Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.