En av de
intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna
var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i
de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer
är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.
Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens
GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer
migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.
Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och
morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?
Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt
välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i
vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv
där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.
Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.
Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och
alldeles för ofta är de mer negativa.
Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder
som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är
uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många
samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter
drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.
I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att
konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer
”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner
sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.
Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga
ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest
bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet –
de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det
kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett
typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även
västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion,
kultur mot kultur.
Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att
verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader
är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om
flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är
mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.
Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte
är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya
migranter varje år, år efter år efter år.
Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?
