Det hänger på den tråkiga chefen

Varför blir det som det blir? Gång efter gång?

Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.

Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?

Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.

Låt oss börja med risken:

Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.

När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i  Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...

Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.

Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.

Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.

Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.

En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.

Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.

Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.

I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?

Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.

Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.

För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.

Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?

Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.

En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!

Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.

Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.

Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.

Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.

Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.

Rätt till heltid är en återvändsgränd.

Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?

Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för att öka jämställdheten.

Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.

Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.

Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.

Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som måste lyftas.

Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller vuxen missbrukare i socialtjänsten.

Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för organisationens.

Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.

Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys och konsumtionsmönster.

Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare. Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas? Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i svårmätbar serviceproduktion?

Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer – men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.

I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar. Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala organisationen är bara redskapet, aldrig målet.

Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier?

Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?

För mig är det självklart att det är medborgarna som kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.

Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.

Var går gränsen för det offentligas ansvar?

När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och välfärdspolitiska frågor.

De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl kända frågor. Med ett tydligt undantag.

Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.

Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.

Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens utmaningar.

Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det. Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt finansierade, beslut.

Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer. Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller idrottsverksamhet.

Men civilsamhället är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska uppdrag.

Civilsamhället är däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.

När Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn, byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än mer.

Skillnaden i syn på civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella engagemanget.

Vår utmaning står därför i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas nationella, stabila regler kring såväl sociala företag, Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.

Men: Civilsamhällets viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för. Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.

1900-talet karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och stärks, och där människor möts och växer.

Det finns tydliga politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter. Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.

Sätta dit politiker?

När Inga-Britt Ahlenius i DN den 29 juli skriver om den kommunala revisionen har hon knappast skrivit någon kioskvältare. Vem intresserar sig för kommunala revisorer?

Ändå är det Ahlenius skriver om något enormt viktigt. Av flera orsaker:

Verkligheten har förändrats. Det går inte att tänka på samma sätt 2013 som 1913.
Politiken har förändrats. Och förändringarna går allt snabbare.
Politikerna har förändrats. Det är skillnad både i urval och mängd.
Omvärlden har förändrats. Inte minst gäller det media.

Låt mig förlänga lite.

Verkligheten har förändrats.
För 100 år sedan var den offentliga sektorn liten. Långt in på 1950-talet handlade offentlig sektor om ett begränsat uppdrag. Den kommunala beslutanderätten kunde hanteras av många förtroendevalda och få tjänstemän (proportionellt sett mot idag).

Men så kom 1960- och främst 1970-talets enorma expansion inom den offentliga sektorn. Och nu är kommunerna mångmiljardorganisationer med miljontals anställda. Örebro kommun har 12 - 15.000 anställda och omsätter 7 miljarder. Kommunkoncernen ytterligare ett par miljarder.

Det säger sig självt att såväl styrning som granskning måste förändras på samma sätt. Men det har den inte gjort. Kommunens ekonomistyrning är ofta bristfällig. Det märks inte minst när man pratar om vinster i välfärden. Socialdemokraternas krav på tydlig redovisning av privata företag möts inte av samma krav på de egna verksamheterna. Väldigt ofta går det inte att följa den totala ekonomiska utvecklingen, framförallt inte ner på verksamhetsnivå (något som sossarna kräver av de privata...).

Politiken har förändrats.
Låt mig peka på några förändringar, förutom de ovanstående. Kommuner är idag ofta stora koncerner med bolag för både det ena och det andra. Men styrelserna är inte valda utifrån en kompetenssynvinkel, utan bara utifrån partitillhörighet. Som jag skriver i nästa stycke, innebär detta att de flesta styrelseledamöterna i kommunala bolag inte har en aning om vad det innebär att styra ett bolag.

Men politiken har förändrats på fler sätt. Framförallt handlar det om styrning och ledning. Vem styr kommunerna idag? Är det politiker eller tjänstemännen? Frågan måste hela tiden ställas, och den saknar tydliga svar. Alldeles för ofta abdikerar politikerna från styrningen och tjänstemän tar över. Det är ett demokratiskt problem, men det är också ett styrningsproblem. Om inte den formella och den informella makten är densamma, hur ska man då veta vem som har och tar både makt och ansvar.

Detta hänger ihop med ett av de största problemen för dagens demokrati som jag ser det. Politikens medialisering. Alldeles för ofta handlar politik idag inte om styrning, utan om ett spel om makt. Det gäller att vinna val. Men vad man sedan gör med makten är det ingen som bryr sig om. Den formella makten blir det viktiga, att vinna valet blir det viktiga, men vart man för kommunen, hur den utvecklas, överlämnar man åt tjänstemännen.

Politik handlar allt mer om att komma rätt ut; i media, på twitter, genom egna kanaler. Besvärliga beslut får andra ta. Det egna intresset ligger i att komma ut med det positiva. Och det även om det positiva är en marginell förändring medan det negativa berör miljoner och miljarder.

Vem ska i så fall granskas? Hur avkrävs ansvar? Och i förlängningen: Vad spelar valen för roll?

Politikerna har förändrats.
Man kan tycka vad man vill om ekonomi och verksamhetsstyrning. Det är inte det man vinner val på. Men den som inte kan läsa en resultat- eller balansräkning, eller som inte bryr sig om hur ärenden formas innan beslut, kommer att styras av andra som fattar.

Tyvärr är det alldeles för få politiker idag som förstår eller bryr sig om detta. Det är ju inte politik. Varför ska man bry sig om pengar - staten finns ju alltid som yttersta garant... Och hur sexigt är det med styrningsmodeller - det sköter ju sig själv i alla fall...

Dessutom måste man fundera på vem som är och vill vara politiker idag och i morgon. Vem lockas av politikens villkor? Ser man 100 år tillbaka i tiden, var kommunernas politiska företrädare ofta det lokala samhällets toppar från näringsliv, fack, kyrkor, andra organisationer. Idag är sammansättningen en helt annan. På gott och ont.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det mest är på ont. Det finns alldeles för få politiker idag som är kompetenta att sköta de mångmiljon- eller mångmiljardorganisationer de är satta att styra. Framförallt är den ekonomiska kompetensen så grund att den ibland är obefintlig.

Detta bör ställa ytterligare krav på en kompetent, fristående och transparent granskning.

Omvärlden har förändrats.
Det finns massor att skriva om här. Men jag tänker bara ta upp medias förändring. Och ta det utifrån ett mycket lokalt perspektiv.

När jag var ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd, hade Örebro två lokaltidningar. Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Antalet journalister som bevakade den lokala politiken var stort. Bara NA hade mer än 120 journalister (brett räknat). Det fann en journalist avdelad till varje kommundel (15 st) plus allmänbevakningen. Ledarsidans tre-fyra medarbetare hade tid att granska både det lokala och det nationella.

Idag finns bara en tidning kvar, NA. Antalet journalister på NA har minskat till mindre än hälften av vad man var för 20 år sedan. Ledarsidan har egentligen bara en skribent kvar, eftersom man måste sköta insändarna också.

Bevakningen av den lokala politiken har försämrats rejält. Och det är en galopperande utveckling. De senaste fem åren har förändringen varit katastrofal utifrån ett perspektiv med den offentliga granskningen som norm. Det finns idag ingen som granskar makten ingående. Maktens resurser styr i alldeles för stor utsträckning media och medias innehåll. Antalet kommunikatörer inom det lokala socialdemokratiska partiet överstiger antalet journalister på Nerikes Allehanda med politik på agendan med det mångdubbla.

Att i det läget kräva en fristående och oberoende granskning borde vara självklart, men...

Vad ska man då göra?

Jag tror på tre utvecklingsområden:
1) Skapa en fristående, professionell granskning av ekonomi och verksamhet. Gör en kommunal "riksrevision" där revisorerna är helt fristående från politiska kopplingar och där budgeten är beroende av kommunens storlek, beslutad av riksdagen.

Kommunala politiska revisorer är idag bundna av alldeles för många band till den lokala makten. Dessutom finns en konsensus-vilja inom revisionen, som gör att en minoritet kan stoppa allvarliga anmärkningar och ludda till dem.

En fristående revision måste dessutom ha ordentliga maktmedel bakom sig. Anmärkningar, ansvarsfrihetsbegränsningar med mera måste få genomslag direkt mot ansvariga politiker, och även mot tjänstemän som ibland har den informella makten.

2) Skapa kommunala konstitutionsutskott som får granska den politiska delen av makten. Utskott under kommunfullmäktige som har rätt att granska ledande politikers tjänstgöring, kalla in dem till utfrågningar och förhör och göra allt i offentlighet.

Utskottet ska, precis som i riksdagen, arbeta på fullmäktigeledamöternas uppdrag och agera utifrån deras anmälningar.

3) Skapa förutsättningar för politiker som verkligen styr. I dag har vi en diskussion kring politikernas "guldkantade" pensioner. Det är ingen vågad gissning att det inte finns ett folkligt stöd bakom dem. Men frågan är hur vi i framtiden ser på styrning av kommunerna. Vem ska sköta dessa mångmiljardorganisationer? Och på vilket sätt? Ska politiken bara vara ett spel för galleriet, där vi politiker låtsas styra, medan de oavsettbara tjänstemännen sköter utvecklingen av kommunen?

Jag tror inte på det. Makt och ansvar ska följas åt. Om vi menar allvar med demokratin så ska också de demokratiskt valda både kunna, vilja och få styra. Och de ska tvingas ta ansvar för den politik de genomför och den styrning de hanterar.

Om någon tror att man får dessa personer till politiken genom att sänka arvoden, minska antalet politiska tjänstemän, försämra villkoren för politiker, så får man naturligtvis göra det. Jag tror det inte.

Men jag tror att den politiska arenan förändrats så mycket att det i dag inte alls behövs så många politiker för att styra en kommun. Valfriheten begränsar politikens makt underifrån. Stat och EU begränsar den ovanifrån. Det politiska spelfältet har krympt. Då borde antalet politiker också minska. De frigjorda resurserna borde användas för att förbättra för den politiska styrning och ledning som vi så väl behöver.

Kommunal revision handlar inte om att sätta dit politiker. Utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för politisk styrning, och en tydligare ansvarsutkrävning. I slutänden handlar det om förtroendet för demokratin.

Media: DN

Politiker är inte affärsmän

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att skapa förutsättningar för ett starkt, växande och fritt näringsliv. Det handlar om att politikerna ska sätta tydliga regler för näringslivet, exempelvis genom olika krav på tillstånd för byggen, för livsmedel, för miljö, men att sedan ge de privata bolagen ansvar för sin egen verksamhet. Tydliga upphandlingar. Användande av valfrihetssystem och utmaningsrätter.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att våga prioritera satsningar för att Örebro ska växa bättre än de städer vi konkurrerar med både nationellt och globalt. Det handlar inte om att satsa på enskilda bolag, det handlar om att bygga strukturer för att ge näringslivet kraft att själva växa.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att öppna kommunens verksamheter för konkurrens från det privata. Kommunen ska alltid finansiera välfärden. Kommunen ska alltid ställa tuffa krav, följa upp, utvärdera, återkoppla och ställa till ansvar om det inte fungerar. Men det är otroligt om kommunen skulle vara bäst på att verkställa all välfärd. Konkurrens fungerar även inom välfärden. (Vilket också innebär att privata monopol aldrig kan accepteras av en liberal.)

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att begränsa den kommunala konkurrensen mot det lokala näringslivet så mycket som möjligt. Kommunala bolag ska vara undantag som bekräftar regeln att politikens uppgift är finansiering av offentlig välfärd.

Med den basen vill vi skapa ett bättre Företagar-Örebro efter valet 2014. Låt mig bli lite mer konkret:

Idag vill kommunledningen blanda sig i alla möjliga affärer.

Om tydlighet:

Björn Sundin (s) fixar till ett Truck Stop i Berglunda. Det finns inte möjlighet att driva projektet affärsmässigt. Så kommunen rycker in. Det kostar kommunen några tiotals miljoner i investeringar och några miljoner varje år. Är det kommunens uppgift att prioritera parkeringsplatser för lastbilar istället för skolor och äldreboenden? Knappast. I vart fall inte för en liberal. Affärsmässighet handlar om att privata initiativ ska drivas av privat kapital.

Lennart Bondeson (KD) rycker ut som en vit riddare när han ger IKEA möjlighet att bygga ett nytt varuhus och ett nytt affärscentrum i Norra Marieberg. Fastighetsägarna i Södra Marieberg ser risker med sina investeringar. Bondeson lovar kommunalt stöd och bildar samrådsgrupper. Kanske har han till och med lovat att kommunen ska in med pengar (uppgifterna går isär) när IKEA flyttar. Men varifrån ska han ta pengarna? Skolan? Äldreomsorgen? Affärsmässighet handlar också om att politiker inte ska lägga sig i med skattemedel när privata investeringar riskeras. Aktiebolag handlar om just riskkapital. Skattepengar handlar om välfärd, inte risker. Så bör en liberal agera.

På kort sikt kan det säkert kännas bra att som politiker få fixa till det för några bolag. Men på längre sikt innebär det ett svagare näringsliv. Örebro är ett typexempel på det. Under årtionden av socialdemokratiskt styre, där politiken också sökt styra näringslivet och göra dem beroende av kommunen, har den offentliga sektorn vuxit på den privata sektorns bekostnad. Det finns för få privata bolag i Örebro. Det finns för få starka privata bolag. Det finns för få växande privata bolag i Örebro. Och det innebär att det finns för få jobb.

Det kommer vi att ändra på när vi får makten efter valet 2014!

Näringslivspolitik handlar också om att våga prioritera vilka "infrastruktursatsningar" man ska göra.

Baastad (s) , Sundin (s) och Bondeson (kd) prioriterar bara ett område. Logistik. Det handlar om att bygga för lastbilar och lager. Är det vettigt? Logistik handlar om läge. Ligger vi rätt? Just nu gör vi det. Men allt talar för att transportvägarna kommer att gå annorlunda i framtiden. Frågan är bara när och hur skiftet kommer. Och hur miljön påverkar logistiken.

Logistik a la (s); lager och transporter, är i huvudsak en sektor med låglönejobb där det finns få arbeten med krav på hög kompetens, på spetskompetens och på forskningsintensivitet. Man bygger knappast framtidens spännande stad genom att satsa på plåtlådor med höjdlager eller asfaltplattor med dieselmackar. (Men kanske är det bra ur ett rent partitaktiskt perspektiv. Sossarna prioriterar de jobb där de själva tror att de ska kunna hämta flest väljare...)

Vi liberaler menar att vi istället måste se på den globala konkurrensen. Och då handlar det om att konkurrera med människor och mänsklig kompetens. Istället för att satsa 35 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar hade vi hellre sett 35 miljoner till en professur och ett forskningscentra kring omvårdnadsteknologi vid Örebro Universitet. Om vi ska satsa pengar på infrastruktur, är det viktigare att satsa mer på den mentala infrastrukturen än på den fysiska. Visst ska vi dra nytta av vårt strategiska läge just idag. Men det är stor skillnad på den infrastruktur en stad för lagerlådor och lastbilar behöver, och den infrastruktur en stad med forskningscentra, gasellväxande IT-bolag och Vård- och omsorgsservicebolag behöver.

Örebros näringslivspolitik får en tydlig inriktning när vi får makten efter valet 2014.

Örebro har under årtionden av socialdemokratiskt styre blivit en högborg för kommunsocialismen. Kommunen har kunnat allt bäst, vetat allt bäst, gjort allt bäst. Socialdemokraterna har sagt nej till alla försök att öppna kommunen. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till fria förskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Och den politiken fortsätter.

Denna socialdemokratiska nej-sägarpolitik är en av grunderna för att Örebro idag har en sämre service, en sämre kvalitet inom såväl skola som äldreomsorg, och ändå högre kostnader än många andra kommuner.

En liberal välfärdspolitik bygger på att öppna slutna system för konkurrens. Vi menar att den kommunala skolan mår väl när den kompletteras med friskolor av olika slag. Vi menar att den kommunala äldreomsorgen mår väl när den kompletteras med äldreboenden som inte drivs av kommunen. Vi tror att teknisk service mår väl när den kompletteras av privata bolag.

Jag kommer att återkomma till vad valfrihet betyder inom äldreomsorgen i en kommande blogg.

Förutom att skapa en god konkurrens mellan det offentliga och det privata, skapas förutsättningar för nya och växande privata marknader. Världen förändras, och näringslivet likaså. Framtiden kommer i betydligt större omfattning än idag att karaktäriseras av serviceköp. Den stad som har en väl utvecklad servicebolagsstruktur är en vinnare.

Örebro kommun under liberalt styre kommer att välkomna privat konkurrens inom välfärden. Det innebär att vi kommer att göra allt för att så många örebroare som möjligt ändå kommer att mena att den kommunalt utförda servicen, inom förskola, skola, äldreomsorg och så vidare, är den bästa.

När vi fått makten efter valet 2014 kommer vi att skapa ett öppnare Örebro för fler av framtidens serviceföretag!

Och sedan en "liten" avslutning om de kommunala bolagen. Just nu skapar Lena Baastad (s) en snabbt växande kommunal koncern. Bolag efter bolag slår upp sina portar. Låt mig visa en förenklad skiss:

Örebro Rådhus är moderbolaget.

Den största dottern är ÖBO. ÖBO har under sig ett bolag för vårdbostäder. Dessutom är ÖBO delägare i bolaget Västerport tillsammans med Örebro Porten.


Örebro Porten växer kontinuerligt. Bolaget har ett dotterbolag som heter Klädeshandlaren och är också delägare i bolaget Västerport. Man är dessutom huvudaktör i Gustavsviksbolagen.



Det nya fastighetsbolaget Futurum har hand om främst skol- och förskolelokaler.


Dessa är de tre stora.


Sedan kommer de andra:

Stadsnät - som snart bli samägt med Kumla kommun.
Gustavsviksbolagen, både själva badbolaget och utvecklingsbolaget.
KKL - Kilsbergens hotell- och konferenscenter.
Länsmusiken - Svenska Kammarorkesterns hemvist.


Nya bolag startas kontinuerligt. Just nu pågår en koncernbildning med Kumla kommun där de båda kommunerna ska skapa ett utvecklingsbolag, ett vindkraftbolag och ett stadsnätsbolag. Som en start. Sedan ska fler bolag komma...

Det är en koncern med just nu 14 aktiva bolag. Och det finns bolag i bakfickan.

Kommunala bolag är inte något liberalt guldägg. Snarare tvärs om. Kommunala bolag är dåliga för näringslivsklimatet, för demokratin och skapar stora risker för kommunens ekonomi.

Kommunala bolag riskerar hela tiden att snedvrida konkurrensen. Ett kommunalt bolag ska inte jobba för vinst men har samtidigt varenda skattekrona i ryggen. Inom alla områden där det finns privata alternativ riskerar kommunala bolag att förstöra för de privata företagen. Den långsiktiga utvecklingen av näringslivsklimatet blir sämre.

Kommunala bolag ska jobba efter aktiebolagslagstiftningen. Det innebär att huvuduppgiften är att se till bolagets bästa, inte till demokratins eller till örebroarnas bästa. Sköter inte styrelsen den uppgiften gör de inte sitt jobb. En bolagsstyrelse jobbar i det fördolda. Insynen är liten och vissa beslut så hemliga att en styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig om man berättar om dem. Demokrati är något annat. Det handlar om att öka möjligheten för alla örebroare. Och det handlar om öppenhet och insyn för alla örebroare, för media och för alla granskare.

Kommunala bolag får enligt lag inte ha som huvuduppgift att lämna vinst till kommunen. Men däremot är riskerna hela tiden lagda på skattebetalarna. När kommunala bolag går med förlust läggs bördan på örebroarna. Och eftersom vinsten inte får vara huvudsyfte, snedvrids konkurrensen mot de privata, som måste visa vinst för att kunna utvecklas och för att kunna möta svårare tider.

Det kan finnas skäl för vissa kommunala bolag. Länsmusiken AB är det tydligaste exemplet. En allmännytta värd namnet (d.v.s. inte en som dominerar och kontrollerar hyresmarknaden totalt) likaså. Kanske fungerar kommunens egen fastighetsförvaltning bättre i ett bolag (även om mina tveksamheter förstärkts). Men sedan???

När vi vunnit valet 2014 och fått makten i Örebro kommer vi att inleda en bolagsavveckling och bolagsförsäljning. Det finns inga skäl att kommunen ska äga hotell, nöjesbad, campingplatser eller vindkraftparker. Det finns inga skäl för att det kommunala hyresbolaget ska äga 2/3 av alla hyresrätter. Det finns lika små skäl att kommunen ska äga den fiber som transporterar information som att kommunen skulle äga elledningarna. Det finns inga skäl för kommunen att konkurrera om näringslivsfastigheter med privata aktörer.

När vi säljer bolag, och minskar det kommunala inflytandet över det privata företagandet, skapar vi också växtkraft, tillväxt och nya jobb i Örebro. Det är liberalt!

Valet 2014 kommer att vara en av de tydligaste vattendelarna för den lokala jobb- och näringslivspolitiken. Mer kommunsocialism eller mer liberalism? Mer regleringar och snedvridande kommunal konkurrens, eller mer öppenhet och tydliga politiska prioriteringar på välfärdens finansiering?

Det är bara att välja.

Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT

Samhällets ansvar

Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och mer filosofiska frågor.

Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och kommande dag.

Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om 24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?

Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?

Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?

Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.

På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan stans?

Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill med eftertryck hävda något annat.

Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade tjänstemän och politiker övervägt.

Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.

I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla, byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet har tagit över.

På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre, ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga patronens hand.

Media: DN

Äldreomsorg

Idag har jag varit i Göteborg för att inleda en seminariedag som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har, tillsammans med Socialdepartementet. Kvalitetssäkrad välfärd. Det är en del av många olika satsningar som SKL och regeringen gör tillsammans för att skapa förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

Dagen före presenterades som av en händelse Socialstyrelsens utredning kring eventuella skillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg. Huvudbudskapen var två. Dels att inga kvalitetsskillnader kunde märkas. Dels att det finns för dåligt underlag för att dra några långtgående slutsatser. Det finns många andra intressanta delar i rapporten, kring bemanning, hur man hanterar kvalitetsfrågor, hur man upptäcker brister och så vidare.

Men huvudnumret var alltså att man idag inte kan se några kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. Följdfrågorna blir många.

Är det bra att det inte är någon skillnad?

Både ja och nej. Ja - därför att vulgäranklagandet av det privata därmed borde kunna avslutas. Ett anklagande som saknar grund, blir lika innehållslöst som de som hävdar att privat alltid är bättre. Politik måste bygga på någon form av samhällsanalys, både vad gäller behov och utbud. En förnekelse av det reella innebär att politiken mer blir religion än politik.

Nej - därför att en del av skälen för valfrihet är att man ska kunna välja det som är bättre. Och om det vare sig är de offentliga eller de privata utövarna som klarar detta, är en del av valfrihetsgrunden inte längre hållbar. Men om det handlar om en generell bild, en jämförelse mellan alla privata och alla offentliga boenden, kan det inom denna helhet finnas de goda exemplen som kan gå före.

Men hur gör vi då med riskkapitalisterna?

Mitt svar på denna fråga är enkel: Om man kan leverera en service som är så god som den man betalat för, oavsett om den är kommunal eller privat, så kan vi som finansierar det hela därefter på kort sikt strunta i vart eventuella överskott går. På längre sikt måste man hela tiden fundera över och prioritera ännu högre kvalitet eller samma kvalitet till en lägre kostnad. Men om det privata bolaget inte uppfyller sina åtaganden ska det kännas. Jag har tidigare föreslagit att det ska finnas sanktioner riktade mot bolagen, och ett strikt ansvar för styrelse och VD i det fall bolaget inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Och pengarna som krävs av bolaget ska inte gå till stat eller kommun, utan till den drabbade och de anhöriga.

En fråga som nästan aldrig ställs är hur kommunerna kan vara så ineffektiva att riskkapitalisterna överhuvudtaget kan tänka sig att investera i äldreomsorg?

Här är en gordisk knut att lösa. Om vi i det offentliga skulle ha en lika effektiv ledning av våra verksamheter, om våra överbyggnader och våra långsamma och ineffektiva ledningsprocesser skulle kunna bli bättre, skulle vi få ut mer kvalitet för våra skattepengar. Eller så skulle vi säga att vi har den kvalitet vi behöver, men vi kommer att klara av att göra samma kvalitet för fler personer till samma kostnad.

Det intressanta med en sådan tanke är att det sannolikt skulle bli betydligt mindre intressant för den privata sektorn, och framförallt riskkapital, att investera i äldreomsorg. De marginaler, som generellt idag inte är så höga, skulle bli än lägre. Och frågan är om det då kommer att vara intressant för vanliga bolag. Äldreomsorgen i det perspektivet skulle sannolikt bli en fråga för det offentliga och för den civila sektorn. Det som socialisterna söker efter att göra med tvång och förbud skulle kunna uppkomma genom en effektivare offentlig omsorg, där pengarna går till de äldre och inte till ineffektiva kommunala system.

Kvalitetssäkrad välfärd är ett nyckelprojekt för framtida äldreomsorg. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att vara ineffektiva i framtiden. Vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta varför.

Politik kommer allt mer att handla om att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat. Det är bra politik. Den är mycket liberal politik. Och det är en politik som tar fokus på den gamla människan. Det är en bättre politik än den som gör ideologiska skygglappar till centrum och sätter den gamla människan i väntrum.

Media: SVD, SVD2, SVD3, SVD4, SR, SVT, EX, TV4, AB, DN

Övrigt: Socialstyrelsen

Till (val)frihetens försvar

Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror på en större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en ren faktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda, som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kring effektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Men redan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolor startat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inom skolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deras lösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klarar saken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen om huruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inom äldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

• Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
• Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
• Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.

Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD, 

Exit Carema?

Ingen har undgått de senaste dagarnas storm kring Caremas hantering av sina äldreboenden. Det finns inga ursäkter för hur detta bolag har hanterat de gamla och deras anhöriga. När fokus för verksamheten mer verkat ligga på vinsthemtagningar och skatteplanering än på vårdplanering och omsorgskvalitet har något gått fel, mycket fel.

Det Carema gjort kan inte försvaras. Ser man på vad företrädarna för bolaget gör, kan det heller knappast förklaras. Det är illa.

Carema har skapat en grogrund för att ifrågasätta alla alternativa utförare inom äldreomsorgen. Vänsterpartierna låter nu som om det bara är kommunal äldreomsorg som kan garantera kvalitet, och som om det aldrig varit några problem när kommunerna drivit äldreboenden. Men tyvärr är deras minne lika kort som selektivt.

I den socialistiska kommunen Kumla är det inte speciellt länge sedan en vårdskandal inträffade på ett kommunalt äldreboende. Det kan man läsa om här eller här. Det handlade då om anställda som utan åtgärd från chefer eller ägare (kommunen) kunde misshandla de äldre både fysiskt och psykiskt. Det är inte den enda skandalen som inträffat på ett kommunalt äldreboende. Knappast heller den sista.

För några år sedan gjorde jag själv besök på alla Örebros äldreboenden. Det var en intressant resa. En del äldreboenden fungerade bra. Trevlig personal som skapade god stämning och bra omsorg. Men jag såg också direkta missförhållanden. Det fanns boenden som inte fungerade alls. Ett par exempel: På ett boende fanns det gott om personal på en avdelning, medan det på en annan krävdes att en ensam medarbetare skulle klara alla äldre när det krisade på grund av sjukdom och annan frånvaro för den andra personalen. Och ingen av de som jobbade på avdelningen med gott om folk ville gå över och hjälpa till! Eller det boende där det var uppenbart att fokus knappast låg på en individualiserad omsorg, utan det snarare kändes som om de äldre var till besvär om alla inte kunde tas upp snabbt på morgonen och sättas i inaktivitet i allrummet medan personalen fikade och klagade på att gubben X eller gumman Y var så gnälliga.

Men de dåliga boendena var en klar minoritet. Glädjen att jobba med äldre människor dominerade. Så vad skulle man göra?

Kort efter dessa besök fick jag möjligheten att leda Örebro kommun. Och ett av de projekt jag drev var att flytta fokus från en massa politiska mål till uppföljning, utvärdering och återkoppling. Tråkigt kanske, knappast medialt, men nödvändigt. Det visade sig att den målstyrning som fanns tidigare knappast hade koll alls på hur servicen fungerade. Och ju fler mål man skrev, desto sämre gick själva styrningen,

Därför var också intraprenad-införandet en självklar del av detta. Det handlade om att flytta både makt och befogenheter till de verksamheter som drev äldreomsorg, skola eller annan viktig service. Men det handlade också om att kräva ansvar för den verksamhet man drev. Tydlighet. Uppföljning. Utvärdering.

Vi hann en bit på väg. Men det är inte enkelt att förändra stora system.

På samma sätt borde det vara med all kommunal äldreomsorg. Det har varit alldeles för mycket fokus på att hitta på roliga och utmanande mål. Men alldeles för lite på att följa upp, utvärdera, återkoppla och kräva ansvar. Det spelar ingen roll om det är kommunala eller privata alternativ. Det handlar om systemskiften.

Det finns en tydlig skillnad. Kommunerna måste bli bättre på att handla upp kommunal äldreomsorg. Det måste finnas en kompetens inom upphandlingsområdet som gör att det blir mer jämlika förhållanden mellan parterna. Man kan till exempel fundera över varför det på den tekniska sidan finns hur många bilagor som helst som i detalj reglerar hur man får bygga ett hus, medan det på omsorgssidan knappast handlar om detaljreglerad verksamhet. Varför finns det Bygg-AMA, men inte "Vård-AMA" som en självklar del av ett kontrakt? Och om man kunde skriva en "vård-ama" borde väl den gälla både offentlig och privat vård!

Kommunerna kan inte dra sig undan sitt ansvar. Vi har det både som politiker och tjänstemän. Vi har det både som de som ansvarar för driften av våra egna anläggningar och som upphandlare av privat service. Vi måste bli bättre på upphandling, på avtalsskrivande, på uppföljning, på utvärdering, på återkoppling, på ansvarsutkrävande. Kanske kan Carema-skandalen få en sådan förändring till följd.

En del socialister menar alltså att det nu är dags att skrota privat driven äldreomsorg. Jag tillhör inte dem. Snarare tvärs om. Framtidens äldreomsorg behöver fler alternativ, just för att utmaningarna är så stora. Vi vet inte hur vi ska lösa vare sig finansiering eller genomförande av en omsorg som klarar av de stora äldrekullarna de kommande åren. Att tro att allt gott tänkande sker i kommunerna är en befängd tanke. Fler driftsformer skapar sannolikt bättre förutsättningar att hitta olika alternativa lösningar på svåra problem.

Kanske blir Carema-skandalen istället beviset på varför det är bra med alternativ. Carema har två alternativ nu. Antingen gör man inget - och då är man borta från marknaden. Eller så visar man att man nu kommer att vara det bästa omsorgsföretaget och gör allt för att sätta människan före ekonomin eftersom det är det enda sättet att vara kvar på marknaden. Hade det bara funnits offentligt drivna verksamheter hade förändringskrafterna inte varit lika starka.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2 och Expressen3, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, NA1 och NA2

En bestämd riktning

Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.

Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.

Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?

Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.

Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.

Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.

Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.

Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.

Men det finns fler negativa faktorer.

Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.

Men det finns fler problem.

De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".

En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.

Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.

Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.

Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.

Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS

Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT

Vem vågar bli gammal?

Nu har SCB räknat på hur åldersstrukturen kommer att se ut för varje kommun de kommande åren. Det är ingen munter läsning för rätt många kommuner. I Örebro län kommer till exempel den lilla kommunen Lekeberg att få 51 % fler 80 åringar eller äldre om 14 år, och dubbelt så många tio år därefter. Det är det tydligaste exemplet i Örebro län på den positiva utvecklingen vi är inne i - allt fler blir allt äldre.

Den andra sidan av denna utveckling är mer utmanande. Vi vet till exempel ännu inte om fler också kommer att vara friskare längre och dö pigga och glada, eller om många kommer att ha långa sjukdomsperioder och klara livet tack vare stora insatser av vård och omsorg. Vi vet inte heller hur den offentliga sektorn ska klara utmaningarna. Det kommer att kräva enorma förändringar av såväl finansieringen av välfärdstjänsterna som utförandet av dem.

Jag har i många bloggar tidigare skrivit om detta. Men alldeles för få, främst politiker, vågar ta problemet ad notam, i vart fall offentligt. I slutna rum är det enklare att tala om alternativen: Enorma krav på höjda skatter som leder till en dålig ekonomisk utveckling som leder till minskade skatteintäkter som leder till ännu större krav på höjda skatter som leder till...

Eller så pratar man allmänt och generaliserande om behovet av alternativa finansieringslösningar, utan att berätta vad det handlar om.

Det borde vi annars göra. I dagens DN finns ytterligare en artikel på det temat. Det är lite mer pang på rödbetan, men ändå inte, och signifikativt är det inte en politiker som skrivit artikeln. Vad det handlar om är att den offentliga sektorn de kommande åren måste tydliggöra vad man har råd med. Då ges också vi alla en möjlighet att planera vår ålderdom, oavsett om vi är 30, 50, 70 eller 90 (och räknar med att leva till 110).

För vad kommer det att krävas? Privata försäkringslösningar? - inte bara sannolikt! Jobba längre upp i åren? - absolut! Ökad egenfinansiering, d.v.s. du får betala för tjänster som kommunen utför? - mer än sannolikt! Och så vidare.

Det räcker med att läsa ovanstående tre funderingar för att inse att det är svårt för politiker att ta detta till sig. För vem vill gå till val på följande slogans:

Rösta på socialdemokraterna. Vi lovar att kommunen kommer att ge dig mindre välfärd i morgon!
eller
Rösta på de nya Moderaterna. För oss är privata försäkringar den bästa vägen mot en trygg ålderdom!
eller
Rösta på Folkpartiet. Kommunal skatt är inte nog. Nu får du betala för extra service!

Nja - det är kanske inte sannolikt.

Men det viktigaste i dagsläget är att det finns plats för en öppen diskussion om utmaningarna. För det finns lösningar. För många av oss är inte folkpensionsdagen ett bäst före datum, utan vi vill fortsätta jobba så länge kropp och hjärna ställer upp. För många av oss är den civila sektorn en minst lika viktig bas för välfärden som den offentliga sektorn. Med en ökad tillväxt kommer det att skapas nya resurser, och med en snabb teknisk utveckling finns enorma möjligheter till vård och omsorg på hemmaplan. Och så vidare.

Jag tror att det är en liberal huvudfråga att på ett lösningsinriktat sätt lyfta upp utmaningarna, problemen och möjligheterna med en åldrande befolkning. Ibland innebär det tuffa besked. Men det liberala samhället, med tilltron till varje människas möjligheter från den första livsdagen till den sista, bär inom sig lösningarna på även de svåraste av problem.

Media: DN, SVD, NA, Radio Örebro, Tvärsnytt, Expressen,

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN