Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-12-20

Ännu en sänkning

Så sänker då Riksbanken repo-räntan igen. Det var väl väntat. Riksbanken är den senaste i raden som gör ungefär samma bedömning. Konjunkturen bromsar. Arbetslösheten riskerar att öka. Osäkerheten är stor. Än vet ingen hur de Sydeuropeiska ekonomierna kommer att klara sig, och vad det kommer att kosta om de klarar sig.

Lika intressant var reservanterna i Riksbankens styrelse. Om majoriteten av styrelsen gick på den offentliga sektorns prognoser, SKL och KI, så är reservanterna mer pessimistiska och ser på verkligheten lite mer som affärsbankerna. Därför vill de ha en snabbare och kraftfullare sänkning.

Som vanligt funderar jag över vad detta innebär för Örebro och örebroarna. I förra veckan meddelade SKL att skatteprognosen för 2012 justeras upp marginellt, eftersom lönesummorna 2010 och 2011 blir högre. Nu kommer ett besked som pekar i motsatt riktning. Vad är sant? Svaret är - både och.

SKLs prognos bygger på fakta kring hur löneutvecklingen varit. Skeenden påverkar kommunernas ekonomi i ett tvåårsperspektiv. Och med högre löneutveckling ökar kommunernas intäkter. Därför har SKL sannolikt rätt i sin prognos.

Men övriga bedömare har också rätt när de pekar på de allvarliga problem som håller på att blåsa in över oss. Konjunkturerna viker. Tillväxten stannar eller till och med backar. Arbetslösheten ökar. Det kommer att påverka oss i framtiden. Med högre arbetslöshet, minskad tillväxt och sämre konjunkturer kommer den lönesummeökning, som våra skatteintäkter bygger på, att bli sämre. Men genomslaget kommer inte bara 2012, utan även kommande år.

I ett sådant läge vore det bra att ha en fallhöjd i ekonomin. Det vore bra om kommunens överskott låg i topp i ingången av en sämre ekonomisk utveckling. Tyvärr är Örebro inte längre så välskött. De överskott som vi i den förra majoriteten arbetade ihop har den nuvarande gjort av med. De kom, för att använda ett gammal socialdemokratisk slogan, till det dukade bordet. Men de har ätit upp det mesta av maten och är nu på väg att duka av hela bordet.

Om inte Örebros kommunledning klarar av att vända utvecklingen väntar sannolikt ökad upplåning nästa år. Om de löften som socialdemokraterna ställt ut också ska uppfyllas, är lånedagen snart inne. Och då väntar en lång tid av sämre välfärdsutveckling för örebroarna.

Det verkar som om Örebro kommun och Örebro Läns Landsting nu styrs av samma typ av socialdemokrati. En socialdemokrati som ser skattebetalarnas pengar som sina egna, och som inte bryr sig om ekonomiska grundsatser. Sånt som till exempel att en kommun eller ett landsting behöver ett överskott på 2 % över tid för att klara av sina investeringar.

Nästa år höjs skatten i 63 kommuner. Vår socialdemokratiskt styrda grannkommun Karlskoga är tyvärr en av rekordhöjarna. Frågan är när kommunalskatten höjs i Örebro? Som det känns nu är det snarare en fråga om när än om om...

Media: DN1, DN2, DN3, TV4-1, Expressen, Expressen2, SR1, SR2, SVT1, NA

Riksbanken

2011-12-19

Myternas makt

Läser med intresse såväl insändare som kommentarer på Nerikes Allehandas "Svara direkt-insändare". Man kan lugnt säga att de flesta kommentatorer är rätt negativa till friskolor. Det andas nästan 1968-rörelse igen. All makt åt det offentliga, ungefär.

Till viss del kanske detta handlar om just Örebro, denna stad och kommun som fortfarande är en rest av det socialdemokratiska 1970-talet. Då kommunen kunde och skulle göra allt. Då det offentliga stod för allt gott. Då det politiskt styrda var normen.

På 1990-talet förändrades Sverige. Merparten skedde då socialdemokraterna styrde. Friskolor. Alternativa utförare inom omsorgen. Ökad valfrihet. Men i Örebro kom inte socialdemokraterna ur 68-rörelsen. Man sade nej till alla friskolor som ville öka valfriheten. Man sade nej till alla alternativa utförare inom omsorgsverksamheten. Socialdemokratisk politik i Örebro har länge varit totalt tillbakablickande och nej-sägande. Samtidigt har man byggt vidare på sina myter. Myter som alldeles för ofta spillt över på såväl andra partier som på örebroare.

Här finns myterna om det onda näringslivet. Det spelar ingen roll om det är friskolor, äldreboenden eller hyresvärdar. När det privata näringslivet konkurrerar med det offentliga, är det privata näringslivet något ont. När några få av ÖBOs lägenheter skulle säljas, blev mytbildningen enorm. Alla privata fastighetsägare målades ut som bolag och människor som bara ville suga ur hyresgästerna pengar och inte brydde sig om kvalitet. (Att socialdemokraterna sedan själv, efter valet, kräver rekordartade hyreshöjningar hör liksom bara till spelet)

Och sedan denna mytbildning kring såväl alternativ inom skola och äldreomsorg. Överorden kring äldreomsorgen, efter Carema-skandalen, är enorma. Det låter även här som om alla alternativa utförare bara är ute efter vinst. Till och med när det privat drivna äldreboendet, Berggården som drivs av Attendo, får bäst betyg ska det ändå återoffentligiseras. Här driver nu såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet denna politik. Frågan är när socialdemokraterna hänger på?

Och nu en insändare om friskolor. Baserad på en tendensiös TV-serie med rätt många fel, låter insändarskribenten det stå oemotsagt att "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko". Är det en sanning? Knappast. Jag gissar att de flesta av oss föräldrar som haft våra barn på fristående skolor tycker att vi gjort ett aktivt val, och att våra barn fått en bra skolgång, ofta bättre än på de kommunala alternativen.

Insändarskribenten, liksom TV-producenten, har en rätt skrämmande bild av föräldrar. Vi som låter våra barn gå i så dåliga skolor och tillåter "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko" att förvägra våra barn en bra skolgång kan väl knappast ens tillåtas vara föräldrar?

Denna mytbildning kring de svenska friskolorna har en mycket tydlig politisk vinkling. De vänstersocialistiska krafterna ser en maktbas erodera. Mindre offentlig sektor, mindre politisk makt.

Det liberala alternativet är betydligt tydligare och rakare. Vi säger ja till frihet. Vi säger ja till valfrihet. Vi säger ja till egenmakt. Vi bejakar föräldrarnas, elevernas, de anhörigas, de äldres rätt till såväl frihet som valfrihet. Vi tror på individerna och deras möjligheter att ta ansvar för såväl sig själva, som sina närmaste och vara en del av samhällsbygget. Det gamla socialistiska tankesättet, att politiker på något sätt var bättre att fatta beslut åt andra, tillhör en förgången tid.

Men vi liberaler är också noga med att skattepengar ska användas varsamt. Vi är medvetna om att skatteintäkterna inte är något vi politiker kan göra vad vi vill med. De är bara ett lån från medborgarna. Därför måste vi hela tiden sträva efter att använda dem så effektivt som möjligt. Det handlar alltid om bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad.

Ett sådant resonemang kommer att innebära mer av uppföljning, utvärdering och återkoppling. Det kommer att bli mer granskning från statens sida vad gäller såväl förskolor, skolor som äldreomsorg. Det kommer att bli tydligare krav på att uppfylla kvalitetskraven, annars blir det viten och/eller vinstförbud. Det är elevernas, barnens och de äldres service som ska fyllas med högsta möjliga kvalitet.

Det är sannolikt få som egentligen tror på det som insändaren och många kommentatorer verkar mena. Att Sverige skulle gå åter till den tid som fanns före valfriheten, före individualiseringen. Det är nog få som vill ha det politikerstyrda Sverige åter. När du hänvisades till en skola, utan valmöjlighet. När dina barn bara hade ett dagis att välja på. När du som äldre fick vara glad då du blev hänvisad till enbart ett äldreboende.

Kollektivism är ingen framtidsväg. Liberalism är det sannerligen.

(För den som vill fundera mer över kvalitet, kostnader och valfrihet rekommenderas Sveriges Kommuner och Landstings öppna jämförelser. De finns inom många områden och kan hämtas här, efter något klickande.)

Media: SVT, DN1, DN2, SVD, NA


2011-12-18

WUC - sveket mot de äldre

För några dagar sedan skrev jag om Wadköpings Utbildningscenter och Vård- och omsorgsprogrammet. Du kan läsa det här.

Sedan dess har jag varit på en offentlig hearing kring äldreomsorgen som anordnades av riksdagens socialutskott. Jag hade uppdraget att föra Sveriges kommuner och Landstings talan. Hearingen inleddes av Socialstyrelsens generaldirektör. Därefter höll jag, som ordförande i SKLs beredning för primärvård och äldreomsorg ett anförande. Mitt anförande kan du se här i alla fall i 30 dagar. Därefter kom ett antal intresseorganisationer och forskare och gav sin syn på utmaningar och problem. Hearingen avslutades med en frågestund.

En av de intressanta upplysningar som gavs var utmaningen att få fler unga att utbilda sig inom vård och omsorgsyrkena; undersköterska, sjuksköterska med flera. Kommunal höll ett intressant föredrag och redovisade rätt bekymmersamma siffror. Antalet sökande till Vård- och omsorgsprogrammet har minskat katastrofalt. Framförallt skedde minskningen under mitten på 1990-talet då antalet sökande minskade från 13.500 till 3.500, och där har det legat. Jag klipper in ett diagram från Kommunals rapport "Vem ska ta hand om mina föräldrar när de blir gamla?"


Kommunals förklaring i rapporten till minskningen är att anställningsvillkoren är för dåliga, och att antalet undersköterskor och sjukvårdsbiträden i anställning hos kommuner och landsting minskade med 200.000 under tiden 1993 - 1997. På hearingen gavs ytterligare en förklaring. Samtidigt som minskningen skedde övergick ansvaret för Vård- och Omsorgsutbildningen från landstingen till kommunerna. Det innebar en kvalitetssänkning på många sätt.

Jag delar inte alla Kommunals slutsatser i rapporten. En så drastisk och snabb minskning kan knappast bero på anställningsvillkor, på att man inte får heltid eller på annat sätt är missnöjd med arbetsgivaren. En sådan förändring skulle sannolikt skett under en längre tid. Men det spelar säkert in.

Huvudanledningarna är sannolikt såväl en sämre arbetsmarknad som ett ändrat huvudmannaskap för utbildningen. Kommunerna har inte samma tankar och organisation. Politikerna är inte i huvudsak vård- och omsorgspolitiker. Prioriteringen av Vård- och omsorgsprogrammet kommer inte i första hand.

Man kan tydligt se det när nu socialdemokraterna på politiska grunder vill lägga ner WUC. För att komma undan kritiken mot att lägga ner en skola, låtsas de som om att om de behåller ett program på skolan så läggs den inte ner. Sannolikt är det så de vill försöka klara valsveksdebatten. Det är ett cyniskt resonemang som sannolikt kommer att slå mycket hårt mot Vård- och omsorgsprogrammet. Hur många 15-16-åringar kommer att söka till en gymnasieskola som bara är en utpost, där de kanske får samsas med vuxenutbildningar, arbetsmarknadsprojekt, företag...

Vård- och omsorgsprogrammet borde istället värnas. WUC kunde bli en skola där Vård- och omsorgsprogrammet istället blev centrum i en växande och allt populärare skola. Lokalerna finns, skolkamraterna likaså. Närheten till såväl USÖ som kommunal äldreomsorg borde vara en självklar fördel för en bibehållen utbildning.

Nu slås detta sönder. Det är ett slag mot de hundratals unga som ser sina skolval vara meningslösa. Det är ett slag mot lärare och skolpersonal. Men det är också ett slag mot de många äldre och deras anhöriga som kommer att få det än svårare att finna äldreboenden och hemtjänst med väl utbildad personal.

Media: DN1, DN2, NA, NA2Veteranen, GD, KK, SR Örebro,

Bloggar: Kent, Karin

2011-12-16

Äldreomsorg

I går var jag talesman för Sveriges Kommuner och Landsting vid en offentlig hearing som anordnades av riksdagens socialutskott. Det var en intressant upplevelse, både att få medverka och att få höra de andra medverkandes bild av läget inom svensk äldreomsorg. Intressant och rätt deprimerande.

Bilden som gavs av socialstyrelsen var att det var oacceptabla skillnader i kvalitet mellan kommunerna och att äldreomsorgen ofta inte höll tillräcklig kvalitet. Sedan fyllde såväl intresseorganisationer som forskare på. Den svenska äldreomsorgen är inte bra. Och den kommer att bli sämre.

Lösningen var, som en pensionärsorganisationsföreträdare sade, att öka resurserna. Det är bara att höja skatterna. Problemet är bara att det inte finns politiker som är tillräckligt handlingskraftiga. Hur mycket ska de då höjas? Man kan få en aning om utmaningen om man lyssnade på en forskare. Han menade att Stockholm borde höja personaltätheten med 10 - 20 % bara för att ha möjlighet att nå de redan satta, låga, målen. Översätter jag det till Örebromått innebär det, mycket översiktligt, en skattehöjning på mellan 50 öre och 1 krona.

Det fanns rätt mycket som bekymrade mig på denna hearing. Det mest bekymmersamma var att så många verkade se den demografiska förändringen, att allt fler av oss blir allt äldre, som ett problem. Men grundhållningen är väl att de flesta av oss vill leva? Jag hör väldigt få säga att de vill dö tre år efter pensioneringen, för att bidra till att vi ska klara av de samhällsekonomiska utmaningarna...

Grundhållningen måste väl vara att det är bra att allt fler blir allt äldre. Men det innebär också att vi måste hitta helt nya sätt att hantera samhällsekonomi, arbetsliv, pensioner, sjukvård och äldreomsorg. Om vi fortsätter att göra som vi gör idag, kommer sannolikt de mest pessimistiska idag att framstå som alltför optimistiska. Men varför acceptera det?

Låt mig peka på en av utmaningarna:

Ekonomi, arbetsliv och pensioner: SKLs beredning för Välfärdens finansiering visade för ett år sedan att om vi väljer att inte öka kvaliteten inom äldreomsorgen, så kommer vi att klara av att fortsätta att skattefinansiera äldreomsorgen. Men om vi vill öka kvaliteten, vilket alla vill, kommer kommunalskatten rätt snart att vara upp emot 50 kronor. Det är ohållbart. Sådana skattenivåer skulle sannolikt innebära att vi fick in mindre skatt.

Men hur hanterar man då en situation där vi studerar tills vi är 30, pensionerar oss när vi är 60 och lever tills vi är 100? Det säger sig självt att 30 "inbetalningsår" inte kan finansiera 70 "utbetalningsår". De kommande demografiska förändringarna innebär att vi måste se på arbetslivet på ett annat sätt. Allt fler kommer att behöva studera allt längre. Samtidigt måste allt fler vilja och orka arbeta allt längre.

Denna utmaning borde diskuteras brett inom svensk politik. Men det är som om ett rött skynke lägger sig över de politiska talarstolarna när frågan kommer på tal. Den svenska inställningen till såväl arbete som pension verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, och att en lång pensionärstillvaro är en mänsklig rättighet.

För mig, som en gång som 20-åring längtade till pensioneringens frihet, är detta nu något ofattbart. Är inte arbete, samhällsdeltagande, samhällsutvecklande, något positivt? Allt fler äldre verkar i alla fall tycka det. Allt fler 70-åringar är aktiva i arbetslivet. Olika former av lönearbete eller egenföretagande går allt längre upp i åldrarna. Visst är det bra!

Det vi nu måste göra är att skapa möjligheter för fler att få möjlighet att jobba längre, att vara en aktiv del av ett aktivt samhällsbyggande under fler aktiva år av sitt liv. Då handlar det om att se till så det finns ett arbetsliv som gör det möjligt. Det handlar om anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid. Sådana anpassningar kanske ska göras långt före 67-årsdagen för att spara såväl kroppens som själens krafter. Det handlar om att fundera över skatteuttag, om pensionsutformning, om sparande, om kompetensuveckling.

Förhoppningsvis kommer vi också allt mer se den civila sektorn som ett gott och nödvändigt komplement till offentlig och privat omsorg. Med rätt utformade bidragssystem och upphandlingar kan den civila sektorn inte bara bli en aktör för att driva traditionella äldreboenden, utan också utgöra en kraft för förändring av stora delar av omsorgen om de äldre. Det är knappast rimligt att, som vi nu gör, professionalisera samvaro, kaffestunder och utepromenader med de gamla som bor på våra boenden. Här finns enorma utvecklingsmöjligheter för den civila sektorn att utveckla och utvecklas. Här finns också sannolikt stora möjligheter för en ny och anpassad arbetsmarknad för fler äldre.

Har jag rätt när jag skissar denna lilla del av en större lösning av framtidens utmaningar? Eller är det bara, som alldeles för många inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet tycks tro, bara att förstatliga och höja skatter?

Diskussionen måste tas, den borde påbörjats för länge sedan, och den måste leda till vägval de kommande åren. I vågskålen ligger inte bara en traditionell äldreomsorg av hög kvalitet. Här ligger också människosyn, näringslivsaspekter och frågor om vad som är basen för samhällsbygget (den civila, den offentliga eller den privata sektorn). Snacka om liberal utmaning!

Media: DN1, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, TV4-1

Blogg: Kent

2011-12-14

Ett liberalt alternativ

I min förra blogg skrev jag om den obefintliga politiska ledningen av ekonomin i Örebro. I denna ska jag skriva om det liberala alternativet.

Örebro är en fantastisk stad. Örebro har en fantastisk potential. Men det krävs en ordentlig förändring av politiken för att Örebro ska ta de möjligheter som står till buds.

Under lång tid har Örebro varit ett social(ist)demokratiskt skyltfönster. Synen på det offentliga har varit annorlunda här än i de flesta andra kommuner. Motviljan mot det privata har lett till ett svagt näringsliv med få starka näringslivsföreträdare. Den offentliga sektorn regerar. Det har påverkat oss alla. De flesta politiska partier, från höger till vänster, är mer socialdemokratiska i tanken i Örebro än på andra platser. Den kommunala administrationen har en inbyggd socialdemokratisk kompass. Media är sannolikt utan att alltid medvetet ta ställning, ofta en megafon för socialdemokratisk politik.

Denna social(ist)demokratisering har inneburit att Örebro inte vuxit som vi borde gjort. Örebros läge kunde inneburit enorma möjligheter för att bli Mellansveriges naturliga centrum utanför Stockholm. Men det har saknats utvecklingskraft. Örebro har, exempelvis, varit den enda regionhuvudstad som haft lägre skattekraft än den omgivande regionen. Denna politik har varit ett medvetet socialdemokratiskt vägval. Enkla arbeten har prioriterats före kunskapsintensiva arbetsplatser. Offentlig sektor före privat. Högre utbildning har inte varit välsedd. Höga löner inget att sträva efter.

Den liberala vägen för Örebro är annorlunda. Låt mig peka på några avgörande punkter:

Örebro kan bli en universitetsstad! Örebro universitet är just nu inne i en enormt intressant resa. Det handlar om att växa i kvalitet mer än i kvantitet. För att klara morgondagens konkurrens måste Örebro universitet bli ett forskningsuniversitet. Forskningsmöjligheterna kan öka och Örebro kommun kan prioritera stöd till lokala forskningsprojekt.

Om vi tillsammans med Örebro universitet klarar av att befästa Örebro universitet som ett starkt forskningssäte, kommer detta att påverka Örebro mer än mycket annat. Fler företag med höga krav på kompetens och kunskap. Ökade lönenivåer. Förändrade kulturella möjligheter. Och med en stabilare social utveckling också större möjligheter att värna välfärden.

Örebro måste lämna den offentliga sektorns förlamande dominans. Örebro kommun måste släppa taget om näringslivet. Näringslivet måste ta eget ansvar. Det handlar om ömsesidig tilltro. Örebro kommun måste säga ja till privata alternativ inte bara inom teknisk sektor utan inom hela välfärdsområdet. Örebros näringsliv måste bli en aktiv motpart till kommunen, inte en mesig ja-sägare. Vi måste kunna bryta tankar och åsikter för att komma fram till gemensamma ställningstaganden.

Och Örebro kommun måste ha en god ekonomi. Idag rasar ekonomin. Det borde den inte behöva göra. Örebro kommun har en jämförelsevis hög kommunalskatt. Inom de stora välfärdsområdena, skola och äldreomsorg, har vi ändå dålig kvalitet. Kostnaderna och resultaten hänger inte ihop. Örebro kommun kan bli bättre på allt. Det handlar om strukturerat förändringsarbete. Färre nivåer inom administration. Färre politiska beslutsrum. Tydligare lokalt självstyre. Bättre chefsorganisation med färre chefer och chefsnivåer. Tydlig ekonomistyrning på alla nivåer. Rätt delegation av makt och ansvar.

Just nu diskuteras det rätta i att lägga ner WUC. Jag menar att det är ett totalt felaktigt beslut, grundat på felaktiga "fakta" eller felaktiga tolkningar, eller rädsla för att bli beskyllda för valsvek. Men beslutet i sig visar på den totalt felaktiga roll som politiken har i Örebro. Nedläggning av en skola borde vara ett politiskt ansvar, men inte grundat på politiska ställningstaganden. Det måste finnas så starka, fristående och kloka tjänstemän som kan ta fram relevanta fakta och presentera det som borde göras. Det var det som hände för tre år sedan, när Karolinska och Rudbecksskolan skulle samordnas. Men sedan kom politiken in och allt havererade. Socialdemokraternas skuld i detta kan inte förringas. Och deras skuld blir värre eftersom det nuvarande beslutet om nedläggning av WUC är grundat i politik och inte i fakta.

Örebro har alla möjligheter att antingen öka kvaliteten på de verksamheter vi har, eller sänka kommunalskatten om örebroarna så önskar. Men då måste politiken retirera från detaljerna och låta tjänstemännen genomföra, samtidigt som tjänstemän måste retirera från strukturer och strategier och låta politikerna ta ansvar. Idag är det en total sammanblandning av de båda. Det innebär suboptimering av resurser, ökade kostnader och lägre kvalitet.

När Folkpartiet ledde kommunen började vi med att skapa strategier och strukturer för en förändrad ledning av Örebro kommun. Det gav resultat, men vi var bara i början. Efter en valvinst 2014 kommer vi att fortsätta med vårt arbete för en växande kommun, en kommun med stabil ekonomi och långsiktigt hållbar välfärd. Och en liberalare kommun där fler beslut tas av enskilda, av det civila samhället och av privata företag, och färre av en himla massa politiker och inom den offentliga sektorn.

Media: NA1, NA2, NA3,

Ekonomi, syster, alltid ekonomi!

Har just avslutat en interpellationsdebatt på Örebro kommunfullmäktige som handlade om kommunens ekonomi. Orsaken var den tilläggsbudget majoriteten tog i augusti, en budget som ökade kommunens kostnader 2011 med 50 miljoner kronor. Det var kanske hanterbart om det funnits en beredskap om att spara de kostnader som överförs till 2012. Men det fanns det inte. Det har inte heller funnits någon strategi för att hantera de andra kostnadsökningar som tilläggsbudgeten innebar. Den är lite svårtolkad. Men sannolikt handlar det om 50 - 70 miljoner kronor till. Det är dessa pengar som nu måste tas ifrån vård, skola och omsorg i olika besparingsomgångar.

Det är uppenbart att Örebro kommun idag saknar en politisk ledning som klarar av ekonomistyrning. Kommunstyrelsens ordförande är mer än oklar på alla punkter när det gäller ekonomi. Istället för att ta ansvar för även svåra beslut, har hon under hösten gång efter annan förklarat att det nog ordnar sig. Man kan till exempel läsa i NA här, eller här. Det låter kanske inte så allvarligt. Men det är desto allvarligare. Det är samma problematik som ledde kommunen in i det ekonomiska moras som socialdemokraterna förvaltade under åren 1995 - 2003. Ekonomin var bara något ovidkommande. Det var de politiska visionerna som styrde. Nämnderna klarade sällan av att hålla sina ekonomiska ramar. Kommunen lånade allt mer.

Socialdemokraterna hänger som på isdubbar i en vak med iskallt vatten. Isdubbarna är de goda resultat vi gjorde den förra mandatperioden. Men snart är pengarna slut, och då åker kommunen rakt ner i spat. Då blir det iskallt för betydligt fler verksamheter än WUC, Virginska skolan och Karolinska skolan. Då riskerar örebroarna att stå med en kommunledning och en kommunstyrelseordförande som inte har en aning om vad man ska göra, eftersom ingen av dem har någon koll på ekonomin.

Att vara kommunstyrelseordförande är ett fantastiskt uppdrag. Det ger enorma möjligheter. Men det tynger också. Under den period jag fick förtroendet att vara KSO var inte ekonomin så enkel. Världen var nere för räkning. Men jag ville leda en kommun som klarade sig av egen kraft. En som inte behövde springa till staten och begära pengar gång efter annan. En som hade en kommunledning som inte heller alltid behövde klaga på staten. Därför var vi försiktiga med utgifter. Jag fick rätt mycket kritik för det internt i början. Socialdemokraterna gjorde allt för att beskriva det de kallade för en majoritet som, för att ta Björn Sundins ord, "inte sparar för att de måste, utan för att de vill". Men efter fyra år var kommunens ekonomi i toppskick och välfärden fick ökande resurser. Kritiken hade också tystnat.

Idag, med Baastad och Sundin i spetsen, är tonläget ett annat. Det är samma politik som man drev i opposition som man nu tagit med sig in i Rådhuset. Det finns inget ekonomiskt ansvar. Man sparar inte för att man inte vill, och knappt ens när man måste. Kostnader döljs eller tas inte ens med. Det viktiga verkar vara att komma rätt ut i media med nya satsningar.

Just nu har socialdemokraterna lagt ut 50 miljoner i besparingar på skolor och äldreomsorg. Man har dessutom struntat att ta med kostnader på 35 miljoner i budget. Till det kommer de ökade kostnaderna för de två bolag man vill starta i Vivalla. De vägrar redovisa vad det kommer att kosta, men det kommer att bli tiotals miljoner kronor som måste sparas någon annan stans. Och bara de utredningsuppdrag som de lagt på Örebro Porten AB kommer att kosta kommunen tiotals miljoner per år. Med en fortsatt försämring av internationell ekonomi, som påverkar svensk ekonomi, som påverkar Örebro kommuns intäkter, är det inte otänkbart att besparingskraven i februari eller april överstiger 100 miljoner kronor.

Det borde Lena Baastad planera för nu. Det borde Örebro kommuns politiska ledning fundera över och ta fram strategier för. Men det gör man inte. Det illavarslande beskedet till örebroarna är: Det finns idag ingen politiker i Örebro som tar ansvar för kommunens ekonomi.

Det kommer att påverka välfärden 2012 och långt därefter. Men det är väl det som kallas "social demokrati"?

Media: NA1, NA2, NA3,

(Tråkigt att så sällan få länka till SVT Tvärsnytt och SR Örebro, men efter valet har det ju märkts att de är mer av (S)VT Tvär(s)nytt och (S)R Örebro. Ännu har inte Tvär(s)nytt ens märkt att sossarna sviker ett antal vallöften och sätter lärare och elever på WUC på pottan...)

WUC igen

Idag blir det tre ganska lika bloggar från mig, Kent och Fredrik. Vi var nämligen tillsammans nere på WUC idag för att prata med elever och lärare. Med oss fanns bland annat Karolina Wallström (fp), 2;e vice ordförande i programnämnd Barn och Utbildning och Maria Haglund (m), 2;e vice ordförande i gymnasienämnden.

Jag måste säga att jag är imponerad över elevernas engagemang för sin skola. I fredags fick de helt plötsligt veta att skolan ska läggas ner (Visserligen påstår sossarna att den inte alls ska läggas ner eftersom vård&omsorgsprogrammet blir kvar. Men det är ett spel för galleriet. Vård&omsorgsprogrammet har idag drygt 150 elever. Om eleverna blir kvar på WUC kommer sannolikt all administration att samordnas med någon annan gymnasieskola, allt annat är ekonomiskt vansinne. Och då blir ju bara namnet kvar. Återkommer lite längre ner i bloggen om just vård & omsorg.). Idag hade de ett möte i en fullsatt aula. Före mötet ställde de en massa relevanta frågor till oss från oppositionen. Det är bra.

I morgon ska gymnasienämndens ordförande, Dennis Begic, komma dit för att svara på frågor. Det är bra. Mindre bra är att inga av de ansvariga politikerna, Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson, vill eller vågar träffa elever och lärare. Det är ändå Baastad och Esbjörnsson som ligger bakom den strategi som nu Begic får försvara. Baastad är ansvarig för en ekonomi som blir allt sämre. Esbjörnsson är ansvarig för alla större skolbeslut. Och detta är ett beslut som jag menar måste fattas av såväl kommunstyrelse som kommunfullmäktige.

Det verkar bli allt tydligare att beslutet som socialdemokraterna nu fattat är ett hastverk och ett hafsverk. I våra samtal med lärare och elever kommer det fram information om hur oklart allt är. Det finns inga andra besked än att beslutet att lägga ner skolan är oåterkalleligt. Eller som en socialdemokrat skrev till mig på twitter: "Lokaler ska lämnas - HUR ska föregås av dialog." Det är en rätt fascinerande beskrivning av hur socialdemokraterna ser på dialog. När vi jobbade med Karlslundsskolan, eller med Rudbecksskolan, eller med Varbergaskolan, hade vi diskussioner med föräldrar, lärare, intresserade långt i förväg. Vi vägde argument för och emot nedläggning. Vi lyssnade och samtalade. Och vi kunde ändra oss. För socialdemokraterna är dialog att först fatta ett beslut i hemlighet, inte informera någon eller samtala med någon men sedan låta elever och lärare bestämma HUR en nedläggning ska genomföras...

Jag hoppas fortfarande på att de kan ta sitt förnuft till fånga och ändra sitt beslut. Det finns rätt många skäl för att bevara WUC. Jag skrev några i min blogg förra veckan. Jag ska ta ett till:

Jag har, förutom att vara kommunalråd för Folkpartiet i Örebro, ett nationellt uppdrag som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg hos Sveriges Kommuner och Landsting. Mitt uppdrag handlar om att leda denna berednings arbete kring ett par av de allra viktigaste frågorna för Sverige. Hur ska kvaliteten inom äldreomsorgen bli bättre?

En av de frågor som då och då kommer upp är personalförsörjningen. Hur ska vi få fler unga att välja vård- och omsorgsyrkena? Det är alldeles för få idag. Om några år riskerar vi att hamna i en ohållbar situation. För att klara det måste många olika saker göras. En är att göra utbildningen mer attraktiv.

Jag tror inte att beslutet kring WUC innebär att Vård & omsorgsprogrammet blir mer attraktivt, snarare tvärsom. WUC är en modern och bra skola, som fylld med andra gymnasieelever kan skapa stora mervärden. Men om bara 150 elever blir kvar, som en sista utpost, och resten av skolan fylls med andra verksamheter, hur kul är det? Hur stor är risken att restWUC blir en frånvalsskola? Hur stora är riskerna att ännu färre väljer det program som borde vara ett av de mest sökta?

På punkt efter punkt saknar socialdemokraternas beslut logik. Det verkar bara ha grundlagts i att de nu fått panik eftersom deras vallöfte kostar för mycket. Och så kanske att det funnits en medial tanke med att göra detta före jul, och hoppas att helgerna gör att det blåser över...

Karolina, Maria, Fredrik, Kent och jag gav eleverna och lärarna vårt stöd i deras engagemang. Det är de värda. Men jag var också mycket tydlig med en sak:

När vi arbetade med nedläggning av några skolor gick vissa människor över gränsen. Jag menar att den politiska stämningen blev alldeles för hätsk. Det blev personangrepp istället för politiska angrepp. Jag fick ta min del av dessa angrepp. Kanske smittade denna hätskhet av sig på de försök till samtal och diskussioner med medborgarna som ibland skapade fler bekymmer än de löste.

Så mitt besked till eleverna var att jag stödde deras engagemang. Det är fantastiskt. Men för att demokratin ska fungera så måste engagemanget hålla sig inom de gränser det demokratiska samtalet sätter. Vare sig Lena Baastad, Thomas Esbjörnsson eller Dennis Begic är några onda människor. De har inte fattat detta beslut för att de är dåliga människor. De tror på sin politik och vill genomföra det som de tror är bäst.

Det är farligt att måla ut sin motståndare som annorlunda, dåliga, onda. Därför måste man angripa politiken, ogilla förslagen, hitta alternativ och berätta om WUCs enorma möjligheter. Men man måste göra det inom demokratins gränser.

Media: NA

Bloggar: Kent, Fredrik

2011-12-12

Paradigmskifte

Man kan inte beteckna dagens opinionsundersökning som något annat än det tydligaste beviset på att Sverige är mitt inne i ett paradigmskifte. Vem kunde för bara något år sedan säga något som att socialdemokraterna i en opinionsundersökning skulle hamna på 24%? Om någon sagt detta hade det varit lika trovärdigt som att påstå att månen är fyrkantig.

Men nu är vi där. Dagens siffror är katastrofala för socialdemokraterna som svenskt parti. Men kanske är siffrorna glädjerika såväl för den svenska demokratin som för den svenska socialdemokratin. Varför?

Det är uppenbart att svensk demokrati inte har fungerat speciellt väl under lång tid. Visst - själva valdagen är fortfarande en högtidsdag. De fläckar av oegentligheter som förekom bland annat i valet 2010 i Örebro är förhoppningsvis bara just fläckar. Men samhället har varit genomkorporerat. Socialdemokraternas långa maktinnehav har skapat ett samhälle där de osynliga banden mellan politisk makt, facklig makt och makten hos näraliggande organisationer förlamar viktiga beslutsprocesser.

Nu bryts förhoppningsvis detta. Socialdemokraterna blir ett vanligt parti, ett parti bland andra. Om socialdemokraterna inte ens har majoritet inom LO kommer dessutom den fackligt-politiska samverkan att bli omöjlig. Det är bra.

I sig kan detta faktiskt också vara bra för socialdemokratin. Den kris vi ser idag är inte en Juholt-kris, även om han är den som frontar partiet just nu. Han är bara ett tydliggörande av hur ett parti utan mål, utan medel och utan ideologisk bas agerar. Hoppjerka. Popcornpolitik. Strider. Utspel. Tillbakagång.

En socialdemokrati utan makt måste återvända till sina rötter och fundera över vilken ideologisk bas som kan överleva in i 2000-talet. Hur ser dagens utmaningar ut för socialdemokraterna? Vilka är de frågor som de har lösningar till? Om det finns en ideologisk bas för en framtida socialdemokrat, har faktiskt också dagens socialdemokrater tjänat på de usla opinionssiffrorna.

Media: DN, SVD, Mynewsdesk, Expressen

2011-12-11

(S) offrar de svagaste

Jag har inte kunnat undgå att tänka på det beslut om nedläggning av WUC som  sossarna meddelade örebroarna i fredags. Det är en rätt fascinerande, och samtidigt skrämmande, händelse.

Skrämmande, därför att det som skett - allt förarbete som måste ha försigått inne på kommunalrådskansliet - har varit totalt hemligstämplat. På torsdagen hade Gymnasienämnden möte. Ingen fick veta något. Oppositionen bjöds istället in till ett möte på fredagsmorgonen för information om det ekonomiska läget. Snacka om desinformation!

OK - kanske det är ett politiskt spel att inte informera oppositionen. Men ingen annan har heller vetat något. När personalen och eleverna kom till skolan på fredagsmorgonen fanns ett informationsmöte om ekonomin. Då, som ett slag i ansiktet, kom istället beskedet om att skolan ska läggas ner. Två veckor före jul!

Detta är något helt nytt för Örebro. Under den förra perioden kritiserade sossarna oss rätt ofta för att vi inte hade någon öppen dialog. Men jag vågar påstå att den sämsta dialog vi gjorde var bättre än den envägskommunikation som sossarna satte upp i fredags. Sedan har man mage att påstå att man nu ska ha dialog i ett par månader före beslut. Men alla vet att det bara är ett spel för galleriet. Beslutet är redan fattat. Det finns ingen chans för skolan att klara av att vara sökbar till hösten eftersom beslutet tas efter det att sista ansökningsdag har gått. Vem kommer att söka en skola som är nedlagd?

Lena Baastad, Björn Sundin, Jonas Karlsson, John Johansson och Peter Dahlgren var ofta högljudda i sin kritik mot våra dialoger. Då kan man ändå påminna sig om att arbetet med förslaget om att slå ihop Karro och Rudbeck tog två år, med mängder av offentliga möten innan beslutet slutligen fattades. Här handlar det om två månader, varav nästan en månad försvinner runt jul och nyår.

Var finns nu Lena Baastads, Björn Sundins, John Johanssons och Peter Dahlgrens demokratiska sinnelag? Var finns viljan till dialog. Den slutenhetskultur som dessa fyra satt i sjön i Örebro idag kan sannolikt mäta sig med det värsta som någon tidigare socialdemokratisk kommunledning genomfört. Och ingen av dem vågar ta ansvar. Ingen av dem har uttalat sig. Ingen av dem har sagt flasklock i media. Lena Baastad, högst ansvarig för den usla ekonomiska hanteringen, finns inte i lokalpolitiken annat än när hon oemotsagd får prata om mysiga saker som stadsjubileum eller liknande. Det är illa.

Det finns sannolikt flera skäl till att sossarna väljer att lägga ner WUC. Men jag skulle vilja hävda att det viktigaste är ett rent medialt resonemang. Man räknar sannolikt med att vare sig WUC eller Virginska (som ju i princip också läggs ner) har sådana elev-, föräldra- och lärargrupper som kommer att göra samma liv som Rudbecksskolans elever, föräldrar och lärare.

Annars finns det massor som talar mot en nedläggning av just WUC. Låt mig peka på några:

WUC har hållit budget.
WUCs lokaler är svåra att använda till annat än skola.
WUC har ett gott söktryck bland eleverna.
WUC har omsorgsprogrammet, ett program som behöver fler, inte färre, sökande och som måste finnas i en stark skolmiljö.
WUC har några av de svagaste eleverna, unga med Asperger (eller högfungerande autism), bland sina elever. Elever som behöver trygghet, stabilitet och långsiktigt fungerade vardagsmiljöer. Elever som behöver vara en del av en större, trygg skola och inte hänvisade till något undantag.

Det struntar sossarna i. Antingen för att de inte vet, eller för att de inte vill veta, eller för att de inte tycker sig ha något annat alternativ.

Annars finns det fortfarande starkare skäl för att slå ihop Karro och Rudbeck. Låt mig peka på några:

Rudbeck har gått miljoner back varje år.
Rudbeck har haft svagt söktryck.
Rudbecks program kan enkelt flyttas till andra skolor.
Rudbeck har inga program där de sårbaraste eleverna går.

Och framförallt:

Om Rudbeck och Karro slagits ihop, hade kommunen kunnat sälja Rudbecks-fastigheten och fått in tiotals miljoner kronor. Vi hade kunnat bevara borgen och planera om resten av området till verksamheter och bostäder, byggt på höjden och gjort Örebro vackrare och intressantare. Och vi hade frigjort pengar som andra gymnasieskolor kunnat leva av.

Men det vallöften blir sannolikt för tydligt att bryta för Baastad & Co. Istället bryter man de vallöften som oftast var mer outtalade. Det att det inte skulle innebära någonting om man bevarade Rudbeck. Ingen skola skulle behöva läggas ner. Ingen skola skulle påverkas. Inga elever skulle märka något. Inga lärare skulle behöva vara oroliga.

Socialdemokraterna visste redan i april att de skulle behöva lägga ner andra skolor för att "rädda" Rudbecksskolan. Men de valde att mörka, ljuga och att undanhålla sanningen för att få örebroarna att tro på deras politik. Det enda syftet var att vinna valet. Nu får örebroarna, elever och lärare vid WUC och Virginska skolan betala notan för sossarnas valvinst.

Förhoppningsvis är det en del som minns detta ända fram till 2014.

Media: NA1 och NA2

Bloggar: Kent, Maria, Fredrik,

2011-12-09

Ibland blir lögnen för tydlig...

Kan inte undanhålla mina läsare en kort artikel från Nerikes Allehanda från den 16 maj 2011. Då sossarna vunnit valet. Texten talar för sig själv. Men idag är vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson ute i media och berättar varför de sa en sak före valet och en annan sak efter. Här kommer texten:

Att riva upp nedläggningsbeslutet har varit en av de stora skiljelinjerna i Örebropolitiken, och ett vallöfte från Socialdemokraterna och Vänstern.

– Jag är absolut med på det. Vi har för avsikt att genomföra de löften vi har gått till val på, säger Lena Baa­stad.

– Jag tror inte det var ett litet antal som tyckte det var viktigt när de röstade, säger Thomas Esbjörnsson (S), talesmannen i skolfrågor.


– Men vi måste ha en majoritet bakom oss, och det vet vi inte om vi får, fortsätter han.

Måste en annan skola läggas ner i stället?
– Det tror jag inte, svarar Thomas Esbjörnsson.

Han anser att det går att flytta utbildningar mellan skolorna, och därmed få en jämnare fördelning av eleverna. Kommunen hyr dessutom redan ut lokaler på Rudbecksskolan.


– Jag tror det här kommer att funka, säger Thomas Esbjörnsson.



Nu vet vi svaret. Det fungerade inte. Det var ett rent valfläsk. Det var lögner för att vinna ett val. Och när valet är vunnet kan örebroarna känna sig blåsta. Då gäller inte det som sades före valet.

(Jag kan inte heller undanhålla ett citat från en rätt pretentiös blogg från Ulrika Sandberg (s) i april 2011. Så här skriver hon om Rudbecksskolan:

Som till exempel vår utbildningspolitiska talesperson Thomas Esbjörnsson, när han gång på gång träffar personal och elever på Rudbecksskolan som vill diskutera andra möjligheter än nedläggning, så lägger han också ner själen i att hitta dessa möjligheter. Många timmars dialog med både vår egen förvaltning och de som direkt berörs av Rudbeckskolan ger resultat och ett nytt intressant förslag presenteras, det här verkar inte Bondeson förstå utan avfärdar det som populism.

Men den tid för dialog han hade med Rudbecksskolans personal och elever hade han inte för WUC. Där får de veta på ett morgonmöte en vecka före julavslutningen att skolan ska läggas ner. Ingen dialog. Ingen diskussion. Inte ens någon Esbjörnsson...

Socialdemokraternas självbild är rätt intressant. Så här säger Ulrika om hur de driver politik:

Genom att aktivt söka upp människor för att få deras synpunkter, erfarenheter och idéer så blir också fler örebroare hörda.

Jag undrar hur många de aktivt sökt upp för att berätta om att de tänker lägga ner WUC och nästan hela Virginska skolan? Eller är det så att de örebroare de talat med har sagt att de tycker att socialdemokraterna ska spara Rudbeck och lägga ner de andra gymnasieskolorna? Eller är det helt enkelt så att sossarna är ute och låtsas lyssna, men sedan kör sin egen politik, som de alltid gjort...)

Media: NA från i maj, NA från idag, Radio Örebro från idag

Bloggar: Kent, Karin, Maria, Ulrika Sandberg

Nu läggs Alnängsskolan ned!

Idag var oppositionen i Gymnasienämnden kallade till ett extra möte med anledning av det ekonomiska läget. Det fanns ingen annan information än att man skulle informera om den ekonomi som nu rasar. Gymnasienämnden har nu ett underskott på 16,6 miljoner kronor. Det finns en risk att underskottet ökar till 20 miljoner kronor innan året är slut.

När mötet väl började var det en annan information som gavs. Socialdemokraterna har nu beslutat att lägga ner hela Wadköpings Utbildningscenter, WUC, den gamla Alnängsskolan. Beslutet ska tas på programnämnd Barn och Utbildning i februari. Fram till dess ska en utredning göras. Men den är egentligen överflödig. För på mötet gavs information om att alla program ska flyttas till andra skolor, att vårterminen 2012 blir den sista på WUC och att ytterligare 6000 kvadratmeter ska sparas på Virginska skolan och Rudbecksskolan.

I och för sig var det inte socialdemokraterna som gav informationen. Den socialdemokratiske ordföranden, Dennis Begic, fanns inte på plats. Istället var det Centerpartiets förste vice ordförande som fick ge informationen...

Det är nu ett annat läge än inför omvalet i maj. Då lovade socialdemokraterna att man skulle återstarta Rudbecksskolan. Inga andra skolor skulle drabbas. Ingen ekonomisk analys behövde göras. Vi lyckades genom en återremiss i fullmäktige tvinga socialdemokraterna att i vart fall ta fram en rudimentär ekonomisk analys. Men de ville helst inte göra något alls.

Efter omvalet tillfrågades alla partier varför valet gick som det gick. Ett av de svar socialdemokraterna gav var att deras engagemang för Rudbecksskolan spelade stor roll. De har sannolikt rätt. Men frågan är vad som hänt om de varit ärliga i sitt engagemang. Om de berättat att WUC skulle läggas ner, att 600 elever, lärare och skolpersonal skulle få besked om att deras skola läggs ner, bara två veckor före jul. Om de berättat att Virginska skolan måste krympa. Om de berättat att lärare sannolikt kommer att sägas upp. Om de berättat att 20 miljoner kronor, motsvarande 60 lärartjänster, stod på spel. Hade valet haft en annan utgång? Sannolikt.

Tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna säger en sak före ett val och gör en annan sak efter. 2002 gick det bra för Örebro ända fram till valvinsten. Dagen efter fick vi veta att ekonomin var i fritt fall. Då drabbade det nästan 1000 anställda. Frågan är hur många anställda som måste fundera över sin framtid 2012.

Det socialdemokratiska valfläsket är sönderstekt. De har inte haft någon dialog med vare sig elever, lärare eller föräldrar. De har inte informerat oppositionen. De kör sitt eget race bakom stängda dörrar. De vågar inte ta ansvar för sin egen politik.

Tydligast märks det på att Lena Baastad alltid är osynlig när det är bekymmer. Som en uppburen drottning får hon presentera de goda förslagen. Men när kommunen ska spara på grund av hennes styre är det antingen tjänstemän eller andrarangens politiker som får fronta. Lena Baastad har givit en ny tolkning av bokstäverna KSO. De betyder inte längre Kommunstyrelsens ordförande, utan Kommunstyrelsens osynliga.

Nu måste Lena Baastad upp på banan. Det är hennes uppgift att berätta om hur ekonomin ser ut. Det är hennes uppgift att berätta för örebroarna om hur hon vill spara. Det är hennes uppgift att berätta för kommunens anställda hur många som kommer att tvingas sluta.

Hon kan inte längre gömma sig. Hon kan inte låta sina underhuggare skylla på regeringen. 2011 har Sverige fortfarande den högsta tillväxten på länge, 4,4 %. Pengar finns. Men det har saknats kommunal politisk beslutskraft lokalt. Socialdemokraterna bär hela det ansvaret. De vann valet på ofinansierade löften. Nu måste de ta ansvaret för att finansiera de underskott deras valvinst skapat.

Media: NA, NA2Radio Örebro

Blogg: Kent, Karin

2011-12-08

Juholt och liberalismen

Även idag är det mest Juholt på de stora tidningarnas ledarsidor. Det finns rätt mycket att kommentera efter sossarnas rekorddåliga siffror. De flesta tycks vara överens om att raset inte enbart har med Håkan Juholt att göra. Juholt blir mer ett lackmuspapper på den syra som sipprar genom socialdemokratin. En syra som löser upp gamla traditioner och idéer och som ibland verkar lösa upp hela partiet. Den syran började inte rinna i mars 2010, utan har sina källor i det uppenbara problemet hos ett parti som inte klarat av att förnya sig i samma takt som omvärlden.

Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?

Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.

För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.

Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.

Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.

Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala  uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.

Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.

Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.

Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.

Media: DN, SVD, EXpr, AB

Kommunal kultur

Jag läser om Thomas Tranströmer. På lördag ska han ta emot Nobelpriset i litteratur. Det är inte en dag för tidigt. Tranströmer är en av mina absoluta favoritförfattare, alla kategorier. Jag kan gärna erkänna att jag inte läser honom varje dag, att jag inte ens läser poesi varje vecka. Men ibland får jag poesiskov. Goda poeter är en förutsättning för att orka med.

Det är precis som med klassisk musik, eller vad man nu ska säga om den musik som framförs av våra professionella orkestrar, där Svenska Kammarorkestern är en av pärlorna. Just nu på det försenade tåget mot Stockholm lyssnar jag på Annie Lennox och Veronica Maggio. Men i bilen är det ofta P2 på morgnarna på väg till dagis, eller på väg hem från jobbet. Det finns tid och plats för allt.

Som politiker får man rätt ofta skäl att fundera över kulturens plats och finansiering. Varför ska man överhuvudtaget ha kommunalt finansierad kultur? Gäller det inte att prioritera vård och skola? Och om man nu ska använda kommunala skattepengar till kultur, inte ska man väl satsa dem på finkulturen som bara äldre kvinnor besöker? Det är väl ungdomskulturen som ska gynnas!

Svaren på dessa frågor är många. En del hävdar att man kan räkna hem kultursatsningar genom ett starkare näringsliv. Besöksnäringens vinster ger bättre arbetsmarknad som ger mer i den kommunala kassakistan. Eller att kulturen kan finansiera sig själv genom att den ger en bättre stad som växer snabbare, som ger företag möjlighet att rekrytera nödvändig arbetskraft, som ökar möjligheterna för välutbildade att söka sig till eller stanna i Örebro. Andra hävdar att kulturen håller unga borta från sådant som annars kunde skada. De mer metafysiskt lagda hävdar att kulturen är själva meningen med livet och att en kommun utan kultur skulle bli fattig på alla möjliga sätt.

Det finns säkert tusen skäl till. Det finns säkert lika många skäl till varför man inte ska använda skattepengar till att subventionera kultur. Men vi i Folkpartiet i Örebro har gjort ett val. Vi tror att en kommunal finanisering har en plats för att skapa en starkare kulturell bas. Vi tror också att kommunen har en uppgift som stöttare av spetskultur som annars skulle vara omöjlig att bedriva.

I dagens Nerikes Allehanda skriver folkpartiets Börje Ström, andre vice ordförande i Kultur- och Medborgarnämnden om Folkpartiets alternativa förslag till stöd för kulturföreningar i Örebro. Vårt förslag bygger som så ofta att vi har skapat en struktur för prioriteringar inom kommunen. Den socialdemokratiskt ledda kommunledningen skär ner och minskar kulturföreningarnas möjligheter. Vi väljer istället att prioritera kulturens plats i kommunen. Vårt alternativ bygger på att demokrati- och medborgarfrågorna flyttar till Kommunstyrelsen, något som borde vara självklart. Demokrati och medborgarfrågor är en fråga för alla nämnder, en fråga för såväl politisk ledning som de ledande tjänstemännen. Det är inte en fråga för bara en nämnd utan reell makt.

Om vi samordnar demokratifrågorna under kommunstyrelsen frigör vi resurser som kan användas för mer kultur. Det innebär en starkare ställning för såväl de stora aktörerna, som Svenska Kammarorkestern, som de små kulturföreningarna. Det innebär också att Örebro kommun kan stötta de många intressanta projekt som kommer fram, till exempel körprojektet Swicco eller Live at Heart-festivalen.

Örebro står inför många svära utmaningar de kommande åren. Vi ser att många fler blir allt äldre. Vi ser en ökad segregation. Vi ser en skola som inte klarar sin bildningsuppgift tillräckligt väl. Vi inser att det kommer att krävas prioriteringar för att göra det möjligt att klara det offentliga uppdraget.

Trots detta har offentligt finansierad kultur en plats i vårt Örebro. Vi hör många äldre tala om glädjen med kulturella aktiviteter i vardagen. Det skapar ökad hälsa och mer välfärd. Vi ser att kulturen kan bygga ihop en stad, skapa stolthet över en stad, närma människor till varandra. Och vi ser en skola som bygger bildning med kunskap. Bildningen är själva grunden för kulturen. Och kunskapen är grunden för bildning.

Örebro har alla förutsättningar att bli en ännu bättre kulturstad. Folkpartiet har strategierna att nå dit!

Media: NA, DN, SVD

2011-12-07

SCB förståss

Det är omöjligt att som politisk bloggare idag att inte kommentera SCBs novembermätning. De stora dragen är ju enkelt igenkända:

Socialdemokraternas väg mot ett annat, mindre, parti förstärks.

Moderaterna ökar.

Miljöpartiet befäster sig som Sveriges tredje största parti.

Och vi andra står och hackar. Det finns fyra partier på 5,5% typ och ett på knappt 4%.

Men under dessa generella händelser finns fler intressanta förändringar. Att socialdemokraternas plats i storstäderna nu håller på att övertas av Miljöpartiet är intressant av tre skäl. Dels ur ett socialdemokratiskt perspektiv - hur ska man hantera sin politik som så uppenbart inte attraherar storstadsbor? Dels ur ett miljöpartistiskt perspektiv - är det vänsterväljare som gått från S och V till MP, och vad betyder det för partiets politik? Men också från ett Alliansperspektiv - är MPs plats på den politiska kartan att vara storstädernas grön/röda vänster, eller är storstadsinbrytningen baserad på en liberal utveckling?

Det sistnämnda har säkert stor betydelse för hur Alliansen väljer att hantera Miljöpartiet inför nästa val. Det kan bli en intressant politisk resa.

Det som talar mot att Miljöpartiet är ett mer liberalt storstadsparti är väl Folkpartiets utveckling. Folkpartiet har alltid varit ett stadsparti. Men man har dippat i såväl Stockholm som Göteborg. Nu ser det ut som det vänder. I Göteborg är siffrorna spännande. Helene Odenjungs arbete med en liberalare touch på partipolitiken såväl lokalt som nationellt verkar ge resultat. De 12,4 % som partiet får i länet är överraskande starkt.

Men också i Stockholm är Folkpartiet starkt. Här finns en annan, mer positiv, tradition av bättre siffror, men partiet befäster sin ställning som ett liberalt alternativ för Sveriges enda storstadsområde.

Och i de siffror som man kan just nu kan se nedbrytna, för Nordöstra Svealand, händer det också intressanta saker. Socialdemokraterna är inte längre största parti. Moderaterna har tagit över platsen. Det har varit en enorm omsvängning. Mer än 10 % på ett par år. Det röda Bergslagsområdet har tappat färgen. Även här är det mer blått och grönt än tidigare.

För Folkpartiets del ser siffrorna på riksplanet ut som förväntat. Vi ligger på mellan 5,5 och 7 % i nästan varje mätning. Det är i och för sig bara att acceptera. I dagsläget tar moderaterna nästan all uppmärksamhet när världens ekonomier krisar och Anders Borg står som en fast klippa för Sverige i ett stormigt globalt hav.

Men vi måste börja fundera över hur vi hanterar vårt liberala uppdrag. Jag menar att Folkpartiet under lång tid varit för inriktade på att driva en rätt pragmatisk politik som balansspelare på mitten. Det har varit för få liberala initiativ. Nu håller vi på att vända skutan. Men mer måste till. Det handlar om skattepolitik. Det handlar om bostadspolitik. Det handlar om äldrepolitik. Och så vidare.

Det liberala uppdraget måste bli tydligare. Frihetsbegreppet måste relanseras. Valfriheten försvaras. Individualismen bejakas. Inom nästan varje politikområde finns det en liberal utmaning. Om våra siffror ska lyfta krävs att vi gör ett ordentlig hemarbete. Vi har börjat. Men - för att travestera partiledare Björklund - om man vill nå resultat gäller det att jobba hårt och göra hemläxorna. Där har vi rätt mycket kvar att göra.

Media: NA SR1, SVT1, SVT2SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Expr, ExprAB och DN2 och AB2 och AB3 och Ab4

2011-12-06

Ja - vem styr egentligen i Örebro?

Läser Kent Perssons utmärkta blogg om vem som styr i Örebro idag. Frågan är viktig ur många aspekter. Jag ska återkomma till dem. Men först lite bakgrund.

Idag på Kommunstyrelseberedningen saknades åter de politiska ärendena. Det fanns ett administrativt ärende om hur kommunen ska organiseras (självstyrande enheter), ett ärende om en utredning om vindkraft, ett ärende om hur ett kommunalt servicecenter ska etableras (beslutet att det ska till är redan taget) och ytterligare ett ärende om att avsluta bemanningscentret. Annars var det rent administrativa ärenden, eller ärenden som initierats av andra än kommunen. Majoritetens politiska inriktning lyser med sin frånvaro. Den som följer kommunstyrelsen kan inte ha en aning om vad majoriteten vill.

Det avspeglar sig också i närvaron. Idag på kommunstyrelsen valde merparten av majoritetsföreträdarna att utebli från mötet. Ett socialdemokratiskt kommunalråd twittrade om att han istället skrev vykort och svarade på mail. Vad de andra majoritetsföreträdarna gjorde är oklart. Men enligt deras egen bedömning var det viktigare än kommunstyrelsen. Det är rätt illa för demokratin!

Om detta vore det enda fallet skulle det väl vara acceptabelt. Men det är en följd av nämndmöten som nu är innehållslösa. Våra nämndledamöter talar allt oftare om tomma och innehållslösa dagordningar. Förr kunde det säkert också inträffa i olika driftnämnder (vi har alldeles för många nämnder och då blir de innehållslösare än nödvändigt). Men nu händer det också på programnämndsnivå. På senaste programnämnd Samhällsbyggnad fanns (enligt en ledamot) till slut 14 ärenden. 5 var information. 9 var beslut - men alla dessa var akuta beslutsärenden som bereddes på förmiddagen och beslutades på eftermiddagen, helt emot kommunens riktlinjer. Och kommunfullmäktige ska vi inte tala om. December månads fullmäktige är lika tom på beslutsärenden som en sen novemberkväll på Drottninggatan.

Bilden är ändå klar. Demokratin sätts på undantag. Beslut fattas i andra rum än de öppna. Den känsla som finns är tyvärr att det nu inte är politikerna som styr. För att förenkla det lite: Det är inte Lena Baastad som styr Örebros centrala utveckling. Det är Staffan Isling. Eller: Det är inte Lennart Bondeson som styr Örebros näringslivspolitik. Det är Staffan Isling.

Är det då ett problem. Ja, det är det. Till skillnad från politikerna Baastad och Bondeson kan Isling fatta sina beslut i slutna rum (sannolikt ofta tillsammans med eller med sanktion från politikerna). Men besluten fattas i slutna rum och av personer som inte är valda, och därmed inte kan ta det fulla ansvaret om det går åt pipan. En kommunal tjänsteman kan inte avsättas i ett öppet och demokratiskt val.

Det har nu snart gått åtta månader sedan omvalet. Den majoritet som bildades har haft mer än ett halvår på sig att forma sin poltik. Det borde spruta ut politiska ärenden som skulle bilda de strategiska vägvalen för Örebro, vägval som borde skilja sig från vår tidigare politik i Koalitionen som ju sossarna kritiserade sönder och samman. Men inget verkar hända. Inga beslut tas. Inga majoritetspolitiker frontar någon gemensam politik. Örebroarna och oppositionen sitter på läktaren och undrar när spelet ska börja.

Det är något som är riktigt illa med politiken i Örebro under dagens majoritet.

Media:

Bloggar: Kent Persson, Fredrik Persson

Arbetslöshet i Örebro

Den ekonomiska krisen fortsätter i Europa och världen. Kina reviderar ner sina tillväxtsiffror. På ett intressant föredrag för Folkpartiets partistyrelse i går fick vi information om hur Kinas utveckling styr många av världshändelserna. Svensk ekonomi är beroende av utvecklingen i omvärlden och Kina är en av de viktigaste delarna i denna utveckling.

I USA fortsätter chickenracet sannolikt ända fram till presidentvalet. De två sidorna kommer att göra allt för att kunna påstå att det är den andres politik som påverkar negativt. Tillväxten går långsamt.

Och Europa är åter världens sjuke man. Vi ser nu ytterligare ett försök att rädda euron genom den pakt Tyskland och Frankrike slutit med hårdare sanktioner för regelöverträdare. Frågan är om det hjälper. Och om de hårdare kraven på sanering av statsfinanser också innebär än lägre tillväxt för eurozonen, och därmed för såväl EU som världen?

Vi ser nu finansinstitut efter finansinstitut revidera ner sina prognoser för 2012. Och även andra organisationer drar ner sina bedömningar. Senast i raden är LO, som idag mer än halverar sin prognos för 2012, från 3% i våras till 1,3% nu. Ändå är LOs prognos positiv, om man exempelvis jämför med Nordea som spår nolltillväxt. Men LO har ett självändamål med sin positivitet. En alltför negativ prognos skulle menligt inverka på chanserna till höga löneavtal...

I alla prognoser pekar man på riskerna med ökad arbetslöshet 2012. Men arbetslösheten beräknas inte rusa i höjden. Istället handlar det om en försiktig ökning under ett eller ett par år. Därefter sjunker arbetslösheten igen.

Men i Örebro går utvecklingen åt motsatt håll. Antalet öppet arbetslösa i oktober 2011 är högre än i oktober 2010. När det gäller arbetslösheten bland utrikes födda visar siffrorna på än större problem. I Örebro ökar arbetslösheten kraftigt, 2,7 % sedan oktober 2010. Rikssiffran är 0,2%.

Socialdemokraternas huvudnummer i valrörelserna 2010 och 2011 var att ordna jobb. Men än har inget hänt. Istället för att skapa jobb har de fått arbetstillfällen att fly Örebro. Det är rätt förståeligt. Deras politik har hittills gått ut på att kommunen ska konkurrera illojalt ännu mer. Socialdemokraterna vill starta utvecklingsbolag som med skattepengar i ryggen ska konkurrera med privata byggare. Socialdemokraterna vill behålla konferensanläggningar i kommunal ägo. Socialdemokraterna är tveksamma till alternativa utförare inom kommunal service. Jag förstår de företagare som funderar vart Örebro är på väg.

Den socialdemokratiska politiken är som så ofta kortsynt. Den handlar om att köpa olika väljargrupper. Inför omvalet var man runt i Vivalla och lovade jobb. Nu startar man ett bolag som kan ordna dessa jobb, kortsiktigt. Men man struntar i de olika kostnaderna.

Man struntar i vad det kostar skattebetalarna, de kommunala bolagen och deras hyresgäster.
Man struntar i vad det kostar eleverna och de gamla som kommer att få betala.
Man struntar i vad det kostar det privata näringslivet och deras anställda som drabbas av illojal konkurrens.
Man struntar i vad det kostar det civila samhället, där kommunen drar bort stöd för långsiktig utveckling av egenmakt och därmed bättre företagsklimat.

Under den förra socialdemokratiska regimen hade Örebro kommun ett uselt rykte som företagarstad. Det finns risk att kommunen under den nuvarande regimen är på väg åt samma eländiga håll. Det kommer att leda till ökad arbetslöshet. Både på kort och längre sikt.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD, SVT1, SVT2

2011-12-05

Ryssland och euron

I går gick Ryssland till val. Som det ser ut nu har resultatet blivit det förväntade, fast både bättre och sämre.

Bättre - därför att Enade Ryssland inte kunde genomföra ett val som gav dem egen majoritet trots ett enormt statligt tryck.

Sämre - därför att det sannolikt är så att den ryska demokratin är ofullständigare än förväntat. 2011 tar den ryska staten till olika former av våldsmedel för att styra den demokrati som ändå finns.

Ryssland har, oavsett demokrati eller inte, blivit ett land att räkna med. Borta är den kommunistiska erans stagnation. Det finns krafter i landet som skapar förutsättningar för tillväxt och än mer maktanspråk. Fortfarande är USA, med den stabila demokratiska basen som finns där, den ledande makten i världen. Men denna makt utmanas kraftfullt av såväl Kina som Ryssland.

Och så har vi Europa. Vad händer med Europa?

Överallt kan man idag läsa om eurons kris. I DN i går fanns en mycket intressant krönika av Peter Wolodarski. Den handlar om vad som kan hända om euron går under, eller om lösningen på euro-krisen skapar för stora spänningar inom EU som organisation. Vi tror idag att demokratin är given i Europa. Men det är bara 20 år sedan de kommunistiska diktaturerna föll i Östra Europa. Och 20 år tidigare fanns det diktaturer i det Sydeuropa vi idag tycker är självklart demokratiskt. Demokratins tid i Europa är inte lång och stabil, snarare kort och bräcklig.

I dag är det inte säkert att euron klarar sig. I Sverige finns det flera partier och partiledare som då ställer sig på väl avvägt avstånd och pekar finger: Skönt att inte vi är med. Jag är glad att jag inte röstade för. Sverige har klarat sig bättre utan euron. Vi kommer inte att införa euron under min livstid. Och så vidare.

Dessa partier och dessa personer bör fundera över vad alternativet är. Vad händer med EU och Europa om euron faller? Hur stora är riskerna att bräckliga demokratier blir än bräckligare och kanske faller? Hur klarar Europa att leda exempelvis de gamla Jugoslaviska staterna till stabilare demokratiska stater?

Vi ser idag en värld som förändras. Vi ser sannolikt början på slutet på den amerikanska makthegemonin. Vi ser en diktatur, Kina, och en ofullständig demokrati, Ryssland, utmana. Hur viktigt är det med en stark demokratisk union i Europa utifrån ett sådant perspektiv? Vilka risker är vi villiga att ta med ett splittrat Europa?

Basen för euron var, med facit i hand, alldeles för bräcklig. Införandet kännetecknades för mycket av politiker som ville bygga ihop ett Europa och som såg för lite på de ekonomiska fundamenta som ändå krävs för en fungerande ekonomisk union.

Men nu är inte tid att stå på avstånd och peka finger. Nu är tid att engagera sig för euron och Europa. För demokratins skull!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SR1, SR2, SVT1, SVT2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

2011-12-04

Vänster - Bakåt!

Håkan Juholt har talat. Politik. På sitt partis förtroenderåd.

När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.

Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!

Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.

Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.

Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.

Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.

Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.

Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?

Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.

Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?

Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"

Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.

Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.

Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.

I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.

För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar.  Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.

Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro

Bloggar: Kent

2011-12-02

Första steget taget!

Det börjar ljusna för Storstenshöjden. Vattendomstolen gav kommunen rätt att pumpa ut 130.000 kubikmeter vatten per säsong, istället för de 20.000 som den förra vattendomen gav rätt till. Det är bra. Sannolikt finns det en del buggar även i denna vattendom, exempelvis hur stort dygnsuttaget får vara, men i huvudsak är det bra.

Den nya vattendomen kommer att ge grundförutsättningar för snöproduktion. Nu återstår bara resten.

Från Folkpartiets sida har vi varit tydliga: Fullfölj försäljningen av anläggningen till Storstenshöjden AB omedelbart. Det fanns inga bärande skäl från kommunens sida att avbryta försäljningen när Storstenshöjden AB ville fullfölja köpet i juni i år. Köpeskillingen var överenskommen. Värderingen var gjord. Det enda som fanns var en rätt, för Storstenshöjden AB, att avbryta försäljningen efter två år om inte vattendomen var på plats.

Det enda skäl som fanns var politiskt. Socialdemokraterna vill helt enkelt inte sälja vare sig Storstenshöjden eller Ånnaboda konferens. De vill att kommunen ska fortsätta äga. Det har de varit tydliga med under hela processen. Diskussionerna i såväl Fritids- och turismnämnden, i Programnämnd Samhällsbyggnad och i kommunstyrelsen har varit klarläggande.

Nu, när de i praktiken själva styr Örebro kommun med hjälp av två små stödpartier, tar de chansen. Det finns en tydlig intern agenda kring vad som ska ske. Kommunen ska återta Storstenshöjden. Storstenshöjden AB ska köpas ut. Sedan ska man bilda ett bolag där kommunen är med som majoritetsägare och andra intressenter får bli minoritetsägare. Om det fungerar, om det finns intressenter, och om man kan köpa ut Storstenshöjden AB är oklart.

Men planeringen fortgår som vanligt bakom stängda dörrar. Det var sannolikt därför vare sig Lena Baastad, Björn Sundin eller Staffan Isling var intresserade av att träffa ägarna till Storstenshöjden AB inför förra styrelsemötet med Örebro Rådhus AB. Då hade de ju varit tvungna att svara på frågor de inte vill besvara. Och tyvärr har inte vare sig KD och det kommunalråd som egentligen är ansvarigt (Lennart Bondeson) eller C något att säga till om. Därifrån är det bara tystnad.

Frågan är hur detta kommer att gå, och vad det kommer att kosta kommunen. Kommunen är redan anmäld för konkurrensverket för att man driver konferensverksamhet vid Ånnaboda. Tidigare kunde man hänvisa till att man p g a bristen på vattendom avvaktade med försäljning av Ånnaboda. Nu finns inte detta argument längre. Så nu måste kommunen sälja.

Och om socialdemokraterna driver igenom sin linje att behålla Storstenshöjden i kommunal regi, sitter man dels med ett arrendeavtal med Storstenshöjden AB som inte går ut förrän 2020 (och som man själv var ansvarig för), dels med ett krav att ta över alla de investeringar Storstenshöjden AB gjort de senaste åren. Det handlar om många miljoner kronor som ska slängas ut till ingen nytta. Dessutom måste kommunen återuppbygga en avdelning som ska ha hand om en slalomanläggning. Förut, före entreprenadavtalet, så kostade den rätt många miljoner om året.

Det enda rätta är att omedelbart sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB och att genomdriva försäljningen av Ånnaboda (Kilsbergen Konferens och Lodge) omedelbart. Det finns intressenter. Det är bara att agera.

Media: NA, Radio Örebro, SVT-Tvärsnytt


2011-12-01

Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi

När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.

Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?

Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.

Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?

Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:

– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.

Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.

För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.

För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.

Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA

2011-11-30

Toppstyrning...

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,