Är det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika enskilda handlingar, att försöka se en större helhet bakom detaljerna? Blir det bara spekulativt eller meningslöst, kanske till och med larvigt?
Det tydligaste exemplet på motsättningen mellan helhet och detaljer är väl klimatepolitiken. Klimatförändringsförnekarna ser detaljer som pekar åt olika håll. Klimatvetenskaparna försöker hitta sambanden. Och aldrig mötas de två. Varje liten väderhändelse kan tolkas, varje fenomen subjektiviseras.
Ändå är klimatet enkelt att hantera. Det går att mäta, väga, "statistikisera" både på höjden och tvären.
Men hur ska man hantera människans utveckling, samhällsutvecklingen vi alla är en del av? Går det att påstå att det finns en mänskligt inducerad klimatförändring inom det sociologiska området? Eller händer det som sker oberoende av vad vi tycker, tänker och gör, en predestinerad utveckling från en position till en annan?
Ett par inlägg den senaste veckan visar på svårigheten i den frågan. Men samtidigt som frågan är svår, är den omöjlig att bortse från.
I söndags sändes Idévärlden på SVT. Programmet berörde i korthet kristendomens betydelse för samhället. Ni som har läst min blogg har kunnat se att detta är ett av mina favoritområden. Liksom teologen Bengt Kristensson Uggla i programmet hävdar jag att kristendomen, de kristna normerna och dogmerna, är det som byggt vårt samhälle. Det går inte att bortse från betydelsen av kristendomen när vi funderar över varför samhället ser ut som det gör, varför vi beter oss som vi gör, varför vi tycker, tänker och känner som vi gör.
Till skillnad från Kristensson Uggla menar jag dock att vi är på väg in i en ny tid. Det är som såväl Joel Halldorf i Expressen och den text han refererar till i The Guardian menar - vi är på väg in i en postliberal tidsålder. Som Martin Kettle skriver: But it is not just the economic liberalism of the 80s that has hit rough
water. So too has the socio-cultural liberalism of the 60s, with its
belief in universal rights and the meaninglessness of difference.
Men inte bara det. Vi är också på väg in i en postkristendomsålder. För den liberalism som format 1900-talets västvärld har haft sin grund i de traditionellt kristna dogmerna, traderade mellan generationer i århundraden.
Nu ser vi detta liberala samhälle lösas upp. Men vi ser också det kristna samhället lösas upp, eller kanske mer det kristet-kulturella samhället. Utmaningarna kommer inte bara från de andra religionerna och filosofierna som konkurrerar om utrymmet. Islam är det tydligaste exemplet just nu. Men det ateistiska konceptet, eller det vetenskapscentristiska, är kanske mer dominerande. Med liberalismen som handgången vän, har det inneburit ett upplösande av normer och dogmer. Frigörelsen från allt har lett till att inget längre är gemensamt.
Kan man säga att det är så? Är detta en sanning? Eller är det, som författaren Johan Norberg så ofta skriver om och hävdar, senast i SR i söndags, att allt bara blir bättre?
Det för mig över till det andra av veckans inlägg. En liten notis i ett EKO-program. Om att föräldrar allt oftare strider om sina barn när de separerar. Det är trist. Men det är inte allt. Lite längre ner säger domaren, rådmannen, vid Malmö tingsrätt följande:
– Men vi ser också en ökad konfliktbenägenhet i samhället. Vi har tittat på hur mycket övriga tvister har ökat, tvister där man processar om pengar och egendom, och de har under samma period ökat med 29 procent. Så vi kan ju se att man är mer konfliktbenägen.
Samtidigt som världen blir allt bättre, blir vi allt mer konfliktbenägna. Det gäller både barn och pengar. Frågan är varför.
Min personliga uppfattning är att det är en konsekvens av just den politik som velat frigöra människan från andra människor. Idag kallas den normkritik, men det är ett steg på en längre väg. Och en början är den liberala synen på familjen som något i huvudsak ont, något som enbart stänger in individerna och förminskar dem.
Man kan fråga sig varför familjen är så betydelsefull i många religioner, inte minst de två stora som konkurrerar idag. Såväl kristendom som islam är ofta byggda på och runt bilder av familjen, med både ansvar och befogenheter, krav och möjligheter. Bilderna är olika, tolkningen av dem leder också åt diametralt motsatta håll. Men ändå finns de där. Kanske beror det på att familjens roll i det lilla också spelar roll i det stora.
Det finns skäl till varför det i Bibeln handlar om man och kvinna, om föräldrarna och deras barn. Det finns skäl till varför vi lovar varandra livslång trohet. Det finns skäl för varför vi ska hedra våra föräldrar och inte ha åtrå till vår nästas hustru. Inte spelar det någon roll för Gud hur vi är, vilka vi ligger med, vilka äktenskapsformer vi tror på, om ett barn kommit till på det ena eller det andra sättet. Men kanske är det så att de normer vi grundlägger i familjen också spelar roll för hur vi sedan agerar i samhället.
Ett samhälle där man menar att familjen i huvudsak är något ont kommer att lida brist på anknytningar.
Ett samhälle där inte tvåsamhetens livslånga löften är normerande, kommer att skapa ökad risk för konflikter. I det lilla och det stora.
Ett samhälle där ingen bryr sig om att hedra sina föräldrar kommer att leda till ökad allienation också mellan generationerna.
Ett samhälle där jaget och jagets frihet är allt är inte längre något samhälle, utan ett posthumanistiskt experiment.
Och så vidare.
Kanske behöver människan något större att tro på, än att det nog blir lite materiellt bättre i morgon än vad det var idag. Kanske finns det i oss nedlagt en önskan om att om inte finna, så ändå söka en mening som är större än oss själva och det vi kan åstadkomma i livet. Kanske finns det i oss en längtan, både till den personliga friheten och till den personliga gemenskapen, med andra som söker detsamma som jag.
För mig som liberal har dessa tankar varit omöjliga att ens säga i det parti där jag var verksam. Inte för att de inte fick sägas, utan därför att det inte existerade någon som helst förståelse ens för den kontext i vilka de hade sin grund. I det gamla Folkpartiet, det nuvarande Liberalerna, var det normkritiken, individualiseringen och den personliga friheten som var vägen, sanningen och livet. Normativ, dogmer och religion var något obsolet. Det tror jag är det största hindret för de svenska liberalerna att finna en plats på den politiska kartan idag. Man kan hitta massor av bra förslag på enskilda områden. Men det finns ingen som berättar vart man är på väg, vilket samhälle vi vill ha och varför just normkritiken, dogmlösheten och den oändliga personliga friheten leder till en större lycka för fler. I det perspektivet blir den organiserade liberalismen lika vilsen som sina medlemmar, som i individualismens sanna anda mer tror på att ett parti mest är en plattform för de egna idéerna, än för en gemensam politik för fler. Det kan fungera momentant, men grunden saknas och därmed långsiktigheten.
Vad blir då konsekvenserna?
Alla människor är inte de starka, fria, egocentrerade individualisterna som är målet för dagens liberalism. En del av oss är snarare svaga, söker mening och gemenskap med andra som också söker i en värld där vilsenheten ökar.
Så kommer då en dag en man, eller kvinna, som säger: Följ mig. Jag vet vart vi är på väg. Jag ser fienden, ondskan, den fiende vi ska besegra. Följ mig så får du mening med ditt liv. Så följer vi, en del oreflekterat andra för att det inte finns något alternativ. Och den vägen - den leder nästan alltid till fördärvet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Dogmer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dogmer. Visa alla inlägg
2017-01-05
Ett fyrverkeri av normlöshet
Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.
Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.
Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.
Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.
De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...
De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...
Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...
Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.
Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?
Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.
Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.
Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.
Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.
Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?
I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.
Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?
Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.
Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.
Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.
Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.
Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?
Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.
Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.
Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.
Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.
De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...
De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...
Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...
Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.
Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?
Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.
Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.
Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.
Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.
Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?
I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.
Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?
Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.
Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.
Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.
Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.
Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?
Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.
2016-09-20
Islam i Svenska kyrkan
Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
2016-03-16
Följa eller följas?
Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.
Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.
För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.
Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.
Som:
Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.
Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.
Och:
Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.
Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?
Samt:
Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?
När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.
Men är det så enkelt?
Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.
En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.
Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.
När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.
Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?
Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.
Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?
Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.
Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:
"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."
I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.
Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.
Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.
Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.
För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.
Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.
Som:
Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.
Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.
Och:
Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.
Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?
Samt:
Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?
När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.
Men är det så enkelt?
Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.
En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.
Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.
När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.
Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?
Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.
Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?
Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.
Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:
"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."
I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.
Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.
Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.
2016-01-25
Kristofobin förblindar
Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.
Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?
De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.
Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?
Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.
Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.
I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.
Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.
För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:
Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.
Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.
Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.
Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.
Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?
För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)
Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?
Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.
Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.
När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?
Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?
De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.
Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?
Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.
Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.
I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.
Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.
För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:
Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.
Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.
Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.
Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.
Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?
För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)
Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?
Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.
Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.
När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?
2015-09-25
Vem bryr sig, egentligen?
Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.
Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.
Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.
Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.
Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.
Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.
Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?
Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...
Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?
Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.
Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.
Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?
Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?
Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?
När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."
Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.
Så länge vi nu orkar...
Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.
Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.
Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.
Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.
Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.
Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?
Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...
Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?
Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.
Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.
Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?
Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?
Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?
När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."
Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.
Så länge vi nu orkar...
2015-08-24
Jackelén, Bondeson, relativism och behovet av en fri kyrka
Jag läser kommunalrådet Lennart Bondesons debattartikel i Nerikes Allehanda. Bondeson är en fin politiker. Han vill alla väl. Och han berättar det gärna. Om hur viktigt det är att bekämpa "medmänsklighetens klimatkris".
Samtidigt är han ledare i en kommun som sparar på skolan så att inte ens eleverna med särskilda behov får sina behov uppfyllda.
Inom socialtjänstområdet är Örebro kommun en av de kommuner i landet som haft längst kö till boenden för äldre. Äldre människor tvingas lida i onödan och besparingarna fortsätter.
Socialtjänsten går på knäna av besparingarna, vilket innebär att det arbete som borde göras för nyanlända flyktingar inte blir av.
Listan kan göras längre. På område efter område rustas välfärden ner i Örebro. Men det ansvaret tar vare sig Bondeson eller någon annan av hans kommunledningskollegor. Istället skriver de artiklar med fina ord. Det är lite som med Fi i Stockholm, som Ivar Arpi skriver om i SvD. Det är de fina orden som räknas i dagens politik. Inte vad man gör i praktisk politik.
Lennart Bondeson är vilse i en relativiserad politik. Ytan räknas. Djupen saknas. Medialt genomslag är bra. Ansvarstagande är problematiskt eftersom det kan störa bilden av de fina människorna med de goda orden. Mål och medel hänger inte ihop, om det ens finns något mål att sträva mot.
Debatten i NA lär inte bli stor efter Bondesons artikel. Gissar att få läser den. Större blev debatten efter prästernas DN-debattare som jag tidigare skrev om här på bloggen. En artikel som jag läste som att Svenska Kyrkan nu offentligt lämnar kristenheten för något löst gudligt. Efterdyningarna har inte skingrat den oron. Domkapitlet har i princip tagit prästerna i försvar. Och när ärkebiskopen såväl på samma debattsida som på sin egen facebooksida försöker klargöra kyrkans ställning blir det inte mindre soppigt.
Det är många fina ord. Men vad är Svenska Kyrkans mål och vilka medel har man för att ta sig dit?
Och varför ska man bry sig?
Jag talade med en granne häromdagen. Om mitt tidigare politiska liv och varför jag har så svårt med framförallt den lokala politiken nuförtiden. Om att den mest har blivit ett spel för galleriet, om politiker som vare sig kan eller vill befatta sig med reell styrning och ledning utan som lever ett liv bortom vardagsverkligheten i egenkonstruerade kommunikationsstrategivärldar.
Och hon sa ungefär så här: "Ja - men så där tycker väl alla att det är. Men vem bryr sig?"
Jag har tidigare trott att den svenska varianten av demokrati skulle få pyspunka in i historien. Att antalet människor som var villiga att vara politiker långsamt skulle minska för att någon gång upphöra. Att människors intresse att rösta långsamt skulle minska för att alla skulle inse tomheten i systemet. Att systemet därefter skulle ersättas med något annat, förhoppningsvis men inte säkert byggt på en stabil demokratisk grund.
Men kanske är det inte så. Kanske går vi mot undergången med flaggan i topp. Kanske inser folk att den moderna politiken bara är ett spel. Men, wtf, vem bryr sig? Jag röstar ändå på den som får flest likes och hoppas det funkar...
Och kyrkan ser det och kopierar. Ansvarstagande, också för de svåra ställena i tron (det finns rätt många, tro mig - till exempel kring vad "kärlek" egentligen är), är ju bara jobbigt. Det kan ju försämra den mediala bilden av en kyrka som ligger rätt i tiden. Varför sticka ut, ta konflikter som inte är mainstreamade, vara konservativa i en modernistisk värld? Bättre att skriva många fina ord, och hoppas att människorna inte tittar bakom, under, går på djupet...
Allt är ju ändå relativt.
Jag förstår dem som tycker att diskussionen kring Svenska kyrkans eventuella samhörighet med kristendomen är en pseudodebatt. För vem bryr sig. Annat än dem som skriver svar, som ett av de bästa här. Men tänker man efter lite mer så inser de flesta att det finns skäl att fundera. En del ledarskribenter har gjort det. På såväl SvD som GP har man funderat mer. Och kommit till andra resultat.
Det finns skäl att oroa sig för den utveckling som sker inom kyrkligheten i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. Den kompetens som finns eller funnits kring behovet av dogmer, etik och moral inom många av livets områden, har tjänat samhället väl. Den bas som byggts av tänkare som haft sin huvudsakliga inriktning mot religionen och religionens uttolkning har skapat ett korrektiv som människa, stat och samhälle haft att förhålla sig till. Spänningsfältet mellan religiösa dogmer och samhällets inriktning skapar i bästa fall ett positivt klimat för samhällsutveckling för den enskilda individens behov men på de gemensamma behovens grund.
Nu är den största kyrkan i Sverige på väg att lämna såväl tro som dogmer. Och vad återstår då? Fina ord. Om inte tron finns där, saknas skäl att hålla kvar vid dogmerna. Och om inte dogmerna finns där, vad ska då kyrkan lära ut? Att säga åt andra att vara goda och att göra gott, utan att ge vägledning om vad det kan innebära, och att det faktiskt också kan innebära personliga uppoffringar.
Svenska Kyrkans kris blir konkret när man läser Bondesons artikel. Det är så många fina ord. Men det är så totalt innehållslöst. Och det hänger inte ihop med den verklighet människor upplever.
Men kanske bryr sig inte Bondesons väljare i kyrkan om det. De inser spelet, men tycker ändå att det känns bättre att rösta på någon som säger de rätta orden. För det är ju precis som i kyrkan...
Samtidigt är han ledare i en kommun som sparar på skolan så att inte ens eleverna med särskilda behov får sina behov uppfyllda.
Inom socialtjänstområdet är Örebro kommun en av de kommuner i landet som haft längst kö till boenden för äldre. Äldre människor tvingas lida i onödan och besparingarna fortsätter.
Socialtjänsten går på knäna av besparingarna, vilket innebär att det arbete som borde göras för nyanlända flyktingar inte blir av.
Listan kan göras längre. På område efter område rustas välfärden ner i Örebro. Men det ansvaret tar vare sig Bondeson eller någon annan av hans kommunledningskollegor. Istället skriver de artiklar med fina ord. Det är lite som med Fi i Stockholm, som Ivar Arpi skriver om i SvD. Det är de fina orden som räknas i dagens politik. Inte vad man gör i praktisk politik.
Lennart Bondeson är vilse i en relativiserad politik. Ytan räknas. Djupen saknas. Medialt genomslag är bra. Ansvarstagande är problematiskt eftersom det kan störa bilden av de fina människorna med de goda orden. Mål och medel hänger inte ihop, om det ens finns något mål att sträva mot.
Debatten i NA lär inte bli stor efter Bondesons artikel. Gissar att få läser den. Större blev debatten efter prästernas DN-debattare som jag tidigare skrev om här på bloggen. En artikel som jag läste som att Svenska Kyrkan nu offentligt lämnar kristenheten för något löst gudligt. Efterdyningarna har inte skingrat den oron. Domkapitlet har i princip tagit prästerna i försvar. Och när ärkebiskopen såväl på samma debattsida som på sin egen facebooksida försöker klargöra kyrkans ställning blir det inte mindre soppigt.
Det är många fina ord. Men vad är Svenska Kyrkans mål och vilka medel har man för att ta sig dit?
Och varför ska man bry sig?
Jag talade med en granne häromdagen. Om mitt tidigare politiska liv och varför jag har så svårt med framförallt den lokala politiken nuförtiden. Om att den mest har blivit ett spel för galleriet, om politiker som vare sig kan eller vill befatta sig med reell styrning och ledning utan som lever ett liv bortom vardagsverkligheten i egenkonstruerade kommunikationsstrategivärldar.
Och hon sa ungefär så här: "Ja - men så där tycker väl alla att det är. Men vem bryr sig?"
Jag har tidigare trott att den svenska varianten av demokrati skulle få pyspunka in i historien. Att antalet människor som var villiga att vara politiker långsamt skulle minska för att någon gång upphöra. Att människors intresse att rösta långsamt skulle minska för att alla skulle inse tomheten i systemet. Att systemet därefter skulle ersättas med något annat, förhoppningsvis men inte säkert byggt på en stabil demokratisk grund.
Men kanske är det inte så. Kanske går vi mot undergången med flaggan i topp. Kanske inser folk att den moderna politiken bara är ett spel. Men, wtf, vem bryr sig? Jag röstar ändå på den som får flest likes och hoppas det funkar...
Och kyrkan ser det och kopierar. Ansvarstagande, också för de svåra ställena i tron (det finns rätt många, tro mig - till exempel kring vad "kärlek" egentligen är), är ju bara jobbigt. Det kan ju försämra den mediala bilden av en kyrka som ligger rätt i tiden. Varför sticka ut, ta konflikter som inte är mainstreamade, vara konservativa i en modernistisk värld? Bättre att skriva många fina ord, och hoppas att människorna inte tittar bakom, under, går på djupet...
Allt är ju ändå relativt.
Jag förstår dem som tycker att diskussionen kring Svenska kyrkans eventuella samhörighet med kristendomen är en pseudodebatt. För vem bryr sig. Annat än dem som skriver svar, som ett av de bästa här. Men tänker man efter lite mer så inser de flesta att det finns skäl att fundera. En del ledarskribenter har gjort det. På såväl SvD som GP har man funderat mer. Och kommit till andra resultat.
Det finns skäl att oroa sig för den utveckling som sker inom kyrkligheten i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. Den kompetens som finns eller funnits kring behovet av dogmer, etik och moral inom många av livets områden, har tjänat samhället väl. Den bas som byggts av tänkare som haft sin huvudsakliga inriktning mot religionen och religionens uttolkning har skapat ett korrektiv som människa, stat och samhälle haft att förhålla sig till. Spänningsfältet mellan religiösa dogmer och samhällets inriktning skapar i bästa fall ett positivt klimat för samhällsutveckling för den enskilda individens behov men på de gemensamma behovens grund.
Nu är den största kyrkan i Sverige på väg att lämna såväl tro som dogmer. Och vad återstår då? Fina ord. Om inte tron finns där, saknas skäl att hålla kvar vid dogmerna. Och om inte dogmerna finns där, vad ska då kyrkan lära ut? Att säga åt andra att vara goda och att göra gott, utan att ge vägledning om vad det kan innebära, och att det faktiskt också kan innebära personliga uppoffringar.
Svenska Kyrkans kris blir konkret när man läser Bondesons artikel. Det är så många fina ord. Men det är så totalt innehållslöst. Och det hänger inte ihop med den verklighet människor upplever.
Men kanske bryr sig inte Bondesons väljare i kyrkan om det. De inser spelet, men tycker ändå att det känns bättre att rösta på någon som säger de rätta orden. För det är ju precis som i kyrkan...
2013-12-17
Gud i skolan
Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.
På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.
På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.
Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?
Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...
Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...
Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.
Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.
Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.
Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.
Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.
Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.
Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.
Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?
De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?
Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.
Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?
Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.
Media: DN
På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.
På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.
Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?
Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...
Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...
Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.
Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.
Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.
Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.
Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.
Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.
Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.
Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?
De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?
Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.
Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?
Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.
Media: DN
2012-12-29
Julen, religionen och politiken
Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter
stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med
religionens många sidor..
Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.
Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.
Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.
Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.
De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.
Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)
Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.
Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?
För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.
Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.
Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.
Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.
Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.
Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.
Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...
I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.
Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.
Media: DN
Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.
Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.
Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.
Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.
De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.
Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)
Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.
Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?
För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.
Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.
Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.
Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.
Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.
Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.
Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...
I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.
Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.
Media: DN
2010-02-17
Kristendom i skolan
Just nu pågår en debatt om kristendomens ställning i skolan. Det finns någon form av förslag i den nya kursplanen som enligt Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6621125.ab, nedtonar kristendomens betydelse för både den historiska och den nutida samhällsutvecklingen.
Om det är sant är det illa. Lika mycket för att det visar på en enorm okunskap om vad religionen innebär för den kulturella utvecklingen av ett land, som att den eventuellt nedtonar kristendomens betydelse.
DN har i ett antal artiklar skrivit om de tio viktigaste framtidsfrågorna för Sverige.Det börjar naturligtvis med kunskapsutmaningen http://www.dn.se/opinion/huvudledare/fem-punkter-for-kunskap-1.955427. Det har varit en intressant artikelserie. Men enligt min mening med ett stort minus. En av de allra viktigaste frågorna för framtiden, nästa mandatperiod och de kommande, är frågan om vilken kulturell bas samhället ska ha - vilka värderingar som ska styra samhällsutvecklingen.
Hittills har det varit ganska självklart att det har varit kristendomen, eller mer korrekt det judisk/kristna idéarvet, varit en så självklar del av vår kultur att den inte synts. Till och med humanisternas tankar och idéer bygger i huvudsak på dessa kristna dogmer.
Men i ett mångkulturellt samhället så måste man våga ta ställning för vad som grundar ett samhälle, och vilka värden ett samhälle ska värna. Jag har skrivit det förr, och kommer att göra det igen, det mångkulturella samhället kan bara existera om det finns en gemensam värdekärna som omfattar alla. I Sverige liksom i västvärlden i övrigt har dessa kristna dogmer varit en del av skälet till att vi idag har det samhälle vi har.
Människans lika och oändliga värde är ingen självklarhet för alla idétraditioner.
Människans individualitet kan likaså ifrågasättas.
Synen på en uppdelning av stat och religion är inte självklar i många religioner(och har inte varit det ens i kristendomen i alla tider).
Synen på barnens ställning är inte given.
Inte heller synen på människan som i grunden ond, eller god...
Om vi är på väg mot ett samhälle där vi tror att vi kan leva utan absoluta värden, eller att vi tror att människans grundläggande godhet kommer att klara ut allt, är vi ute på en mycket farlig väg. Tron att människan i grunden är god är en modern företeelse som inte ens är särskilt liberal. Det finns flera liberaler som menat att samhällets gemensamma institutioners uppgift är att väga upp individernas egocentriska möjligheter att göra det onda.
Det kanske man kunde fundera över när man gör kursplaner.
Om det är sant är det illa. Lika mycket för att det visar på en enorm okunskap om vad religionen innebär för den kulturella utvecklingen av ett land, som att den eventuellt nedtonar kristendomens betydelse.
DN har i ett antal artiklar skrivit om de tio viktigaste framtidsfrågorna för Sverige.Det börjar naturligtvis med kunskapsutmaningen http://www.dn.se/opinion/huvudledare/fem-punkter-for-kunskap-1.955427. Det har varit en intressant artikelserie. Men enligt min mening med ett stort minus. En av de allra viktigaste frågorna för framtiden, nästa mandatperiod och de kommande, är frågan om vilken kulturell bas samhället ska ha - vilka värderingar som ska styra samhällsutvecklingen.
Hittills har det varit ganska självklart att det har varit kristendomen, eller mer korrekt det judisk/kristna idéarvet, varit en så självklar del av vår kultur att den inte synts. Till och med humanisternas tankar och idéer bygger i huvudsak på dessa kristna dogmer.
Men i ett mångkulturellt samhället så måste man våga ta ställning för vad som grundar ett samhälle, och vilka värden ett samhälle ska värna. Jag har skrivit det förr, och kommer att göra det igen, det mångkulturella samhället kan bara existera om det finns en gemensam värdekärna som omfattar alla. I Sverige liksom i västvärlden i övrigt har dessa kristna dogmer varit en del av skälet till att vi idag har det samhälle vi har.
Människans lika och oändliga värde är ingen självklarhet för alla idétraditioner.
Människans individualitet kan likaså ifrågasättas.
Synen på en uppdelning av stat och religion är inte självklar i många religioner(och har inte varit det ens i kristendomen i alla tider).
Synen på barnens ställning är inte given.
Inte heller synen på människan som i grunden ond, eller god...
Om vi är på väg mot ett samhälle där vi tror att vi kan leva utan absoluta värden, eller att vi tror att människans grundläggande godhet kommer att klara ut allt, är vi ute på en mycket farlig väg. Tron att människan i grunden är god är en modern företeelse som inte ens är särskilt liberal. Det finns flera liberaler som menat att samhällets gemensamma institutioners uppgift är att väga upp individernas egocentriska möjligheter att göra det onda.
Det kanske man kunde fundera över när man gör kursplaner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)