Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?
Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?
Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?
Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.
Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.
I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?
Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?
Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)
Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.
Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.
Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.
Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.
Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?
I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)
Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.
Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.
Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett opinionsundersökningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett opinionsundersökningar. Visa alla inlägg
2017-01-24
2015-11-09
Vem styr vem?
Den senaste opinionsundersökningen visar...
Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.
Som i helgen.
Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.
Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.
Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.
Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?
Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).
Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.
Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.
Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?
De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.
Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.
Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.
Som i helgen.
Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.
Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.
Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.
Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?
Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).
Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.
Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.
Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?
De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.
Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.
2015-08-20
Som man bäDdar...
Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.
Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.
Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)
Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.
Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.
Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.
Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.
Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.
Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.
Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.
Men så kom SD. Och satte allt på ända.
För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.
Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.
Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.
Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?
Svaret på den frågan är, hittills, nej. Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.
Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.
Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.
Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.
2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.
Hur det gick?
Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.
Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.
Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)
Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.
Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.
Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.
Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.
Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.
Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.
Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.
Men så kom SD. Och satte allt på ända.
För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.
Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.
Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.
Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?
Svaret på den frågan är, hittills, nej. Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.
Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.
Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.
Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.
2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.
Hur det gick?
Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.
2015-05-18
Men fatta då!!!
I efterdyningarna av helgens SIFO skrivs ett antal intressanta kommentarer. Men denna gång var en av de intressantaste en som var skriven en vecka före. Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle - tidningen för alla politiknördar, förtroendevalda och nuförtiden också brett samhällsintresserade - skrev den 13 maj en krönika om de tre stora partiernas framtid. En dystopisk bild av ett Sverige där snart SD går om såväl S som M som Sveriges största parti.
Risken är att han har rätt. För ser man de senaste årens och framförallt det senaste årets opinionsmätningar visar det sig rätt tydligt att sju partier står och stampar, eller backar, medan ett går fram. SD är det enda partiet som har framgång i opinionen. Och ingen fattar varför...
Så jag fortsätter att upprepa mitt mantra: Nån gång borde någon fatta att politik inte handlar om procentsatser i momsen, om det ska finnas ett amorteringskrav eller ens om vi ska tillsätta en ny NATO-utredning när ryssen knackar på Gotlandsdörren.
Nej - politik handlar om att visa på en bättre framtid för dig, för dina närmaste, för de som du bryr dig om eller om du känner dig enormt altruistisk - för hela världen.
Men inget parti verkar fatta det. Regeringen har slutat regera ens innan man började eftersom det visade sig att sossarna bara var intresserade av makten för maktens skull och miljöpartisterna lätt valde att sälja alla sina idéer bara de fick vara med vid maktens grytor.
Och Alliansens partier håller på med detaljfäktning i riksdagens utskott. Ändlösa "tillkännagivanden" ska visa på hur svag regeringen är och tvinga den att föra en mer alliansinriktad politik.
Men vad vill regeringen med Sverige?
Vad vill Alliansen?
Och vad vill mitt Folkparti?
Hur ser framtidens goda samhälle ut? Finns det någon ledare, något parti, någon rörelse som kan peka ut en väg framåt där vi känner att vi är med på en resa större än vi själva? Eller är alla landvinningar gjorda, all teknik uppfunnen, all välfärd på plats? Är morgondagens dröm bara att äta mer, resa mer, konsumera mer? Oavsett om det innebär att vi bara blir tjockare, sjukare, mer rädda för ett skenande klimat och totalt liknöjda eftersom konsumtion inte uppfyller våra önskningar annat än momentant?
Var finns det som kittlar, spänningen, utmaningen, viljan till ett nytt språng för människan och mänskligheten in i en ljusare framtid?
I brist på att någon kan, orkar eller vågar formulera en sådan positiv samhällsvision, är det enklare att gå den motsatta vägen. Att hitta den gemensamma fienden så att vi kan hålla ihop vår familj, vårt parti, vårt land. För när vi besegrat fienden, då kommer vi att komma till vårt lyckorike. Bara invandrarna är borta eller assimilerade, då blir Sverige helt igen...
Det krävs inget annat än ett under för att förändra opinionen, såväl i Sverige som Europa. Det krävs politiker som ger fler ett hopp om en bättre framtid. Men inte på någon annans bekostnad.
Risken är att han har rätt. För ser man de senaste årens och framförallt det senaste årets opinionsmätningar visar det sig rätt tydligt att sju partier står och stampar, eller backar, medan ett går fram. SD är det enda partiet som har framgång i opinionen. Och ingen fattar varför...
Så jag fortsätter att upprepa mitt mantra: Nån gång borde någon fatta att politik inte handlar om procentsatser i momsen, om det ska finnas ett amorteringskrav eller ens om vi ska tillsätta en ny NATO-utredning när ryssen knackar på Gotlandsdörren.
Nej - politik handlar om att visa på en bättre framtid för dig, för dina närmaste, för de som du bryr dig om eller om du känner dig enormt altruistisk - för hela världen.
Men inget parti verkar fatta det. Regeringen har slutat regera ens innan man började eftersom det visade sig att sossarna bara var intresserade av makten för maktens skull och miljöpartisterna lätt valde att sälja alla sina idéer bara de fick vara med vid maktens grytor.
Och Alliansens partier håller på med detaljfäktning i riksdagens utskott. Ändlösa "tillkännagivanden" ska visa på hur svag regeringen är och tvinga den att föra en mer alliansinriktad politik.
Men vad vill regeringen med Sverige?
Vad vill Alliansen?
Och vad vill mitt Folkparti?
Hur ser framtidens goda samhälle ut? Finns det någon ledare, något parti, någon rörelse som kan peka ut en väg framåt där vi känner att vi är med på en resa större än vi själva? Eller är alla landvinningar gjorda, all teknik uppfunnen, all välfärd på plats? Är morgondagens dröm bara att äta mer, resa mer, konsumera mer? Oavsett om det innebär att vi bara blir tjockare, sjukare, mer rädda för ett skenande klimat och totalt liknöjda eftersom konsumtion inte uppfyller våra önskningar annat än momentant?
Var finns det som kittlar, spänningen, utmaningen, viljan till ett nytt språng för människan och mänskligheten in i en ljusare framtid?
I brist på att någon kan, orkar eller vågar formulera en sådan positiv samhällsvision, är det enklare att gå den motsatta vägen. Att hitta den gemensamma fienden så att vi kan hålla ihop vår familj, vårt parti, vårt land. För när vi besegrat fienden, då kommer vi att komma till vårt lyckorike. Bara invandrarna är borta eller assimilerade, då blir Sverige helt igen...
Det krävs inget annat än ett under för att förändra opinionen, såväl i Sverige som Europa. Det krävs politiker som ger fler ett hopp om en bättre framtid. Men inte på någon annans bekostnad.
2012-10-06
Intressant opinionsläge, även lokalt
I dagens demoskop är Alliansen betydligt större än de befintliga alternativen. S och MP får på riks knappt 41 % mot Alliansens 46 %. Om, vilket sannolikt allt färre tror, ett alternativ med S, V och MP skulle vara möjligt på riksplanet, innebär det att Alliansen och de rödgröna är jämbördiga. Frågan är vad MP i så fall väljer, ett samarbete med S och V, beroende av aktivt och passivt stöd av SD, eller en stabil majoritet med Alliansen. Man kan ju bara gissa...
Det finns andra intressanta aspekter på det som nu händer i svensk politik. En av dessa är hur ett riksvalresultat skulle slå igenom lokalt. Jag har använt valmyndighetens eget mandatberäkningsprogram och fått fram följande:
S får 21 mandat
M får 20
MP får 5
FP får 5
SD får 5
V får 4
C får 3
KD får 2
Mandatställningen blir följande:
S+KD+C får 26 mandat tillsammans.
FP+M+MP får 30 mandat tillsammans.
Ett maktskifte ligger nära.
Det sannolika är också att vare sig KD eller C kan tillräkna sig några stödröster från vare sig M eller FP lokalt. Förra valet märkte vi en tydlig överströmning av oroliga örebroare som de sista dagarna valde såväl C som KD istället för FP för att försöka rädda dem kvar i fullmäktige. Nu, efter att ha fått en socialistisk regim med C och KD som stödpartier, finns det inga skäl för allmänborgerliga örebroare att rösta på de två partierna. En röst på C eller KD kan lika gärna vara en röst på socialdemokraterna som på alliansen.
Det ligger kanske närmare till hands att vi efter valet 2014 kan se en ny trepartimajoritet formas i Örebro. Moderaterna under Anders Åhrlin fortsätter sin pragmatiska vandring som välfärdsparti. Miljöpartiet under Ia Malmqvist och Fredrik Persson vill, som partiledningen, forma sitt parti till ett liberalt grönt parti. Och Folkpartiet stärker sin liberala framtoning. Denna formation skulle kunna innebära spännande tankar för ett liberalt och grönt Örebro, med tillväxt och med välfärd istället för med slöseri och investeringar i socialistiska monument över politiker som ser sig själva som alla goda gåvors givare.
Det blir ett par spännande år framöver.
Media: EX, SVD,
Det finns andra intressanta aspekter på det som nu händer i svensk politik. En av dessa är hur ett riksvalresultat skulle slå igenom lokalt. Jag har använt valmyndighetens eget mandatberäkningsprogram och fått fram följande:
S får 21 mandat
M får 20
MP får 5
FP får 5
SD får 5
V får 4
C får 3
KD får 2
Mandatställningen blir följande:
S+KD+C får 26 mandat tillsammans.
FP+M+MP får 30 mandat tillsammans.
Ett maktskifte ligger nära.
Det sannolika är också att vare sig KD eller C kan tillräkna sig några stödröster från vare sig M eller FP lokalt. Förra valet märkte vi en tydlig överströmning av oroliga örebroare som de sista dagarna valde såväl C som KD istället för FP för att försöka rädda dem kvar i fullmäktige. Nu, efter att ha fått en socialistisk regim med C och KD som stödpartier, finns det inga skäl för allmänborgerliga örebroare att rösta på de två partierna. En röst på C eller KD kan lika gärna vara en röst på socialdemokraterna som på alliansen.
Det ligger kanske närmare till hands att vi efter valet 2014 kan se en ny trepartimajoritet formas i Örebro. Moderaterna under Anders Åhrlin fortsätter sin pragmatiska vandring som välfärdsparti. Miljöpartiet under Ia Malmqvist och Fredrik Persson vill, som partiledningen, forma sitt parti till ett liberalt grönt parti. Och Folkpartiet stärker sin liberala framtoning. Denna formation skulle kunna innebära spännande tankar för ett liberalt och grönt Örebro, med tillväxt och med välfärd istället för med slöseri och investeringar i socialistiska monument över politiker som ser sig själva som alla goda gåvors givare.
Det blir ett par spännande år framöver.
Media: EX, SVD,
2012-03-12
Demokratiska underskott och opinionsundersökningar
Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.
Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?
Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.
Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?
I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.
Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.
Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?
Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.
Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?
Och vart leder i så fall denna väg?
För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...
Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3
Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?
Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.
Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?
I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.
Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.
Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?
Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.
Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?
Och vart leder i så fall denna väg?
För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...
Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3
2012-01-10
På väg...
Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.
Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?
Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.
Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.
Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.
De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.
De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...
Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?
Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.
2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?
Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.
Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?
Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.
Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,
Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?
Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.
Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.
Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.
De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.
De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...
Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?
Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.
2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?
Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.
Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?
Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.
Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,
2011-12-12
Paradigmskifte
Man kan inte beteckna dagens opinionsundersökning som något annat än det tydligaste beviset på att Sverige är mitt inne i ett paradigmskifte. Vem kunde för bara något år sedan säga något som att socialdemokraterna i en opinionsundersökning skulle hamna på 24%? Om någon sagt detta hade det varit lika trovärdigt som att påstå att månen är fyrkantig.
Men nu är vi där. Dagens siffror är katastrofala för socialdemokraterna som svenskt parti. Men kanske är siffrorna glädjerika såväl för den svenska demokratin som för den svenska socialdemokratin. Varför?
Det är uppenbart att svensk demokrati inte har fungerat speciellt väl under lång tid. Visst - själva valdagen är fortfarande en högtidsdag. De fläckar av oegentligheter som förekom bland annat i valet 2010 i Örebro är förhoppningsvis bara just fläckar. Men samhället har varit genomkorporerat. Socialdemokraternas långa maktinnehav har skapat ett samhälle där de osynliga banden mellan politisk makt, facklig makt och makten hos näraliggande organisationer förlamar viktiga beslutsprocesser.
Nu bryts förhoppningsvis detta. Socialdemokraterna blir ett vanligt parti, ett parti bland andra. Om socialdemokraterna inte ens har majoritet inom LO kommer dessutom den fackligt-politiska samverkan att bli omöjlig. Det är bra.
I sig kan detta faktiskt också vara bra för socialdemokratin. Den kris vi ser idag är inte en Juholt-kris, även om han är den som frontar partiet just nu. Han är bara ett tydliggörande av hur ett parti utan mål, utan medel och utan ideologisk bas agerar. Hoppjerka. Popcornpolitik. Strider. Utspel. Tillbakagång.
En socialdemokrati utan makt måste återvända till sina rötter och fundera över vilken ideologisk bas som kan överleva in i 2000-talet. Hur ser dagens utmaningar ut för socialdemokraterna? Vilka är de frågor som de har lösningar till? Om det finns en ideologisk bas för en framtida socialdemokrat, har faktiskt också dagens socialdemokrater tjänat på de usla opinionssiffrorna.
Media: DN, SVD, Mynewsdesk, Expressen
Men nu är vi där. Dagens siffror är katastrofala för socialdemokraterna som svenskt parti. Men kanske är siffrorna glädjerika såväl för den svenska demokratin som för den svenska socialdemokratin. Varför?
Det är uppenbart att svensk demokrati inte har fungerat speciellt väl under lång tid. Visst - själva valdagen är fortfarande en högtidsdag. De fläckar av oegentligheter som förekom bland annat i valet 2010 i Örebro är förhoppningsvis bara just fläckar. Men samhället har varit genomkorporerat. Socialdemokraternas långa maktinnehav har skapat ett samhälle där de osynliga banden mellan politisk makt, facklig makt och makten hos näraliggande organisationer förlamar viktiga beslutsprocesser.
Nu bryts förhoppningsvis detta. Socialdemokraterna blir ett vanligt parti, ett parti bland andra. Om socialdemokraterna inte ens har majoritet inom LO kommer dessutom den fackligt-politiska samverkan att bli omöjlig. Det är bra.
I sig kan detta faktiskt också vara bra för socialdemokratin. Den kris vi ser idag är inte en Juholt-kris, även om han är den som frontar partiet just nu. Han är bara ett tydliggörande av hur ett parti utan mål, utan medel och utan ideologisk bas agerar. Hoppjerka. Popcornpolitik. Strider. Utspel. Tillbakagång.
En socialdemokrati utan makt måste återvända till sina rötter och fundera över vilken ideologisk bas som kan överleva in i 2000-talet. Hur ser dagens utmaningar ut för socialdemokraterna? Vilka är de frågor som de har lösningar till? Om det finns en ideologisk bas för en framtida socialdemokrat, har faktiskt också dagens socialdemokrater tjänat på de usla opinionssiffrorna.
Media: DN, SVD, Mynewsdesk, Expressen
2011-08-26
4 partier i Sveriges riksdag?
Det är en rätt intressant läsning som DN står med idag. Om opinionsinstitutet Synovate har rätt så skulle Sveriges riksdag vid ett val idag enbart bestå av fyra partier, Folkpartiet, nya Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. En ny stabil majoritet skulle kunna formeras av Folkpartiet och nya Moderaterna, trots att partierna bara har stöd av drygt 43 % av väljarkåren. Nästan 15 % av de avgivna rösterna skulle gå till partier som inte skulle ta några mandat.
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
2011-04-08
Folkpartiet stärks
Läser dagens SKOP-mätning. Det finns tre intressanta iakttagelser:
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
2010-05-17
Vänsterpartiet ur riksdagen
Tre partier riskerar just nu att åka ur riksdagen enligt opinionsundersökningarna, senast i SVDs sifo. Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Ett part riskerar att komma in.
Av de tre förstnämnda har Kristdemokraterna en tradition av att ligga runt spärren. De brukar ha is i magen och göra hyfsade valrörelser. Sannolikheten att de finns kvar i riksdagen är därför stor. Göran Hägglund är en bra partiledare, men fortfarande alldeles för anonym. Han kan säkert fylla en större kostym.
Centerpartiet är ovanare i rollen kring strecket. Men partiets bas är stor ute i landet. Det finns en Stockholmscenter som kanske sätts i centrum i opinionsundersökningarna, men det finns också en landsbygds- och landsortscenter. Denna landsbygdscenter utgör en stabilare bas än vad opinionsundersökningarna kan förutse. Trots att Maud inte är något flöte är sannolikheten därför stor att centern finns kvar i riksdagen.
Återstår så Vänsterpartiet. Utvecklingen av partisympatierna har varit negativ. Partiet är på väg neråt. Partiledaren är inte populär och partiet har inte längre möjligheten att ta ut svängarna i den rödgröna alliansen som man tidigare hade när man var fritt och obundet vänsterpopulistiskt.
Så vad händer med Vänsterpartiet? Kommer de att vara partiet som åker ur? Det finns en stark faktor som talar för det.
Förr fanns det alltid möjligheter för missnöjda sossar att taktikrösta på vänstern. När s hade 40 % hade man råd. Men nu, när partiet har 30 och en partiledare som är största sänket, är frågan om hur många som väljer att gå till vänstern.
Kanske är det den största skillnaden. Kd, C och även FP har större möjligheter att dra väljare från M eftersom det partiet inte hittills haft självbilden av att vara störst, bäst och vackrast och inte heller behöver försvara sina 30 %. Den möjligheten har inte V längre.
Tänk om det efter valet finns en alliansregering med fyra partier, och en opposition med tre; S, MP och SD...
Av de tre förstnämnda har Kristdemokraterna en tradition av att ligga runt spärren. De brukar ha is i magen och göra hyfsade valrörelser. Sannolikheten att de finns kvar i riksdagen är därför stor. Göran Hägglund är en bra partiledare, men fortfarande alldeles för anonym. Han kan säkert fylla en större kostym.
Centerpartiet är ovanare i rollen kring strecket. Men partiets bas är stor ute i landet. Det finns en Stockholmscenter som kanske sätts i centrum i opinionsundersökningarna, men det finns också en landsbygds- och landsortscenter. Denna landsbygdscenter utgör en stabilare bas än vad opinionsundersökningarna kan förutse. Trots att Maud inte är något flöte är sannolikheten därför stor att centern finns kvar i riksdagen.
Återstår så Vänsterpartiet. Utvecklingen av partisympatierna har varit negativ. Partiet är på väg neråt. Partiledaren är inte populär och partiet har inte längre möjligheten att ta ut svängarna i den rödgröna alliansen som man tidigare hade när man var fritt och obundet vänsterpopulistiskt.
Så vad händer med Vänsterpartiet? Kommer de att vara partiet som åker ur? Det finns en stark faktor som talar för det.
Förr fanns det alltid möjligheter för missnöjda sossar att taktikrösta på vänstern. När s hade 40 % hade man råd. Men nu, när partiet har 30 och en partiledare som är största sänket, är frågan om hur många som väljer att gå till vänstern.
Kanske är det den största skillnaden. Kd, C och även FP har större möjligheter att dra väljare från M eftersom det partiet inte hittills haft självbilden av att vara störst, bäst och vackrast och inte heller behöver försvara sina 30 %. Den möjligheten har inte V längre.
Tänk om det efter valet finns en alliansregering med fyra partier, och en opposition med tre; S, MP och SD...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)