Islam i Svenska kyrkan

Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?

Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?

Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.

Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.

Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:

– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv. 

Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.

Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.

Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...

Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:

– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.

Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.

– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.

Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?

Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."

En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.

Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.

Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.

Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...

Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.

Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.

Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Maskeringsförbud???

Varför denna beröringsångest?

Gårdagens debatt mellan alla och SD hade sin upprinnelse i en motion, ett förslag från SD att införa maskeringsförbud på allmän plats. Men diskussionen handlade främst om muslimska kvinnors burkor och niqab, om de är förtryckta och om hederskultursvåld.

Konfliktlinjerna var klara. SD menade att islams uttrycksformer kränker kvinnor och att många muslimska kvinnor upplever sig förtryckta och att det kan leda till våld baserat på en hederskultur.

De andra pratade om människors lika värde, om religionsfrihet, om att man även kan anse att västerländska kvinnor klär sig utifrån manliga ideal. Känns skiljelinjerna igen? Ledde diskussionen någonstans?

Problemet med diskussionen är dels att vi andra partier tillåter SD att vara dem som leder diskussionen, dels att vår argumentation baserar sig på känslomässiga motsättningar istället för på sak.

Hur skulle vi då kunna agera?

Vi skulle kunna analysera frågorna och fundera över hur vi bäst löser problemen. Då kanske diskussionen skulle gå så här:

Finns det problem med att kvinnor med muslimsk bakgrund, eller med annan religiös bakgrund, förtrycks? Kan burka, niqab och slöja vara en del av detta förtryck?

Svaret på den frågan är sannolikt ja. Det finns uppenbart problem med kvinnosynen hos vissa muslimer. Uppdrag Gransknings dolda kameror visar med övertydlighet detta.

Kravet på att just kvinnor ska beslöja sig är en tydlig patriarkal struktur. Kvinnan är underordnad mannen. På samma sätt går beröringsvägran mot vår syn på jämställdhet och jämlikhet

Synen på att unga flickor ska bära en viss sorts klädsel innebär också problem. Vår syn på barnens rätt att själva välja livsstil går tvärs mot detta. Problemen blir större genom att man i tidiga år manifesterar en olikhet mellan pojkar och flickor som kan bli en grund till en ojämställdhet i vuxenlivet.

Om vi vågar konstatera detta, borde nästa fråga bli hur stort problemet är? Och när vi konstaterat det, kan vi fundera över hur vi ska lösa det.

Är problemet stort? Sannolikt inte. De allra flesta med muslimsk bakgrund i Sverige lever ett hyfsat sekulariserat liv. Tron är inte huvudsaken för dem, utan en del av bakgrundskulturen. Precis som för de flesta svenskar.

Vår diskussion med SD borde därför innehålla frågor kring hur de ser på omfattningen av problemet, om hur de ser på de sekulariserade muslimerna, om att deras bild av muslimerna i huvudsak bygger på felaktiga analyser av läget.

Men det räcker inte. Stannar vi där kommer ändå deras bild att vinna. Statistik över ett problems omfattning vinner inga debatter. Vi måste våga gå vidare.

För vi måste våga bejaka att det förekommer förtryckande strukturer även inom islam. Och då måste vi också fundera på vilka vägar vi ska välja för att hantera dem. Det går inte att hänvisa till att det finns liknande förtryck inom kristendom, judendom eller hinduism. Det går inte att peka på lättklädda västerländska oreligiösa kvinnor och säga att de också är förtryckta. Två fel gör inte ett rätt.

Så hur hanterar man då detta? Genom att föreslå bättre lösningar.

Är ett maskeringsförbud på allmän plats ett bra förslag för att minska förtrycket? Knappast. Sannolikt kan det istället leda till än mer isolering och än mer förtryck för de kvinnor och flickor SD säger sig hjälpa. Sannolikt leder det till ännu större klyftor och ännu mindre vilja till assimilation, om det nu är dit man vill. SDs politik är kontraproduktiv mot allt de säger sig vilja.

För mig som liberal handlar det om helt andra lösningar. Låt mig ta några exempel:

Det handlar om en förskola och skola som ger alla elever, oavsett bakgrund, tillräckliga kunskaper och tillräcklig styrka att kunna välja sin framtid själv. Om en skola som ger eleverna möjligheter att vara individer, inte delar av ett kollektiv.

Det handlar om ett öppet och respektfullt samtal mellan företrädare för många parter, där vi från majoritetssamhället står fast vid våra värderingar, men i respekt också lyssnar till andras synpunkter.

Det handlar om att majoritetssamhället vågar ställa upp krav som ska omfatta alla, där det inte finns någon förhandlingsmån, men också en förståelse för individernas behov att söka trygghet och bekräftelse i religioner, seder och kulturer som är oss främmande.

Det handlar om ett samhälle där alla, oavsett kön, bakgrund eller religion, kan och ska göra sin plikt innan man kräver sin rätt, som de gamla sossarna sa. Man ska jobba. Man ska studera. Man ska vara en del av samhället om man vill ta del av samhällets rättigheter.

---

Alla ovanstående tankar är generella. De gäller inte bara muslimer. De gäller oss alla. De har ett tydligt liberalt och individualistiskt perspektiv, sätter individen och hennes plikter och rättigheter i centrum.

Och de skapar en bild som blir en effektivare motbild till den som SD vill utmåla. Vi är liberaler, engagerade i en liberal rörelse för att skapa ett liberalare samhälle. Vi har inte engagerat oss för att förhålla oss till SD. Vi har engagerat oss för att driva de liberala idéerna.

För ett mänskligare samhälle. För individen. För framtiden.

Media: NA