Flyktingkrisen och extremhögerbekämpning

Det är märkligt så ord kan hantera verkligheten. Ibland förändrar de den. Ibland lever de i ett parallellt universum.

De senaste dagarna har ett par citat fångat mitt intresse. De är båda från DN. Dels ledarsidan. Dels en intervju med Stefan Löfven. Låt oss börja med den senare.

I intervjun är det uppenbart att Löfven vill visa att regeringen hanterat den akuta flyktingsituationen och nu kan skåda framåt. Flera gånger skrivs ungefär samma sak: Vi håller nu på att ta oss ur den här krissituationen.

Löfven räknar med att antalet flyktingar kommer att fortsätta minska. Från dagens takt på drygt 3000 i veckan (uppenbarligen 4000 när intervjun gjordes) och neråt. Regeringen har tidigare pekat på att man måste ner under 2000 och helst under 1000 personer i veckan för att klara välfärdsuppdraget.

I det läget kan det vara bra att påminna om att 3000 i veckan är drygt 150.000 personer per år. Det är en siffra som sände kalla kårar genom landet bara för någon månad sedan, då Migrationsverkets oktoberprognos landade. Nu är det uppenbarligen ett normalläge. Och det är intressant.

På samma linje är DNs ledarsida. Där skriver man: Särskilt efter flyktingkrisen kommer Stefan Löfvens gamla tankefigur från industrifacken att bli destruktiv. (Min fetstil)

Det är uppenbart att både DNs ledarredaktion och statsministern tänker på samma sätt. Flyktingkris är synonymt med en situation där många tusen kommer till Sverige varje vecka. När antalet går neråt är krisen över.

Men är det så?

I flera tidigare bloggar har jag pekat på de forskare (ex vis Trägårdh) som pekar på att vi befinner oss i en ny era. Den nya folkvandringstiden är här. Migrationen, av olika skäl, är här för att stanna... Man kan fly från krig, men lika gärna från klimat, ofärd eller förföljelse. Man kan flytta för att man vill och kan lämna ett fattigare land till ett land med bättre framtidsutsikter. Man flyttar med och för jobbet, för livsstilen, för vänskapen, för kärleken.

Frågan verkar mer vara hur stor del av befolkningen som kommer att vara migranter, än om det finns alternativa utvecklingsvägar. (Det finns alltid alternativ. Och prognoser slår i princip aldrig in. Men om man inte funderar kring olika utvecklingsvägar så kan man sluta fundera överhuvudtaget och bara leva för stunden...)

Oavsett detta spelar det roll hur man ser på olika frågor. Och hur man uttrycker sig.

När statsministern säger att vi håller på att ta oss ur krissituationen visar det två saker menar jag. För det första att han inte vet, vill eller vågar tala om vad som kan vänta - en folkvandringstid som just startat men som absolut inte är över.

För det andra försöker han, medvetet eller omedvetet, skapa en förljugen bild av vad flyktingkrisen handlar om. För det sannolika är att själva det akuta flyktingmottagandet inte är krisen. Den stora krisen handlar om när de system vi byggt upp under årtionden ska anpassas till en ny situation. När kostnaderna för invandringen börjar synas ordentligt på kommunal nivå. När resurserna inte räcker till för allt vi trodde de skulle räcka till för. När skatterna höjs och kvaliteten på välfärden i bästa fall är oförändrad, men sannolikt sjunkande. När utanförskapet ökar. När kulturkrockarna blir vardag. När otryggheten ökar.

Jag erkänner -  det är en dystopisk bild. Förhoppningsvis är den för svart, för negativ, för pessimistisk. Men det är en av flera realistiska bilder av vad som kan komma att hända.

Flyktingkrisen är inte över bara för att årstakten på asylsökande minskat från över en halv miljon till hundrafemtiotusen. Kanske är det bara slutet på början.

För nu kommer rapporterna allt oftare om problemen i det akuta lägets fotspår. Rätt ofta handlar det om socialsekreterare och deras arbetssituation. Som här. Det behöver inte ens vara direkt sammankopplat med flyktingkrisen. Men hela den offentliga sektorns funktionalitet hänger ihop.

Men det handlar också om bostäder som inte borde godkännas som bostäder, om läget var någorlunda normalt. Kanske kommer det att fortsätta och accentueras och sprida sig till andra sektorer. Ingen vet. Men det måste vara någon som har ett sådant utvecklingsscenario i tankarna.

I det läget kan framförallt inte statsministern tillåta sig att låta som om krisen nu är över och att solskensdagar väntar. För risken med vad som händer om det inte blir som det låter, är att populism både till höger och till vänster tar över. Främst är det SD som riskerar få ytterligare framgångar. Och med det finansieringssystem vi har, är läget valåret 2018 skrämmande. Det är då den stora övervältningen av kostnader på kommunerna börjar...

Men det är problematiskt också när den största opinionssidan verkar tro att flyktingkrisen snart är över. Det visar på ett övergripande problem för opinionsbildning kring de faktorer som lyfter de höger- och vänsterpopulistiska extrempartierna i Europa.

I en intressant ledare i Bohuslänningen skriver Svend Dahl om Nationella Frontens framgångar i Frankrike. Om riskerna med att politiska motståndare går samman över blockgränserna bara för att ett annat parti är ännu värre. Jag tänker avsluta bloggen med ett par citat från denna ledare.

I dag handlar det om att en betydande del av väljarkåren i de flesta europeiska länderna misstror etablerade partiets förmåga att hantera konsekvenserna av ekonomisk globalisering och stora migrationsströmmar, och dessutom ser sig själva som förlorare på utvecklingen.

När politikens egentliga huvudmotståndare på så sätt gör gemensam sak, lär det enbart förstärka bilden av de etablerade partierna som ointresserade av de problem väljarna ser.

Om inte de etablerade partierna förmår skapa en mer attraktiv bild och vision av framtiden än populister och extremister till höger och vänster, och relevanta konkreta vägar att nå dit, kommer alla försök att marginalisera dem att misslyckas.

Då är undanhållande och förskönande verklighetsbeskrivningar särskilt illa fungerande, framförallt för den som säger sig vilja leda landet.

Tänk om 200.000 migranter är det nya normalläget...

 En av de intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.

Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.

Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?

Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.

Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.

Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och alldeles för ofta är de mer negativa.

Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.

I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer ”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.

Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet – de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion, kultur mot kultur.

Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.

Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya migranter varje år, år efter år efter år.

Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?

Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.