Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT

Äldreomsorgens utmaningar

SVT genomför just i dagarna en granskning av vad svenskarna tycker om äldreomsorg och att åldras. I listan i slutet av bloggen kan ni följa några av SVTs granskande inslag. En del annan media har också tagit upp äldrefrågan. Jag listar en del av dessa inlägg också.

Varför är äldreomsorgen så intressant just nu? Svaret är mångfacetterat. I några bloggar ska jag framöver lyfta en del av både frågorna kring äldreomsorgen och kring äldrepolitiken. Men en siffra visar på varför det ser ut som det gör.

När svenskarna rankar de viktigaste politiska frågorna kommer sjukvården i topp. Därefter kommer skolan, jobben och äldreomsorgen, ibland i lite olika ordning. För en politiker och ett politiskt parti räcker det. Att inte ha en politik för en av de allra viktigaste politiska frågorna är som att gå baklänges in i framtiden.

Och media, som ofta är betydligt snabbare på att känna av opinioner än politiska partier, ser vad som är på gång och agerar. Ibland redovisar man det aktuella förhållandet. Ibland försöker man, mer eller mindre medvetet, att styra utvecklingen. SVTs serie är ett hyfsat exempel på det förstnämnda. Aftonbladets vanvårdsserie en del av det andra.

I kväll har jag varit med i SVT Aktuellt och pratat äldreomsorg. Mest skulle det handla om äldre som vill, men inte får bo på äldreboenden. Men det kom även att handla om hemtjänstens utmaningar. Även om bildsättningen rent journalistiskt som så ofta pekar på ett problem som sannolikt inte är allmängiltigt (kanske till och med är fler som kräver att få bo hemma som borde bo på ett boende anpassat för äldre än tvärsom), och där den normalsvenska (folkhemssvenska) lösningen alltid är mer pengar, finns det en vilja att ändå nyansera bilden. Det blir inte bara en svartvit skala, med en enda lösning.

Den mediala bilden av svensk äldreomsorg är annars skrämmande negativ. Det verkar som om det som påstods vara en Caremaskandal, men som kanske var en mediaskandal, fick dammluckorna att brista. Och nu spelar det inte så stor roll att olika politiska och andra företrädare kan peka på hur många positiva faktorer som helst, bilden av äldreomsorgen är ändå satt.

Men frågan är vilken alternativbild som finns.

Svensk äldreomsorg har sannolikt aldrig varit bättre än idag. Allt fler blir allt äldre. Medicinsk kunskap och utveckling ger oss möjligheter att behandla sjukdomar långt upp i åren. Vi kan vara friskare, om än inte helt friska, under nästan hela vårt liv. Vår syn på att bli "gammal" förändras kontinuerligt.

På punkt efter punkt är svensk äldreomsorg ett föredöme. Men utmaningarna finns. Liksom en del problem.

Just nu försöker jag formulera äldrepolitikens utmaningar i en bok. Jag tror nämligen att vi måste våga förändra inte bara äldreomsorgen, utan hela samhällets syn på äldre, åldrande och när och hur vi blir gamla. De kommande bloggarna kommer att bli små inblickar i den boken.

En del politiker blir politiker för att de vill rodda en organistion, bygga en stad, driva en skola. En del vill grotta ner sig i handlingar, skriva budgettexter, leva i media. Jag har aldrig varit intresserat av sånt. Det har varit en ofrånkomlig del av den politiska vardagen.

Jag tror att fler politiker, både lokalt och nationellt, måste orka lyfta blicken från de aktuella dagorningarna och försöka ta ut riktningen mot framtiden. Inte minst viktigt är det för äldrepolitiken. Äldrepolitiken innehåller både problem och utmaningar, möjligheter och lösningar, och helt centrala värderingsfrågor som vi måste hantera de kommande åren och årtiondena.

Så välkommen till min blogg. Från och med nu, och en tid framåt, kommer den nästan enbart att handla om framtidens äldreomsorg.

Media: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, EX, AB

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

Ska Sverige gå med i NATO?

-->

Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)

Nu går hemtjänsten på knäna (också)

Idag kan vi i två olika tidningar läsa reportage om det som förr hette hemtjänst, och som i vanligt tal ofta fortfarande benämns så, men som nu heter hemvård. Det handlar helt enkelt om äldreomsorg hemma hos den gamla människan i hennes vanliga bostad.

I Dagens Samhälle kan vi läsa om hur kommun efter kommun minskar på resurserna till hemvården. Det får kommunernas medarbetare att gå på knäna. Och det drar undan fötterna på den valfrihet som Lagen om Valfrihetssystem (LOV) skulle skapa. De privata alternativen riskerar helt enkelt att inte få täckning för sina kostnader.

Som om det vore en enda tidningsredaktion som gjort ett lokalt scoop av en nationell undersökning, så kommer Nerikes Allehanda samma dag ut med en berättelse om hur illa det är i Örebro. I Örebro finns nästan inga privata alternativ, så här är det de kommunala medarbetarna som drabbas av kommunledningens nedskärningar.

Det är rätt bekymmersam läsning i båda tidningarna. Äldreomsorgen är inte betjänt av fler nyheter om problem eller dålig kvalitet. Äldreomsorg, oavsett om den sker i hemmet eller på äldreboenden, måste kvalitetssäkras. Men så sker inte.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Örebro kommuns äldreomsorg saknar ledning. Det finns ingen politiker i Örebros kommunledning idag som har äldreomsorgen som prioritet. Lena Baastad (s) prioriterar inte pengar till äldreomsorgen. Hon lägger dem på enorma investeringar istället. Och de pengar som ändå går till sektorn ser Rasmus Persson (c) till att de prioriteras till övrig social omsorg. Äldreomsorgen får ta dubbla smällar.

Det skapar problem på äldreboendena. Men det skapar ännu större problem för hemvården.

Örebro kommuns hemvård saknar helt enkelt tillräckliga resurser. Bemanningen är för låg och behoven för stora. Kontinuerliga besparingar, år efter år, har skapat en ohållbar situation. Och det finns ingen grupp som för de drabbades talan. Till skillnad från ett äldreboende, där tiotals gamla bor och där anhöriggruppen är stor och därmed kan skapa ett tryck för förändring, är den gamla i sitt eget hem ensam i sin kamp mot kommunen. Rösten blir för svag och ingen bryr sig.

Under många år har Rasmus Persson lutat sig mot att hemvården ska bli bättre bara han har installerat ett tidsstyrningssystem (TES) som ska göra så att personalen ska åka mindre bil och vara mer hos den gamla. Men systemet hjälper inte. Under infasningen har det skapat enorma problem. Och det ger inte mer tid, framförallt inte i ett system som hela tiden får minskade resurser. Medarbetarna klarar helt enkelt inte av att springa fortare.

Men det bryr sig inte kommunledningen om. De fortsätter besparingarna på äldreomsorgen. 2014 kommer de sannolikt att uppgå till minst 20 miljoner kronor. Det handlar både om de så kallade "omrprioriteringarna" (ett socialdemokratiskt nyord för besparingar, nedskärningar, neddragningar) och de kostnader för pris- och löneökningar som inte täckts av centrala medel.

Nu måste det bli en förändring. Precis på samma sätt som medarbetarna inom förskolan startade ett förskoleuppror, borde äldreomsorgens medarbetare, och kanske framförallt medarbetarna inom hemvården, starta ett äldreomsorgsuppror. Det räcker helt enkelt nu.

Det går att prioritera annorlunda. Folkpartiet har i sin budget visat på hur man skulle kunna lägga 50-60 miljoner till PER ÅR till äldreomsorgen. Det handlar om 100 - 150 fler tjänster, 100 - 150 fler medarbetare, medarbetare som får bättre arbetsvillkor, som gör ett bättre jobb när de själva mår bättre.

Men socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna säger nej. Deras prioriteringar är kommunala bolag, enorma investeringar i betong och en organisation som läcker en miljon hit och en annan dit i alla möjliga projekt.

Det fungerar helt enkelt inte längre.

Örebros äldreomsorg behöver en nystart. Örebros äldreomsorg behöver prioriteras. Det finns i dagsläget inget annat område som är viktigare än äldreomsorgen när det gäller att få till en diskussion om hur kommunen prioriterar och vad man borde prioritera.

Hemvården går på knäna. Medarbetarna mår inte bra. Och de gamla får inte det liv de förtjänar.

Men vilken politiker i kommunledningen tar ansvar för det? Ingen. Som vanligt.

Media: NA

Gud i skolan

Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.

På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.

På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.

Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?

Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...

Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...

Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.

Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.

Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.

Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.

Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.

Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.

Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.

Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?

De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?

Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.

Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?

Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.

Media: DN

PISA II - när normkritiken blir norm

I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.

Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.

Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:

Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.

Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.

Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.

Men nu eroderar allt detta.

Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.

Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.

Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.

Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.

Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.

Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.

Och vad har detta då att göra med skolan?

Svaret är - allt!

Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?

Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.

Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.

Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?

Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.

Media: SVD   DN

Är skolkrisen en värderingskris?

Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.

Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?

Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.

Eller kan man?

Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:

• Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
• Det är resursbrist! (Grönvänster)
• Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
• Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
• Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
• Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
• Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)

Och hur ska man lösa det hela?

Listan ser då ut så här:

• XXX
• YYY
• ZZZ
• En gemensam skolkommission!

Man skulle kunna ta bort alla X, Y och Z - de så kallade obekanta variablerna inom matematiken - het enkelt för att de både är obekanta och variabla. Ingen vet egentligen. Så därför föreslår man allt möjligt. Tusentals nya lärare (som inte finns...). Mindre grupper (som kräver de lärare som inte finns...). Högre löner (som kommunpolitikerna inte klarar av att prioritera fram...). Bättre uppföljning (vad nu det är...). Ändrade undervisningssätt, mer betyd, mindre administration, mer frihet för lärarna, inga riskkapitalbolag i skolsektorn, mindre valfrihet för eleverna, och så vidare, och så vidare...

Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.

Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.

Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.

Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.

Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.

Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.

Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?

Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.

Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:

Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?

Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med.  Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.

När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.

Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.

Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.

I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.

De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:

Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?

Media: DN, SVT

En politikers vardag

Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.

Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.

Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.

Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?

Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.

Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.

Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.

Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...

Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?

Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.

Media: EX1, EX2, EX3, EX4

När tjänstemännen tar makten.

Läser en intressant artikel av Peter Wolodarski i DN. Om hur Riksbanken självsvåldigt förändrat sitt uppdrag, från att hantera inflationen, till att bli en mer politisk aktör med en egen bild av vad som är bäst för Sverige.

Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.

I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.

Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?

Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.

Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.

Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.

En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.

Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.

Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.

Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.

Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.

Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.

Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.

Media: DN

Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?

I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.

Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?

Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft  problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.

Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.

I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.

En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.

Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.

Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.

Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.

Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.

I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?

Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer?  Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?

Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.

Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:

Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.

Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?

Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...

Blogg: Stefan Olsson

Bok o podcast: Timbro

Media: Dagens Samhälle

Vår falska bild av världen

I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.

Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".

Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.

Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.

Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.

Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.

Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...

Men hur ser verkligheten ut?

Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?

Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.

Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.

Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.

Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.

Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.

Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.

För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.

Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.

Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.

Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan

Det hänger inte ihop...

Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.

Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.

Så trist.

Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.

Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:

Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...

Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...

Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...

Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...

På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.

Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.

Media: NA, SR Örebro

Alliansens räddning?!

Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.

Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.

Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.

Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?

Nej. Tvärsom. De sparar!

Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.

Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?

Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.

Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.

Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.

Förändringstakten är hög. Det är bra.

Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.

Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.

Till del kan jag hålla med.

Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.

Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.

Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.

Media: EX, Ekot, SVT och DN
 
Bloggar: Anna, Rasmus

Baastad sparkar lärare...

Vad är viktigast för en bra skola?

Fina lokaler? Visst behövs de, men inte är de viktigast.
Bra läromedel? Otroligt viktiga men inte viktigast.
Bra lärare? Självklart.

Var och en av oss har säker med sig ett minne av en riktigt bra lärare, en som kunde skapa intresse för det ämne hon lärde ut, en som skapade mer än själva lärandet.

Jag har flera stycken. Från Ella Berg i lågstadiet till Bertil Sterner och Bengt Petterson i gymnasiet finns de där som minnen av de som öppnade dörrar för mig och mitt lärande.

Lärarens roll i skolan kan inte överskattas. Och det gäller alla årskurser, alla ämnen, alla skolor. Det är den goda läraren som ger det goda lärandet. Alla andra strukturer, från skollag till läromedlen, kan stötta läraren i arbetet med eleverna. Men utan den goda läraren blir allt annat bara tomma byggställningar. Det är läraren som bygger huset.

Det är därför vi i Folkpartiet hela tiden tjatar om läraren. Om behoven av bättre förutsättningar för lärarna. Om högre löner. Om en ändrad utbildning. Om övningsskolor. Om tilltron till läraren som pedagogisk expert.

Och det är därför vi blir så upprörda när andra partier struntar i lärarnas situation.

Som i Örebro idag.

Örebro har haft en policy om att inte säga upp några medarbetare. Vi har jobbat med omställningsprogram av olika slag, försökt kompetensutveckla och omplacera. Örebro ska vara en trygg arbetsplats med tydliga ramar för verksamheten och medarbetarna.

Men nu förändras det. Nu planerar den nuvarande majoriteten att säga upp ett antal gymnasielärare på grund av arbetsbrist. Det är något helt nytt för kommunen.

Varför gör man då det?

Antalet gymnasielever minskar just nu. Det skulle kunna vara ett skäl för uppsägningarna. Men det klingar rätt ihåligt. Minskningarna har pågått under flera år. Gymnasieskolans kostym har krympt lika länge. Men ändå har man klarat sig från uppsägningar. Fram tills nu.

För mig blir skälet uppenbart om man sätter det i ett större perspektiv.

Lena Baastad gav i juni kommundirektören Staffan Isling i uppdrag att spara 50 miljoner kronor hösten 2013 inför budget 2014. Ytterligare 60 miljoner skulle sparas hösten 2014 för budget 2015. Skälet till besparingarna var helt enkelt att budgeten annars inte skulle gå ihop. Sossarna har slösat bort pengar på massor av onödiga projekt och ofinansierade löften. Och nån gång ska pengarna betalas.

Till detta officiella sparbeting kommer ett inofficiellt. På dragning efter dragning har ekonomikontoret berättat att dessa besparingar inte räcker för de löften sossarna ställt ut för 2014. Elithallen för fotboll i Vivalla är inte finansierad. Inte heller vinter SM i Ånnaboda. Förluster i vindkraften är inte finansierade. Inte heller ombyggnationen av konserthuset. Den ovillkorliga rätten till heltid är inte finansierad. Inte heller ökade IT-kostnader för elevdatorer.

Miljon läggs på miljon. Utgifterna stiger och stiger. Men var finns pengarna?

Dessa hemliga besparingar summerar till tiotals miljoner. Så var ska de tas?

Ett av de enklare sätten är att kommunen gör sig av med folk. Man sparkar helt enkelt ut ett antal medarbetare och hävdar arbetsbrist. Det kan man göra. Men är det rätt?

Knappast.

Det finns tre bättre alternativ:

Medarbetare kan kompetensutvecklas till andra tjänster i kommunen. Gymnasielärare kan bredda och fördjupa sina kunskaper.
Medarbetare kan kompetensutvecklas för att bättre klara sitt arbete när utvecklingen vänder. Om ett par år blir antalet gymnasielever större igen. Då kommer kompetenta lärare att behövas.
Medarbetare kan ges möjlighet att frivilligt avsluta sina anställningar, genom olika utgångsalternativ med full finansiering. Ofta handlar det om en tidigare pensionsavgång, rätt till tjänstledighet eller helt enkelt att kommunen erbjuder ett antal månadslöner för den som frivilligt slutar.

Alla dessa alternativ har tidigare använts.

Men inte idag. Och det beror på att Baastad behöver pengarna snabbt. Och det blir, som vanligt, just lärarna som får sitta emellan.

Socialdemokraterna i Örebro har av tradition en orimlig inställning till lärare. År efter år har deras löner hållits tillbaka. År efter år har klåfingriga politiker i princip styrt dem i deras arbeten ända in i klassrummet genom de lokala planerna och programmen. År efter år har skolorna styrts av politiker istället för av kompetenta rektorer.

Och nu är det lärarna som åter drabbas när Lena Baastads Örebro måste spara för att rädda hennes elitfotbollshall i Vivalla.

Det är orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när man inser att Jan Björlund just sett till så att Örebro fått ett tillskott på nästan 20 miljoner specialdestinerade till gymnasieskolan.

Det finns de som säger att skillnaderna i skolpolitik mellan Folkpartiet och socialdemokraterna håller på att raderas ut. När man lyssnar på Stefan Löfvens högtidstal kan det till och med verka så. Men i den krassa verkligheten, när sossarna verkligen styr skolan, blir skillnaderna övertydlig.

Folkpartiet vill utveckla lärarna.
Socialdemokraterna vill avveckla dem.

Media: SR Örebro 1, 2

Sänkt skatt för pensionärer, bra för vem?

Regeringen sänker skatten för pensionärer. Det är bra. Regeringen har sänkt skatten för pensionärer gång efter gång. För de allra flesta pensionärer handlar det om flera hundralappar i månaden. Nu lovar sossarna att de ska sänka skatten mer. Skillnaderna mellan löntagare och dagens pensionärer ska bort. Men när de satt vid makten förmådde de inte sänka skatten för pensionärerna en enda gång. Trovärdigheten i deras skattesänkarlöften är noll.

Trots detta fortsätter pensionärsorganisationerna att kräva fortsatt sänkta skatter. De vill att skillnaderna mellan löntagare och pensionärer ska bort. Det anses som orättvist att det finns skillnader. Men frågan är om det är rimligt?

Jag är rätt engagerad i äldrepolitik. Min vardag är fylld av funderingar kring hur äldreomsorgen ska se ut i framtiden, hur sjukvården för äldre ska hantera sina utmaningar, hur vi ska personalförsörja omsorgen, om utbildningsfrågor och om verksamhetskultur.

När man följer dessa utmaningar, om allt vad som händer i samhället när allt fler av oss blir allt äldre, blir frågan om tillväxt hela tiden en av de centrala frågorna. För att sjukvården ska fungera måste det finnas mer pengar i systemet så att skatteintäkterna ökar. På samma sätt är det med äldreomsorg och hemsjukvård. Och kanske framförallt för att kunna öka löner och förbättra arbetsvillkor.

Hela äldreomsorgens kvalitet är beroende av att vi får en bra tillväxt. Historiskt har kvalitetshöjningar ökat kostnader med ungefär 1 % per år, nominellt. Det finns inget som talar för att vi kommer att kräva mindre i framtiden.

Så hur når man då denna tillväxt? Svaret är inte enkelt. Men det är avgörande. Och det är en fråga för många fler än de politiker som idag bestämmer.

Det finns mycket som talar för att de skattesänkningar för löntagarna som regeringen drivit igenom har skapat fler arbetstillfällen. Det har inneburit ett ökat antal arbetstillfällen, trots att den internationella konjunkturen varit svag. Och trots minskade skatter, har skatteintäkterna ökat och resurserna till välfärden blivit större. I ett läge där konjunkturen vänder uppåt, kommer detta sannolikt att innebär att ännu fler jobbar, att arbetslösheten sjunker och att tillväxten ökar.

Det lönar sig helt enkelt mer att jobba. Och genom regeringens politik lönar det sig allra mest för de som nu är folkpensionärer genom än större jobbskatteavdrag.

Om man förändrar detta, genom att göra det mer attraktivt att vara helt ledig, kommer tillväxten sannolikt att minska. Det kommer inte bara att innebära en sämre pensionsutveckling, utan framförallt sämre förutsättningar för att öka kvaliteten inom äldreomsorg och äldresjukvård.

Det finns stora utmaningar kring hur vi ska hantera kommande års behov från en åldrande befolkning. Behovet av ökad tillväxt är centralt i detta. Oavsett vilket parti man tillhör, vilken ålder man är i, om man är studerande, yrkesverksam eller pensionär, måste man fundera över detta.

För annars kan vi hamna i den situation som vi nu riskerat hamna i - där de automatiska nödstoppen i pensionssystemen sänker pensionerna och där skatteintäkterna inte räcker till för nödvändiga kvalitetsförbättringarna.

Media: SVD, DN, NA

S och SD i samma (o)kyrkopolitiska båt

Så drar kyrkovalet igång igen. Till den forna svenska statskyrkan. Den kyrka som nu borde vara fri, men som fortfarande inte är det.

Läser på twitter sosse efter sosse som uppmanar sina partikamrater att gå och rösta. Kan se ut så här:

Veronica Palm:
Jag har inte rösträtt, men du som har gör din röst hörd, redan idag. Förtidsrösta. valloftet.se #sframtid

Går man till hemsidan vallofte.se ser man en bild på en leende partiledare där han påstår:

Det starkaste försvaret för den öppna folkkyrkan är ett högt valdeltagande bland oss socialdemokrater.

Förutom att det Löfven säger sannolikt är en osanning, så visar det med all tydlighet vad kyrkovalet egentligen handlar om för sossarna. Det handlar inte om hur kyrkan ska agera i frågor om tro, om kristna dogmer, om hur kyrkan ska utveckla sin andliga vägledning. Det handlar inte om mötet mellan Gud och människan.


Istället använder sossarna kyrkovalet som ytterligare en maktbas för det parti som under 100 år gjorde anspråk på att vara allt i Sverige. Det var socialdemokratin som skötte om oss, från födelsen till döden. Och naturligtvis var även Gud sosse.


I rätt många år förleddes alla andra partier att acceptera denna socialdemokratiska syn på kyrkan. Den partipolitiserade 1900-talskyrkan var en tragiskt uppvisning i hur tro och politik inte ska beblandas.


Men så befriades statskyrkan och blev Svenska kyrkan. Trodde alla. Och nog är kyrkan på väg. Men tyvärr finns det alldeles för många statskyrkliga rester kvar för att i vart fall jag ska vara bekväm med vad Svenska kyrkan är. Fortfarande är hela strukturen som styr kyrkan, och de miljardtillgångar som finns i den, en avbild av den politik som den borde ha fjärmat sig ifrån. Kyrkan är fortfarande en kopia av en politisk organisation, från den lokala församlingen och upp till kyrkomötet.


Denna fortsatta politisering av kyrkan syns på så många sätt. Man kan symbolisera det med Helle Klein (som jag respekterar djupt som person), som även i sin offentliga prästgärning verkar vara mer socialdemokratisk politiker än andlig vägledare. Men hon är inte ensam. Och det är ett bekymmer.


Tron är inte opolitisk. Min tro påverkar allt jag gör i livet, även min politiska gärning. Men det vore mig främmande att hävda att vare sig Gud, Jesus, Den helige Ande eller kyrkan som organisation ligger närmare liberalismen än socialdemokratin eller konservatismen. Ändå är det just det som sossarna gör.


Och deras tydliga mål handlar inte om kyrkans väl och ve, utan om partiets väl, ve och makt.


Det finns bara ett parti som agerar liknande. Och det är Sverigedemokraterna. Också det partiet ser kyrkovalet som en språngbräda mot makt och politiskt inflytande. På samma sätt som sossarna agerar de för att göra kyrkovalet till en fråga om samhällspolitik, istället för en fråga om kyrkans framtid som kristen församling.


S och SD har olika politik för vad de vill att Svenska Kyrkan ska vara. Men de bygger sitt engagemang i kyrkopolitiken på samma grund - en rest från den tid då statskyrkan var en del av den partipolitiska sfären, en maktbas bland andra för att berättiga ett parti till en unik maktposition i ett land.


Så istället för att bli ett positivt val, ett val kring vad kyrkan är och borde vara, ett val kring kristen tro, kristna dogmer, kristet liv och en kyrka för människan, blir det ett negativt val. Löfvens skäl till att man ska rösta är för att annars riskerar de mörka krafterna (från SD...) att ta över.


Men det han borde funderat över är vad som hänt om kyrkan befriats från såväl sossepolitik som SD-politik. Om kyrkan verkligen hade fått bli fri. Om kyrkan hade fått ta sitt ansvar på riktigt, och inte tvingats fortsätta att bli en partipolitisk megafon.



I den sommarpredikan jag höll i somras skrev jag så här:

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

Och jag tror att Gud suckar över att de politiska månglarna tagit över templet.


Media: DN

Vem ansvarar för skolan?

Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.

Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.

Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.

Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.

Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:

Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.

Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)

På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.

Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.

Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.

För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.

På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.

För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.

Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.

Det är dags att förstatliga skolan.

Media:  SR, SVT,

Valfrihet till vänster

Jag känner en familj som har ett barn i skolan. Han har lite problem, behöver lite extra stöd, för att klara sin skolgång. Inte för att han har svårt med kunskapsinhämtning, snarare tvärsom. Men han lär sig inte på samma sätt som andra barn. Och han behöver ofta andra strukturer än andra.

Den här familjen är inte unik på något sätt. Sonen och hans utmaningar är inte heller unika. Det är inte ens den enda familjen jag känner som har de så här.

Den här pojken har gått några år i skolan. Men det har inte fungerat. Skolan har vare sig kunnat eller verkat vela ta hans utmaningar på allvar. Föräldrarna har fått jobba för att få till stöd, men det har aldrig riktigt fungerat. Skolan har helt enkelt inte klarat av sitt uppdrag att ge den här pojken det stöd han behöver, de strukturer runt honom som kommer att ge honom den bästa starten i livet.

Efter att ha slagit huvudet i väggen några år, valde föräldrarna att tillsammans med sonen göra ett skolbyte. Så här i efterhand tycker de att de väntade för länge. För de hamnade i en skola som valde att ställa upp på sonens utmaningar, fixa de strukturer han behövde. Tänk om de valt långt tidigare - hur bra hade det inte varit för såväl sonen, familjen som för skolan!

Den här familjen har klarat sin vardag tack vare det fria skolvalet, den valfrihet som barn och föräldrar numera har. De kunde välja bort en skola och en skolmiljö som inte fungerade, och till en skola och en skolmiljö som hjälpte deras son.

Den valfriheten vill vänsterkrafterna inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet ta bort. Socialdemokraterna kör som vanligt med dubbel politik. Samtidigt som de går ut och häcklar valfriheten, pekar på alla problem de menar uppkommer, hävdar att olikheter skärps, kvaliteten minskar och segregationen ökar, så har de ingen annan politik. Socialdemokraternas politik handlar alltid om att både äta kakan och ha den kvar. Kritisera regeringen för den politik den för, men inte ha några andra alternativ.

I Örebro blir det övertydligt. Örebro är ett socialdemokratiskt skyltfönster. Här har valfriheten alltid fått stå tillbaka. Det har varit ständiga nej till friskolor. Det är ständiga nej till valfrihet inom äldreomsorgen. Bara tack vare regeringens lagstiftning har valfrihet införts även här. Och hela tiden pekar socialdemokratiska företrädare, exempelvis skolkommunalrådet, på alla problem valfriheten skapar.

Men det socialdemokraterna inte beskriver, är hur deras alternativ egentligen borde se ut. Det alternativ de inte vågar prata om. Det alternativ som handlar om att det är politikerna som ska bestämma, inte du eller dina barn. Inte du eller din förälder.

Det är Thomas Esbjörnsson som kommer att fatta besluten om i vilken skola ditt barn ska gå, oavsett om skolan fungerar för honom eller inte. Det är Fisun Yavas som bestämmer vilket äldreboende din mor ska bo på, oavsett om hon känner trygghet där eller inte.

Jag brukar kalla mig vänsterliberal. En del funderar över hur det kan gå ihop med min inställning till valfrihet. Jag tycker kopplingen är självklar. De som redan från början är födda med guldsked kommer alltid att kunna välja sin väg, från förskolan till jobbet. Men de som inte har guldskeden borde också få samma möjlighet. De familjer med barn som behöver olika strukturer i förskola och skola. De gamla som vill ha en särskild profil på sitt boende.

Socialdemokraterna är experter på negativ kampanj. De är mästare på att använda sociala medier, bloggar, insändare, flygblad till att göra ner sina motståndare. Deras kampanjande betongkross kan mala ner både personer och partier.

Men de är usla på att hitta på en egen politik.

För oss som liberaler är det tvärsom. Vi är rätt duktiga på att söka nya vägar för att göra samhället bättre. Vi är rätt duktiga på att försöka förbättra för att göra samhället öppnare för fler. Men vi är rätt dåliga på att göra kampanj.

Tänk om valet 2014 skulle handla om innehållet i politiken istället för vilka kampanjmetoder som fungerar bäst. För oss liberaler vore det en dröm. För en del andra partier en mardröm...

Media: Ex

Problem eller utmaning?

Det går som ett mantra genom samhället: Valfriheten har blivit ett problem. Det var bättre förr.

Denna form av konservatism har medvetna uppbackare inom de vänstergrupper som så länge styrde landet. Nostalgiska socialdemokrater som längtar tillbaka till tiden då PARTIET styrde landet från minsta kommun till Rosenbad i eget majestät. Drömmande socialister som ser sig själva som de som bäst vet vad de okunniga människorna vill. Fyrkantiga byråkrater som tycker att människors fria val gör administrationen av välfärden besvärligare.

Denna antivalfrihetskampanj har pågått länge. Striden inom socialdemokratin var så länge partiet var regeringsbärande dold. Efter valförlusten 2006 fick vänsterkrafterna friare tyglar att agera mot den gemensamma fienden; alliansen. Även om partiets ledning inte har en politik som i några större avseenden skiljer sig från regeringens, så tar partistrategerna gärna emot krypskyttet mot en av alliansregeringens huvudfrågor.

Och denna strategi ser ut att lyckas. Allt oftare ser vi idag olika teman om att valfriheten just har blivit det problem som vänstern velat ha den till. Det kan gälla äldreomsorg, skola eller apotek. Det kan gälla vårdcentraler eller bilprovning. Valfrihet, din egen rätt att välja även dessa delar av ditt liv, är ett problem. Och allt fler accepterar denna verklighetsbeskrivning.

Frågan är bara vad alternativet är. Här blir det genast svårare för valfrihetsmotståndarna. För vad är alternativet till valfrihet? Vem ska ha rätten att bestämma över ditt liv?

I början av 1990-talet var jag ordförande i en lokal nämnd i Örebro. Nämnden hade bland annat att hantera skolfrågor. Och problematiken då var densamma som idag. En skola hade stora problem, en annan var populär. Den fråga vi slet med, handlade om hur vi som politiker skulle dra rätt gränser för i vilken skola barnen skulle gå i för att flytta tillräckligt många ”starka” barn till den ”svaga” skolan och tvärsom. Det var ett grannlaga arbete. Gränserna skar rakt igenom bostadsområden, skiljde grannbarn från varandra, lät barnen i husen med udda nummer gå till den bra skolan, medan de med jämna tvingades till den sämre.

Vi misslyckades, liksom mina företrädare och efterföjare. Och den kommunala skolan med dåliga resultat är numera nedlagd.

Men detta vill inte vänsterns agitatorer se. Hur politiken och politikerna inte alls är bättre än föräldrarna när det gäller att välja rätt, att skapa rätt förutsättningar för vare sig skola eller annan välfärd. Hur den politiska makten riskerar att skära rätt in i det som varenda örebroare, eller alla andra svenskar, idag tar för givet.

Istället låtsas de som om alternativet till valfrihet är just – valfrihet – men en annan valfrihet som enkel och bra, för alla, alltid.

Men så är det inte. Valfriheten är inte ett problem. Men den ställer oss politiker inför många utmaningar. En nya, en del eviga: Hur skapar vi en skola där de med sämst förutsättningar får de bästa möjligheterna, utan att hålla de duktigaste tillbaka? Hur skapar vi trygghet i äldreomsorgen, när det finns fler aktörer; privata, civila, offentliga, som agerar inom samma område? Hur bygger vi administrativa system som klarar av människors vilja att välja, och att välja om? Hur stöttar vi dem som inte vill, klarar eller har förutsättningar att själva göra medvetna val? Och så vidare.

Jag ser tyvärr idag en osäkerhet hos många allianspolitiker kring valfrihetens grundläggande status. Det handlar alltför ofta om en defensiv hållning, om att backa från den principiella hållningen att individen själv ska ges makt och myndighet över så stor del av sitt liv som möjligt. Det handlar om att istället för att se valfriheten som en positiv utmaning för den generella välfärdens samhälle, se den som ett problem för välfärdsstaten.

Det är dags för Alliansen att gå till motoffensiv. Utbildningsminister Jan Björklunds initiativ inom skolområdet är därför välkommet. Föräldrars och elevers rätt till fria val är absolut. Utmaningen ligger i att skapa ett stabilt regelsystem. Den liberala valfrihetspolitiken handlar inte om att begränsa valfriheten för att göra det enklare för kommunala byråkrater, eller för att som socialisterna tro att politiker vet bäst. Den liberala valfrihetspolitiken bygger på att hitta de regler som gör valfrihet och välfärd synonyma. Precis som den liberala, reglerade marknadsekonomin idag är norm för de flesta partier.

Och den liberala valfrihetspolitiken ser det som en framgång, att fler både kan och vill välja. Och som en utmaning att ge ännu fler ännu bättre kunskap och bildning för att kunna göra medvetna val.

Men inom äldreomsorgen är defensiven påtaglig. Här krävs en ny, stark äldrepolitik byggd på den åldrande människans rätt att vara individ hela livet ut. Din rätt att välja ditt sätt att leva får aldrig bli en fråga om ålder. Det liberala uppdraget för mer frihet och mer valfrihet även som gammal är ett uppdrag som nu måste tas på allvar.

När alliansen gick till val 2006 var valfriheten ett av de grundtema som bar projektet hela vägen fram. Det är dags att åter visa på valfrihetens fördelar, och samtidigt ställa frågan till de politiska motståndarna: Vilket alternativ vill ni se?

För när insikten om att deras alternativ är att politiker åter ska rita streck i gator för att tvinga barn i hus med udda nummer till skola A, och barn i hus med jämna nummer till skola B, framstår valfriheten knappast alls som ett problem längre, utan enbart som en positiv utmaning.

Media: DN, SVD, SVT, EX, TV4