Ojnareskogen och strandskydd

Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.

En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

Vår falska bild av världen

I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.

Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".

Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.

Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.

Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.

Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.

Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...

Men hur ser verkligheten ut?

Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?

Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.

Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.

Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.

Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.

Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.

Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.

För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.

Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.

Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.

Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan

Sänkt skatt för pensionärer, bra för vem?

Regeringen sänker skatten för pensionärer. Det är bra. Regeringen har sänkt skatten för pensionärer gång efter gång. För de allra flesta pensionärer handlar det om flera hundralappar i månaden. Nu lovar sossarna att de ska sänka skatten mer. Skillnaderna mellan löntagare och dagens pensionärer ska bort. Men när de satt vid makten förmådde de inte sänka skatten för pensionärerna en enda gång. Trovärdigheten i deras skattesänkarlöften är noll.

Trots detta fortsätter pensionärsorganisationerna att kräva fortsatt sänkta skatter. De vill att skillnaderna mellan löntagare och pensionärer ska bort. Det anses som orättvist att det finns skillnader. Men frågan är om det är rimligt?

Jag är rätt engagerad i äldrepolitik. Min vardag är fylld av funderingar kring hur äldreomsorgen ska se ut i framtiden, hur sjukvården för äldre ska hantera sina utmaningar, hur vi ska personalförsörja omsorgen, om utbildningsfrågor och om verksamhetskultur.

När man följer dessa utmaningar, om allt vad som händer i samhället när allt fler av oss blir allt äldre, blir frågan om tillväxt hela tiden en av de centrala frågorna. För att sjukvården ska fungera måste det finnas mer pengar i systemet så att skatteintäkterna ökar. På samma sätt är det med äldreomsorg och hemsjukvård. Och kanske framförallt för att kunna öka löner och förbättra arbetsvillkor.

Hela äldreomsorgens kvalitet är beroende av att vi får en bra tillväxt. Historiskt har kvalitetshöjningar ökat kostnader med ungefär 1 % per år, nominellt. Det finns inget som talar för att vi kommer att kräva mindre i framtiden.

Så hur når man då denna tillväxt? Svaret är inte enkelt. Men det är avgörande. Och det är en fråga för många fler än de politiker som idag bestämmer.

Det finns mycket som talar för att de skattesänkningar för löntagarna som regeringen drivit igenom har skapat fler arbetstillfällen. Det har inneburit ett ökat antal arbetstillfällen, trots att den internationella konjunkturen varit svag. Och trots minskade skatter, har skatteintäkterna ökat och resurserna till välfärden blivit större. I ett läge där konjunkturen vänder uppåt, kommer detta sannolikt att innebär att ännu fler jobbar, att arbetslösheten sjunker och att tillväxten ökar.

Det lönar sig helt enkelt mer att jobba. Och genom regeringens politik lönar det sig allra mest för de som nu är folkpensionärer genom än större jobbskatteavdrag.

Om man förändrar detta, genom att göra det mer attraktivt att vara helt ledig, kommer tillväxten sannolikt att minska. Det kommer inte bara att innebära en sämre pensionsutveckling, utan framförallt sämre förutsättningar för att öka kvaliteten inom äldreomsorg och äldresjukvård.

Det finns stora utmaningar kring hur vi ska hantera kommande års behov från en åldrande befolkning. Behovet av ökad tillväxt är centralt i detta. Oavsett vilket parti man tillhör, vilken ålder man är i, om man är studerande, yrkesverksam eller pensionär, måste man fundera över detta.

För annars kan vi hamna i den situation som vi nu riskerat hamna i - där de automatiska nödstoppen i pensionssystemen sänker pensionerna och där skatteintäkterna inte räcker till för nödvändiga kvalitetsförbättringarna.

Media: SVD, DN, NA

Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Politics och policies

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar?  Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1,  och NA1 och TV4-1, TV4-2

Stopp eller stopp?

I morgon kommer riksdagen att debattera statsbudgeten. Det handlar om de strukturella frågorna, om inkomsterna och om utgiftsramarna. Debatten sker i en svårbedömbar situation. Det finns mycket som talar för att EU inte bara saktar in, utan tvärstannar, när det gäller tillväxt. I USA har budgetsamtalen brutit samman. Och inte ens Kina går skadeslöst genom krisen.

Samtidigt så hackar sig börsen kvar på någon form av bärande botten. Index varierar lite upp och lite ner, men de senaste månaderna har fallet stannat.

En del siffror är till och med ljusa. I dag kunde vi läsa att småföretagarna i Örebro och Västmanland tror på ökad tillväxt.

Men så kommer mörkret igen. SEBs senaste prognos talar om att tillväxten 2012 nu blir hälften av vad banken tidigare trott. Nu menar man att tillväxttakten 2012 bara blir 0,7% för Sverige. Och i Eurozonen blir det recession, tillväxten blir negativ, -0,4 %. Och en grupp inom Nordea är än svartare. Deras mer enkelt framräknade siffror talar om en negativ tillväxt för Sverige på -2%. Det är rätt illa.

För mig som enkel kommunpolitiker är dessa siffror bekymmersamma. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en dryg månad sedan kom med sin senaste prognos för intäkterna för kommunsektorn, bedömde man tillväxten till knappt 2 % 2012. Det innebar rätt stora omställningsproblem för fler kommuner än Örebro. Om SEB har mer rätt innebär det ytterligare påfrestningar. Om Nordeatjänstemännen har rätt, väntar ett stålbad.

Det finns flera problem med dagens ekonomiska utveckling. Jag har skrivit rätt många bloggar om dem. Osäkerheten är ett problem. Svårigheterna att hantera en recession med samma verktyg som 2008-2010 ett annat. De globala strukturella problemen, där det finns likheter mellan situationen inom de krisande delarna av EU, USA och Kina, ett tredje.

Men det finns också politiska problem. I Sydeuropa skapar behoven av reformerad ekonomi kravaller. I USA låser de två blocken varandra, med staten som gisslan.

Och i Sverige finns en dålig krismedvetenhet.

Delvis beror detta på att det inte är speciellt medialt att skriva eller tala om rätt komplicerade ekonomiska problem. Budgetdebatten i Örebro kommunfullmäktige förra veckan var ett typexempel på detta. Den styrande majoriteten talade gärna om alla nysatsningar de ville göra. Mindre gärna talade de om de besparingar de tvingas göra. Frågan om hur vi prioriterar lyste mest med sin frånvaro.

Och på Örebro Läns Landstingsfullmäktige var det än värre. Där går den styrande trojkan ut med en budget som har ett överskott på enbart 15 miljoner kronor, en tiondel av vad som behövs. Sannolikt är överskottet borta redan innan bläcket på protokollet från fullmäktige torkat.

I såväl Örebro kommun som i Örebro Läns Landsting är det socialdemokraterna som styr. De gör det förvisso tillsammans med stödpartier, i Landstinget rödgrönt, i kommunen vitsippsklöver. Men det är tydligt att det är den socialdemokratiska agendan som får genomslag. Den som säger att mer pengar alltid är bättre. Den som vägrar fundera kring prioriteringar. Den som egentligen inte vill mäta kvalitet (framförallt inte i förhållande till vad det kostar), utan bara sätta upp nya, intressanta politiska mål.

Det kan handla om att gräva ner en järnväg för miljarder. Det kan handla om ovillkorlig rätt till heltider för hundratals miljoner. Det kan handla om nya bolag för tiotals miljoner. Bara mer pengar. Bara en utökad offentlig sektor.

Tyvärr verkar det som om socialdemokraterna lokalt, regionalt och nationellt nu spelar på samma planhalva. Borta är de tankar om förnyelse som Mona Sahlin drev. Nu handlar det istället bara om mer pengar, och därmed också om höjda skatter. Den internationella utblicken saknas. Analysen av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden likaså. Och analysen av hur detta kommer att påverka det demokratiska systemet lyser enbart med sin frånvaro.

Det liberala anslaget måste vara annorlunda. Vår politik måste vara en rätt pragmatisk politik, med en stabil grund i såväl de nationalekonomiska förutsättningarna, som de demokratiska. Vi måste finna vägar att värna tillväxten, nationellt men även inom EU och globalt, när de gällande systemen krisar. Det handlar inte om mindre internationellt samarbete, utan snarare mer.

Men en bra ekonomisk politik byggs på en stabil demokratisk grund. Där måste vi göra en ordentlig hemläxa. För den offentliga sektorn är inte ett ymnighetshorn. Vi måste ha en genomgående analys både av vad den offentliga sektorn ska göra, och hur vi ska göra det.

Vad: Vilket är den offentliga sektorns uppdrag? Är det att ständigt lägga under sig nya områden, eller är det kanske till och med att krympa i vissa delar?

Hur: Handlar det om offentlig finansiering, eller om offentligt utförande? Handlar det om målstyrning, eller om uppföljning, utvärdering och återkoppling?

Svaren på dessa frågor, vad och hur, måste få en bred förankring för att det demokratiska systemet ska klara av framtidens utmaningar. För det vi ser nu, den globala osäkerhetens period, kommer att följas av flera, sannolikt mer långsiktiga. Det handlar om den demografiska utmaningen. Det handlar om klimatutmaningen. Det handlar om tillväxtens gränser.

Det krävs en bred enighet kring detta för att värna demokratin. Den finns inte idag, kanske framförallt för att inget parti på riktigt vågar ta upp denna rätt omediala diskussion. Men det finns bara ett parti som både kan och vågar. Sveriges liberala parti. Folkpartiet.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR1, DI, NA

Blogg: Cornucopia

Europa påverkar Örebro

Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.

Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.

Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.

Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.

En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.

Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.

Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.

Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.

EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar.  För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.

Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1 och expressen, och expressen2, TV4

Slutet för Örebro Universitet?

Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.

Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.

Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.

För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.

Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.

Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.

Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.

Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.

Och då kan man bli bekymrad.

Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.

På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.

Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.

Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.

Och nu då, vad händer nu?

Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.

Eller som man säger i USA:

"If you can't join them, beat them!"

Det är helt enkelt bäst att vara bäst!

Media: DN

En bestämd riktning

Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.

Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.

Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?

Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.

Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.

Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.

Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.

Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.

Men det finns fler negativa faktorer.

Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.

Men det finns fler problem.

De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".

En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.

Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.

Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.

Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.

Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS

Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT

Jobb mot - ja mot vaddå?

Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...

Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.

Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.

I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.

Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.

Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.

Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.

Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!

Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.

Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1

Bloggar: Kent Persson

Ansvar står mot oansvarighet

Idag hade Folkpartiet, nya Moderaterna och Miljöpartiet en presskonferens kring Örebro kommuns budget. Det var en kärv information som gavs de samlade journalisterna.

Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.

Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.

Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.

2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.

Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.

Läget är alltså allvarligt.

För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?

Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.

Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.

Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.

Därför Folkpartiet i Örebro

Dagens Samhälle, tidningen som ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting, har idag två artiklar som visar på varför Folkpartiet behövs i Örebros kommunledning, och varför socialdemokraterna behöver ytterligare tid i opposition.

Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.

För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.

Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.

Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa

Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.

Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.

Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.

Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.

De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.

Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.

I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.

Arbete

Idag var det ytterligare en dag av debatter. Den "största" var på kulturarenan på Vivallaskolan. Örebro Folkhögskola arrangerade.

En av frågeställningarna rörde arbete och sysselsättning. Åter kunde man höra de röda tala om den alarmerande ungdomsarbetslösheten och om hur illa det är ställt med Sverige på grund av regeringens politik. Problemet med detta resonemang är dubbelt.

Sverige har klarat sig bättre än nästan alla andra europeiska länder genom krisen. Sysselsättningen har faktiskt ökat sedan 2006, trots den djupaste lågkonjunkturen på tiotals år. Sverige står starkare ekonomiskt än i princip alla andra europeiska länder idag. Vi kan också läsa i alla media, till exempel DN, att tillväxten är starkare än vad till och med de mest optimistiska räknat med. Visst finns det fortfarande utmaningar och problem, men de är hanterbara, bland annat tack vare en väl genomförd krishantering av regeringen.

Men ungdomsarbetslösheten då? Den är väl hög?! 25 eller 30 % brukar man ju säga.

Då är det intressant att läsa tidningen Från Riksdag och Departement, som i sitt senaste nummer har en beskrivning av vad SCB och Arbetsförmedlingen säger om statistiken. Det visar en helt annan bild. Merparten av den höga arbetslösheten bland unga är en förändring av statistiken som dels innebär att ytterligare en årskull neråt (förr räknade man från 16 år, nu 15 år) vägs in i statistiken, dels att alla som studerar och söker jobb räknas som arbetslösa. Dessa förändringar gjordes 2007.

En av statistikerna säger att den verkliga ungdomsarbetslösheten sannolikt ligger i nivå med övrig arbetslöshet, d.v.s. mellan 5 och 10 %. En helt annan bild alltså av verkligheten. Då ska man också ta i beräkning att de flesta unga är arbetslösa kortare perioder, på väg mellan jobb och jobb, jobb och utbildning eller utbildning och jobb.

I det läge måste man fundera över vilka åtgärder som är mest effektiva. Generella arbetsgivaravgiftssänkningar är det sannolikt. Sänkta skatter och därmed ökad privat konsumtion är det mycket troligt. Bättre universitet och högskolor är det absolut.

Omedelbara åtgärder från dag 1 är det inte. Sådana åtgärder riskerar istället att låsa in ungdomar i längre bidrags- eller stödberoende. Det är alltid en risk att pengarna inte används där de gör mest, eller någon, nytta.

Politik får aldrig handla om att lägga hela livet till rätta för alla. Istället måste varje individ känna att man ställs inför krav, krav som man klarar av. Eller som de gamla socialdemokraterna sa: Gör din plikt (först plikten alltså), kräv din rätt (sen kan man casha in...)

Det går bra för Örebro...

Idag kan vi på Tvärsnytt se och höra om det goda läget för fastighetsbolagen i Örebro. Det finns få lokaler lediga för de företag som behöver hyra nytt eller utvidga sina lokaler.

Det går bra för Örebro!

Antalet nya örebroare är rekordhögt. De senaste två åren har mer än 3500 människor valt Örebro som bostadsort. Örebro är attraktivt och blir allt attraktivare. Med Folkpartiet i ledningen kommer Örebro att bli ett allt starkare alternativ som regionhuvudstad. Vi arbetar med våra grannkommuner, för att stärka hela regionen.

Örebro har en urstark ekonomi. Fjolåret var det bästa någonsin. Allt pekar på att vi även i år gör ett gott resultat. Men vi kan ännu bättre. Kvaliteten kan bli bättre. Effektiviteten likaså. Med Folkpartiet i ledningen kommer vi att få bättre kvalitet på vård, skola och omsorg, men samtidigt använda skattebetalarnas pengar mer varsamt.

Örebro blir ett tillväxtalternativ. Vi samarbetar med unviersitetet. Läkarutbildningen kommer att bli ett stort lyft för kommunen. Vi öppnar kommunen för fler utförare. Fler företagare kommer att kunna anställa fler när vi lägger grunden för valfrihet och egenmakt. Vi investerar för fler jobb; i torg och nya områden, i förskolor och järnvägsbroar, i naturvård och kunskap. Med Folkpartiet i ledningen kommer utvecklingen mot fler lokala företag, ökad sysselsättning och framtidsföretagande att fortsätta.

Detta är bara några småsaker om allt det positiva som händer i staden och kommunen. Människor får jobb, universitetet växer, staden blir vackrare, naturvärden säkras, kulturen får bättre villkor, idrotten har aldrig haft så goda förutsättningar.

Det går verkligen bra för Örebro!

Rätt med tillväxtmål i biståndet

Regeringen vill att tillväxt ska vara ett överordnat mål (bland flera - exvis fattigdomsbekämpning) för biståndet. Det är bra om man också ser till så att fördelningen av det välstånd omfattar hela befolkningen och inte bara en elit. Vänstern tycker det är fel. Det ska främst handla om fattigdomsbekämpning.

Problemet med vänsterpartiernas synsätt är att de riskerar att låsa fast utvecklingsländerna i en oändlig biståndsbehovsspiral. Tyvärr är historiken vad gäller svenskt bistånd inte odelat positiv. Alldeles för många biståndsmottagare har blivit kvar i fattigdom.

Jag tror att vi måste våga söka nya vägar för biståndet. Att långsiktigt hållbar, väl fördelad, tillväxt kan vara en sådan inriktning är nog rätt och bra.