Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.
Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.
Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.
Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.
Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.
(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)
Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.
Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.
Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.
Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.
Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.
(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Kommunal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommunal. Visa alla inlägg
2016-12-15
2016-01-18
Det hänger på den tråkiga chefen
Varför blir det som det blir? Gång efter gång?
Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.
Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?
Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.
Låt oss börja med risken:
Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.
När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...
Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.
Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.
Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.
Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.
Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.
En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.
Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.
Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.
I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?
Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.
Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.
För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.
Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?
Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.
En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!
Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.
Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.
Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.
Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.
Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.
Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.
Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?
Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.
Låt oss börja med risken:
Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.
När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...
Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.
Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.
Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.
Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.
Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.
En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.
Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.
Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.
I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?
Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.
Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.
För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.
Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?
Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.
En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!
Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.
Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.
Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.
Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.
Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.
2016-01-15
Fredagskrönika
Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.
På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:
"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."
Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.
Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.
Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:
Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!
Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!
Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.
Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.
Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.
Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.
För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.
Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.
Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.
En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.
Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.
Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.
Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.
Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.
Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.
Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...
Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?
Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?
Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.
Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.
På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:
"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."
Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.
Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.
Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:
Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!
Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!
Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.
Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.
Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.
Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.
För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.
Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.
Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.
En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.
Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.
Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.
Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.
Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.
Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.
Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...
Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?
Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?
Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.
Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.
2015-05-29
Rätt till heltid är en återvändsgränd.
Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?
Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter
blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på
Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för
väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för
att öka jämställdheten.
Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en
tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara
föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen
handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar
även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och
fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.
Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika
borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till
heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet
vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm
är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.
Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket
vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill
lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på
heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt
skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina
deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag
saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.
Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som
måste lyftas.
Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt
oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg
från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar
aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal
kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller
vuxen missbrukare i socialtjänsten.
Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga
organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje
skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för
organisationens.
Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det
perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla
ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och
kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.
Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till
bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag
att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att
räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys
och konsumtionsmönster.
Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare.
Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är
uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas?
Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i
svårmätbar serviceproduktion?
Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta
utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer –
men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det
att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i
vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.
I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar.
Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala
organisationen är bara redskapet, aldrig målet.
Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga
åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika
viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en
större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en
ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna
för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer,
bibliotekarier?
Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka
kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?
För mig är det självklart att det är medborgarna som
kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det
måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår
verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.
Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och
åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade
kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.
2013-10-03
Ska vi sälja Södermalmshemmet nu, SVT, SR, NA och (V)?
Det mediala saknar logik.
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
2013-09-26
"Det är många boende som lider..."
Jag har sällan varit så upprörd som idag. Och det gäller Attendo Elgströmska.
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
- anställda genast rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
- den som bedriver verksamheten utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål
- den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
2012-03-30
Vart går LO
Läser med intresse dagens debattartikel på DN-debatt. Tobias Baudin är inte bara kandidat till LO-ordförandeposten. Han är också en av socialdemokraternas centralfigurer. Som viceordförande i den socialdemokratiska partiavdelningen Kommunal har hans åsikter sannolikt stöd även utanför det egna fackförbundet (eller om det nu är en partiavdelning...).
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
2011-10-16
Fel fokus
Folkpartiets landsmöte 2011 är slut. Det har varit ett bra landsmöte. Många frågor har gått i klart liberal riktning. Andra har handlat om de värderingsgrunder som måste finnas för ett liberalt samhällsbygge. På många områden har den dualism som socialliberalismen är, blivit tydlig. Klart liberalare inriktning på skatter, på arbetsmarknad, på lönebildning. Klart socialare inriktning på socialt arbete, på integration, på äldrevård. Och mer kommer fram till landsmötet 2013 då hela partiprogrammet ska vara förnyat.
Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.
Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.
Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.
Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.
Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.
Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?
Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.
Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.
Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...
Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?
För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:
Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.
Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.
Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.
Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.
De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.
Det är sannerligen inte liberalt.
Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN
Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.
Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.
Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.
Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.
Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.
Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?
Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.
Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.
Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...
Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?
För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:
Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.
Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.
Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.
Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.
De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.
Det är sannerligen inte liberalt.
Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN
2010-04-26
Fackförening eller politiskt parti
Socialdemokraternas listetta skriver en gemensam artikel med fackföreningen Kommunal. Det har de all rätt att göra. Frågan är dock vem det gynnar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)