Regeringsrädsla

Varför verkar det enklare att vara bra i opposition? Frågan måste ställas efter Folkpartiets senaste utspel om mer marknad i bostadspolitiken. Förslagen är i huvudsak bra (förutom då diskussionen om strandskydd som verkar ha blivit en utväg för inkompetenta lokalpolitiker att få skylla på någon annan och som jag skrivit om här) men ändå inte tillräckliga.

En ökad marknadsmässighet inom bostadsmarknaden är inte smärtfri. Den riskerar att skapa osäkerhet för enskilda människor och familjer. Men det är möjligt att minimera dessa risker, exempelvis genom ett stärkt besittningsskydd och ett skydd mot hyreshöjningar i ett befintligt avtalsförhållande.

Väldigt ofta talar man om hur mycket hyrorna kommer att höjas om det blir mer marknad. Alldeles för sällan talar man om hur mycket de kommer att sänkas. För en marknad kommer att göra båda delar. Attraktiva lägen kostar. Lägen som fler upplever som mindre attraktiva kostar mindre. Idag subventionerar förortsbor och boende i de stora bostadsområdena hyreskontrakten för de i city. Är det rimligt?

Jag försökte få in mer marknad i bostadspolitiken redan när jag satt i arbetsgruppen som tog fram det nuvarande partiprogrammet. Men då var frågan inte mogen. Jag var rätt ensam (för en gång skull tyckte faktiskt jag och LUFs dåvarande orförande Linda Nordlund lika…) och motståndet var hårt.

Till del berodde det på att vi ju satt i regeringen. Och hur skulle världen reagera om vi ville förändra hyressystemen? Och vad skulle Hyresgästföreningen säga?

Hyresgästföreningen, denna socialdemokratiska korporativistiska koloss som dels företräder PARTIET, dels företräder de som redan har bra hyresrätter men absolut inte de många som vill in på hyresmarknaden, är ett av de många röda skynkena i svensk politik. Jag har själv drabbats av deras vrede lokalt när jag försökte sälja 700 av de 23000 lägenheter det kommunala bostadsbolaget ÖBO äger. Den röda väggen, HGF+S+V, skapade en opinion som inte tog stopp vid debatt. Fast jag bor långt ute på landet, fick den uppiskade stämningen någon att göra sig besväret att åka ut till mitt lilla hus och framför dörren sätta upp en skylt med orden ”Du säljer våra hus – Vi säljer ditt”.

Det var ett rätt grovt övertramp, men det visar på ett av problemen med svensk politik. Rädslan att regera.

Hur många politiker orkar ta striderna med starka företrädare för fack, hyresgästföreningar, organisationer för något de brinner för och tror på? Hur många är villiga att betala priset för att stå upp för något som inte är alla till lags?

De nya moderaternas framgångssaga 2006-2014 handlade egentligen om det våta fingret i luften. De hade ärvt det fingret av socialdemokraterna, som under decennier varit det parti som bäst kunna fånga de strömningar som merparten av väljarna stod för. Per Schlingman redovisade gång efter gång att partiets politik egentligen inte hade någon annan ideologi än att hitta mittenfåran för den opinion som andra skapade och därefter forma sin politik utifrån det.

Jag tror att den politiska tanken var huvudskälet till Alliansregeringens fall. En regering, eller ett parti, som inte vet vart det ska, som inte har något det tror på, som enbart försöker känna av vart opinionsvinden just nu blåser, kommer förr eller senare att bli så oroligt för att man känner fel, att man blir handlingsförlamad. Rädslan att göra fel innebär att det är bättre att sitta still i båten, än att ens ta i årorna. För vad händer om man ror åt fel håll???

Detta har påverkat alla Allianspartier i olika stor utsträckning. Men till Folkpartiets, och Jan Björklunds och Maria Arnholms, försvar finns rätt mycket att säga. De har aldrig försökt förringa valförlusten. Och de har insett att rädsla inte bygger ett starkt parti. Folkpartiet måste förändras. Politiken måste förändras. Det måste finnas en samlande ideologi, en samlande berättelse och konkreta förslag som kan leda en opinion, inte bara följa den.

På den andra sidan sitter den rödgröna regeringen. Och verkar så rädd för vartenda steg att de står helt stilla, så rädd för vartenda ord att de är helt tysta. Risken att stöta sig med någon överskuggar allt det man eventuellt skulle vilja göra (fast jag tror ju tyvärr att man egentligen aldrig vetat vad man vill). Och så blir man så tyst att till och med de egna stöttepelarna tröttnar.

Folkpartiet har valt att göra oppositionstiden till en omprövningstid. De nya Moderaterna är numera inte de nya Moderaterna. Även de har valt omprövning, liksom Kristdemokraterna. Vad som sker i Centerpartiet är fortfarande oklart.

Hur dessa omprövningar kommer att påverka Allianssamarbetet är fortfarande oklart. Ingen vet hur en ny Allians inför valet 2018 kommer att formeras. Det finns en risk att det inte fungerar då.

Men den risken måste man våga ta. För politik handlar inte om att stå stilla, att lyfta fingret i luften och följa opinioner. Politik handlar om att våga leda opinioner, att tro på sin ideologi och sina tankar om ett bättre samhälle för fler.

Även om det bara idag är 5,2 % som inser detta.