Varför blir det som det blir? Gång efter gång?
Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.
Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?
Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.
Låt oss börja med risken:
Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.
När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...
Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.
Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.
Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.
Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.
Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.
En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.
Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.
Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.
I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?
Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.
Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.
För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.
Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?
Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.
En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!
Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.
Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.
Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.
Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.
Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett SKL. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SKL. Visa alla inlägg
2015-10-08
Vem ska betala notan???
Det gick i vart fall ett mummel genom det politiska Sverige idag. Skälet var udda. Sveriges Kommuner och Landsting presenterade sin Ekonomirapport. Det brukar väl mest vara en fråga för såväl politiska som administrativa nördar. Men idag blev den plötsligt mer intressant än vanligt.
Ekonomi är inte något som brukar bekymra lokalpolitiker annat än i budgettider. Eller som ett av de styrande kommunalråden i Örebro meddelade på twitter när han fick kritik för den skattehöjning på 50 öre som nu väntar: "Vi har i en hel vecka jobbat med att gå igenom hela ekonomin!" Och då är det ändå vice KSO som uttalade sig. Det är lätt att bli bekymrad över ledningskompetensen...
Lokala politiker har alldeles för låg kompetens vad gäller ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det är oftare trots, än tack vare, politikerna som det fungerar. Tjänstemannakollektivet klarar för det mesta att hantera den politiska inkompetensen i styrning. Och när allt fler politiker verkar uppfatta sig som kommunikatörer av goda budskap, spelar det kanske mindre roll, annat än för demokratins legitimitet.
Det är synd att inte den lokala ekonomin är mer central för den lokala politiken. Och det är lika synd att SKLs Ekonomirapport knappast läses annat än av något enstaka kommunalråd. Jag gissar att ingen av de styrande i Örebro kommer att ägna den annat än ett förstrött intresse och låta den oöppnad glida ner i det runda arkivet.
Men de borde läsa den. För då skulle de förhoppningsvis bli oroade över vart utvecklingen är på väg. Och kanske kunde någon agera nu, istället för att reagera i morgon. För nu måste någon reagera.
SKL beskriver en tuff framtid som väntar. Kostnaderna kommer att öka snabbare än intäkterna. Det finns flera orsaker till det: Hög investeringsnivå, ökade kvalitetskrav, statliga krav och kostnadsdrivande bidragssystem, förändrad ålderssammansättning av befolkningen med både fler barn och fler gamla.
Enligt SKL behöver kommunerna och landstingen höja skatten med nästan 2:- kronor de kommande tre åren. Landstingen med en knapp krona, kommunerna med en dryg. Och då är det exklusive de skattehöjningar som krävs när lokala och regionala politiker tappat styrningen av sina organisationer.
Eftersom den genomsnittliga skattesatsen idag är 31,99 %. Med SKLs prognos innebär det att skattesatsen kommer att vara 33,91% i genomsnitt. Spannet idag är mellan Doroteas 34,70% och Vellinges 29,19%. Lägg på 1,92 % på det så får ni spannet 2018. Doroteaborna får betala 36,62% i kommunalskatt.
Som KSO hade jag rätt mycket att göra med ekonomin och med ekonomer på SKL. Då fanns en stark åsikt att en kommunalskatt på över 35 kronor allvarligt skulle påverka den lokala ekonomin. Om tre år är stora delar av Sverige där. I en stor, stark tillväxtkommun som Örebro skulle skatten hamna på nästan 35,20%. Hur kommer det att påverka jobben, tillväxten, konkurrenskraften, bidragsberoendet, välfärden?
Det finns en faktor som är tydligare utpekad i rapporten än någon tidigare gång. Och det handlar om flyktingmottagandet. Det som skrivs är oroande. Men den som läser noga borde bli än mer oroad. För trots att SKL tagit höjd för ett flyktingmottagande på unika nivåer, väljer man att försöka hitta den lättaste vägen ut.
För det första är de siffror rapporten baserar sig på redan obsoleta. De tar sin grund i SCBs bedömningar från i maj. Och vi vet alla vad som hänt sedan dess.
Så här skriver SKL:
SKL inser alltså att deras siffror inte håller. Men vad ska man göra när situationen förvärras dag för dag?
Själva underskattningen av problemet rent volymmässigt är en sak. Men det finns andra, minst lika allvarliga. Låt oss ta ett annat citat:
SKL är alltså medvetna om att deras kalkyler baseras mer på tro än vetande. Med en rekordstor mottagning av ensamkommande ungdomar blir kalkylen än mer missvisande. Hur mycket mer kommer kommunernas och landstingens budgetar att belastas av att flyktingarna har större behov av offentliga insatser? Och finns det ens möjlighet att genomföra dem? Finns lärarna, förskollärarna, socialsekreterarna, sjuksköterskorna...
Det kunde räcka här. Men det blir värre. För även vad gäller inträdandet på arbetsmarknaden kör SKL på den positiva vägen:
Ekonomerna på SKL hoppas alltså att integrationen och arbetsmarknaden ska fungera lika bra/dåligt när det kommer 180.000 flyktingar per år, som när det kommer 30.000. Antagandet är orimligt. Det inser nog ekonomerna. Den sista meningen är en så tydlig "Brask-lapp" man nog kan tänka sig.
På tre avgörande punkter räknar alltså SKL med att allt ska gå bättre än vad det med största sannolikhet gör. Vad dessa positiva antaganden betyder för kostnadskalkylen är helt omöjligt att beräkna. För att rapportens slutsatser ska få en större trovärdighet, borde i vart fall ett spann mellan bästa möjliga och sämsta möjliga utveckling snarast tas fram.
Låt mig ta tre citat till som visar på allvaret i situationen. SKL lutar sig mot staten och hoppas på mer statsbidrag. Men oron över att det inte kommer att fungera, och att olika statsbidrag inte kommer att täcka kostnaderna för flyktingmottagandet redovisas relativt öppet:
---
Ekonomi är inte något som brukar bekymra lokalpolitiker annat än i budgettider. Eller som ett av de styrande kommunalråden i Örebro meddelade på twitter när han fick kritik för den skattehöjning på 50 öre som nu väntar: "Vi har i en hel vecka jobbat med att gå igenom hela ekonomin!" Och då är det ändå vice KSO som uttalade sig. Det är lätt att bli bekymrad över ledningskompetensen...
Lokala politiker har alldeles för låg kompetens vad gäller ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det är oftare trots, än tack vare, politikerna som det fungerar. Tjänstemannakollektivet klarar för det mesta att hantera den politiska inkompetensen i styrning. Och när allt fler politiker verkar uppfatta sig som kommunikatörer av goda budskap, spelar det kanske mindre roll, annat än för demokratins legitimitet.
Det är synd att inte den lokala ekonomin är mer central för den lokala politiken. Och det är lika synd att SKLs Ekonomirapport knappast läses annat än av något enstaka kommunalråd. Jag gissar att ingen av de styrande i Örebro kommer att ägna den annat än ett förstrött intresse och låta den oöppnad glida ner i det runda arkivet.
Men de borde läsa den. För då skulle de förhoppningsvis bli oroade över vart utvecklingen är på väg. Och kanske kunde någon agera nu, istället för att reagera i morgon. För nu måste någon reagera.
SKL beskriver en tuff framtid som väntar. Kostnaderna kommer att öka snabbare än intäkterna. Det finns flera orsaker till det: Hög investeringsnivå, ökade kvalitetskrav, statliga krav och kostnadsdrivande bidragssystem, förändrad ålderssammansättning av befolkningen med både fler barn och fler gamla.
Enligt SKL behöver kommunerna och landstingen höja skatten med nästan 2:- kronor de kommande tre åren. Landstingen med en knapp krona, kommunerna med en dryg. Och då är det exklusive de skattehöjningar som krävs när lokala och regionala politiker tappat styrningen av sina organisationer.
Eftersom den genomsnittliga skattesatsen idag är 31,99 %. Med SKLs prognos innebär det att skattesatsen kommer att vara 33,91% i genomsnitt. Spannet idag är mellan Doroteas 34,70% och Vellinges 29,19%. Lägg på 1,92 % på det så får ni spannet 2018. Doroteaborna får betala 36,62% i kommunalskatt.
Som KSO hade jag rätt mycket att göra med ekonomin och med ekonomer på SKL. Då fanns en stark åsikt att en kommunalskatt på över 35 kronor allvarligt skulle påverka den lokala ekonomin. Om tre år är stora delar av Sverige där. I en stor, stark tillväxtkommun som Örebro skulle skatten hamna på nästan 35,20%. Hur kommer det att påverka jobben, tillväxten, konkurrenskraften, bidragsberoendet, välfärden?
Det finns en faktor som är tydligare utpekad i rapporten än någon tidigare gång. Och det handlar om flyktingmottagandet. Det som skrivs är oroande. Men den som läser noga borde bli än mer oroad. För trots att SKL tagit höjd för ett flyktingmottagande på unika nivåer, väljer man att försöka hitta den lättaste vägen ut.
För det första är de siffror rapporten baserar sig på redan obsoleta. De tar sin grund i SCBs bedömningar från i maj. Och vi vet alla vad som hänt sedan dess.
Så här skriver SKL:
SCB:s senaste befolkningsprognos som publicerades i maj innebar en påtaglig uppjustering av nettoinvandringen jämfört med bedömningen från året innan. Det är högst troligt att även denna befolkningsprognos kommer att behöva revideras upp ytterligare. Sådana uppjusteringar har också gjorts tidigare. I diagram 3 jämförs de två senaste årens prognoser med den som gjordes 2009.
SKL inser alltså att deras siffror inte håller. Men vad ska man göra när situationen förvärras dag för dag?
Själva underskattningen av problemet rent volymmässigt är en sak. Men det finns andra, minst lika allvarliga. Låt oss ta ett annat citat:
I beräkningarna antar vi att invandrare och asylsökande har samma behov av skola, vård och omsorg som övriga befolkningen i motsvarande ålder, trots att de nyanlända snarare är i behov av större insatser. Detta är emellertid inte något som beaktas i våra beräkningar, då det saknas underlag för en sådan bedömning.
SKL är alltså medvetna om att deras kalkyler baseras mer på tro än vetande. Med en rekordstor mottagning av ensamkommande ungdomar blir kalkylen än mer missvisande. Hur mycket mer kommer kommunernas och landstingens budgetar att belastas av att flyktingarna har större behov av offentliga insatser? Och finns det ens möjlighet att genomföra dem? Finns lärarna, förskollärarna, socialsekreterarna, sjuksköterskorna...
Det kunde räcka här. Men det blir värre. För även vad gäller inträdandet på arbetsmarknaden kör SKL på den positiva vägen:
Vi vet att etableringen på arbetsmarknaden oftast tar lång tid. Med ledning av befintlig statistik och egna antaganden konstruerar vi en modell, där flyktinginvandrare successivt integreras alltmer och efter 8 år i landet når samma arbetskraftsdeltagande och arbetslöshet som utrikes födda från samma ländergrupper med långa vistelsetider i Sverige (tabell 6). Vi gör inga antaganden vare sig om att integrationen förbättras över tiden eller att det skulle vara svårare att integreras när det på kort tid kommer många flyktingar.
Ekonomerna på SKL hoppas alltså att integrationen och arbetsmarknaden ska fungera lika bra/dåligt när det kommer 180.000 flyktingar per år, som när det kommer 30.000. Antagandet är orimligt. Det inser nog ekonomerna. Den sista meningen är en så tydlig "Brask-lapp" man nog kan tänka sig.
På tre avgörande punkter räknar alltså SKL med att allt ska gå bättre än vad det med största sannolikhet gör. Vad dessa positiva antaganden betyder för kostnadskalkylen är helt omöjligt att beräkna. För att rapportens slutsatser ska få en större trovärdighet, borde i vart fall ett spann mellan bästa möjliga och sämsta möjliga utveckling snarast tas fram.
Låt mig ta tre citat till som visar på allvaret i situationen. SKL lutar sig mot staten och hoppas på mer statsbidrag. Men oron över att det inte kommer att fungera, och att olika statsbidrag inte kommer att täcka kostnaderna för flyktingmottagandet redovisas relativt öppet:
Kalkylen utgår ifrån att staten höjer statsbidragen framöver med 2 procent per år i fasta priser från och med 2017, något som är i enlighet med en långsiktig historisk trend. Därutöver krävs skattehöjningar på närmare 2 kronor för att få ihop kalkylen.
---
Det stora flyktingmottagandet, och den kraftiga ökningen av antalet asylsökande, får förhållandevis liten betydelse för »årets resultat« i denna kalkyl. Huvudorsaken är att ökade kostnader antas åtföljas av ökade intäkter i form av statliga bidrag. Det finns skäl att ifrågasätta sambandet, det vill säga hur väl de statliga bidragen täcker kostnaderna vad gäller såväl asylsökande som flyktingmottagandet. Denna eventuella obalans går inte att utläsa ur kommunernas räkenskaper, då kostnader och intäkter delvis återfinns inom olika verksamheter. I denna framskrivning antas också nettokostnaderna minska något i och med de höjda statliga ersättningar som föreslås inom flyktingmottagandet samt för undervisning av asylsökande elever.
---
Den nya placeringsformen stödboende införs troligen under 2016 och regeringen avser att lansera nya ersättningar efter detta. Det återstår att se om budgetbesparingen, omkring 1 miljard kronor 2017 som regeringen räknar med, kan översättas till motsvarande besparing för boendekostnader i kom- munernas egna och upphandlade boenden. Pressen läggs på kommunerna att omsätta den kommande lagändringen och de nya schablonerna till billigare lösningar. Detta sker vid en tid då behovet inom mottagandet är rekordstort, vilket gör det osäkert om detta kan åstadkommas med bibehållen kontroll på kostnaderna.
Det finns rätt många som de senaste dagarna har sagt sig vara villiga att "betala lite mer i skatt" för att klara av flyktingmottagandet. Deras beredvillighet till ökade skatteinbetalningar kommer snart att uppfyllas, med råge. Frågan är ändå vad det får för konsekvenser; för den generella välfärden, för tillväxt och företagande, för sammanhållningen i samhället...
När de lokala kommunalråden nästa år sätter sig för att förhandla budget, lär de nog få ta lite mer tid till funderingar över prioriteringar än en vecka i augusti.
Men det lär inte hjälpa...
2015-04-08
Holm (SoS) viftar på hunden
I går skrev Socialstyrelsens chef, Lars-Erik Holm, en debattartikel på DN tillsammans med ett antal organisationer som företräder pensionärer. Redan rubriken talar om vad det handlar om: "Kommunernas nej hotar äldrevården" är ett rätt tydligt budskap om vem som är ond och vem som är god i Socialstyrelsens värld.
Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.
För det första: Sakinnehållet.
Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.
En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.
Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.
Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...
Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.
Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...
Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.
Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.
För det andra: Socialstyrelsens roll.
Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?
Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.
Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.
Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.
Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.
Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.
Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.
För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag
En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.
För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.
En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:
"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."
Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.
Det finns två problem i detta:
För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.
För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.
Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.
För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.
Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.
Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.
Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.
För det första: Sakinnehållet.
Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.
En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.
Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.
Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...
Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.
Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...
Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.
Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.
För det andra: Socialstyrelsens roll.
Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?
Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.
Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.
Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.
Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.
Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.
Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.
För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag
En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.
För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.
En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:
"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."
Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.
Det finns två problem i detta:
För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.
För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.
Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.
För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.
Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.
Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.
2013-03-07
Örebro, lika eller unika?
Jag har idag suttit och lyssnat på Jesper Strömbäck som
leder regeringens Framtidskommission. Framtidskommissionen kan du läsa mer om
här. I huvudsak handlar kommissionens uppgift om att identifiera framtida
utmaningar inom ett antal områden.
Framtidskommissionen har jobbat tillsammans med SKL i ett
projekt kring utmaningarna för Sveriges kommuner och regioner. Om det kan du
läsa mer här.
Den gemensamma bild de skapade var en bild av möjligheter
och utmaningar. Den handlade om det gamla vanliga: Hur ska vi hantera
demografin, befolkningsförändringarna, i framtiden? Hur får vi råd med det vi
vill göra?
De beskrev en bild av ett delat land. En del som växer, där
universitet och regionhuvudstäder drar unga och välutbildade till sig. En del
som krymper. Småorterna, landet, avfolkningsbygden. Om vilka utmaningar båda
dessa delar står inför.
SKL berättade också lite om vilka tankar kommunerna hade om
att klara av den utmaning kring demografi som finns. Hur ska man locka nya
kommuninnevånare? Hur ska man locka företagare och entreprenörer? Hur ska man
få unga att stanna? Och så vidare.
Det fanns massor av förslag. Och jag har hört dem alla. Det
är som om alla kommunpolitiker bara tror att det finns en väg framåt, att
kopiera andra är det som gäller. Örebro är inte ett dugg bättre.
Man ska bli logistikcentrum, som alla andra.
Man ska jobba med entreprenörskap, som alla andra.
Man ska skapa den miljövänliga staden med nya varianter av
kollektivtrafik, som alla andra.
Man ska bygga hus vid vattnet, som alla andra.
Och så vidare. Och så vidare.
Visst är det intressant. Och mycket är säkert bra. Men om
man ska vinna framgång, inte bara bli en i mängden, handlar det nog om något
helt annat.
Det går bra för Örebro. Staden växer så det knakar. Allt
fler vill bli örebroare. Vi behöver i dagsläget inte fundera över om vi ska
växa, utan snarare hur vi ska hantera tillväxten. Men i detta ligger också en
fundering kring vad staden ska bli.
Jag tror att Örebro har alla möjligheter att bli något
riktigt intressant. En stad som inte växer bara för växandet skull utanför att
det finns en gemensam vision kring staden och stadens framtid. En stad med en
egen identitet, en egen själ.
Då handlar det att våga gå utanför de ramar som sätts av
alla andra. Då måste vi våga gå en egen väg.
Nästa vecka åker kommunledningen till Cannes igen. Sprätter
iväg lite pengar på att besöka ytterligare en av dessa gigantiska mässor där
likheten frodas, där alla gör samma, där budskapet är ett. Jag tror det är fel
väg att gå.
Örebros framtid ligger inte i att besöka mässor vid
Medelhavet där likadana kommungubbar pratar med likadana fastighetsgubbar.
Örebros framtid ligger inte i att vara lika. Örebros framtid ligger i att vi är
unika.
2011-09-28
Politiskt ledarskap: Håll i!
Nu skakar den svenska tillväxten. Idag presenterar Svensk Näringsliv sina siffror för tillväxten 2012. De menar att Sverige nu befinner sig i ett läge där tillväxten närmar sig noll. Deras siffror är de mest pessimistiska hittills, med en beräknad tillväxttakt på 0,2% 2012 och 0,9% 2013. Arbetslösheten kommer inte att sjunka. Sannolikheten är större att den istället ökar.
Snart kommer SKLs (Sveriges Kommuner och Landsting) nästa prognos för skatteintäkterna de kommande tre åren. Den senaste, som kom den 18 augusti, hade en viss nedrevidering av siffrorna för 2012, men ingen nedrevidering för 2013 och 2014. Den kommande prognosen kommer att visa en betydligt sämre utveckling för kommunerna och landstingens inkomster. De flesta av oss som är politiskt och ekonomiskt engagerade var medvetna om denna utveckling. Sett i ett längre historiskt perspektiv har SKL nästan alltid en eftersläpning i sina prognoser. När det blir bättre, ligger SKL efter och bedömer att konjunkturerna får genomslag på sysselsättning och skattekraft senare. På samma sätt när konjunkturerna viker.
Det finns nu två frågor man borde ställa sig som lokal eller regional politiker. Den första är hur stor den revidering som nu kommer är och vilka snabba åtgärder man då måste igång med. Den andra är om detta är den sista nedrevideringen, eller om läget kommer att fortsätta att försämras.
Den bild jag har av utvecklingen är att den kommande revideringen kommer att bli rätt kraftig, men att den inte blir den sista. Kanske minskar ökningstakten av skatteunderlaget med ytterligare någon miljard 2012. Bedömningarna för 2013 och 2014 är betydligt svårare, men ska man lita på Svenskt Näringsliv så kommer det att handla om många miljarder. Sannolikt kommer dessutom ytterligare revideringar under hösten som tar bort ytterligare någon miljard från kommunsektorn.
Men det finns ytterligare ett par frågor som knackar också på den lokala politiska dörren. Hur går det för Grekland och övriga Sydeuropa? Och hur går det för USA?
Än vet vi inget av vad som händer med skuldkrisen i Grekland och de andra högt skuldsatta länderna med Italien i topp. En kollaps för Euro-samarbetet skulle innebära enorma problem för tillväxten och därmed också för svensk arbetsmarknad, för sysselsättningen och därmed för kommunernas intäkter. Och om USA går in i en recession stannar den ekonomi som fortfarande är världens motor.
I detta läge krävs politiskt ledarskap. Nationellt tar Alliansregeringen detta ledarskap på allvar. Höstbudgeten hade två budskap. Dels att vi håller igen. Vi ser till att Sveriges ekonomi är i balands. Dels att det finns utrymme att satsa om det blir ännu värre. Då har regeringen möjligheter att mer kortsiktigt öka köpkraften både hos enskilda medborgare och framförallt den offentliga sektorn genom riktade statsbidrag och skattesänkningar.
Men vad händer lokalt? Vad händer i Örebro län och i Örebro kommun?
Örebro Läns Landsting är i ett utsatt läge. Ekonomin är i kris, även om de styrande socialdemokraterna hävdar något annat. Allt talar för ett noll- eller minusresultat redan 2011. Samtidigt spelar de med enorma investeringar, investeringar som idag inte är finansierade. Denna mix kommer att skapa enorma besparingskrav. Tyvärr saknar landstinget ledning. De har en politisk styrning, men ingen politisk ledning. Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet totalt låsta i frågan om alternativa utförare. De saknar en politik för hur landstingets verksamheter skulle kunna effektiviseras genom förändrad politik och förändrad organisation. Allt ska se ut som idag, drivas som idag, och styras som i går. Pengar och budgetbalans är något som inte är en politisk kärnfråga för dem.
Och Örebro kommun följer efter. Den nuvarande styrningen hävdar fortfarande att de inte behöver förändra sin syn från i juni, då krisen ännu inte slagit till. De saknar insikt om behoven av att förändra inriktningen för de kommande åren. De satsar pengar som inte finns. De investerar enorma summor utan någon kontroll över vad det innebär för avskrivningar, finansnetto eller drift. Och de släpper på kontrollen över nämndernas ekonomi. Gymnasienämnden är det tydligaste exemplet.
Örebro kommun kommer att klara sin ekonomi för 2011. Men vad händer 2012 och åren framför? Tjänstemännen varnar, men hittills varnar de för döva öron. De styrande vill eller kan inte lyssna. De förstår inte ens de grundläggande ekonomiska parametrarna.
Nu behövs ett annat politiskt ledarskap. Ett ledarskap som lyssnar istället för ett som stänger dörrar. Ett ledarskap som låter många delta, istället för ett där en person bestämmer allt. Ett ledarskap som tar in omvärlden, analyserar och bedömer, istället för ett som tror att Örebro är världens centrum. Ett ledarskap som ser positivt på tillväxt, och ser såväl den privata som den civila sektorn som starka komplement och basen för den offentligt finansierade välfärden.
Vi i Folkpartiet kommer att hålla alla dörrar öppna för den breda dialog vi menar måste till. Och den måste till omedelbart. Världen väntar inte på vare sig Sverige eller Örebro. Den ekonomiska utvecklingen i världen tar inte hänsyn till vad politiker tycker sig vilja och ha råd med vare sig i Sverige eller Örebro. Nu krävs ett öppet, ärligt och lyssnande ledarskap från de styrande i Örebro. För örebroarnas skulle måste vi finna breda, skarpa och tydliga överenskommelser.
Media: DN1 och DN2. SVD1 och SVD2. SR1 och SR2. DI
Snart kommer SKLs (Sveriges Kommuner och Landsting) nästa prognos för skatteintäkterna de kommande tre åren. Den senaste, som kom den 18 augusti, hade en viss nedrevidering av siffrorna för 2012, men ingen nedrevidering för 2013 och 2014. Den kommande prognosen kommer att visa en betydligt sämre utveckling för kommunerna och landstingens inkomster. De flesta av oss som är politiskt och ekonomiskt engagerade var medvetna om denna utveckling. Sett i ett längre historiskt perspektiv har SKL nästan alltid en eftersläpning i sina prognoser. När det blir bättre, ligger SKL efter och bedömer att konjunkturerna får genomslag på sysselsättning och skattekraft senare. På samma sätt när konjunkturerna viker.
Det finns nu två frågor man borde ställa sig som lokal eller regional politiker. Den första är hur stor den revidering som nu kommer är och vilka snabba åtgärder man då måste igång med. Den andra är om detta är den sista nedrevideringen, eller om läget kommer att fortsätta att försämras.
Den bild jag har av utvecklingen är att den kommande revideringen kommer att bli rätt kraftig, men att den inte blir den sista. Kanske minskar ökningstakten av skatteunderlaget med ytterligare någon miljard 2012. Bedömningarna för 2013 och 2014 är betydligt svårare, men ska man lita på Svenskt Näringsliv så kommer det att handla om många miljarder. Sannolikt kommer dessutom ytterligare revideringar under hösten som tar bort ytterligare någon miljard från kommunsektorn.
Men det finns ytterligare ett par frågor som knackar också på den lokala politiska dörren. Hur går det för Grekland och övriga Sydeuropa? Och hur går det för USA?
Än vet vi inget av vad som händer med skuldkrisen i Grekland och de andra högt skuldsatta länderna med Italien i topp. En kollaps för Euro-samarbetet skulle innebära enorma problem för tillväxten och därmed också för svensk arbetsmarknad, för sysselsättningen och därmed för kommunernas intäkter. Och om USA går in i en recession stannar den ekonomi som fortfarande är världens motor.
I detta läge krävs politiskt ledarskap. Nationellt tar Alliansregeringen detta ledarskap på allvar. Höstbudgeten hade två budskap. Dels att vi håller igen. Vi ser till att Sveriges ekonomi är i balands. Dels att det finns utrymme att satsa om det blir ännu värre. Då har regeringen möjligheter att mer kortsiktigt öka köpkraften både hos enskilda medborgare och framförallt den offentliga sektorn genom riktade statsbidrag och skattesänkningar.
Men vad händer lokalt? Vad händer i Örebro län och i Örebro kommun?
Örebro Läns Landsting är i ett utsatt läge. Ekonomin är i kris, även om de styrande socialdemokraterna hävdar något annat. Allt talar för ett noll- eller minusresultat redan 2011. Samtidigt spelar de med enorma investeringar, investeringar som idag inte är finansierade. Denna mix kommer att skapa enorma besparingskrav. Tyvärr saknar landstinget ledning. De har en politisk styrning, men ingen politisk ledning. Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet totalt låsta i frågan om alternativa utförare. De saknar en politik för hur landstingets verksamheter skulle kunna effektiviseras genom förändrad politik och förändrad organisation. Allt ska se ut som idag, drivas som idag, och styras som i går. Pengar och budgetbalans är något som inte är en politisk kärnfråga för dem.
Och Örebro kommun följer efter. Den nuvarande styrningen hävdar fortfarande att de inte behöver förändra sin syn från i juni, då krisen ännu inte slagit till. De saknar insikt om behoven av att förändra inriktningen för de kommande åren. De satsar pengar som inte finns. De investerar enorma summor utan någon kontroll över vad det innebär för avskrivningar, finansnetto eller drift. Och de släpper på kontrollen över nämndernas ekonomi. Gymnasienämnden är det tydligaste exemplet.
Örebro kommun kommer att klara sin ekonomi för 2011. Men vad händer 2012 och åren framför? Tjänstemännen varnar, men hittills varnar de för döva öron. De styrande vill eller kan inte lyssna. De förstår inte ens de grundläggande ekonomiska parametrarna.
Nu behövs ett annat politiskt ledarskap. Ett ledarskap som lyssnar istället för ett som stänger dörrar. Ett ledarskap som låter många delta, istället för ett där en person bestämmer allt. Ett ledarskap som tar in omvärlden, analyserar och bedömer, istället för ett som tror att Örebro är världens centrum. Ett ledarskap som ser positivt på tillväxt, och ser såväl den privata som den civila sektorn som starka komplement och basen för den offentligt finansierade välfärden.
Vi i Folkpartiet kommer att hålla alla dörrar öppna för den breda dialog vi menar måste till. Och den måste till omedelbart. Världen väntar inte på vare sig Sverige eller Örebro. Den ekonomiska utvecklingen i världen tar inte hänsyn till vad politiker tycker sig vilja och ha råd med vare sig i Sverige eller Örebro. Nu krävs ett öppet, ärligt och lyssnande ledarskap från de styrande i Örebro. För örebroarnas skulle måste vi finna breda, skarpa och tydliga överenskommelser.
Media: DN1 och DN2. SVD1 och SVD2. SR1 och SR2. DI
2011-08-26
Ansvar står mot oansvarighet
Idag hade Folkpartiet, nya Moderaterna och Miljöpartiet en presskonferens kring Örebro kommuns budget. Det var en kärv information som gavs de samlade journalisterna.
Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.
Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.
Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.
2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.
Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.
Läget är alltså allvarligt.
För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?
Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.
Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.
Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.
Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.
Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.
Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.
2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.
Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.
Läget är alltså allvarligt.
För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?
Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.
Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.
Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.
2011-08-20
Dubbelfel, Lena Baastad!
Läser NA på kvällen. Annars är det mest snor och elände. Har knappt orkat upp ur sängen. Vet inte när jag hade en augustiförkylning senast...
Inte gör mig läsningen av NA mindre sjuk. Ser de två starka kvinnorna i länet uttala sig om Sveriges Kommuners och Landstings senaste skatteprognos. Och det är inte bra.
Marie-Louise Forssberg-Fransson, landstingsstyrelsens ordförande, menar att man har ett bekymmersamt läge men att man räknat med en budget i balans. Det hon inte säger är att "budget i balans" för sossarna i landstinget är ett resultat nära noll. Men landstinget borde göra ett resultat på minst 140 miljoner. Framförallt om man ska ha råd med de enorma investeringar man nu flaggar för.
M-L F-F har i alla fall en syn som säger att det är bekymmersamt. Men hennes kollega i kommunen, Lena Baastad, ser inga bekymmer. Det finns inga skäl att spara. Allt kommer att ordna sig. På nåt sätt menar hon att det är pengar man ändå haft, och att man i så fall ska se över resultatnivån.
Så talar bara en Slösa, en som inte har koll, en som vandrar mot underskott. Hon gör ett dubbelfel. Hon har inte koll på de ekonomiska grundfundamenta som hon borde. Och hon ger ett carte blanche för fortsatt kostnadsökning i kommunen!
Sanningen är sannolikt den att Örebro redan idag har problem med balansen i ekonomin. Ser man till resultatrapport ett, som vi fick i maj, så ökar kostnaderna för snabbt i nämnderna. Det är sannolikt en följd av en slapp hantering av de ekonomiska kraven under våren. Efter den nya majoritetens budget i juni, då nämnderna och förvaltningarna fick veta att det fanns massor av pengar att hämta, är sannolikheten hög för att denna utveckling stärkts.
Till detta kommer en vikande aktiemarknad. Även här ser vi en resultatpåverkan som kan komma att innebära att även kommunens resultat snabbt går ner mot noll. Det är illa.
Och det värsta är att ingen i kommunledningen verkar bry sig. Det räcker med att titta på investeringsbudgeten. I år är den rekordhög. Över 700 miljoner. Räknar man bort överförda pengar så är det ändå 550 miljoner som ska plöjas ner i olika investeringar. Om man fortsätter att räkna bort sånt som den nya ishallen på Trängen och Tegelbruket, hamnar man trots det på nästan 350 miljoner kronor, 100 miljoner mer än vad kommunen brukar klara av.
För att klara sådana investeringsvolymer behöver man ett gott resultat. Dels för att klara avskrivningarna. Dels för att slippa låna.
Jag undrar om Lena Baastad överhuvudtaget inser det. Eller struntar hon och hennes närmaste i det? Oavsett vilket är det illavarslande.
Örebro har gått från usel ekonomi till sunda finanser. Det började under Mats Sjöströms tid. Jag fortsatte det arbetet. Nu verkar det som om den nuvarande kommunledningen hellre ser pengarna rinna genom fingrarna än tar skattebetalarnas intressen som sina.
Den tilläggsbudget vi ska ta på kommunfullmäktige den 31 augusti borde andas försiktighet och eftertänksamhet. Istället gasar Baastad och Sundin på för fullt. Sannolikheten för att det kommer att sluta i underskott och välfärdskaos är uppenbar. Blir Örebro åter ett svenskt Grekland?
Media: NA ledare, DN,
Inte gör mig läsningen av NA mindre sjuk. Ser de två starka kvinnorna i länet uttala sig om Sveriges Kommuners och Landstings senaste skatteprognos. Och det är inte bra.
Marie-Louise Forssberg-Fransson, landstingsstyrelsens ordförande, menar att man har ett bekymmersamt läge men att man räknat med en budget i balans. Det hon inte säger är att "budget i balans" för sossarna i landstinget är ett resultat nära noll. Men landstinget borde göra ett resultat på minst 140 miljoner. Framförallt om man ska ha råd med de enorma investeringar man nu flaggar för.
M-L F-F har i alla fall en syn som säger att det är bekymmersamt. Men hennes kollega i kommunen, Lena Baastad, ser inga bekymmer. Det finns inga skäl att spara. Allt kommer att ordna sig. På nåt sätt menar hon att det är pengar man ändå haft, och att man i så fall ska se över resultatnivån.
Så talar bara en Slösa, en som inte har koll, en som vandrar mot underskott. Hon gör ett dubbelfel. Hon har inte koll på de ekonomiska grundfundamenta som hon borde. Och hon ger ett carte blanche för fortsatt kostnadsökning i kommunen!
Sanningen är sannolikt den att Örebro redan idag har problem med balansen i ekonomin. Ser man till resultatrapport ett, som vi fick i maj, så ökar kostnaderna för snabbt i nämnderna. Det är sannolikt en följd av en slapp hantering av de ekonomiska kraven under våren. Efter den nya majoritetens budget i juni, då nämnderna och förvaltningarna fick veta att det fanns massor av pengar att hämta, är sannolikheten hög för att denna utveckling stärkts.
Till detta kommer en vikande aktiemarknad. Även här ser vi en resultatpåverkan som kan komma att innebära att även kommunens resultat snabbt går ner mot noll. Det är illa.
Och det värsta är att ingen i kommunledningen verkar bry sig. Det räcker med att titta på investeringsbudgeten. I år är den rekordhög. Över 700 miljoner. Räknar man bort överförda pengar så är det ändå 550 miljoner som ska plöjas ner i olika investeringar. Om man fortsätter att räkna bort sånt som den nya ishallen på Trängen och Tegelbruket, hamnar man trots det på nästan 350 miljoner kronor, 100 miljoner mer än vad kommunen brukar klara av.
För att klara sådana investeringsvolymer behöver man ett gott resultat. Dels för att klara avskrivningarna. Dels för att slippa låna.
Jag undrar om Lena Baastad överhuvudtaget inser det. Eller struntar hon och hennes närmaste i det? Oavsett vilket är det illavarslande.
Örebro har gått från usel ekonomi till sunda finanser. Det började under Mats Sjöströms tid. Jag fortsatte det arbetet. Nu verkar det som om den nuvarande kommunledningen hellre ser pengarna rinna genom fingrarna än tar skattebetalarnas intressen som sina.
Den tilläggsbudget vi ska ta på kommunfullmäktige den 31 augusti borde andas försiktighet och eftertänksamhet. Istället gasar Baastad och Sundin på för fullt. Sannolikheten för att det kommer att sluta i underskott och välfärdskaos är uppenbar. Blir Örebro åter ett svenskt Grekland?
Media: NA ledare, DN,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)