Partiernas död, demokratins ...

Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:

Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.

En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.

Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.

Varifrån rekryterades folkpartisterna?

• Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
• På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
• Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...

Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.

Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.

Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.

Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.

Men det kommer mer.

För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.

Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.

• Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.

• När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)

• Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.

Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.

Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.

Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.

Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.

Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.

Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.

En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.

På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.

Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.

De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.

Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.

Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?

Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.

Folkpartiklarna visar vägen

mot vad...

Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.

En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:

Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?

Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?

• Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
• Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
• Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
• Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?

Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.

I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:

Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.

Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.

Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?

Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?

Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.

Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.

Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.

Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.

Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?

Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.

Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.

Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.

Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!

Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.

Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.

Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.

En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...

Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.

Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.

Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.

Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.

Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.

Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.

Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?

Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.

Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.

I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.

Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.

Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.

• Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
• Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
• En sviktande ideologisk diskussion.
• Kommunikation ersätter ideologi.
• Bristande erfarenhetsbaser.

Det är ingredienser för den perfekta stormen.

Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.

Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:

• De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
• De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.

Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.

Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?

Regeringsrädsla

Varför verkar det enklare att vara bra i opposition? Frågan måste ställas efter Folkpartiets senaste utspel om mer marknad i bostadspolitiken. Förslagen är i huvudsak bra (förutom då diskussionen om strandskydd som verkar ha blivit en utväg för inkompetenta lokalpolitiker att få skylla på någon annan och som jag skrivit om här) men ändå inte tillräckliga.

En ökad marknadsmässighet inom bostadsmarknaden är inte smärtfri. Den riskerar att skapa osäkerhet för enskilda människor och familjer. Men det är möjligt att minimera dessa risker, exempelvis genom ett stärkt besittningsskydd och ett skydd mot hyreshöjningar i ett befintligt avtalsförhållande.

Väldigt ofta talar man om hur mycket hyrorna kommer att höjas om det blir mer marknad. Alldeles för sällan talar man om hur mycket de kommer att sänkas. För en marknad kommer att göra båda delar. Attraktiva lägen kostar. Lägen som fler upplever som mindre attraktiva kostar mindre. Idag subventionerar förortsbor och boende i de stora bostadsområdena hyreskontrakten för de i city. Är det rimligt?

Jag försökte få in mer marknad i bostadspolitiken redan när jag satt i arbetsgruppen som tog fram det nuvarande partiprogrammet. Men då var frågan inte mogen. Jag var rätt ensam (för en gång skull tyckte faktiskt jag och LUFs dåvarande orförande Linda Nordlund lika…) och motståndet var hårt.

Till del berodde det på att vi ju satt i regeringen. Och hur skulle världen reagera om vi ville förändra hyressystemen? Och vad skulle Hyresgästföreningen säga?

Hyresgästföreningen, denna socialdemokratiska korporativistiska koloss som dels företräder PARTIET, dels företräder de som redan har bra hyresrätter men absolut inte de många som vill in på hyresmarknaden, är ett av de många röda skynkena i svensk politik. Jag har själv drabbats av deras vrede lokalt när jag försökte sälja 700 av de 23000 lägenheter det kommunala bostadsbolaget ÖBO äger. Den röda väggen, HGF+S+V, skapade en opinion som inte tog stopp vid debatt. Fast jag bor långt ute på landet, fick den uppiskade stämningen någon att göra sig besväret att åka ut till mitt lilla hus och framför dörren sätta upp en skylt med orden ”Du säljer våra hus – Vi säljer ditt”.

Det var ett rätt grovt övertramp, men det visar på ett av problemen med svensk politik. Rädslan att regera.

Hur många politiker orkar ta striderna med starka företrädare för fack, hyresgästföreningar, organisationer för något de brinner för och tror på? Hur många är villiga att betala priset för att stå upp för något som inte är alla till lags?

De nya moderaternas framgångssaga 2006-2014 handlade egentligen om det våta fingret i luften. De hade ärvt det fingret av socialdemokraterna, som under decennier varit det parti som bäst kunna fånga de strömningar som merparten av väljarna stod för. Per Schlingman redovisade gång efter gång att partiets politik egentligen inte hade någon annan ideologi än att hitta mittenfåran för den opinion som andra skapade och därefter forma sin politik utifrån det.

Jag tror att den politiska tanken var huvudskälet till Alliansregeringens fall. En regering, eller ett parti, som inte vet vart det ska, som inte har något det tror på, som enbart försöker känna av vart opinionsvinden just nu blåser, kommer förr eller senare att bli så oroligt för att man känner fel, att man blir handlingsförlamad. Rädslan att göra fel innebär att det är bättre att sitta still i båten, än att ens ta i årorna. För vad händer om man ror åt fel håll???

Detta har påverkat alla Allianspartier i olika stor utsträckning. Men till Folkpartiets, och Jan Björklunds och Maria Arnholms, försvar finns rätt mycket att säga. De har aldrig försökt förringa valförlusten. Och de har insett att rädsla inte bygger ett starkt parti. Folkpartiet måste förändras. Politiken måste förändras. Det måste finnas en samlande ideologi, en samlande berättelse och konkreta förslag som kan leda en opinion, inte bara följa den.

På den andra sidan sitter den rödgröna regeringen. Och verkar så rädd för vartenda steg att de står helt stilla, så rädd för vartenda ord att de är helt tysta. Risken att stöta sig med någon överskuggar allt det man eventuellt skulle vilja göra (fast jag tror ju tyvärr att man egentligen aldrig vetat vad man vill). Och så blir man så tyst att till och med de egna stöttepelarna tröttnar.

Folkpartiet har valt att göra oppositionstiden till en omprövningstid. De nya Moderaterna är numera inte de nya Moderaterna. Även de har valt omprövning, liksom Kristdemokraterna. Vad som sker i Centerpartiet är fortfarande oklart.

Hur dessa omprövningar kommer att påverka Allianssamarbetet är fortfarande oklart. Ingen vet hur en ny Allians inför valet 2018 kommer att formeras. Det finns en risk att det inte fungerar då.

Men den risken måste man våga ta. För politik handlar inte om att stå stilla, att lyfta fingret i luften och följa opinioner. Politik handlar om att våga leda opinioner, att tro på sin ideologi och sina tankar om ett bättre samhälle för fler.

Även om det bara idag är 5,2 % som inser detta.

Ojnareskogen och strandskydd

Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.

En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.

Rätt till heltid är en återvändsgränd.

Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?

Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för att öka jämställdheten.

Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.

Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.

Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.

Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som måste lyftas.

Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller vuxen missbrukare i socialtjänsten.

Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för organisationens.

Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.

Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys och konsumtionsmönster.

Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare. Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas? Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i svårmätbar serviceproduktion?

Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer – men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.

I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar. Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala organisationen är bara redskapet, aldrig målet.

Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier?

Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?

För mig är det självklart att det är medborgarna som kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.

Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.