Moderat framtid ligger utanför Alliansen

Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt.  Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.

Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...