Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.

Islam i Svenska kyrkan

Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?

Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?

Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.

Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.

Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:

– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv. 

Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.

Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.

Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...

Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:

– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.

Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.

– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.

Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?

Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."

En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.

Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.

Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.

Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...

Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.

Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.

Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

PastorJanssonkyrkan

Idag står det en intressant artikel att läsa på DN-debatt. Ett antal präster från Domkyrkoförsamlingen i Stockholm berättar att de inte längre är kristna, utan tillhör någon form av ny global kyrka som tror på det allmänna goda, eventuellt kallat gud. Men knappast Jesus. Däremot mer sannolikt Allah, Jahve, Oden eller något annat av de olika namn som enligt prästerna är lika goda vägar till denne eventuella gudomen.

Och jag häpnar. Eller - det gör jag ju inte. För vägen från kristendomen till vad det nu är Svenska kyrkan är på väg emot är sedan flera år beträdd. Inte hos alla. Inte överallt. Men den generella vägen Svenska kyrkan vandrar är bort från den kristna gemenskapen.

När prästerna idag skriver i DN, väljer de att bortse från rätt stora och viktiga bibelord. Som när Jesus säger "Jag är vägen, sanningen och livet." Inte "en av vägarna, en av sanningarna, ett av liven". Det finns en unicitet i Jesus som nu väljs bort.

Och ordet om att "gå ut och göra alla människor till lärjungar" - vad handlar det om för prosten och prästerna? Lärjungar till vem? Och för vad?

Svenska kyrkans förändring är inte förvånansvärd. Den är sannolikt mer en naturlig följd av en kyrka som följer med samhället. Normativa "sanningar" har ifrågasatts och omprövats. Etiska riktlinjer har bytts. Trons kanter har suddats ut och mjukats upp.

Ofta handlar det om en god vilja. Om att vilja respektera andra människor. Hela kyrkans HBTQ-arbete verkar bygga på insikten om allt det onda kyrkan gjort mot homosexuella genom århundradena. Och för att gottgöra det, valde kyrkan att omtolka sin trosuppfattning, sina normer och sin etik.

Och nu är det dags för nästa steg. Kristenheten har gjort mycket ont mot andra religioner. Den förföljelse som idag mest drabbar kristna, var förr något som kristna stod för. Därför, i respekt för andra religioner, suddas de kristna särdragen ut. Det viktiga är ju ändå gud, att göra gott och acceptera kärleken.

Men vad är gud?
Vad är att göra gott?
Vad är kärlek?

De frågorna har funnit ett svar i det som vi kallar kristendom. Inte alltid enkla svar. Inte alltid i linje med vad samhället tycker. Men de har burit och funkat rätt bra och förmått vara en bas för ett samhälle som utvecklats.

Det finns en annan sida av respekt också. Det handlar om att stå fast vid det man tror på, vara tydlig i vad det innebär. Men inte sätta sig på någon annan på grund av det. Jag kan respektera varenda HBTQ-människa, utan att dela deras syn på vare sig familjebildning eller på genustillhörighet. Jag kan respektera varenda muslim, buddist, asatroende, utan att vilja vare sig dela deras religionstillhörighet, gudssyn eller dogmer.

Det finns en stor sannolikhet att den väg Svenska Kyrkan vandrar leder ut i ett pastor Janssonskt moras. En kyrka som inte tycker något annat än vad samhället redan gör, men möjligtvis på ett lite finare sätt. Lite godare. Lite mer kärlek. Lite mer gudligt.

Men det är knappast det som vare sig kyrkan eller samhället behöver. Även vårt sekulära samhälle är byggt på ett antal dogmer som har sitt ursprung i de judisk-kristna förebilderna. Förnekar vi detta förnekar vi också basen för det samhälle vi byggt, utan att ersätta det med något annat än ett grundlöst flum. Samhället behöver en kyrka som står upp för sina egna värden, ibland i strid mot de förhärskande samhällstrenderna. Det finns ett värde, även för samhället, i att kyrkan värnar både sin tro och sina 2000-åriga traditioner och dogmer.

Men idag är det inte så. Och ett tecken på hur märkligt det kan vara är väl att det i en motion till kyrkomötet (av en folkpartist) nu krävs att alla präster ska tvingas viga samkönade par, samtidigt som några präster i en av de mest framträdande församlingarna på DN-debatt kan tillåtas berätta att de nu valt att lämna kristenheten, men ändå vill behålla såväl titel som yrke och församling...

S och SD i samma (o)kyrkopolitiska båt

Så drar kyrkovalet igång igen. Till den forna svenska statskyrkan. Den kyrka som nu borde vara fri, men som fortfarande inte är det.

Läser på twitter sosse efter sosse som uppmanar sina partikamrater att gå och rösta. Kan se ut så här:

Veronica Palm:
Jag har inte rösträtt, men du som har gör din röst hörd, redan idag. Förtidsrösta. valloftet.se #sframtid

Går man till hemsidan vallofte.se ser man en bild på en leende partiledare där han påstår:

Det starkaste försvaret för den öppna folkkyrkan är ett högt valdeltagande bland oss socialdemokrater.

Förutom att det Löfven säger sannolikt är en osanning, så visar det med all tydlighet vad kyrkovalet egentligen handlar om för sossarna. Det handlar inte om hur kyrkan ska agera i frågor om tro, om kristna dogmer, om hur kyrkan ska utveckla sin andliga vägledning. Det handlar inte om mötet mellan Gud och människan.


Istället använder sossarna kyrkovalet som ytterligare en maktbas för det parti som under 100 år gjorde anspråk på att vara allt i Sverige. Det var socialdemokratin som skötte om oss, från födelsen till döden. Och naturligtvis var även Gud sosse.


I rätt många år förleddes alla andra partier att acceptera denna socialdemokratiska syn på kyrkan. Den partipolitiserade 1900-talskyrkan var en tragiskt uppvisning i hur tro och politik inte ska beblandas.


Men så befriades statskyrkan och blev Svenska kyrkan. Trodde alla. Och nog är kyrkan på väg. Men tyvärr finns det alldeles för många statskyrkliga rester kvar för att i vart fall jag ska vara bekväm med vad Svenska kyrkan är. Fortfarande är hela strukturen som styr kyrkan, och de miljardtillgångar som finns i den, en avbild av den politik som den borde ha fjärmat sig ifrån. Kyrkan är fortfarande en kopia av en politisk organisation, från den lokala församlingen och upp till kyrkomötet.


Denna fortsatta politisering av kyrkan syns på så många sätt. Man kan symbolisera det med Helle Klein (som jag respekterar djupt som person), som även i sin offentliga prästgärning verkar vara mer socialdemokratisk politiker än andlig vägledare. Men hon är inte ensam. Och det är ett bekymmer.


Tron är inte opolitisk. Min tro påverkar allt jag gör i livet, även min politiska gärning. Men det vore mig främmande att hävda att vare sig Gud, Jesus, Den helige Ande eller kyrkan som organisation ligger närmare liberalismen än socialdemokratin eller konservatismen. Ändå är det just det som sossarna gör.


Och deras tydliga mål handlar inte om kyrkans väl och ve, utan om partiets väl, ve och makt.


Det finns bara ett parti som agerar liknande. Och det är Sverigedemokraterna. Också det partiet ser kyrkovalet som en språngbräda mot makt och politiskt inflytande. På samma sätt som sossarna agerar de för att göra kyrkovalet till en fråga om samhällspolitik, istället för en fråga om kyrkans framtid som kristen församling.


S och SD har olika politik för vad de vill att Svenska Kyrkan ska vara. Men de bygger sitt engagemang i kyrkopolitiken på samma grund - en rest från den tid då statskyrkan var en del av den partipolitiska sfären, en maktbas bland andra för att berättiga ett parti till en unik maktposition i ett land.


Så istället för att bli ett positivt val, ett val kring vad kyrkan är och borde vara, ett val kring kristen tro, kristna dogmer, kristet liv och en kyrka för människan, blir det ett negativt val. Löfvens skäl till att man ska rösta är för att annars riskerar de mörka krafterna (från SD...) att ta över.


Men det han borde funderat över är vad som hänt om kyrkan befriats från såväl sossepolitik som SD-politik. Om kyrkan verkligen hade fått bli fri. Om kyrkan hade fått ta sitt ansvar på riktigt, och inte tvingats fortsätta att bli en partipolitisk megafon.



I den sommarpredikan jag höll i somras skrev jag så här:

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

Och jag tror att Gud suckar över att de politiska månglarna tagit över templet.


Media: DN

Den sträve guden

Läser Lena Anderssons kolumn i DN. Som vanligt är det väl inte glädje som skiner igenom. Däremot skiner något som måste karaktäriseras som ett närmast hatiskt förhållningssätt till kristendom igenom som vanligt. Jag minns fortfarande hennes sommarprogram för några år sedan. Hon använde sin dryga timme till att bara tala ner kristendomen utifrån rätt skruvade tolkningar av lösryckta bibelcitat. Men det var intressant.

Men i denna kolumn måste jag säga att hon träffat rätt. På pricken. Den bild som hon visar på av Svenska Kyrkan är rätt lik den jag har. Men vi ser på kyrkan från två håll. Hon från ett ateistiskt avståndstagande. Jag från ett kristet gemenskapssökande.

Västerländsk kristenhet i allmänhet, svensk kristenhet tydligare, och Svenska Kyrkan i synnerhet, har svårt med gudsbegreppet. Vilken gud ska man tro på?

Kan man tro på en gud som gör under? En som verkar i vardagen? Näe - det går ju inte. Det står ju i strid med vetenskapen.

Kan man tro på en gud som verkar ha en annan moraltro än vi har idag, inte bara när det gäller ekonomin och sjukförsäkringen? Näe - det går ju inte. Vi har ju rätt, vårt sätt att leva är ju det rätta.

Kan man tro på en gud som inte är politiskt korrekt? Näe - det går ju inte. Kyrkans framtid ligger ju i att anpassa sig till samhället.

Jag är inte bokstavstroende. Jag tror inte att Bibeln äger alla sanningar, att den är skriven av Gud en gång för alla.

Men jag tror på en Gud som är större än vi själva. En Gud som äger sanningen. En sanning som är större än vi själva. Som finns gömd såväl i Bibeln som i och hos andra som söker samma Gud.

Men om man relativiserar Gud och kristendomen, som jag tycker Svenska Kyrkan gör i alldeles för stor utsträckning just nu, blir det problem. Om Biblen bara blir ett antal berättelser, om det inte finns någon större sanning i just kristendomen, så har man problem.

För om man tror på en Gud som skapade världen, så måste väl han ha kraft att agera idag också?
Och om man tror på Jesus som både dog och uppstod, så måste det väl ha någon betydelse, för människor, idag?
Och om man tror på en Helig ande, det ogripbara som kan forma oss som människor till den grad att vi börjar tala främmande språk, så är väl denna Helighet inte begränsad till en pingst för 2000-år sedan?

Men det är kärvt att tro på en gud som inte alltid är politiskt korrekt. Den individualism vi nästan alla bekänner oss till idag har sina begränsningar. En av de tydligaste är att det inte är acceptabelt att bekänna sig till en Gud som är större, ofattbar, fruktansvärd.

Det Svenska Kyrkan, och övrig kristenhet, bör fundera över är om det är viktigare att vara PK än GK. Vinner PK slår nog kyrkan själv i spikarna i sin egen kista.