Så kommer då ett tydligt exempel på hur dörrarna stängs i Örebro. Dagens majoritet, där socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är lika goda kålsupare, bryr sig inte om någon form av förankring. Och exemplen blir allt längre.
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett fackföreningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fackföreningar. Visa alla inlägg
2013-04-25
Facket - en lösning eller ett problem?
Läser än en gång om hur det syndikalistiska facket blockerar Pacos i Örebro. Läser om förtvivlade ägare. Läser om hur de upplever sig rättslösa, hur de upplever att syndikalisterna tar makten i egna händer. Läser om ett fack som använder konflikten som vapen.
Vapen mot vad???
Den syndikalistiska kampen verkar ha mer gemensamt med olika former av gatuprotester än med traditionell svensk facklig kamp. Det verkar handla lite mer om gemenskap med reclaim-rörelserna än med SACO, typ.
Så spelar det någon roll?
Jag menar att det gör det. Syndikalisternas sätt att driva facklig kamp är mer ett vapen mot fackföreningsrörelse och gemensamma intressen än mot osunda arbetsgivare. Syndikalisternas sätt att använda konflikt som ett ständigt legitimt vapen, riskerar legitimiteten hos hela fackföreningsrörelsen och kan bli ett slag mot den svenska förhandlingsmodellen. Och på sikt ytterligare en spik i den folkrörelsedemokratins kista som blir allt färdigare...
Svensk arbetsmarknad är sedan länge byggd på en insikt om att det är bättre att samtala än att strida. Med vissa undantag har förhandlingar kunnat lösa de flesta problemen. Arbetsgivarna har självklart en vilja att skapa ett lugn på arbetsmarknaden. Stillastående arbetsplatser producerar inga vinster.
Men med vissa undantag har också svensk fackföreningsrörelse insett att konflikten sällan löser de problem man önskar. Tillfälliga vinster slår ofta tillbaka med långsiktiga förluster. De senaste årens insikt om att den konkurrensutsatta industrin också ska vara riktmärke för övriga förbund är en riktig politik.
Men för syndikalisterna verkar något annat gälla. Det är synd.
Det är viktigt att fackföreningar har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen utifrån en analys av det arbetsmarknadsmässiga läget. Hur ska anställningstryggheten se ut? Hur kan vi få bäst reallöneökningar? Hur hanterar vi pensionsfrågor och liknande? Arbetsrätt och allt som hör till en väl fungerande arbetsmarknad för såväl individ som samhälle är en enormt komplicerad materia. Därför är det viktigt med starka fackföreningar. Därför är det viktigt med fackföreningar som ser till sina medlemmar, utan att lägga partipolitiska raster över sina ageranden.
Jag har vid flera tillfällen pekat på de problem jag ser med den starka knytningen mellan socialdemokraterna och LO. Denna osunda knytning kanske kunde fungera nån gång på 1900-talet, med de kollektivistiska strömningar som då fanns. Men idag fungerar den inte. Vare sig för LO eller SAP. Och framförallt inte för fackets medlemmar och samhället.
Tiden då det var synonymt att vara med i facket och vara med i SAP är borta. Det är bra. Och det borde få LO att bryta banden med SAP. Men det finns för många kopplingar mellan organisationerna för att det ska fungera. SAP är beroende av det ekonomiska och personella stöd som LO ger. LO tror fortfarande att SAP ska kunna leverera de lagar och regler LO kräver. Men i en demokrati där SAP mer är i opposition än i majoritet, och i en majoritet måste regera ihop med många andra, blir anknytningen en försvagning av det fackliga arbetet. Och demokratin förlorar alltid när partier blir företrädare för särintressen, och särintressen binds upp till andra intressen än sina medlemmars.
Svenska fackföreningar är enormt starka i en internationell jämförelse. Det är i huvudsak bra. Det är också bra att de fackföreningar som finns nästan alltid väljer samtalet framför konflikten. Men för såväl fack som löntagarna, måste fackföreningsrörelsen förändras och förnyas. LO måste bryta med SAP.
Och det syndikalistiska sättet att bedriva fackföreningsarbete får inte bli allmängiltigt.
Media: NA
Vapen mot vad???
Den syndikalistiska kampen verkar ha mer gemensamt med olika former av gatuprotester än med traditionell svensk facklig kamp. Det verkar handla lite mer om gemenskap med reclaim-rörelserna än med SACO, typ.
Så spelar det någon roll?
Jag menar att det gör det. Syndikalisternas sätt att driva facklig kamp är mer ett vapen mot fackföreningsrörelse och gemensamma intressen än mot osunda arbetsgivare. Syndikalisternas sätt att använda konflikt som ett ständigt legitimt vapen, riskerar legitimiteten hos hela fackföreningsrörelsen och kan bli ett slag mot den svenska förhandlingsmodellen. Och på sikt ytterligare en spik i den folkrörelsedemokratins kista som blir allt färdigare...
Svensk arbetsmarknad är sedan länge byggd på en insikt om att det är bättre att samtala än att strida. Med vissa undantag har förhandlingar kunnat lösa de flesta problemen. Arbetsgivarna har självklart en vilja att skapa ett lugn på arbetsmarknaden. Stillastående arbetsplatser producerar inga vinster.
Men med vissa undantag har också svensk fackföreningsrörelse insett att konflikten sällan löser de problem man önskar. Tillfälliga vinster slår ofta tillbaka med långsiktiga förluster. De senaste årens insikt om att den konkurrensutsatta industrin också ska vara riktmärke för övriga förbund är en riktig politik.
Men för syndikalisterna verkar något annat gälla. Det är synd.
Det är viktigt att fackföreningar har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen utifrån en analys av det arbetsmarknadsmässiga läget. Hur ska anställningstryggheten se ut? Hur kan vi få bäst reallöneökningar? Hur hanterar vi pensionsfrågor och liknande? Arbetsrätt och allt som hör till en väl fungerande arbetsmarknad för såväl individ som samhälle är en enormt komplicerad materia. Därför är det viktigt med starka fackföreningar. Därför är det viktigt med fackföreningar som ser till sina medlemmar, utan att lägga partipolitiska raster över sina ageranden.
Jag har vid flera tillfällen pekat på de problem jag ser med den starka knytningen mellan socialdemokraterna och LO. Denna osunda knytning kanske kunde fungera nån gång på 1900-talet, med de kollektivistiska strömningar som då fanns. Men idag fungerar den inte. Vare sig för LO eller SAP. Och framförallt inte för fackets medlemmar och samhället.
Tiden då det var synonymt att vara med i facket och vara med i SAP är borta. Det är bra. Och det borde få LO att bryta banden med SAP. Men det finns för många kopplingar mellan organisationerna för att det ska fungera. SAP är beroende av det ekonomiska och personella stöd som LO ger. LO tror fortfarande att SAP ska kunna leverera de lagar och regler LO kräver. Men i en demokrati där SAP mer är i opposition än i majoritet, och i en majoritet måste regera ihop med många andra, blir anknytningen en försvagning av det fackliga arbetet. Och demokratin förlorar alltid när partier blir företrädare för särintressen, och särintressen binds upp till andra intressen än sina medlemmars.
Svenska fackföreningar är enormt starka i en internationell jämförelse. Det är i huvudsak bra. Det är också bra att de fackföreningar som finns nästan alltid väljer samtalet framför konflikten. Men för såväl fack som löntagarna, måste fackföreningsrörelsen förändras och förnyas. LO måste bryta med SAP.
Och det syndikalistiska sättet att bedriva fackföreningsarbete får inte bli allmängiltigt.
Media: NA
2012-03-30
Vart går LO
Läser med intresse dagens debattartikel på DN-debatt. Tobias Baudin är inte bara kandidat till LO-ordförandeposten. Han är också en av socialdemokraternas centralfigurer. Som viceordförande i den socialdemokratiska partiavdelningen Kommunal har hans åsikter sannolikt stöd även utanför det egna fackförbundet (eller om det nu är en partiavdelning...).
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
2011-12-01
Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi
När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.
Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?
Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.
Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?
Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:
– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.
Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.
För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.
För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.
Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA
Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?
Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.
Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?
Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:
– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.
Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.
För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.
För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.
Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA
2010-04-26
Fackförening eller politiskt parti
Socialdemokraternas listetta skriver en gemensam artikel med fackföreningen Kommunal. Det har de all rätt att göra. Frågan är dock vem det gynnar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)