad Kulturchef. För oss i Folkpartiet är det en viktig men ändå mindre del i en tydlig och framsynt kulturpolitik för att förändra Örebro. För de flesta andra partierna i Örebro, och framförallt för den nuvarande kommunledningen, är den en icke-fråga.

Tyvärr kommer nog kulturpolitiken inte upp på bordet igen före 2014. Men efter valet lovar jag att vi i Folkpartiet ska driva på för att den nya majoriteten där vi ingår återtar initiativet och lyfter kulturen till den plats den förtjänar i en växande, framtidsinriktad universitetsstad.

Länkar: Kulturdelen

Kulturpolitik

I januari 2010 fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förnya Örebro Konserthus. En del av beslutet löd som följer:

Örebroporten Fastigheter AB får i uppdrag att genomföra om- och tillbyggnad av Konserthuset utifrån projektavtal med Länsmusiken i Örebro AB.

Tanken bakom detta beslut var att hantera ett antal av de utmaningar det kommunala bolaget Länsmusiken AB, huvudman till Svenska Kammarorkestern, står inför. Dels handlar det om arbetsmiljö, både för orkestern och för teknikerna. Det är rätt kul att Svenska Kammarorkestern väldigt ofta spelar för utsålda hus. Men det innebär också att luftkvaliteten är dålig. Och det är inte speciellt kul för teknikerna att klättra omkring i taket som det ser ut idag.

Men det handlar också om förnyelse. Hela salongen behöver göras om för att klara de utmaningar en av världens bästa kammarorkestrar har. Stor publik. Olika publik - alltifrån små barn till gamla, erfarna konsertbesökare. Evenemang av olika slag. Svenska Kammarorkestern och Örebro Konserthus är ett par av grundstenarna för det bygge av det nya Örebro som vi behöver genomföra.

Under 2010 hände inte mycket med om- och tillbyggnationerna. Det var rätt förståeligt. 2010 var ett valår. Och eftersom även halva 2011 var påverkat av omvalet, blev det inte mycket gjort då heller. Men hösten 2011 borde något skett. Men inget har hänt. Det har gått så långt att styrelsen för Länsmusiken AB skickat ett brev till kommunstyrelsen med frågor om vad som händer. (Det brevet har inte levererats till kommunstyrelsens ledamöter, normalt för den nya majoriteten att dölja det mesta som sker.)

Ända fram till idag har Länsmusiken AB svävat i ovisshet om vad den nya majoriteten vill. För att kunna skriva på projektavtalet behöver man en garanti att kommunen står för de extra kostnaderna. Men från majoriteten har det varit tyst. Totalt tyst. En så kallad generalpaus...

På dagens kommunstyrelse bad jag därför att få ta upp ett extra ärende. Jag ville att kommunstyrelsen omedelbart skulle besluta om att ta kostnaderna för projektavtalet. Skälet till brådskan är naturlig. En om- och tillbyggnad kommer att ta flera år. Ett ombygge borde vara färdigt till jubileumsåret 2015.

Efter en stunds dividerande accepterade majoriteten detta. Men det fanns ingen glädje bakom beslutet. Det ansvariga kommunalrådet Sundin satt tyst, helt oengagerad. Det är i och för sig inte så märkligt. Den majoritet som nu styr saknar kulturpolitisk agenda.

Under Folkpartiets ledning jobbade vi aktivt med att trygga Svenska Kammarorkesterns långsiktiga framtid. Idag är det tyst.

Under Folkpartiets ledning byggde vi upp Örebro Open Art. Idag är det tyst.

Under Folkpartiets ledning jobbade vi med Rådhuskalendern, vi tryggade O Helga Natt-evenemangets framtid, vi skapade större finansiering av konst via kommunens och de kommunala bolagens investeringsbudgetar, vi räddade danskompani Raande Vo till staden, vi byggde upp ett internationellt körcentrum, vi ökade samarbetet med civilsamhällets kulturutövare, exempelvis i utanförskapsområdena, och så vidare och så vidare.

Det fanns en struktur och det fanns strategier. Det fanns en tydlig målsättning, att med kulturens hjälp lyfta Örebro till en annan position, både genom att göra Örebro bättre för alla örebroare och genom att göra Örebro attraktivare för alla de rekryteringar som behöver göras, till Örebro Universitet, till Universitetssjukhuset, till nya spännande företag.

Men idag är all kulturpolitik som bortblåst. Kultur och Medborgarnämnden satsar pengar på kommunala fotbollföreningar och sparar på kulturverksamhet. Det ansvariga kommunalrådet verkar totalt sakna engagemang. När Örebro kommun ska börja växla upp inför jubileumsåret 2015 finns det ingen i majoriteten som verkar bry sig om vare sig mål, strukturer eller strategier.

Det är oengagerat. Det är ostrukturerat. Det är helt enkelt dåligt.

Kanske blir det så att vi i Folkpartiet får fortsätta att driva majoriteten framför oss. För Örebro måste ha  någon form av kulturpolitik, även när majoriteten helt saknar kulturpolitiker.

Kommunal kultur

Jag läser om Thomas Tranströmer. På lördag ska han ta emot Nobelpriset i litteratur. Det är inte en dag för tidigt. Tranströmer är en av mina absoluta favoritförfattare, alla kategorier. Jag kan gärna erkänna att jag inte läser honom varje dag, att jag inte ens läser poesi varje vecka. Men ibland får jag poesiskov. Goda poeter är en förutsättning för att orka med.

Det är precis som med klassisk musik, eller vad man nu ska säga om den musik som framförs av våra professionella orkestrar, där Svenska Kammarorkestern är en av pärlorna. Just nu på det försenade tåget mot Stockholm lyssnar jag på Annie Lennox och Veronica Maggio. Men i bilen är det ofta P2 på morgnarna på väg till dagis, eller på väg hem från jobbet. Det finns tid och plats för allt.

Som politiker får man rätt ofta skäl att fundera över kulturens plats och finansiering. Varför ska man överhuvudtaget ha kommunalt finansierad kultur? Gäller det inte att prioritera vård och skola? Och om man nu ska använda kommunala skattepengar till kultur, inte ska man väl satsa dem på finkulturen som bara äldre kvinnor besöker? Det är väl ungdomskulturen som ska gynnas!

Svaren på dessa frågor är många. En del hävdar att man kan räkna hem kultursatsningar genom ett starkare näringsliv. Besöksnäringens vinster ger bättre arbetsmarknad som ger mer i den kommunala kassakistan. Eller att kulturen kan finansiera sig själv genom att den ger en bättre stad som växer snabbare, som ger företag möjlighet att rekrytera nödvändig arbetskraft, som ökar möjligheterna för välutbildade att söka sig till eller stanna i Örebro. Andra hävdar att kulturen håller unga borta från sådant som annars kunde skada. De mer metafysiskt lagda hävdar att kulturen är själva meningen med livet och att en kommun utan kultur skulle bli fattig på alla möjliga sätt.

Det finns säkert tusen skäl till. Det finns säkert lika många skäl till varför man inte ska använda skattepengar till att subventionera kultur. Men vi i Folkpartiet i Örebro har gjort ett val. Vi tror att en kommunal finanisering har en plats för att skapa en starkare kulturell bas. Vi tror också att kommunen har en uppgift som stöttare av spetskultur som annars skulle vara omöjlig att bedriva.

I dagens Nerikes Allehanda skriver folkpartiets Börje Ström, andre vice ordförande i Kultur- och Medborgarnämnden om Folkpartiets alternativa förslag till stöd för kulturföreningar i Örebro. Vårt förslag bygger som så ofta att vi har skapat en struktur för prioriteringar inom kommunen. Den socialdemokratiskt ledda kommunledningen skär ner och minskar kulturföreningarnas möjligheter. Vi väljer istället att prioritera kulturens plats i kommunen. Vårt alternativ bygger på att demokrati- och medborgarfrågorna flyttar till Kommunstyrelsen, något som borde vara självklart. Demokrati och medborgarfrågor är en fråga för alla nämnder, en fråga för såväl politisk ledning som de ledande tjänstemännen. Det är inte en fråga för bara en nämnd utan reell makt.

Om vi samordnar demokratifrågorna under kommunstyrelsen frigör vi resurser som kan användas för mer kultur. Det innebär en starkare ställning för såväl de stora aktörerna, som Svenska Kammarorkestern, som de små kulturföreningarna. Det innebär också att Örebro kommun kan stötta de många intressanta projekt som kommer fram, till exempel körprojektet Swicco eller Live at Heart-festivalen.

Örebro står inför många svära utmaningar de kommande åren. Vi ser att många fler blir allt äldre. Vi ser en ökad segregation. Vi ser en skola som inte klarar sin bildningsuppgift tillräckligt väl. Vi inser att det kommer att krävas prioriteringar för att göra det möjligt att klara det offentliga uppdraget.

Trots detta har offentligt finansierad kultur en plats i vårt Örebro. Vi hör många äldre tala om glädjen med kulturella aktiviteter i vardagen. Det skapar ökad hälsa och mer välfärd. Vi ser att kulturen kan bygga ihop en stad, skapa stolthet över en stad, närma människor till varandra. Och vi ser en skola som bygger bildning med kunskap. Bildningen är själva grunden för kulturen. Och kunskapen är grunden för bildning.

Örebro har alla förutsättningar att bli en ännu bättre kulturstad. Folkpartiet har strategierna att nå dit!

Media: NA, DN, SVD

Kultur i Örebro

Jag sitter och tittar på den stora gula kaninen nästan varje dag. Det går inte att undvika den. Och jag vill heller inte. Som dörröppnare för Örebro Open Art har den fungerat mer än väl. Men snart ska den bort. Det är bra. Vi ska absolut inte ha politiker som säger att vi nu ska spara delar av den totalinstallation som ÖOA egentligen är. En installation som berör hela Örebro City. Och en installation som är och ska vara tidsbegränsad. Om vi skulle börja spara vissa installationer, skulle det omöjliggöra hela projektet i framtiden. En installation är en installation och inte heller där ska politiker börja sätta sig över konstnärernas frihet.

ÖOA är en succe, och har så varit sedan Mats Nilsson, konsthallschef, Behchet Barsom, kristdemokratisk ordförande i Kultur och Medborgarnämnden och jag började fundera kring detta för fem år sedan. Vi hade olika ingångar, men med Mats Nilssons ledning och kunskap har vi landat där vi är idag. Mats och hans medarbetare ska ha all den respekt och uppskattning vi kan visa dem.

Kommunens insats har varit en stor, men inte överväldigande summa. Förra året såg vi dessutom till att göra det möjligt att skapa en mer permanent ÖOA-biennal. ÖOA live vartannat år. Planering vartannat. ÖOA måste utvecklas ständigt, annars blir inte projektet någonting.

Om vi har en samstämmighet kring ÖOA finns det andra kulturfrågor som är mer osäkra. En av de jag är mest osäker på är, tyvärr, Svenska Kammarorkesterns framtid.

Mats Sjöström och jag valde att som kommunstyrelseordföranden sätta oss som ordföranden i Länsmusikbolaget som driver Svenska Kammarorkestern. Skälet var enkelt: Svenska Kammarorkestern är mer kända utanför än i Örebro, mer världberömda i världen än hemma och viktigare för Örebros nationella och internationella status än vad de flesta örebroare anar. Som KSO kunde vi hantera de besvärliga frågorna kring hur vi skulle finansiera Länsmusiken, i ett läge där de statliga bidragen kontinuerligt urholkades. Mats skötte det bra. Jag fortsatte hans arbete. Men det har inte skett utan motstånd.

Från och med idag saknas den starka koppling mellan kommunen och Länsmusiken som tidigare varit en förutsättning för Svenska Kammarorkesterns utveckling. Den nya ordföranden är säkert en bra ordförande, men frågan är vad de svaga banden mellan Gunn Öjebrant och Lena Baastad kommer att innebära? Kommer Öjebrant att kunna jobba med de ekonomiska frågorna, med utvecklingen av Länsmusiken och med långsiktigheten på samma sätt som en kommunstyrelseordförande. Svaret på dessa frågor är tyvärr nej.

Än oroligare för Svenska Kammarorkesterns framtid kan man bli när man inser att det kommunalråd som nu ansvarar för kulturverksamheten, Björn Sundin, för några år sedan var en av initiativtagarna till en flygbladsutdelning vid konserthuset. En flygbladsutdelning där unga socialdemokrater ifrågasatte hela Länsmusikuppdraget och Svenska Kammarorkestern. Nu ska samme man ansvara för kulturen, där Svenska Kammarorkestern ingår.

Frågan man ställer sig är om Sundin har kvar samma åsikter nu, och om han kommer att arbeta för en nedläggning av Svenska Kammarorkestern, eller om han ändrat sig och nu är för? Hittills har inte de nya socialdemokraterna i kommunen, det unga gardet med Baastad, Sundin, Dahlgren, Sandberg m fl, bekänt färg överhuvudtaget. Från den tidigare perioden kan jag dock peka på ett ganska stort motstånd från dem när vi i koalitionen drev på för att ge Svenska Kammarorkestern acceptabla arbetsvillkor.

Kulturfrågorna är en av de frågor som Folkpartiet i Örebro kommer att jobba med den närmaste tiden. Det handlar om ett brett anslag där vi vill skapa en vision om vart vi vill med Örebro, till exempel: vilka kulturyttringar vi ska jobba med och vara med och finansiera eller delfinansiera, hur vi får ett bredare uppställ från andra aktörer och hur vi jobbar med kultur inte bara för unga och medelålders, utan även för åldrande och äldre.

Örebro har alla förutsättningar att visa framfötterna inom kulturområdet, precis på samma sätt som vi gjorde när vi lade grunden till Örebro som svensk idrottshuvudstad. Det är dags att börja arbeta med det nu. Örebro som svensk kulturhuvudstad är inte en grundlös vision. Det är ett liberalt mål.

Media: Gula jättekaninen: NA och NA igen. DN.

Svenska Kammarorkestern: DN, SVD,

Bloggar: Kulak: Kaninen måste dö! Celinda Andersson

Svenska Kammarorkestern

Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.

Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.

Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!

Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.

Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.

För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.

Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.

Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.

Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?

Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?

Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.

Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.

Raande Voo

Idag beslutade kommunstyrelsen att öka ut bidraget till Danskompani Raande Voo genom att ge ett riktat bidrag till Länsmusiken AB för att stödja professionell dans i länet. Det har varit ett ganska långt och i vissa lägen mödosamt arbete att få ihop de tre aktörer som nu ändå visar sig kunna jobba ihop. Örebro kommun ökar sitt bidrag med 200.000:- kronor per år, landstinget med 152.000:- och regionförbundet med 100.000:-. Örebro kommun står genom detta för 60% av det regionala bidraget till dansen.

Örebro kommun tar ett allt större regionalt ansvar. Vi gör det för att vi vill vara en aktiv medspelare till de andra kommunerna i regionen. Under många långa socialdemokratiska regeringsår var det mer fejd än samarbete inom länet. Örebro kommun upplevdes som en kommun som skulle ha allt, på andras bekostnad. Den bilden håller vi nu långsamt på att bryta. Vi inser att Örebro har en unik ställning i länet. Befolkningsökningen gör att Örebro kommun ensamt kommer att ha mer än 50 % av länets befolkning. Vi måste vara loket som drar.

Men vi inser att vi är en del av något större. Örebro blir starkare om länets övriga kommuner blir starka. Örebros styrka kan stötta de andra kommunerna och bidra till deras växt och tillväxt. Vi har ett ansvar och många möjligheter. Vi vill bygga en ny Örebroregion i dialog med våra medspelare.

Här spelar kulturen en stor roll. I den regionala utvecklingsstrategin är kulturen en av de bärande pelarna för att vi ska kunna skapa en attraktiv region. Nu bygger vi en stark bas för några av de kulturella yttringarna. Svenska Kammarorkestern. Opera på Skäret. Danskompani Raande Voo.

Mycket återstår att göra. Men vi visar vägen. Örebro kan bli ett kulturellt kraftcentrum i Sverige.