Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.