PastorJanssonkyrkan

Idag står det en intressant artikel att läsa på DN-debatt. Ett antal präster från Domkyrkoförsamlingen i Stockholm berättar att de inte längre är kristna, utan tillhör någon form av ny global kyrka som tror på det allmänna goda, eventuellt kallat gud. Men knappast Jesus. Däremot mer sannolikt Allah, Jahve, Oden eller något annat av de olika namn som enligt prästerna är lika goda vägar till denne eventuella gudomen.

Och jag häpnar. Eller - det gör jag ju inte. För vägen från kristendomen till vad det nu är Svenska kyrkan är på väg emot är sedan flera år beträdd. Inte hos alla. Inte överallt. Men den generella vägen Svenska kyrkan vandrar är bort från den kristna gemenskapen.

När prästerna idag skriver i DN, väljer de att bortse från rätt stora och viktiga bibelord. Som när Jesus säger "Jag är vägen, sanningen och livet." Inte "en av vägarna, en av sanningarna, ett av liven". Det finns en unicitet i Jesus som nu väljs bort.

Och ordet om att "gå ut och göra alla människor till lärjungar" - vad handlar det om för prosten och prästerna? Lärjungar till vem? Och för vad?

Svenska kyrkans förändring är inte förvånansvärd. Den är sannolikt mer en naturlig följd av en kyrka som följer med samhället. Normativa "sanningar" har ifrågasatts och omprövats. Etiska riktlinjer har bytts. Trons kanter har suddats ut och mjukats upp.

Ofta handlar det om en god vilja. Om att vilja respektera andra människor. Hela kyrkans HBTQ-arbete verkar bygga på insikten om allt det onda kyrkan gjort mot homosexuella genom århundradena. Och för att gottgöra det, valde kyrkan att omtolka sin trosuppfattning, sina normer och sin etik.

Och nu är det dags för nästa steg. Kristenheten har gjort mycket ont mot andra religioner. Den förföljelse som idag mest drabbar kristna, var förr något som kristna stod för. Därför, i respekt för andra religioner, suddas de kristna särdragen ut. Det viktiga är ju ändå gud, att göra gott och acceptera kärleken.

Men vad är gud?
Vad är att göra gott?
Vad är kärlek?

De frågorna har funnit ett svar i det som vi kallar kristendom. Inte alltid enkla svar. Inte alltid i linje med vad samhället tycker. Men de har burit och funkat rätt bra och förmått vara en bas för ett samhälle som utvecklats.

Det finns en annan sida av respekt också. Det handlar om att stå fast vid det man tror på, vara tydlig i vad det innebär. Men inte sätta sig på någon annan på grund av det. Jag kan respektera varenda HBTQ-människa, utan att dela deras syn på vare sig familjebildning eller på genustillhörighet. Jag kan respektera varenda muslim, buddist, asatroende, utan att vilja vare sig dela deras religionstillhörighet, gudssyn eller dogmer.

Det finns en stor sannolikhet att den väg Svenska Kyrkan vandrar leder ut i ett pastor Janssonskt moras. En kyrka som inte tycker något annat än vad samhället redan gör, men möjligtvis på ett lite finare sätt. Lite godare. Lite mer kärlek. Lite mer gudligt.

Men det är knappast det som vare sig kyrkan eller samhället behöver. Även vårt sekulära samhälle är byggt på ett antal dogmer som har sitt ursprung i de judisk-kristna förebilderna. Förnekar vi detta förnekar vi också basen för det samhälle vi byggt, utan att ersätta det med något annat än ett grundlöst flum. Samhället behöver en kyrka som står upp för sina egna värden, ibland i strid mot de förhärskande samhällstrenderna. Det finns ett värde, även för samhället, i att kyrkan värnar både sin tro och sina 2000-åriga traditioner och dogmer.

Men idag är det inte så. Och ett tecken på hur märkligt det kan vara är väl att det i en motion till kyrkomötet (av en folkpartist) nu krävs att alla präster ska tvingas viga samkönade par, samtidigt som några präster i en av de mest framträdande församlingarna på DN-debatt kan tillåtas berätta att de nu valt att lämna kristenheten, men ändå vill behålla såväl titel som yrke och församling...