Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?

I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.

Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?

Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft  problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.

Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.

I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.

En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.

Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.

Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.

Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.

Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.

I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?

Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer?  Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?

Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.

Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:

Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.

Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?

Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...

Blogg: Stefan Olsson

Bok o podcast: Timbro

Media: Dagens Samhälle

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012

Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.

Nya livsmönster ställer nya krav.

Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.

Ny teknik skapar nya möjligheter.

Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.

För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?

Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?

Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen

Ett liberalt alternativ

I min förra blogg skrev jag om den obefintliga politiska ledningen av ekonomin i Örebro. I denna ska jag skriva om det liberala alternativet.

Örebro är en fantastisk stad. Örebro har en fantastisk potential. Men det krävs en ordentlig förändring av politiken för att Örebro ska ta de möjligheter som står till buds.

Under lång tid har Örebro varit ett social(ist)demokratiskt skyltfönster. Synen på det offentliga har varit annorlunda här än i de flesta andra kommuner. Motviljan mot det privata har lett till ett svagt näringsliv med få starka näringslivsföreträdare. Den offentliga sektorn regerar. Det har påverkat oss alla. De flesta politiska partier, från höger till vänster, är mer socialdemokratiska i tanken i Örebro än på andra platser. Den kommunala administrationen har en inbyggd socialdemokratisk kompass. Media är sannolikt utan att alltid medvetet ta ställning, ofta en megafon för socialdemokratisk politik.

Denna social(ist)demokratisering har inneburit att Örebro inte vuxit som vi borde gjort. Örebros läge kunde inneburit enorma möjligheter för att bli Mellansveriges naturliga centrum utanför Stockholm. Men det har saknats utvecklingskraft. Örebro har, exempelvis, varit den enda regionhuvudstad som haft lägre skattekraft än den omgivande regionen. Denna politik har varit ett medvetet socialdemokratiskt vägval. Enkla arbeten har prioriterats före kunskapsintensiva arbetsplatser. Offentlig sektor före privat. Högre utbildning har inte varit välsedd. Höga löner inget att sträva efter.

Den liberala vägen för Örebro är annorlunda. Låt mig peka på några avgörande punkter:

Örebro kan bli en universitetsstad! Örebro universitet är just nu inne i en enormt intressant resa. Det handlar om att växa i kvalitet mer än i kvantitet. För att klara morgondagens konkurrens måste Örebro universitet bli ett forskningsuniversitet. Forskningsmöjligheterna kan öka och Örebro kommun kan prioritera stöd till lokala forskningsprojekt.

Om vi tillsammans med Örebro universitet klarar av att befästa Örebro universitet som ett starkt forskningssäte, kommer detta att påverka Örebro mer än mycket annat. Fler företag med höga krav på kompetens och kunskap. Ökade lönenivåer. Förändrade kulturella möjligheter. Och med en stabilare social utveckling också större möjligheter att värna välfärden.

Örebro måste lämna den offentliga sektorns förlamande dominans. Örebro kommun måste släppa taget om näringslivet. Näringslivet måste ta eget ansvar. Det handlar om ömsesidig tilltro. Örebro kommun måste säga ja till privata alternativ inte bara inom teknisk sektor utan inom hela välfärdsområdet. Örebros näringsliv måste bli en aktiv motpart till kommunen, inte en mesig ja-sägare. Vi måste kunna bryta tankar och åsikter för att komma fram till gemensamma ställningstaganden.

Och Örebro kommun måste ha en god ekonomi. Idag rasar ekonomin. Det borde den inte behöva göra. Örebro kommun har en jämförelsevis hög kommunalskatt. Inom de stora välfärdsområdena, skola och äldreomsorg, har vi ändå dålig kvalitet. Kostnaderna och resultaten hänger inte ihop. Örebro kommun kan bli bättre på allt. Det handlar om strukturerat förändringsarbete. Färre nivåer inom administration. Färre politiska beslutsrum. Tydligare lokalt självstyre. Bättre chefsorganisation med färre chefer och chefsnivåer. Tydlig ekonomistyrning på alla nivåer. Rätt delegation av makt och ansvar.

Just nu diskuteras det rätta i att lägga ner WUC. Jag menar att det är ett totalt felaktigt beslut, grundat på felaktiga "fakta" eller felaktiga tolkningar, eller rädsla för att bli beskyllda för valsvek. Men beslutet i sig visar på den totalt felaktiga roll som politiken har i Örebro. Nedläggning av en skola borde vara ett politiskt ansvar, men inte grundat på politiska ställningstaganden. Det måste finnas så starka, fristående och kloka tjänstemän som kan ta fram relevanta fakta och presentera det som borde göras. Det var det som hände för tre år sedan, när Karolinska och Rudbecksskolan skulle samordnas. Men sedan kom politiken in och allt havererade. Socialdemokraternas skuld i detta kan inte förringas. Och deras skuld blir värre eftersom det nuvarande beslutet om nedläggning av WUC är grundat i politik och inte i fakta.

Örebro har alla möjligheter att antingen öka kvaliteten på de verksamheter vi har, eller sänka kommunalskatten om örebroarna så önskar. Men då måste politiken retirera från detaljerna och låta tjänstemännen genomföra, samtidigt som tjänstemän måste retirera från strukturer och strategier och låta politikerna ta ansvar. Idag är det en total sammanblandning av de båda. Det innebär suboptimering av resurser, ökade kostnader och lägre kvalitet.

När Folkpartiet ledde kommunen började vi med att skapa strategier och strukturer för en förändrad ledning av Örebro kommun. Det gav resultat, men vi var bara i början. Efter en valvinst 2014 kommer vi att fortsätta med vårt arbete för en växande kommun, en kommun med stabil ekonomi och långsiktigt hållbar välfärd. Och en liberalare kommun där fler beslut tas av enskilda, av det civila samhället och av privata företag, och färre av en himla massa politiker och inom den offentliga sektorn.

Media: NA1, NA2, NA3,

Vänster - Bakåt!

Håkan Juholt har talat. Politik. På sitt partis förtroenderåd.

När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.

Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!

Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.

Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.

Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.

Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.

Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.

Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?

Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.

Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?

Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"

Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.

Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.

Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.

I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.

För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar.  Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.

Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro

Bloggar: Kent

Självklar valfrihet

Under det senaste året har valfriheten inom såväl skolområdet som äldreomsorgsområdet ifrågasatts. Det är i grunden bra. Varje system måste ständigt prövas för att se vilka förändringar som måste göras.

Men slutsatserna av detta ifrågasättande blir ibland märkliga. De politiska undertonerna skymmer alldeles för ofta själva valfriheten och dess konsekvenser.

Idag är det lätt att säga att vi ska förbjuda riskkapitalister inom äldreomsorgen. Forskare kan peka på avhandlingar från 1980-talets USA som hävdar att det är bra med valfrihet inom tekniska områden, men svårt inom servicesektorn. Problemet är bara att världen förändrats, och kommer att förändras.

Jämför vi hur äldreomsorgen i Sverige såg ut 1980 eller 1990 med hur den ser ut idag är skillnaden enorm. Då - i den politiskt styrda ofrihetens tid - vann Bengt Westerberg ett val åt Folkpartiet för att han krävde eget rum på långvården. Idag finns inte långvården. Idag finns knappt delade rum inom äldreomsorgen. Idag finns ett helt annat tänkande kring individernas rätt, kring hur en gammal människa har rätt att behandlas, än vad som fanns då. Valfriheten och individualiseringen har ökat, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn.

Sannolikt hade individualiseringen kommit även i ett system utan alternativa utförare, men utvecklingen hade lika sannolikt gått långsammare.

Än intressantare blir frågeställningarna kring valfriheten inom äldreomsorgen när man ser framåt några år. Då kommer allt fler gamla att bli ännu äldre, och behoven av en tid av stöd från det offentliga genom vård, omsorg eller en kombination av de båda, kommer att öka. Denna demografiska utmaning kommer att ställa hela den offentliga finansieringen av välfärden inför ännu oprövade vägval.

Sveriges Kommuner och Landsting har underaökt välfärdens långsiktiga finansiering. Den visar att om vi stannar kvalitetsutvecklingen vid dagens nivå, så kommer vi att klara finansieringen. Men är det någon som tror att 40-talisterna kommer att nöja sig med det? De är ju redan idag missnöjda med omsorgen om sina nu åldriga föräldrar... Det innebär att vi måste söka nya vägar att finansiera livsnödvändig vård och omsorg, och andra vägar att finansiera lika nödvändig service utanför den livsnödvändiga vården och omsorgen.

Kan man klara det i ett system där en finansiär också är den enda utföraren? Knappast. Framtidens äldreomsorg tillhör mångfalden. E mångfald av utförare. En mångfald av alternativ. En mångfald av innehåll. En mångfald av kvalitet. En mångfald av lösningar på en mångfald av utmaningar.

Dagens diskussion kring valfrihet kan inte enbart baseras på forskningsresultat baserade på en helt annan situation. Den kan inte heller baseras på dagens situation. Och knappast på en utopisk bild målad av media och mediala politiker. Den bild att det inte finns några problem inom offentligt driven service som målas upp från vänsterhåll är felaktig. Båda de stora kommunala välfärdssystemen, skolan och äldreomsorgen, står inför stora utmaningar i framtiden. Ökade krav på bättre kvalitet och ökad individualisering är ett par av dessa.

Dagens diskussion måste ta sitt avstamp i morgondagens utmaningar. Då är valfriheten inte bara en möjlighet. Då är valfriheten självklar.

Media: DN1, DN2, SVD1, E24-1, SVT1, SVT2, SVT3, Expr1

Slutet för Örebro Universitet?

Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.

Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.

Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.

För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.

Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.

Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.

Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.

Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.

Och då kan man bli bekymrad.

Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.

På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.

Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.

Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.

Och nu då, vad händer nu?

Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.

Eller som man säger i USA:

"If you can't join them, beat them!"

Det är helt enkelt bäst att vara bäst!

Media: DN

Bemanningscentrum

Har idag haft ett långt samtal med Nerikes Allehanda kring situationen kring bemanningscentrum. Jag gör redan idag ett antal kommentarer kring detta på bloggen:

1) Frågan om att skapa alternativa bemanningscentra var ingen politiskt process, utan en fråga som kom upp från administrationen. Utifrån den information som gavs ställde kommunalråden helhjärtat upp bakom förslaget.

2) Grundtankarna bakom alternativa bemanningscentra är rätt. Det finns fem skäl för detta:
a) En ökad säkerhet om vilka som får vara vikarier, alla ska ha rätt utbildning. Idag är det ibland mer tur än skicklighet vilka som är vikarier.
b) En ökad säkerhet för vikarierna. Istället för en totalt osäker tillvaro, utan rätt till vare sig hel- eller deltid, skulle de få tillsvidarejobb.
c) Ökad kostnadseffektivitet när chefer istället för att ringa in vikarier, kan leda arbetet på verksamheten.
d) Minskad risk för oönskade inLASningar, d.v.s. en person kan ha jobbat tillräckligt mycket för att ha rätt att bli tillsvidareanställd, men det är inte säkert att det finns behov av detta, att det finns rätt kompetens eller att det ens är säkert att man vet på vilken enhet inLASningen ska ske.
och
e) Det har inte funnits en tydlighet i kostnaderna för vikarier eller kvalitetsbristerna som vikariesituationen kan innebära.

3) Under hela processen, fram till sommaren 2010, var informationen att kostnaderna skulle hålla sig inom de budgetramar som fanns, ytterligare pengar var inte nödvändiga. Det var naturligtvis en given förutsättning för hela projektet. Långsiktigt var till och med kravet minskade totala kostnader för kommunen. Genom en effektivare vikariehantering skulle chefsresurser frigöras, som antingen kunde användas till att öka kvaliteten eller flytta resurser till "golvet".

4)Den kostnadsutveckling som skett efter sommaren 2010 är oacceptabel. Det är lika oacceptabelt att det inte funnits någon slags "early warning" som skulle kunna givit kommunstyrelsen information i tid för att kunna vidta åtgärder.

5) Det är minst lika oacceptabelt att kvaliteten på det utförda arbetet inte verkar komma upp i ens de grundläggande krav kommunen kan ställa. Skälen för att konkurrensutsätta vikariehanteringen var att öka kvaliteten, inte minska den. Skälen var att ge såväl ordinarie personal som vikarier en bättre arbetssituation, inte en sämre. Som jag ser det utifrån den information jag fått, från både NA och vissa berörda, borde detta vara ett avtalsbrott i den storleksordning som borde göra det möjligt att häva avtalet, eller kräva en omförhandling som tydliggör företagens skyldighet och att pris och kvalitet måste hänga ihop. Jag har fått information att detta ändå inte är möjligt. Det är i så fall bekymmersamt.


Och:

Som politiker måste man kräva och lita på att de underlag man får för beslut är korrekta och fyllda av rätt information. Dåliga beslutsunderlag ger dåliga beslut.

Men:

Det finns en uppenbar risk att ett misslyckat projekt sätter hämsko på all förändring. Under socialdemokraternas år vid makten var just detta ett av de stora bekymren. Ingen vågade förändra eftersom man visste att man fick skit om man misslyckades, men knappast beröm om man lyckades. Det fanns en så tydlig hierarki, där rädsla och osäkerhet styrde, att den ovanför alltid skulle godkänna allt i alla detaljer. Så det blev en stillastående kommun där den som gjorde minst var säkrast.

Vi måste ha en kommun där man har rätt att misslyckas. Men det krävs också att man lär av misslyckandena. Och att det inte är ett dåligt förarbete som ligger till grund för det dåliga resultatet.

I varje process inom kommunen finns ett yttersta ansvar. För administrationen är det kommundirektören. För politiken är det kommunstyrelsens ordförande. Det ansvaret har jag aldrig tvekat att ta. Det kommer jag inte göra i framtiden heller.

Det går bra!

Det går bra för Örebro. Enligt den senaste skatteprognosen ökar kommunens intäkter med 77 miljoner kronor. Det skapar möjligheter för kommunledningen att efter valet göra prioriteringar på ett helt annat sätt än vad vi tidigare kunnat se som möjligt.

Under Koalition Örebros ledning har Örebro utvecklats på ett helt annat sätt än tidigare. Genom en av de djupaste ekonomiska kriserna världen genomgått de senaste årtiondena har Örebro kommun visat styrka, både vad gäller ekonomi och verksamhet. Vi ser nu följderna av det konsekventa handlande som koalitionens arbete inneburit.

Några nedslag:

Enligt Sveriges Kommuner och Landstings nya prognos som presenterades den 17 augusti kommer skatteintäkterna att öka med 2 miljarder 2010 och 4 miljarder 2011. Kommunledningskontoret har nu gjort beräkningar vad detta kommer att innebära för kommunen.

Som grund för den betydligt mer positiva bedömning vi nu kan göra ligger flera faktorer:

Lokalt:

* Örebro kommun ökar sin befolkning kraftigt. En ökad befolkning innebär ökade skatteintäkter, framförallt på längre sikt.

* Konjunkturen vänder. Fler får jobb. Antalet arbetade timmar stiger.

* Socialbidragskostnaderna verkar nu plana ut, för att förhoppningsvis börja minska under hösten när arbetslösheten fortsätter att minska.

* Verksamheterna följer i huvudsak budget, även om vissa avvikelser kan anas.

* Flera engångseffekter, bland annat ökade värden på våra tillgångar, ger oss ett bättre resultat 2010 än budgeten räknat med.

Nationellt:

* Konjunkturläget är bättre än beräknat.

* Antalet arbetade timmar, såväl 2009, 2010 som 2011 blir högre än tidigare beräknat.

* Statens inkomster ökar.

Sammantaget innebär detta att kommunens intäkter ökar 77 miljoner kronor mer än tidigare beräknat. Det ger oss möjligheter att göra avvägningar mellan olika alternativ.

* Vi kan radikalt minska effektiviseringarna 2011 och plana ut 2012.

* Vi kan bibehålla en effektiviseringsnivå 2011 och ligga i fas 2012 utan nya kostnadsreduceringsförslag.

* Vi kan omprioritera och fortsätta att effektivisera och reducera kostnader inom vissa sektorer, men kraftfullt satsa inom andra.

Koalitionens strategiska arbete med en effektiv kommunal administration och verksamheter inriktade på kvalitet, uppföljning och utvärdering ger fortsatta tydliga genomslag. Handlingsfriheten inför kommande utmaningar ökar. Välfärden bevaras och förstärks.