Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

Varför växer inte SD (mer)?

De senaste opinionsundersökningarna har visat på en förändring. Opinionen står helt still. Och det gäller alla.

Den tidigare utvecklingen, där alla utom SD stod stilla, har alltså brutits. Nu är alla i samma sits. Och det är lite märkligt av flera anledningar.

Märkligt 1) Invandringsproblematiken blir allt tydligare. Kommun efter kommun krisar. Välfärdssystemen skakar. Men SD växer inte.

Märkligt 2) Sällan har så många ställt upp för flyktingar som idag. De positiva sidorna av det civila samhället visar sig. Men de partier som mest står upp för en oreglerad invandring, MP och C, växer inte.

Så vad händer, och varför? Och vad kommer att hända? Främst med SDs utveckling. Denna blogg blir en massa gissningar. Men jag har haft hyfsat rätt när det gäller SDs utveckling från 2006 (då jag tog min första debatt mot dem och fick så på pälsen av sossar och vänsterpartister och nästan alla andra) och fram till idag. Så jag fortsätter gissa.

Det finns många som hävdar att SDs framväxt beror på att människor är invandringsskeptiska/-fientliga eller rent av rasister eller fascister. Jag har länge menat att det är en förenklad syn på SD. Frågan är om skeptisismen är en orsak eller verkan. Jag menar att det är det senare. Invandringsfrågan blir viktig för att andra värden upplevs hotade. Stängda(re) gränser blir svaret när man vill värna kulturen, svenskheten, tryggheten, det kända. Medan alla andra partier har stått för någon form av modernistisk politik där allt nytt alltid är bättre, har SD varit det enda som slagits för det bestående. Och där alla andra partier misslyckats med att beskriva sin bild av det goda samhället, har SD varit framgångsrika i att skapa en bild av sitt. Jag har skrivit om det bland annat i bloggen här.

Men nu är frågan om det fungerar längre. Eller om omständigheterna inneburit att också deras bildskapande blivit obsolet. Ungefär så här:

Allt fler inser att vi inte längre kan gå tillbaka. Om det kommer några hundra tusen flyktingar från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan till Sverige under en kort period, kommer det att förändra samhället i grunden. Om man är positivt lagd så kommer de att jobba och skapa välfärd för fler. Om man är negativare kommer utanförskapet att explodera och välfärden att rämna.

Men det finns ingen väg tillbaka. Bildbeskrivningen av det lyckliga Sverige på 1950-talet, eller 1930-talet fungerar inte längre. Verkligheten är så olik att det inte längre går att relatera till en tid som varit.

Övertydligt blir det när man följer de förslag på åtgärder som SD nu avkrävs. Innan mer än 100.000 människor hade passerat Sveriges gränser, var det fortfarande möjligt att säga: Stäng gränserna. Stoppa invandringen.

Men nu räcker inte det. Nu måste man också svara på frågan vad vi gör med alla som är här. Och där är SD lika svarslösa som alla oss andra. Än så länge. När "hur-frågan" ställs har vare sig Åkesson eller någon annan av SD-topparna klarat av att svara. Och då blir man bara ytterligare en del av den kökkenmödding som svensk invandringspolitik är. Det är 8 istället för 7 partier som inte kan svara när de avkrävs svar. Och det påverkar opinionen.

Frågan är vad som händer nu. Svaren på den frågan är flera. Och beroende av varandra. Låt mig peka på några troliga utvecklingsvägar:

1) Det skiter sig ännu mer.

Det blir allt uppenbarare att Sverige inte klarar av den flyktingmottagning vi har. Välfärdssystemen inte bara darrar, utan börjar krackelera. Det som började med brister bland socialsekreterare, fortsätter i skolor och förskolor och accentueras av en primärvård som krisar. Utvecklingen går fortast i glesbygden, men så småningom påverkas även storstäderna.

Vad händer med politiken? Hur länge kommer merparten av svenskarna att fortsätta att tro på att de traditionella partierna har lösningen på problematiken? Och vad händer när fler tappar tilltron till oss? Lämnar de för SD? Eller kommer det att poppa upp ytterligare något än mer populistiskt parti som tar röster från såväl SD som de övriga?

Det är uppenbart att socialdemokraterna spelar ett enormt riskfyllt spel. Det är i deras väljarbaser välfärdssystemen kommer att krackelera först (om de gör det). Och det är hos dem slitningen mellan stad och land, mellan Stockholm och Ljusnarsberg, mellan dom där uppe och dom där nere kommer att visa sig. Fallhöjden för S är enorm. Om utvecklingen inte avstannar, är sannolikheten hög att S redan i valet 2018 kommer att vara ett mycket litet parti. Och SD (och kanske något annat populistparti) betydligt större.

2) SD går all in på populism.

Vad händer om SD inser att det inte räcker med att säga stopp men inte ha några förslag? Vad händer om de väljer att istället säga: Stäng gränserna, med militär om så krävs. Skicka hem alla som kommit hit, så snabbt det bara går. Och så länge de är här ska de inte tillåtas leva på den välfärd vi slitit ihop. Existensminimum är det som gäller om man inte fixar jobb själv. Men med avtalsenliga villkor. Svenska jobb är för svenskarna, och i alla fall med svenska villkor.

Skulle situationen fortsätta att förvärras är detta ett möjligt scenario. En handlingsförlamad regering som säger att vi kanske har en lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd på plats om ett år, en opposition som är bakbunden av en överenskommelse som både är för sen och ger för lite, skapar alla förutsättningar för en allt tuffare och tydligare populism.

Kommer det att göra avtryck i opinionen? Allt hänger på hur det går med mottagandet. Jag skulle tro att det, även med en lindrigare utveckling än under punkt 1 ovan, kommer att generera ytterligare ett antal procent i opinionen. Och de procenten kommer att tas från alla andra partier.

3) Det går hyfsat eller till och med bra.

Flera debattörer har pekat på att det fungerat tidigare. Bo Rothstein i gårdagens DN som ett exempel. Helene Lööw i dagens SvD är ett annat. Vi har klarat tuffa uppgifter tidigare, både i Sverige och i västvärlden. Och vi kan klara detta också. För att tala med Angela Merkels ord: Wir schaffen das.

Kanske är oron ogrundad. Kanske kommer flyktingströmmarna att avta. Kanske klarar den offentliga välfärden den akuta situationen och kan rekrytera nödvändig kompetens. Kanske får vi igång bostadsbyggandet där billiga lägenheter på något sätt kan produceras. Kanske ökar tillväxten genom invandringen och skapar fler jobb också i ett kortare perspektiv. Kanske blir integrationen enklare om fler med någorlunda samma etniska bakgrund kan skapa tilltro och tillväxt som delar av ett samhälle med rötter i ett subsamhälle.

Fortfarande kommer dock striden att stå mellan dem som menar att Sverige var bättre förr, och dem som menar att allt alltid blir bättre. Det går inte att tänka bort SD ens om ifall allt skulle gå bra. Frågan är i detta läge mer om de kan fortsätta vara det viktigaste partiet för den formen av värdekonservatism och svenskpopulism som de hittills varit.

---

Jag menar att det är uppenbart att de tre scenarierna ovan är rankade utifrån sannolikhet. Det finns idag inget som talar för att inte punkt ett skulle inträffa. Frågan är mer när än om... Och följdfrågan blir vad de övriga partierna i så fall gör.

Låt mig göra en för detta blogginlägg sista förutsägelse:

Det är socialdemokraterna som står vid vägskälet. Och det är inget enkelt val de har att göra. Antingen fortsätter de som nu. Då kommer det krisande Sverige att växa till en bila över regeringens huvud. Valet 2018 blir en mardröm och S blir riksdagens minsta parti, om de ens klarar sig kvar. Partiet kan mycket väl implodera, upplösas likt de regeringsbärande partierna i exempelvis Italien tidigare gjort.

Eller så väljer partiet den tuffare vägen. Stoppar invandring. Lämnar flyktingkonventionen. Återförvisar ensamkommande. Drar ner bidrag till de asylsökande. Värnar sina kärnväljare i småstäder och bruksorter. Men klarar partiet den transformeringen? Vad säger de förtroendevalda som fram tills dess fått sig itutat att det är S som står som mur mot fascismen? Klarar deras hierariker och toppstyrning av en sådan uppgift? Och klarar Stefan Löfven av den?

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Var finns S lojalitet?

-->

För den som inte kan sin historia innebar måndagen den 8 juni en märklig uppvisning på Facebook från det ledande socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin. Sundin var tydligt irriterad på det moderata oppositionsrådet Anders Åhrlins utspel om att kommunen borde ställa högre krav på Örebro moské. Denna irritation fick till följd att Sundin såväl i eget inlägg, som genom att ”gilla” ett inlägg från en ledande företrädare för moskén tydligt kritiserade den svenska säkerhetspolisens arbete. Sundin stödde uttalanden som påstod att SÄPO var okunnigt, de ”spionerade på avstånd” och istället för att agera kraftfullt borde de föra ”dialog för att sedan skapa sig förståelse och därifrån ta ställning till vad som bör göras”.

 

Sundins stöd för Örebro Moské kan kännas märkligt. Men det finns en taktisk politisk förklaring bakom. För att förstå det socialdemokratiska kommunalrådets agerande måste vi gå tillbaka till valrörelsen 2010.

Kommunalvalet 2010 handlade om socialdemokratisk revansch. Efter valförlusten 2006 krävde nu partiet, såväl lokalt som nationellt, att Örebro åter skulle bli socialdemokratiskt. Örebro har sedan länge ansetts vara en av pärlorna i den socialdemokratiska kommunkronan. För att nå målet helgade ändamålen alldeles för många medel.

Valet 2010 blev en framgång för socialdemokraterna. Men priset var högt. Valresultatet överklagades, och bland annat på grund av de socialdemokratiska kampanjmetoderna, blev det omval. Valprövningsnämnden riktade hård kritik mot partiet. En så kallad ”valskola” för kvinnor med invandrarbakgrund, var en illa dold kampanj för socialdemokratin. Själva ”valskolan” hade säkert kunnat passera som dålig, men acceptabel kampanjmetod. Men socialdemokraterna nöjde sig inte med detta. Efter ”valskolan” ledde partifunktionärerna kvinnorna till vallokalen och såg till att de röstade genom att närvara i röstningslokalen. På klippet ovan från SVT kan man se en händelse, arrangerad av socialdemokraterna, som knappast hör hemma i en väl fungerande demokrati.

Valprövningsnämnden skriver därför: ”Däremot står det i uppenbar strid mot 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster.”

Valprövningsnämndens kritik mot socialdemokraternas kampanjmetod var tydlig. Ordförandens uttalanden under presskonferensen vid offentliggörandet av beslutet likaså. Men det stannar inte där.

Valprövningsnämnden kunde inte fastslå att en annan anmälningspunkt, att socialdemokratiska valarbetare gett ”valskolans” deltagare färdigklistrade kuvert med istoppade valsedlar, verkligen ägt rum. Men vittnesmålen om att så skett, och inte bara i anknytning till ”valskolan”, var många. Berättelserna om hur socialdemokratiska kampanjarbetare kontinuerligt hämtat väljare, lett dem till vallokalen, försett dem med färdiga valkuvert, stannat utanför lokalen och därefter lett tillbaka dem från densamma var många.

Och det finns en gemensam nämnare bland de flesta av dessa händelser: De som ”hjälptes” att rösta hade ofta en anknytning till Örebro moské.

Samma informanter som berättade om de mer tveksamma ”kampanjmetoderna” kring röstningsförfarandet, berättade också om en omfattande löftesverksamhet från socialdemokraterna direkt riktad till Örebro moskés ledning och medlemmar. Man lovade, enligt uppgift alltifrån riktade jobbsatsningar, över större bidrag, till politiskt inflytande genom poster som förtroendevalda.

Arbetet gav också resultat. Socialdemokraterna vann i såväl valet 2010 som omvalet 2011 mellan 70 och 80 % av rösterna i valdistrikten i Vivalla. Kampanjledare för de båda kampanjerna var det nuvarande kommunalrådet, Björn Sundin.

Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan de lokala socialdemokraterna och Örebro moské. Partiets maktbas i Vivalla grundas i Örebro moské. Oavsett sanningshalten i den information om minst sagt tveksamma metoder vid själva röstningen, har såväl politik som retorik riktad mot området varit tydlig. Vivalla har specialbehandlats.

Det finns två övergripande frågor som detta agerande ställer. För det första: Är kommunalrådet Sundins kritik av SÄPOs arbete och hans följsamhet mot ledaren för Örebro moské ett tecken på att banden till ledarna för Örebro moské är viktigare än ett tydligt ställningstagande för säkerhetspolisens arbete? Är kommunalrådets ställningstagande ett ställningstagande som har stöd i partiet, lokalt såväl som nationellt?

Och för det andra: Finns likartade kopplingar i andra delar av Sverige? Det är inte bara i Vivalla som de socialdemokratiska valresultaten närmar sig traditionella enpartistaters siffror. Vilka andra kopplingar finns mellan socialdemokraterna och lokala muslimska ledare, kopplingar som riskerar att leda till en mer eftergiven politik än den som borde föras?

Det är inte första gången Örebro moské och dess företrädare kopplas till tveksamma aktörer och aktioner. Så sent som i maj i år bjöds en talare in som enligt uppgift i NA: ”förespråkar dödsstraff för hädelse och apostasi, att kvinnor ska hållas inlåsta, och vill förbjuda homosexualitet”. Och när en före detta talesperson för moskén på Facebook meddelade att den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon ”använt palestinska barns blod för att göra blodpudding” ville inte ordföranden taavstånd från uttalandet. Och enligt NA hoppas moskéns företrädare att den nu häktade släpps, för att företrädaren aldrig sett den häktade göra något fel...

Ändå väljer en ledande socialdemokratisk företrädare att fortsätta den milda behandlingen av ledande företrädare för Örebro moské. Kommunalrådet Sundins kritik mot den svenska säkerhetspolisens arbete är sannolikt ett svåröverträffat snedsteg. Men frågorna kvarstår: Vilka taktiska skäl ligger bakom denna socialdemokratiska lokalpolitiska taktik? Vilka konsekvenser riskerar det att få? Och ser det likadant ut i andra socialdemokratiska föreningar på andra platser i Sverige?

Som ett brev på posten kom idag SvDs Ivar Arpi med ett intressant inlägg. Om klanernas återkomst. Hans beskrivningar är i princip en förlängning av den diskussion jag berört i ovanstående inlägg. Men våra båda inlägg kompletterar varandra. För vad händer om klanmentaliteten förstärks av partier som utnyttjar klanerna för egna maktändamål? Precis som socialdemokraterna gjort i Vivalla. Och där en representant för "klanen" också fått höga politiska poster som tack för rösterna...

 

Rätt till heltid är en återvändsgränd.

Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?

Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för att öka jämställdheten.

Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.

Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.

Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.

Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som måste lyftas.

Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller vuxen missbrukare i socialtjänsten.

Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för organisationens.

Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.

Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys och konsumtionsmönster.

Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare. Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas? Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i svårmätbar serviceproduktion?

Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer – men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.

I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar. Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala organisationen är bara redskapet, aldrig målet.

Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier?

Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?

För mig är det självklart att det är medborgarna som kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.

Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.

Den socialdemokratiska kyrkan...

Tankar den 1 maj:

Jag läser Daniel Suhonen i Expressen. Och åter slår mig tanken: Hur lika är inte de två rörelserna varandra. Frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Men det handlar mer än om att vara födda i Folkrörelsesveriges vagga.

Det finns något religiöst i socialdemokratin. Det blir sannolikt aldrig tydligare än den första maj. Arbetarrörelsens egen heliga dag. Den dag då man ska demonstrera, ta i hand och sjunga de egna väckelsesångerna, oavsett om det är "Arbetets söner" eller "Internationalen".

Men religiositeten finns där hela tiden. Tron på att den egna rörelsen står för den enda sanningen. Tron på att den egna politiken är den enda sanna. Den personliga identifieringen av sig själv som rörelsen, partiet, arbetarkommunen. Behovet av den yttre fienden. Och sedan det socialistiska himmelriket.

Det tog mig nästan 20 år att förstå det. Men till slut, en gång runt 2011 på ett av de där vanliga, vardagstrista kommunfullmäktigemötena i Örebro, föll ytterligare en pollett ner. Jag hade som vanligt attackerat den lokala socialdemokratin och dess politik. Rätt tufft, även det som vanligt. Och jag hade fått de vanliga rallarsvingarna tillbaka. Men medan jag attackerade partiet och dess politik, valde de att attackera mig som person. Så hade det varit länge, framförallt när jag ledde majoriteten. Men nu, åter i opposition, fortsatte de personliga attackerna.

Och jag kunde inte förstå varför.

Men så, om det var i ett inlägg eller om jag hörde det i kafferummet, sade en av s-ledamöterna något som fick mig att förstå. En attack på partiet var faktiskt en attack på henne. Jag behövde inte nämna något namn, om jag attackerade partiet och partiets politik var det en personlig attack mot i första hand kommunstyrelsens ordförande (eftersom hon var den allenarådande uttolkaren av den socialdemokratiska lagen) och i andra hand mot varenda socialdemokratisk förtroendevald som kunde höra mig. Det gav dem rätt att attackera mig som person.

Och jag förstod - partiet och personen är ett och samma. Identifikationen total.

Rätt ofta har jag både i min politiska och min mer kyrkliga gärning beskrivit hur jag upplever likheten mellan mitt parti och min församling. Startade i samma anda, under samma tid, med samma organisationsmönster. Men också med liknande organisationsåldrande.

Frikyrkorna upplevde en fantastisk resa sina första årtionden. Tillväxten var stor, profilerna skarpa, tilltalet landade hos individerna på ett sätt som skapade ytterligare utveckling. Jag kan minnas mina föräldrars berättelse om 1940-talets ungdomsrörelse. När framtiden låg framför både dem och församlingarna de och deras vänner fanns i. Då inget var omöjligt.

Sedan kom mognadens årtionden. Då kyrkorna allt mer blev en del av samhället. Då de unga, brinnande blev samhällets stöttepelare, frikyrkorna blev centrum för de företagare, tjänstemän och byråkrater som upprätthöll samhället. Ibland drömde de sig tillbaka till väckelsens årtionden. Ibland blev det åter en satsning på förnyelse. Men allt oftare blev det enda resultatet av drömmen ytterligare en vända med kyrkokören, en insamling till en vackrare kyrkobyggnad och en samling av hela familjen till första advent.

Men någon ny väckelse fick de aldrig uppleva. Och nu sitter jag här - väckelsens barnbarn - och funderar över vilken roll frikyrkan egentligen spelar. Var finns församlingen, väckelsen, tron och Gud i mitt liv?

Och någonstans där är väl också dagens socialdemokrati. Tack vare sin makt, sina pengar och sin symbios med facket, har man kunnat måla på fasaden några årtionden till. Men där innanför har uttorkningen fortsatt.

Visst kan man, som Suhonen gör, drömma sig tillbaka till väckelserörelsen, då arbetarklassen tågade tillsammans, då Internationalens ord faktiskt betydde något, då man fortfarande hade en tro på att socialismen skulle göra människan friare.

Men ingen vare sig vill, orkar eller kan egentligen tro på det där längre. Socialdemokratin är och kommer så länge den finns att förbli ett parti för samhällsadministratörer. Det enda skälet att partiet fortfarande finns är att man ofta, men absolut inte alltid, visat sig vara bättre än alternativen på att administrera det rådande systemet. Men i kommun efter kommun, landsting efter landsting, region efter region och nu även i regeringsställning, faller tron på partiet som regeringsdugligt.

Kvar står ett antal ombudsmän, partigängare och -anställda, som allt mer krampaktigt håller varandra i händerna och mumlar med i de obsoleta orden i de sedan länge föråldrade socialistiska väckelsesångerna.

För snart 20 år sedan fick jag av det dåvarande Svenska Baptistsamfundet ett uppdrag att vara med i en grupp, Baptist 2000, som skulle fundera över samfundets framtid. Styrelsen ville att vi skulle peka ut en väg. Vi fick helt fria händer. Vi valde att inte göra det. Istället redovisade vi ett antal möjliga scenarior, bland andra ett som handlade om en långsamt döende rörelse där den sista baptisten så småningom lämnade den sista gudstjänsten i stillhet, och ett som handlade om att inse fakta - samfundet hade spelat ut sin roll och det var lika bra att lägga ner hela skiten. Det fanns en del mer positiva också...

Baptistsamfundet finns inte längre. Vi har gått upp i en större församlingsgemenskap, Equmenia. Kanske var vårt arbete i Baptist 2000 en liten pusselbit i det. Men även för Equmenia återstår mycket arbete innan man vet vart man är på väg.

Dit har inte socialdemokratin nått ännu. Socialdemokraternas styrelse skulle våga tillsätta en grupp, Sosse 2020, som fick helt fria händer att fundera över partiets framtid och lägga förslag på vad man ska göra. Men det kommer nog aldrig att ske. För sannolikheten att en sådan grupp skulle landa i antingen ett scenario där den sista medlemmen snart lämnar det sista arbetarkommunmötet mumlande Internationalen, eller insikten om att rörelsen inte längre behövs, är överhängande.

Det finns dock en tydlig skillnad mellan frikyrkorna och socialdemokratin. Kyrkans bas är en tro som går utanför samhället, liksom en dröm om en utopisk framtid som aldrig kommer att bli verklighet på denna jord. Alltid oprövad - alltid eftersträvansvärd. Socialdemokratins bas är en ideologi som prövats och befunnits väga för lätt. Därför kommer man sannolikt fortsätta att hålla varandra i händerna, låtsas som om man tycker det är roligt att sjunga Internationalen, och långsamt vandra mot det egna partiets undergång.

Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Lyxhus i Gustavsvik eller förskollärare till barnen?

Idag har vi haft en dag med budgetdebatt i kommunfullmäktige. Och skillnaden mellan Folkpartiet och den socialdemokratiskt ledda kommunledningen blir bara tydligare och tydligare. Skillnaden mellan Folkpartiet, som vill förändra, driva på, skapa möjligheter. Och socialdemokraterna och främst kristdemokraterna som inte har några visioner alls. Det handlar bara om att administrera. Mellan Folkpartiet som vill satsa på välfärden; alla kommunala medarbetare, deras viktiga uppdrag och deras arbetssituation. Och socialdemokraterna som inte alls talar verksamhet, utan bara byggnader.

Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.

Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.

Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.

Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.

Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.

Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.

Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.

Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.

Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.

Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.

Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.

Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.

Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.

För mig är det valet rätt enkelt att göra.

Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT

När kulisserna faller...

Det skulle bli så fint. Precis som spindoktorerna planerat. Ett socialdemokratiskt kommunalråd som skulle dela ut ytterligare ett av dessa fina pris som man nuförtiden kan få från den fina kommunledningen. Ett kommunalråd som skulle få prata förskoleutveckling.

Men så damp verkligheten ner.

Två förskollärare tog chansen, bröt mot den tystnadens och likriktningens politik som råder i kommunen idag. På ett par minuter berättade de om hur verkligheten ser ut bakom alla de pris, och alla de "utvecklingsprojekt" som döljer denna verklighet. De berättade om den sanning som finns bakom besparingarna, nedskärningarna, stoppen. De visade hur naket kommunalrådet egentligen var bakom prisutdelningarna och de fina orden.

Och reaktionen blev häftig. Det räcker med att se på na.se för att förstå hur en makthavare som just sett sin upplagda plan förstöras beter sig. De två förskollärarna var knappast värdefulla medarbetare. De var kommunalrådets fiender. De var inte värda vatten. Deras agerande var så fel, så fel...

De två förskollärarnas aktion och Thomas Esbjörnssons agerande väcker flera frågor. Låt mig peka på några av dem:

Hur är det med resurserna till förskolan?

Svaret är ganska klart. Under de senaste åren har utbyggnadstakten varit hög. Men resurserna har inte hängt med. Skolan och förskolan har utsatts för omfattande besparingar. Det har varit inköpsstopp och anställningsstopp och vikariestopp. Och besparingarna fortsätter. Inför 2014 ligger besparingskraven på området på minst 20 miljoner. Det är lika mycket som 50 tjänster...

Hur är det med respekten i kommunen?

Thomas Esbjörnsson tycker att de två förskollärarna agerade respektlöst. Han skulle ju precis upp och dela ut pris. Men hans agerande är ännu mer respektlöst och skrämmande. Istället för att bejaka två medarberare som vågar (jag fattar inte hur dom törs...) berätta något som de upplever varje dag, går han upp på scenen, ställer sig i en tydlig maktposition och vänder till slut ryggen åt de två. Kommunalrådet bevärdigar sig inte ens om att ta emot de papper förskollärarna vill ge honom. Det är skrämmande respektlöst av överheten mot undersåtarna.

Vilken bild ger det av kommunens öppenhet?

Örebro kommun idag är en kommun som kännetecknas av rädsla. Ingen vågar säga hur det är och hur man upplever sin situation. Jag har fått höra det på omvägar när jag försökt lyfta frågan om äldreomsorgen. En medarbetare som skickar ett meddelande via facebook. Ett samtal på telefon. Möten med anhöriga. Och nästan alltid när jag gör något av mina besök. Men utåt hörs inget. Rädslan härskar.

På samma sätt är det med skolan och förskolan. Föräldrar som är oroliga för hur förskolan ska klara sitt uppdrag, speciellt de som har barn med särskilda behov. Förskollärare och lärare som hör av sig utanför offentligheten. Men nästan aldrig något utåt. Man är helt enkelt rädd för konsekvenserna.

Grunden för denna rädsla är dubbel. Dels beror den på kommunledningens (både politik och tjänstemän) arbete med målet för Örebro. ÖSBn (budgethandlingen) sätter ju upp bilden av Örebro som den mest attraktiva medelstora staden i Norden. Då gäller det att varenda medarbetare accepterar det och "drar åt samma håll". Om man inte gör det är man illojal mot kommunen och kommunledningen. Det accepteras inte. Nu hoppas man också på att vinna kvalitetspris. Då får ju inget störa bilden av den framgångsrika kommunen. Så den bild vi får av kommunens medarbetare är av en kommun där många högre chefer är "väldigt tydliga" i vad som förväntas av medarbetarna.

Men i lika hög grad beror rädslan på den osäkerhet som bristen på ledarskap innebär. Thomas Esbjörnsson ville dela ut pris på en gala. Men han vill inte ta ansvar för besparingarna i förskolan. Det får någon annan göra. Och Esbjörnssons agerande är en ren följd av hur socialdemokraterna styr.

Inte vid något tillfälle har Lena Baastad tagit ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det är hennes ansvar att resurserna till förskola, skola och äldreomsorg år efter år minskar. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att lärare hotas av uppsägning. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att äldreomsorgens personal går på knäna. Men hon tar det inte.

Istället delar också hon ut pris, berättar om "satsningar" och ställer upp på fina fototillfällen. Precis som hennes spindoktorer och kommunikatörer inom partiet säger åt henne att göra.

Men det är inte ledarskap. Det är förljugenhet och ytlighet.

För ledarskap handlar både om att visa på vägen och att ta ansvar för den politik man driver. Det handlar om att satsa och ta glansen från det, och att spara och öppet och offentligt ta den skit som följer med de prioriteringar man gör.

Men så gör inte socialdemokraterna. Och inte heller deras stödpartier, kristdemokraterna och centerpartiet. De tar inte ansvar. De för över det till någon annan. Och det kan inte visas klarare än deras nyspråk i den budget de just lagt. Där besparingar döps om och blir "omprioriteringar" och där ansvaret därmed läggs på tjänstemännen.

Men om inte den högst ansvariga politikern tar ansvar, utan för över det på någon annan, så kommer det att bli en norm inom organisationen. Nämndpolitiker kommer inte heller att ta sitt ansvar. Och inte heller tjänstemännen. Det är alltid någon annans ansvar...

Men vems är det? Risken blir att allt blir ett spel om Svarte Petter, där det viktigaste blir att inte bli den som tar det ansvar som måste utkrävas. Och det föder rädsla.

Jag såg den rädslan i ögonen för sju år sedan. Jag har skrivit om den förut. Om hur rädslan satt i Rådhusets väggar, om tjänstemän som ängsligt såg sig om för att inte hamna med ansvarskortet i handen.

Men det som sker nu är betydligt allvarligare. Och rädslan sitter inte bara i väggarna. Den kryper utanpå.

Därför har de två förskollärarnas initiativ en djupare mening än att de visade på förskolans ohållbara situation. De var, sannolikt utan att veta om det, också två demokratikämpar. De vågade stå upp för den öppenhet och den genomsynlighet som borde vara självklar i alla kommuner, men som är satt på undantag i dagens Örebro. Och de pekade med all (o)önskvärd tydlighet på såväl Thomas Esbjörnssons som Lena Baastads och hela kommunledningens brister.

Thomas Esbjörnsson tänkte sig dela ut ett pris idag. Jag kan tänka mig att dela ut ett annat pris i morgon. Och jag vet vilka som skulle få det!

Media: NA1, NA2, SR, SVT

Det som göms i (s)nömos...

Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa hela budgeten från majoriteten. Och jag skräms över vad jag läser. För budgeten innehåller så mycket som någon försöker gömma. Det handlar om besparingar på tiotals, kanske över 100 miljoner kronor, som antingen göms, skjuts upp eller ges andra namn. Och det handlar om en budget där inte plus och minus går ihop.

Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:

Följande förhållanden kommer i övrigt att anses utgöra skäl för att inte återställa ett eventuellt negativt resultat i Örebro kommun 2014:

Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.

Den genomsnittliga resultatnivån för perioden 2003-2012 (exklusive reavinster vid bolagiseringen av kommunens fastigheter) uppgår till 3,3 procent av skatter och statsbidrag.

Mot denna bakgrund gör kommunledningskontoret bedömningen att kommunen för denna planperiod inte behöver sätta resultatnivån till två procent, det vill säga cirka 140 miljoner kronor per år.

Bara för att Mats Sjöström skötte sig de sista två åren som kommunstyrelseordförande, och jag hade koll på ekonomin under förra perioden, så är det OK för Lena Baastad att slösa idag... Hennes kommunledning lever på det som andra släpat ihop.

Arbetslösheten bedöms öka med 800 personer under 2013. 

Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån. 

Nettokostnadernas andel av skatteintäkterna uppgår till 101,2 procent.

 

Egentligen betyder detta att Baastad & Co lånar till löner, inköp, hyror o.s.v.  Allt över 98 % är ohållbart. När Folkpartiet styrde låg vi runt 95 %. Då klarade vi av att investera utan att låna...

Medel för 2014 års löneavtal fördelas ut till nämnderna i driftbudgetramen. Beloppen har beräknats utifrån aktuell information om avtal för 2014. Ytterligare kompensation kommer inte fördelas ut, det blir nämndernas ansvar att täcka kostnader för 2014 års löneavtal inom de givna driftbudgetramarna. 

Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.

Det är bara så galet!

Under 2014 inför kommunen ett centralt servicecenter. Årskostnaden 2014 beräknas till 20 miljoner kronor, varav cirka 12 miljoner kronor finansieras av befintliga serviceytor som avvecklas. Resterande medelsbehov finansieras under 2014 av dels ett KS-anslag på 4,2 miljoner kronor, dels medfinansiering från nämnderna med motsvarande belopp.

Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.

Kommunen erhåller 2013 sammanlagt 114 miljoner kronor avseende återbetalning av inbetalda premier till AFA-försäkringen. Beloppet avser återbetalning för åren 2005 och 2006. Cirka 77 miljoner kronor avses att disponeras för engångssatsningar åren 2013 och 2014, varav 57,8 miljoner kronor faller på 2014. Dessa tillfälliga ramförstärkningar är inarbetade i de driftbudgetramar som redovisas i denna handling.

Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.

Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...