När politiken abdikerar...

I förra veckan skrev jag ett inlägg i tidningen Dagens Samhälle. Det handlade om bristen på ledarskap i svensk politik, speciellt synlig i svåra tider som denna när invandringen riskerar välfärd och sammanhållning.

Artikeln belyser bara en del av ett betydligt större problemområde. Varför är rekryteringen av politiker med ledarförmåga så dålig? Vart tar de goda ledarna vägen? Är representativitet för grupp viktigare än representativitet för ideologi och parti? Och den springande - vem bestämmer när politikerna abdikerar.

Det verkade nästan uppgjort när kommundirektören i Örebro, Staffan Isling, några dagar senare stolt presenterade Örebro kommuns resultat i mätverktyget "Kommunkompassen". Aldrig hade en kommun nått bättre resultat.

Jag gick igenom kompassen. Och kunde konstatera att det kompassen mätte var det formella beslutsfattandets vägar. Om hur tjänstemän och politiker uppfattade organisationens funktionssätt, om det fanns styrdokument och hur dessa användes. Det viktiga arbetet är alltså det inåtriktade. Kvaliteten på servicen; skolan, omsorgen, miljöarbetet - är en bisak...

Men det intressantaste i detta perspektiv var kompassens betyg av samspelet mellan politiker och tjänstemän, eller kanske mellan tjänstemän och politiker. Det var i topp. 100 % uppfyllt. Ingen möjlighet till förbättringar.

Och jag tänkte i mitt stilla sinne. En del revolutioner sker inte på gator och torg, med kulor och kanoner. En del revolutioner sker genom styrdokument, riktlinjer och arbetssätt. För det är tjänstemännen som styr Örebro kommun. I stort och i smått. Politiken har reducerats till ett korrektiv, någon tjänstemännen frågar om råd på sin väg mot de beslut de formerat och fattat. Och det värsta är inte tjänstemännens maktövertagande, utan att politikerna med öppna ögon accepterat det. Bristen på ledarskap hos politikerna i Örebro, ingen nämnd och ingen glömd vare sig i ledningen eller i oppositionen, är skriande.

Vart ska Örebro? Vad vill ni? Vad gör ni? Varför finns ni? Hur hanterar ni det faktum att Örebro sannolikt kommer att växa med 3000, kanske 4000 personer om året de kommande åren? Vad är er plan för en kommun där såväl antalet som andelen lågutbildade invandrare ökar? Hur hanterar ni riskerna för utanförskap, tillitsbrist, otrygghet, resursbrist? Vad säger ni till örebroarna? Vad säger ni till era medarbetare?

Det är tystnad som råder.

Om detta ändå bara var ett problem för Örebro kommun vore det hanterbart. Men Örebro är inte undantaget som bekräftar regeln, snarare regeln. Undantagen finns, men de är försvinnande få och blir allt färre.

Och denna utveckling får allvarliga demokratiska implikationer. Varför ska man rösta lokalt, om politikerna ändå bara är kulisser? På vilket sätt kan man tvinga fram offentligt ansvarstagande från tjänstemännen för de beslut de både formar och fattar? Hur kommer svensk lokal demokrati att förändras när politiken vare sig styr eller leder?

Och som lök på laxen: Om detta ändå bara var ett lokalt problem.

Men utifrån min position så ser jag precis samma utveckling nationellt. Den nuvarande regeringen får kontinuerlig kritik för att den inte vet vad den vill, vart den ska, och hur den ska hantera läget. Regeringschefens otydlighet gör att 6 av tio svenskar tycker han gör ett dåligt jobb.

Samtidigt träder allt fler (o)politiska tjänstemän fram. Anders Danielssons famösa ledarskap för Migrationsverket verkar mer vara hämtat från ett partikansli än från en myndighet. Och de är fler. Skolverket, Arbetsförmedlingen ... - gång efter gång redovisar tjänstemännen det de menar är den riktiga vägen framåt. Det kan gälla behov av hundratusentals invandrare eller skolvalets eventuella betydelse. Det politiska anslaget är tydligt och bilden är klar - gränsen mellan politik och administration suddas ut. Politikerna retirerar och tjänstemännen tar över.

Det finns enorma risker med ett bristande ledarskap. Det finns enorma risker när det offentliga ledarskapet ersätts av ett dolt. I en situation där allt rullar på bryr sig få. Men när verkligheten krackelerar visar sig problemen med all önskvärd tydlighet. Det är det som nu sker.

Och frågan är var det slutar.